Julhälsningar

GOD JUL ALLIHOP!!!!

Fårstängsel

Mammas stuga gränsar till en fårhage som givetvis hägnas in av fårstängsel. Jag antar att alla vet hur ett fårstängsel ser ut, ståltråd formad till rutor. En sådan där ruta är inte så väldigt stor.

Just den här fårhagen inhägnas av ett ganska högt fårstängsel som kompletteras med både taggtråd och eltråd på toppen. Och det går hela vägen ner till marken.

Häromdagen gick jag och Yrsa längs med denna fårhage, Yrsa är lös och springer fram och tillbaka. Plötsligt ser jag hur hon trasslar sig igenom detta nyss beskrivna stängsel, genom en av dessa, om än något större än normalt, rutor och nöjt sätter av på andra sidan! Hur f*n gick det till?!!
Nog för att hon inte är världens största hund och det mesta är päls, men hon väger normalt och har ätit bra på sista tiden och det borde vara omöjligt för henne att krångla sig igenom en av dessa rutor. Hur hur HUR i hela världen gick detta till?!?!

När jag väl hämtat mig från chocken kom nästa problem- hur i hela friden skulle jag få tillbaks henne till andra sidan? Aldrig att hon skulle lyckas ta sig tillbaks samma väg och staket var för högt för till och med Yrsa att hoppa över, och inte kunde jag klättra över heller pga tagg- och eltråden. Vad göra?
Till slut fick jag helt sonika försöka lyfta upp stängslet så att avståndet till marken ökade något och hoppas på att Yrsa skulle fatta att hon var tvungen att krypa under för att komma tillbaks. Som tur är(?) har jag en smart hund men jag undrar fortfarande hur sjutton hon tog sig igenom rutan!!!!!!

Omlokalisering

Basen har förflyttats till Båstad över julen och när man har hund och dessutom flera veckors hårt tentaplugg framför sig reser man knappast lätt. Det var resväska med kläder, resväska med böcker (som för övrigt var minst men vägde mest, typ 30 kilo), fodertunna och fågelbur. I min lilla japanska bil modell mindre. Men nu är vi iallafall installerade i mammas stuga i Dala.

Och här försöker man vara snäll mot fian och låta henne gå och strosa och nosa lite genom att sätta fast henne i långlina så hon kan vara ute själv. Vad gör damen? Sätter sig och vrålstirrar på dörren... I och för sig är jag inte förvånad, där matte är är Yrsa. Häromdagen var vi hos pappa och hälsade på och han och Åsa tog hundarna på en liten promenad. Åh, läääskigt tyckte Yrsa och flög in genom ytterdörren så fort de kom tillbaka för att kolla så att jag satt kvar där hon lämnade mig. Vilken lycka att jag inte hade försvunnit!

En riktig långpromenad i skogen tillsammans med pappa och Rocky och Cisco har vi också hunnit med. Två timmar av ren och skär lycka och frihetskänsla!

Belgarknäpp

Hur man bäst beskriver Yrsas glädjefnatt igår när hon släpptes lös i mammas trädgård:

En trimmad Mossrivare Deluxe Turbo

Unbelievbly amazing

Jag tror Yrsa har en inbyggd radar för att upptäcka djur och framförallt hundar på tv:n.
De behöver inte göra ljud ifrån sig, behöver inte bete sig som ett normalt djur (kan till exempel vara utklätt) och kan till och med vara tecknat. Plötsligt hör man ett dovt morrande från det väna lilla huvudet som vilar i ens knä, många gånger innan jag själv har hunnit registrera att ett djur har dykt upp i rutan. Då och då händer det att Yrsa blir så nyfiken att hon springer fram till tv:n och buffar på den, någon gång har hon till och med kollat bakom den!
Och vet ni hur ofta det förekommer hundar i filmer och tv-program? Och hur ofta djur är med i reklamen? Tänk på det någon gång....
Just nu har vi två "favoriter" bland reklamen- de tecknade svartvita korna mot rosa bakgrund och ComBo (Ta bort honom, CG, stoppa honom, oj, nu kommer det kiss....)

En måttligt lindrande Kronprins

För att mildra det dåliga samvetet en aning tog jag och Yrsa en promenad ner till Kronprinsen på måndagsförmiddagen. Kronprinsen är ett blått höghus som var Malmös stolthet innan Turning Torso. Där i närheten finns en inhägnad rastplats. Den ligger ganska nära vägen men eftersom staketet är tillräckligt högt för att hålla kängurun på insidan vågar jag släppa min guldklimp där. Så dit gick vi idag. Och visst tyckte Yrsa det var kul. I fem minuter ungefär.
Hon vill ju ha stora ytor, backar och dalar, fåglar att jaga.... Inte en fjuttig liten jordplätt!
Så vilken lycka det var när vi stötte ihop med Lena och flatten Guiness på vägen hem! Kompis!
Vi hittade en plätt där vi kunde släppa hundarna och Yrsa hon sprang. Som de for runt. Balsam för en plågad själ...

Det dåliga samvetet slår till

Nu är det så där längesen igen Yrsa fick sträcka ut på ett stort fält eller strand. Det blir mest när vi är i Båstad och det var ett tag sedan nu och dröjer ytterligare ett tag till nästa gång. Visst får hon springa nere i trädgården men det är inte alls samma sak. Hon behöver ju yyyyytoooooor.
Till Ribban vill jag inte gå med henne. Där springer hundarna hipp som happ och man vet inte riktigt vad man kan stöta på. Vore ju dumt om hon blev påhoppad eftersom hon redan är på sin vakt mot okända hundar. Vore för all del dumt om Yrsa hoppade på någon med.
På brukshundklubben har vi inte heller varit sedan agilitykursen slutade, mest för att min bil betedde sig lite konstigt när jag tog den för att storhandla sist. Den vägrade liksom först att starta när jag skulle hem igen. Annars hade jag kunnat ta den ut på landet så att fian fick racea. Men det vore inte så skoj att bli stående alldeles själv med en bil som inte vill starta på en övergiven brukshundklubb och absolut inte ute på den malmöitiska vischan.
Till råga på eländet är jag inne på slutspurten på terminen, det vill säga plenty plenty skola där jag måste vara borta hemifrån långa dagar. Att hon står ut med mig!!!! Men det är just vad hon gör, älskade gurkan. Blänger, ja visst, men inredningen är hel när jag kommer hem! Några veckor till sedan går vi in i tentaperioden vilket betyder mycket att läsa men åtminstone fler timmar hemma. Och nästa termin kommer bli om inte lugnare så iallafall inte lika långa och många dagar i skolan.
Men kul, nä det är det inte att gå hemifrån....

En ulv i fårakläder

Yrsa i ett litet nötskal

In action

Favoriter

Himmel och helvete

Solen strålade från klarblå himmel, havet var spegelblankt och vågorna slog stillsamt mot strandkanten. Och vår promenad kunde slutat mycket mycket olyckligt.
Yrsa är verkligen i sitt esse när hon får springa lös nere vid stranden. Hon springer upp för sanddynen, ner för sandynen, upp och så ner igen, ut i vattnet, upp för sanddynen... you get the picture.
Idag försvann plötsligt sanddynen under henne på vägen ner och hon gör en kullerbytta i luften och landar på huvudet rakt ner i sanden. Och under den millisekund det tar för henne att volta, landa och sen resa sig upp igen hinner jag tänka en väldig massa. Detta kommer aldrig gå bra, hon bryter nacken, hon dör nu, jag får åka tillbaks till Malmö utan hund, nu tar det slut. Det krävs en hel del för en hundägare att i det läget inte rusa fram till sin hund och ömka ömka ömka.
Som tur är gick allt bra och Yrsa verkade mest besvärad av all sand hon fått in i munnen. Sekunden efter for hon runt som vanligt men för min del tog det ganska lång tid innan hjärtat slutade galoppera i bröstet. Huh, nightmare...

Avslutning

Igår var det dags för sista agilitylektionen för i år. Nu väntar ett låååååååångt uppehåll, först i mars/april drar det igång igen.
Sista gången gick i tävlingens tecken. Först ut var köttbullejakt, där det gällde att samla så många köttbullar som möjligt utan att hunden åt upp dem. Det låg nämligen en liten poänglapp i. Yrsa och jag lyckades roffa åt oss 4 köttbullar av totalt 20 vilket resulterade i 14 poäng.
Därefter var det dags för agilitytävling. Yrsa och jag var först ut och det gick väldigt bra i början och lite sämre i slutet då jag tappade fokus och rörde till det för fian. Och det stör mig en del eftersom vi hamnade på fjärde plats, den sämsta platsen av alla. Vi fick se oss snuvade på den lilla plaketten av taxen Selma med matte. Grrr.... Jag vill så väldigt gärna vinna ett pris en gång, och allra helst en rosett! :-) Vi gjorde åtminstone bättre från oss än förra kursavslutningen då vi kom nästsist!
Efter fikat avslutades kursen med bus och lek för hundarna inne på agilityplanen och jag måste säga att det är få saker som slår att titta på ett gäng hundar som far runt som vettvillingar och som samsas. Yrsa hade hur kul som helst och sov gott när vi kom hem sen.

Yrsa i himmelriket

Igår var det dags för nästsista agilitylektionen för i år. Jag trodde det skulle gå skitkasst eftersom Yrsa var überaktiv och jag var überirriterad just av samma anledning. Men det gick snarare väldigt bra och det funkar hur bra som helst med klickern. Träningspasset avslutades för en gångs skull med att vi släppte hundarna och oj, som hon sprang lilla fian! Idag är mitt dåliga samvete lite stillat och Yrsa lite lugnare.

Arrrgh! Jag blir tokig!

Jag har en styck överaktiv hund med ofantligt mycket sprall i benen och ovanligt många nerver på utsidan!
Ett ordentligt race på ett stort fält eller på stranden är vad hon skulle behöva och inte bara fjutta runt nere i vår minimala trädgård! Tur det snart vankas resa mot nordligare breddgrader....

A Magic Little Thing

En av instruktörerna på agilitykursen tyckte vi skulle börja använda klicker och i tisdags klickades det hejvilt på planen. Jag vet inte hur de andra upplever det men Oj, vilken skillnad! Yrsa var mycket mer uppmärksam på mig, förstod snabbt vad jag begärde och jobbade verkligen för klicket. Det krävs ju fortfarande en massa övning, på det sättet är det ju inget mirakelverktyg, men jag tror det blir lättare för mig som förare att berömma exakt det beteende jag vill och därmed blir det ju lättare för hunden att förstå vad jag är ute efter. Mindre förvirring helt enkelt.

Vadet

Förra året, kommer inte ihåg om det var på Fars dag eller pappas födelsedag, slog jag och min bror vad. Jag vet inte hur vi kom in på det men vadet gällde huruvida jag kunde lära Yrsa att hämta telefonen eller inte.

Hmm... kan vara en idé att börja träna nu...

Tävling Två

I söndagsmorse ringde klockan inte fullt så tidigt som helgen innan men fortfarande mer eller mindre mitt i natten! Den här gången bar det av till Oxie BK som inte alls ligger i Oxie utan endast fem minuters bilfärd från mig. Därför tog jag bilen själv idag och vid halv åtta mötte vi upp de andra från klubben. Orutinerad som man är har jag ännu inte inhandlat vare sig lyxig bur (alltså har Yrsa fått sitta i bilen så länge och det går ju bra så länge det inte är varmt men är inte så skoj här i ligisttrakter) eller uppfällbar stol. Som tur var hade den finska lapphunden Bexs matte en extra stol i bilen som jag fick låna.
Efter anmälan var det dags för banvandring och den här gången var agilityklassen först ut. Banan såg så rolig ut att jag tyckte det var riktigt tråkigt att Yrsa inte tar alla hindren! Och domaren var den sötaste och snällaste från Danmark. Innan banvandringen hade han en liten genomgång av reglerna eftersom, som han sa, många kanske tävlade för första gången. Sen att hälften inte förstod vad han sa spelade mindre roll- det var ju omtänksamt!
Hur som helst, när det var vår tur var Yrsa mest intresserad av att nosa på balansbommen och vi fick ganska snabbt tre vägran och därmed en diskning. Men vi fortsatte banan och överlag gick det relativt bra. Det var ett par gånger Yrsa var på väg ut mot en annan hund (gulp! hemska tanke!) men hon kom tillbaka. Till och med den platta tunneln tog hon! Jag vet inte vad som hände med henne på träningen sist men hon tog den ena platta tunneln efter den andra och tyckte det var skitlajbans! Hoppas det håller i sig!
Hoppklassen, där vi faktiskt har en chans, gick mindre bra. Det var flera ekipage strukna före oss så plötsligt var det vår tur utan att jag var riktigt beredd. Och Yrsa hon var heltaggad och lyssnade knappt på vad jag sa. Vi sprang mest runt som yra höns och det var säkert en syn för gudar....
Så ska jag sammanfatta vår lilla tävlingssäsong så gick det bäst i Trelleborg men båda tävlingarna var lika roliga! Nu är det ett par gånger kvar på fortsättningskursen och till våren är vi anmälda till en träningsgrupp. Frågan är bara vad vi ska sysselsätta oss med hela långa vintern...?

Tävling Ett

I lördagsmorse ringde klockan kvart i sex. Yrsa är inte särskilt morgonpigg, ringer klockan innan åtta brukar hon inte reagera utan fortsätter lugnt att sova vidare. Själv vaknade jag relativt pigg och utvilad, kanske att det fanns lite nerver med i bilden...
Trötta eller inte, upp skulle vi för kvart i sju hämtade Lena med flatten Guiness oss och så bar det iväg till Trelleborg. Bara det var ju spännande tyckte jag, som aldrig har varit längre söderut i Sverige än Malmö, hahaha!
Det var väldigt lätt att hitta till brukshundklubben och väl där tog instruktörerna från agilitykursen, Catarina och Marina, hand om oss. Längs havet i Trelleborg växer palmer och aloevera och i bilen hade Lena och jag skämtat om att vi nu hade kommit till Gran Canaria och det kändes som riktig charter när Catarina visade oss hur och var vi registrerade oss, köpte tävlingsbok och mätte hundar. Till och med solen sken och värmde hela dagen!
Den första klassen var hoppklass och jag blev riktigt glad och lättad när jag såg att den platta tunneln inte var med. Nu hade jag och Yrsa åtminstone en chans att ta oss runt banan! Allt flöt på smidigt och det blev snabbt largehundarnas tur. Det pirrade allt lite i magen när vi stod där och väntade på att det skulle bli våran tur.
Yrsa började med att springa runt det första hopphindret (vägran 1) och förbi däcket istället för att igenom (vägran 2) men sen! Oj, vad fint hon följde med och så duktig hon var på att söka kontakt med mig och kolla vart vi skulle! Så bra har hon aldrig hängt med förut! Hon hoppade till och med över lången (ett långt, platt, lågt hinder) trots att det plötsligt stod långa pinnar bredvid (vilket alltid finns på tävling, två i början på hindret, två i slutet och mellan vilka hunden måste hoppa). Men sen tog det stopp när Yrsa inte sprang in i tunneln direkt (vägran 3 och därmed diskning). Men jag är så nöjd med vår insats, med Yrsas insats! Duktiga duktiga fian!!!
Ja, sen var det ju agilityklassen.... Där gick det inte lika bra. Yrsa tog det första hopphindret men sen fortsatte hon upp på A-hindret (ett klätterhinder som ser ut som ett A och som för övrigt är Yrsas favorit) och vi blev diskade. Men det gjorde inte så värst mycket. Jag hade inte förväntat mig något annat än ett urkasst lopp i agilityklassen eftersom Yrsa tycker flera av hindren som ingår där är döläskiga (platta tunneln, gungbrädan och även balansbommen eftersom den på uppvägen påminner väldigt mycket om gungbrädan). Så trots att vi diskade oss i båda klasserna gick det över förväntan och jag har verkligen fått mersmak! Nästa vecka väntar agilitytävling i Oxie och sen har vi hela långa hösten och vintern på oss att träna. Till våren ska hon ta alla hindren så det så!

Skrock

Vi har fått startnummer 13 på lördag...

Dobbi

Nu har de hittat Dobbi, hunden som var Yrsas favorit på agilitykursen i våras och som försvann dagen innan fortsättningskursen började.

http://sydsvenskan.se/malmo/article268397.ece
http://www.kvp.se/nyheter/1.854877/djurplagare-sankte-hund-med-tyngder

Jag blir så ledsen. Hur kan man göra så här?!!

Stackars stackars söte gullige Dobbi...

Egenhet

Yrsa har en egenhet.
Varje gång vi har varit ute på promenad och börjar närma oss porten byter Yrsa sida från vänster till höger. Varje gång.
Och jag undrar alltid varför hon gör detta och i vilket ögonblick hon fick för sig att det är så man ska göra. Kunde jag bara komma på det så hade alla våra inlärningsproblem varit ur världen.

Extraträning

En smådeppig, regnig och trist torsdag... Tog med Yrsa till agilityplanen för att träna lite, blev inte så mycket av med det på lektionen sist...
Jag tyckte jag hade laddat ordentligt med korvbitar men ska man försöka locka upp en styck schattig belgare på läskiga plankor som rör sig går de snabbt åt. Det är framförallt två hinder Yrsa inte är förtjust i- den platta tunneln och gungbrädan. Men idag lyckades jag iallafall få upp henne på gundbrädan och om jag lockade riktigt mycket och var generös med korvbitarna kunde hon acceptera att den vippade. En gång fick jag till och men henne att gå hela vägen ner. För att inte skrämma henne är jag mycket försiktig och håller emot så att brädan sänks långsamt, långsamt. Hon hoppar lätt av om det blir för obehagligt.
Det är ett par veckor kvar tills vi ska tävla nu och jag förväntar mig fortfarande inget annat än att vi ska diska oss, men jag vill iallafall ha en ärlig chans så därför ska här tränas och tränas på hindren Yrsa inte tar än! Hon ska bara överbevisas, sen kommer det gå fint!

Höststormig helg i Båstad

Invigning

Två gånger på agilitykursen höll det. Igår skuttade Yrsa ut i skogen igen. Twice.

Oh...my... God....!!!!

För två veckor sedan började ju agilityfortsättningskursen och det första instruktörerna sa var att de tyckte vi alla skulle sikta in oss på att prova på att tävla under hösten.
Eeehh, har ni sett hur min hund beter sig på agilityplanen eller?!
Nu har jag iallafall fallit till föga och om det är någon som har vägarna förbi Trelleborg den 6 oktober eller Oxie den 14 oktober och känner att de vill förlänga livet med ett gott skratt- välkomna att se på när jag och Yrsa gör bort oss!

Extra

Idag åkte jag och Yrsa till brukshundklubben. Yrsa var lite konfunderad- vá? ska vi hit? En måndag? Men glad blev hon!
Vi hade bestämt träff med Lena och hennes hund Guinness, för det är trots allt roligare att träna tillsammans och mer troligt att det faktiskt blir av om man är två.
Det var otroligt skönt att ha agilityplanen nästan helt för sig själv. Jag kunde koncentrera mig enbart på vad min hund gjorde utan att hela tiden med ett halvt öga kolla om det kom en hund Yrsa inte känner farande.
Jag och Yrsa koncentrerade oss framförallt på bommen, vippan och säcken för det är de tre hindren Yrsa vägrar ta. De är läääääääskiga. Med hjälp av massor med korv tog sig fian till slut över bommen iallafall, en bit in i säcken och halvvägs upp på vippan. Sen började den ju röra på sig! Iihhhhiiiiiiiiiiii!
Efter det lilla träningspasset gick vi en liten promenad och vi hittade en gröning där vi släppte hundarna. Oj, lyckliga Yrsa!! Vad hon sprang, och vad hon och Guinness busade och hade sig! Han är verkligen en hund som kvalar in bland Yrsas favoriter. Svart, stor, busig, snabb, hoppig, tål tuffa tag. Han har allt, tror jag gurkan hade svarat om man hade frågat henne.
Jag tror hon sovit gott idag medan jag var i skolan.

Att återvända

Sedan en vecka är jag och Yrsa tillbaks i Malmö. Det känns skönt att vara hemma igen men jag tror vi båda saknar Båstad och familjen och vännerna där mer än vad vi egentligen vill erkänna.
Den här första veckan tillbaks i den stora staden har varit intensiv. Jag har börjat skolan igen och i måndags var det dags att välkomna de nya studenterna till skolan. Detta gjordes med en stadsvandring under vilken "nollorna" fick små uppdrag de skulle utföra. Ett av dessa var att hitta en hemlig person på Möllevångstorget och vem fick den stora äran att vara denna hemliga person? (eh, snarare erbjöd sig i ett mycket svagt ögonblick...) Så efter de obligatoriska timmarna i skolans lokaler sprang jag hem och hämtade min lillfia och gick ner med henne till Möllan. Det var kallt, lite småregnigt och typ fem andra personer förutom vi där- alltså inte så svårt att hitta oss. Men det var ganska trevligt trots allt. Och mycket bra miljöträning för Yrsas del eftersom många ville fram och hälsa. Alla som vill hälsa på Yrsa får så länge det sker på fians villkor och lugnt och försiktigt. Det gick riktigt bra, gurkan var så duktig så duktig! När vi gick hem var hon trött som om vi hade gått en tvåtimmarspromenad!
I tisdags var det dags för fortsättningskursen på agilityn. Oj, vad många vi är den här gången! Men alla gamla kompisar från i våras var där förutom söte lille tollaren Dobby som försvunnit dagen innan! :-(
Där var Guinness, flatten som kan hoppa två meter rakt upp i luften från stillastående; Scott, den 9årig bearded collien; Texas, som ständigt går med nosen i backen och Lina, storpudeln som aldrig hittar på något hyss och får oss andras hundar att framstå som en hög vandaler.
Yrsa tyckte det var superkul att få komma till agilityplanen igen även om flera av hindren är döläskiga enligt henne. Hon lyssnade fint, tyckte det var skoj och HÖLL SIG PÅ PLANEN.
Det är bara att hoppas att det håller i sig eftersom ledarna tycker vi alla ska ställa upp i en tävling i slutet av kursen. Are they out of their minds?!! Kommer gå skitkasst...

Man tager vad man haver...

Ett par vita plaststolar och några överblivna brädor blev idag till en liten hoppbanan i mammas trädgård. Yrsa var riktigt taggad och följde fint vägen JAG tyckte hon skulle ta. Det gjorde mig lite lite lugnare. Häromdagen fick jag nämligen startdatum för agilityfortsättningskursen vilket var synonymt med ångest. Jag tänker genast att alla andra har varit nere på klubben och tränat en massa i sommar medan jag och Yrsa har varit här i Båstad, flera mil från den närmsta agilitybanan. Sen tappar Yrsa lätt koncentrationen när hon tycker något blir tråkigt och enformigt, jagar gärna kaniner och har hon väl bestämt sig för att något är läskigt är hon svårövertygad (läs: vippbrädan, balansbommen, A-hindret, platta tunneln, svängda tunneln....) Nej, det är bara att inse att vi kommer vara sämst på fortsättningskursen, tillbringa mesta tiden ute i skogen (Yrsa jagandes kaniner, jag jagandes Yrsa) och gå dit rak i ryggen!

En löpande löptik

Mamma jublar och jag undrar hur länge vi kommer få bo kvar.

Cykelpremiär

Efter mycket om och men fick jag igår äntligen springern som jag beställt och idag var det dags för premiären. För er som inte vet är en springer en mojäng som man fäster hunden i när man ska cykla så att man kan hålla båda händer på styret och samtidigt ska den reducera ryck så att man inte kör omkull (så lätt...).
Så först skulle fanskapet monteras. Och man kan tycka att när man köper en grej för ganska mycket pengar borde det åtminstone följa med en ordentlig beskrivning på HUR man monterar den. Inte för att det är brain surgery direkt men jag ska inte sticka under stol med att det hade underlättat en del. Och inte är grejen tänkt att passa till min lila tantcykel heller men det ska nog gå ändå även om den inte sitter exakt som det är tänkt.
Jaha, så när monteringen av springern på cykeln var klar, var det dags att montera hunden vid springern. Har man en lite schattig hund som jag så är det lättare sagt än gjort. Tycker Yrsa något är läskigt söker hon ofta trygghet hos mig genom att hoppa, helst upp i knäet. Kan vara ganska bra i vissa situationer, dock inte när det sitter en cykel i andra änden. Att det var lite tumultartat där ett tag är en lätt underdrift och när situationen hade lugnat ner sig var det bara att sätta sig och klappa om cykeln för att fisfian skulle förstå att det här var ju inget farligt.
Därefter var det dags att börja cykla. Starterna var vanskligast och en gång höll vi på att göra en riktigt ordentlig vurpa precis i startögonblicket men det gick tack och lov bra. När vi väl fick upp farten verkade Yrsa inse att det här var ju faktiskt ganska kul ändå och när vi hade cyklat runt runt runt runt runt i mammas trädgård rullade vi ut på Solvägen. Oj, vad det gick undan! Yrsa är ju en galoppör och försök få henne att trava fint vid sidan... Jag kan ju säga så här mycket- om jag vill kan jag bara sitta och åka på cykeln...

Yrsa och brorsdottern

För två veckor sedan kom min lilla brorsdotter till världen och häromdagen var det dags för hennes och Yrsas allra första möte. Jag var lite orolig för hur Yrsa skulle reagera, hennes reaktion brukar vara morrningar mot allt som är nytt, konstigt och okänt. Men hon visade enbart stor nyfikenhet. Hon tittade och tittade och verkade fundera på om det där lilla faktiskt kunde vara en människa.
Inte en enda liten morrning hördes, hon bara nosade försiktigt på "Snuttan" och ville så hemskt gärna vara med. Nu får vi bara hoppas på att det fortsätter gå lika bra, Yrsa har inte träffat så många barn och det är inte så att man lånar vem som helst ungar för att "träna" på. Men får hon bara vänja sig från början kommer det nog bara gå fint!

Spår

Idag tog jag mig äntligen i kragen och begav mig ut till ett stort fält här i Hemmeslöv för att lägga ett spår till Yrsa. Det var bra längesen vi spårade nu, måste ha varit någon gång i höstas.
Hur som helst, det var ett styck mycket klafsigt fält men har jag bestämt mig för något så har jag bestämt mig och då måste det ske NU.
Yrsa gick kanske inte det perfekta spåret (hon tyckte det var lite läbbigt med allt vatten, min bror kallar henne inte fisförnäm för inget!) men hon hittade rätt till slut ändå. Och oj, så skoj hon tyckte det var! Och oj, så skoj JAG tyckte det var! Hjärtat blir glatt när Yrsa jobbar febrilt med nosen i backen för att hitta spåret samtidigt som svansen går som en propeller.

Reflektioner över en svensk sommar

Ösregn är bra eftersom jag och Yrsa då får vara ifred på stranden, dvs lillfian får springa lös = Yrsa är i himmelriket.

En promenad på stranden är som ett helt träningspass pga alla inkallningsövningar jag måste bedriva, dvs kalla sen springa järnet åt motsatt håll- att matte försvinner är bra mycket läskigare än det är roligt att jaga fåglar. För det mesta.

Jag känner mig lite lätt galen samt mycket hurtig och duktig när jag är ute och går med Yrsa i regnet.

Min vattentäta jacka är inte så vattentät i ösregn.

Fisherman's Friend

I eftermiddags när vi var hos mormor började Yrsa hosta lite grann, precis som om hon hade något i halsen som irriterade. Mormor blev lite orolig och undrade om hon hade hittat något på golvet som hon satt i halsen. Jag försökte lugna henne med att säga att hon bara hade lite hosta, att det inte var något att oroa sig för. "Får jag ge henne en fiskarens vän?" undrade mormor, "det kanske hjälper". Hon menar bara väl men hon är rolig hon, lille momme...

Sommargäster

Jag och Yrsa har varit i Båstad i lite mer än en vecka nu.
Vi har gått långpromenad i solsken och vi har gått långpromenad i ösregn, busat i trädgården, myst i sängen, varit på hundpromenad och badat i havet. Yrsa har hoppat över staketet, knäckt mammas blommor med långlinan, jagat en ekorre, sprungit efter fåglar, lekt med sina hundvänner och slagits med sina hundfiender, grävt efter papper i Patrik Plastbrosas papperskorg och ockuperat det mesta av min säng.
Helt enkelt en alldeles vanlig ovanlig vecka i våra liv.

Follow this

Yrsa
Ekorre
Staket

Känguru

Grannes trädgård
Över väg
Grannes trädgård

Matte arg
Långlina

Kanin
Brännmärken
Ont

Jävla hund

Yrsas överraskning

När jag kom hem från tentafesten hade Yrsa fixat en överraskning åt mig. Hon hade hittat rullen med toapapper jag hade med mig på tåget in case of akut åksjuka hos damen. Toapappret var rivet i små små bitar och spridda i hela lägenheten. Hon är så duktig, så duktig min fia! Om matte blev glad? Mycket!

Storasyster

Yrsa har fått syskon. Klicka här för att se bilder på de små liven. Fem bröder och tre systrar blev det!

Sommarlov!

Tentan är gjord, inget mer att göra nu än att hålla tummarna och hoppas på snälla examinatorer! Ikväll firas sommarlovet av med en tentafest i Pildammsparken och sen ska jag och Yrsa bara mysa hela sommaren (ja, okej, lite ska jag jobba också...). Vi ska busa och leka och mysa och bada i havet och drilla dressyr och jag har tänkt lära Yrsa cykla, höll jag på att skriva, men nej, springa bredvid när jag cyklar är det tänkt.
Ah, ljuva sommar!

Tre onda ting

Tror både jag och Yrsa har nerverna på utsidan efter vår kvällspromenad.

För det första: det räcker med tutande, skränande studentflak nu.

För det andra: vi vill inte trampa i mer gåsskit nu eller råka ut för fler väsande gäss. Och jag får kramp i armarna av Yrsa som bara vill jaga efter och tycker det är skitkul när femtio gäss får för sig att fly från oss genom att passera precis framför. Idiots.

För det tredje: är det något som skulle kunna få mig att ställa mig mitt gatan, stortjutandes och viftandes med armarna, skrikandes mäss! mäss! mäss! så är det anfallande måsar. Lägg ner! Jag är inte ute efter att äta upp era ungar! Låt mig vara i fred! Jag uppskattar INTE att få en ilsken mås i huvudet!

Tågsekundär (haha...)

För er som undrar gick tågresan hem från Båstad också bra!

Slut på berömmet

Förbaskade hundjäkel till att ha kängurugener! Jag vill reklamera!

Hur i h-levet ska jag göra för att lära henne att det INTE är okej att hoppa över staket!?! Hon är så j-vla snabb!

Tips mottages TACKSAMT!!

Tågpremiär

Igår var det så dags för Yrsas allra första tågresa. Jag tyckte att jag hade valt en bra tid att åka, mitt i veckan lite senare på kvällen, och blev inte så förtjust när jag såg att tåget var nästintill fullt. Att det dessutom var student i Malmö och hela stan, just för tidpunkten för vår bussresa, översvämmades av skrikande, skränande studentflak med dunka-dunkamusik på högsta volym gjorde inte precis saken bättre. Det var inte utan att Yrsa blev lite stressad- studentflak är inget vi miljötränat på, haha!
Hur som helst, fullt eller inte, det var bara att knalla på tåget. Ännu mindre förtjust blev jag när jag såg att det redan fanns en hund i den djurtillåtna vagnen. Suck, tänkte jag, men så länge Yrsa inte ser den går det nog bra. Så jag och Yrsa och mina två väskor (ja, packningen blir aldrig liten och om ni inte visste det så väger böcker ton!) klämde oss in på ett säte precis vid ingången. Yrsa höll sig faktiskt (trots liiite protester emellanåt) på golvet!
I Lund kommer nästa hund på. En liten pitbullterriervalp (den var faktiskt söt) och naturligtvis sätter de sig tvärsöver gången så att valpen är direkt i Yrsas blickfång. Detta kommer aldrig gå vägen, tänker jag. Valp eller vuxen, pitbull eller pudel, Yrsa gillar INGA hundar hon inte känner! Men förutom lite (mycket) morr så håller sig lillfian ganska lugn och låter till och med ett par tioåriga tjejer klappa henne. I Landskrona hoppar både tjejen med pitbullterriern (var annars?) och den andra hunden, som dessutom passerar precis förbi Yrsas nos och dessutom stannar till ett par sekunder, av.
I Helsingborg lättade det äntligen lite på tåget och precis när vi ska flytta oss (kvinnan vi satt bredvid skulle av med stor resväska i Ängelholm) kommer en man med en labrador på. Det uppstår lite tumult men när vi väl kommit på plats lugnar Yrsa ner sig. Fast sen ligger hon ner på golvet och spanar på den andra hunden under sätena hela vägen till Båstad!
Men ojoj, vad hon var duktig, lillfian! Lade sig fint tillrätta efter ett tag och allt gick relativt bra trots att vi stötte på tre olika hundar. Det hade jag aldrig trott. Det hade varit mycket rimligare om Yrsa hade morrat och haft sig och till slut börjat skälla så mycket att vi hade fått gå av tåget. Jag är så stolt över henne att mitt hjärta nästan spricker!!!

Min coola hund

I natt har det varit ett ordentligt åskoväder här i Skåne. Jag vaknade tidigt på morgonen av att det blixtrade och dundrade av bara den, det var så pass att jag hade svårt för att somna om. Och vad gör min coola hund? Sussar lugnt vidare, lyfter inte ens på ett ögonlock.

Vardag

Yrsa spanare.... B-E-A-U-T-Y!

Patrik Plastbrosa och Yrsa Sjusovare...

Miljöträning

Nästa gång jag och Yrsa åker till Båstad ska vi åka tåg. Jag är lite nervös för detta men så länge vi slipper dela kupé med en annan hund ska det säkert gå bra. Hur som helst, av den anledningen tog vi idag en promenad ner till Centralen. Vi gick genom både snurrande och självöppnande dörrar, satt på perrongen och såg tågen komma in och folk gå förbi med sina resväskor på hjul. Eftersom Yrsa praktiskt tagit vuxit upp i en valplåda bredvid järnvägsspåret i Åsbro bekommer tågen henne inte så mycket. Värre var det då med alla spännande duvor som spatserar omkring! Oj, vad de var intressanta enligt Yrsa! Så håller hundarna bara sig borta blir nog mitt största bekymmer att se till att hon inte skuttar ner på spåret efter en flyende duva!

Yrsa Trotsig

Japp, Yrsa har gått och blivit slyngel. Ropar jag på henne får jag numera titt som tätt blickar som säger vaddå? Kallade du matte? - Jaja, stå du där och skrik, själv ska jag fortsätta med att lukta på den här jätteintressanta fläcken/ jaga kaniner/ skälla på grannens hund...

NEJ, det ska du INTE!

Grrr....

Vårstädning

Två gånger om året hjälps alla bostadsrättsinnehavare i föreningen åt att rensa rabatter och fixa och trixa med sådant som behöver åtgärdas. Idag var det dags för vårens städdag och Yrsa och jag har haft en mycket trevlig dag ute i trädgården tillsammans med grannarna. Yrsa har på det stora hela uppfört sig väl (med undantag för två grannar som hon genast bestämde sig för var lite läskigare än de andra och vaktade lite på). Annars har hon mest fått belgarryck i regnet, lekt med sitt koppel och nosat runt. Oj, vad hon har mått, lillfian, och riktigt trött var hon när vi kom in igen. På sista tiden har hon lyssnat lite så där när det passar henne (jag sa ju att vi tröttnat lite på varandra) men idag löd hon fint (deporteringen till Båstad hade effekt!). Imorgon ska vi åka till Båstad över helgen för att fira mormor men förhoppningsvis hinns det med en promenad eller två på stranden. Det är Yrsas absoluta favorit!

Rundringning

Idag var det dags för en ny runda på MAS-akuten för mig och därför kom pappa ner och hämtade Yrsa igår kväll. Sist kastade jag mig i bilen så fort jag kom hem från MAS men den här gången får Yrsa stanna i Båstad till tisdag eftersom hela morgondagen kommer att tillbringas hemifrån. Först i skolan och sedan på fest med basgruppen (ja, som student kan man festa mitt i veckan...).
Nog för att det är tomt här hemma utan lillfian men ska jag vara riktigt ärlig är det ganska skönt med en Yrsa-paus just nu. Jag tror vi har kommit till en punkt där vi båda mår bra av att längta efter varandra. (Kanske det kan bota lite av Yrsas kaninjagarlust? *cross my fingers and hope to die- kommer antagligen inte hjälpa alls*) Avkopplande eller ej med Yrsa-paus- Fröken Noja gör sig påmind så fort hon försvinner ur mitt synfält. Jag litar inte på att någon annan kan ta hand om min guldklimp lika bra som jag kan. Familjen är betrodd men det är på nåder ska ni veta!
Så ikväll har jag ringt runt till la familia för rapporter och stränga förhållningsregler och förmaningar.

Först pappa och Åsa. Jodå, hon hade skuttat över staketet. Suck... Men kommit tillbaks direkt. (Gissar inga kaniner inom synhåll.)
Sen mamma och Kenneth. Hon hade nästan precis kommit dit och höll som bäst på att busa runt i trädgården med Rocky och Cisco som också var där. Mamma blev påmind om var Yrsas filt finns (vilket hon ju absolut inte har koll på, nej inte alls...) och hur mycket mat hon ska ha.
Till sist Michaela som ska passa henne hemma hos mamma imorgon efter skolan. (Yrsa får absolut inte vara hemma hos pappa och Åsa sedan hon börjat hoppa utan att någon av dem är hemma. De har nämligen som vana där att släppa ut hundarna i trädgården själva och det funkar inte med Yrsa vid det nya huset. Bröderna som bor där är tre disträa tonåringar som jag inte litar på att de inte glömmer bort att Yrsa inte får vistas ute utan tillsyn). Micha fick stränga förmaningar om att inte släppa fian ur uppsikt och inte låta henne träffa hundar hon inte känner.

Behöver jag tillägga att min familj tycker jag är en aning jobbig?!

Populär

Det var längesen jag och Yrsa var med på hundpromenaden i Båstad. De är på tisdagseftermiddagar och då har vi varit på agility. Förhoppningsvis hinner vi vara med ett par gånger innan det blir sommaruppehåll. Det kan verkligen behövas! Lydnad är inte min och Yrsas favorit med resultatet att den fallerat lite...
Enligt Hansi har hundpromenaden blivit så populär att det ibland är hela 14 hundar med! Tänk! I början var vi bara fyra...
Hansi säger att de egentligen borde heta Yrsas hundpromenader men jag vägrar att ta åt mig äran! Nog för att det kanske var tack vare Yrsa som de en gång startade när jag tog kontakt med Hansi för råd om min lilla ligistvalp men hade det inte varit för Boels och Hansis engagemang hade det aldrig blivit några promenader! Så det så! Yrsa och jag kan inte annat än bocka och tacka för all hjälp vi fått! Punkt.

Hund bortskänkes

Någon som vill ha en hund?

Ni kan få min.

Yrsa var verkligen taggad idag när vi kom till agilityn men det tog lite tid innan vi kom igång, bland annat hade Yrsa business att göra och det kan man ju inte lämna vind för våg på planen. Så medan jag plockade upp efter lillfian passade hon på att jaga lite kaniner i den lilla skogen brevid banan.

Tror ni hon lyssnade på mig och kom fint när jag kallade? Nä... Det tog säkert tio minuter innan damen behagade komma tillbaks. Vad ska man göra? Det är liksom inte så att jag kan springa i kapp henne....

Yrsa var rent ut sagt skittrött efter sin språngmarsch och jag var sur. Jag försökte verkligen vara rolig, belöna med leksak (kopplet) i stället för det tråkiga torrisarna jag fått med mig som godis (var det enda jag hade hemma) men Yrsa är en fröken som tröttnar snabbt och när vi hade kört slalom ett par gånger (som är såååååååå tråkigt och går sååååååååå långsamt enligt Yrsa då det i det här stadiet handlar om att lära in momentet och inte hastighet) tog hon ett skutt över staketet och satte av in i skogen igen. Grrrrrrrrrrr...........

Den här gången fick jag sällskap av instruktören Catarina och Guiness med matte. Vi försökte skicka Guiness efter Yrsa men han förstod inte riktigt vad vi ville och lekte hellre med alla roliga pinnar. Vid det här laget kände jag mig rätt så uppgiven. Den lilla skiten kollar av ibland var jag är men precis när man tror att hon ska komma till mig vänder hon eller springer förbi och fortsätter åt andra hållet istället. Jag kör verkligen alla trick. Vänder mig bort från henne, sätter mig på huk och låtsas syssla med något jätteintressant eller springer iväg från henne. Men har Yrsa fått kaniner på hjärnan har hon fått kaniner på hjärnan. Till slut kom hon iallafall (efter det att Catarina, den läskiga tanten, hade skrämt henne samtidigt som jag försvann runt en hörna). Det blev bilen för Yrsa och fika för mig tillsammans med resten av gruppen.

När vi kom tillbaks efter fikan hade Yrsa lugnat ner sig och vilat upp sig lite och ville väldigt gärna in på agilitybanan igen men det var så dags. Då hade mer än halva lektionen gått och det var bara lite mer än en halvtimme kvar och dags att springa en hel bana en och en. När det var vår tur spred de övrig kursdeltagarna plus de två instruktörerna ut sig längs med staketet och skogsbrynet men Yrsa höll sig vid mig. Kan väl knappast säga att vi var några stjärnor under våra två lopp men lilltjejen tyckte iallafall det var kul igen och det känns skönt att lektionen avslutades positivt.
Inte minst för min skull.

Alicja och Erik

Idag kom Erik och Alicja från min klass hem till mig på lunchen för lite nolleplanering. Alicja undrade varför jag hade så många djur och meddelade att hon har lite fobi för päls. Och Erik hade jag varnat innan de kom att det brukar ta ett tag för Yrsa innan hon accepterar män. Och mycket riktigt tyckte Yrsa han var lite småläskig i början men Erik skötte det fint och lät henne nosa i lugn och ro och till och med pussa honom lite på näsan. Tillåter man näspussar måste man vara en schysst prick verkade Yrsas slutsats bli och det dröjde inte lång stund innan hon kom med sin loppistiger och inbjöd till dragkamp. Det är verkligen A och O med någon som förstår sig på hundar!

Update

• Båstad... har jag och Yrsa varit i, i nästan en hel vecka, förutom ett gästspel i Malmö- tisdag eftermiddag till onsdag eftermiddag. I Båstad har Yrsa mest lullat runt i mammas trädgård medan jag har suttit med näsan i böckerna och fördjupat mig i lungorna och hjärtat. Yrsa har också upptäckt att mammas sambo Kenneth inte är så läskig trots allt utan faktiskt en ganska kul bollkastande typ.
• playdate... blev vi inbjudna på hos Magg och Resa som bor två hus bort från mamma. Men det blev inte så värst mycket lek, då Resa redan hade hunnit busa av sig med Basse som Magg var hundvakt åt.
• agilitylektionen på tisdagskvällen gick superbra. Yrsa är riktigt duktig och de senaste gångerna har hon, ta i trä, hållt sig inne på planen. Vi har gått i genom alla hinder nu och vissa är förstås ganska läskiga. Svårast har Yrsa för gungbrädan och tunneln som har säckat ihop på ena sidan. Men bommen springer hon över och det branta A-hindret är inga problem. Och vilken lycka i tisdags då det äntligen blev tillfälle för ett riktigt (och tillåtet) race med de andra hundarna då de flesta andra kurser var inställda pga. första maj. Yrsa var i himmelriket, men något långt race blev det då inte. Alla hundarna var mer eller mindre slut efter två timmars kurs. Kort men intensivt blev det iallafall.
• hoppa... har Yrsa verkligen lärt sig. På gott. Och på ont.
• besök... hade vi igår av Yrsas uppfödare Susanne och Hasse från kennel Laggartorp. De tyckte Yrsa var en liten skit jämfört med de andra tikvalparna (jag som tycker hon är stor jämfört med Inka!) men mycket vacker (Klart!). Och Yrsa ska minsann bli storasyster i mitten på juni om allt går som det ska! Eventuellt blir det ett MH-test mot slutet av sommaren då de nya valparna har växt till sig, de "gamla" valparna förhoppningsvis mognat ännu mer mentalt och alla tikar löpt för första gången (tydligen var Yrsa tidig med det och först ut av tikarna i kullen. Jag som trodde hon var sen jag...)

Yrsa på vift

En barndomskompis till mig ska gifta sig och igår hade vi möhippa för henne. Yrsa fick stanna hos mamma och Kenneth och de hade fått för sig att ta med sig henne ut på promenad. Kenneth hade försökt få på Yrsa kopplet vilket lilltjejen inte hade accepterat så mamma fick göra det en gång och Sofie Styvsyster en gång. Män är som bekant läskiga. Men Kenneth hade visst fått mersmak för i morse bestämde han sig för att ta med sig Yrsa när han gick och hämtade tidningen och den här gången fick han faktiskt sätta på kopplet! Själv gick jag här hemma och bet på naglarna och sprang och kollade i fönstrena som en annan hönsmamma och undrade mest om de inte kom tillbaks snart. Ah, ljuva syn när de kom gående och vilken glädje! Vet inte vem av mig och Yrsa som hade tyckt separationen varit mest ångestfylld....

Vita ullmattor

Jag pratade med Ola i telefon igår. Hans lilla tjej hade precis börjat löpa för första gången och han beklagade sig över att hon lämnade blodfläckar på hans vita ullmatta. Ola, om du läser detta har jag ett meddelande till dig: min tjej har idag KRÄKT på min matta. Mysigt? Nej. Svårt att få bort? Ja.

Tyst som en mus

Idag har det varit årsmöte i huset där jag bor (gissa vem som hädanefter ska sitta med på styrelsemötena... gush!). En del av grannarna har jag stött på i trapphuset, andra var det första gången jag träffade. Tjejen som bor i lägenheten till höger om mig sa att hon hade blivit så förvånad när hon mötte mig i trappan med en stor hund för hon hade aldrig hört Yrsa, och killen som bor i lägenheten till vänster som mig stämde in. Det känns ju skönt att höra, bara att hoppas att det håller i sig!
Men Yrsa skäller faktiskt inte. Ibland kan hon skälla i "halsen" och de som ofta pratar i telefon med mig vet att Yrsa märker av att jag då inte har min fulla uppmärksamhet på vad som händer utanför luren. Då händer det att det slinker igenom något enstaka skall men mest så buffar hon och knuffar på mig och försöker göra allt för att jag ska uppmärksamma det som hon hör. Hon är såååååååååååå duuuuuuuuuuuuuuuuuktig min lilla fia och idag har hon varit extra duktig eftersom jag haft minimalt med tid för henne. Nu ska vi krypa ner i sängen och mysa och imorgon ska det bli långpromenad och agilitylektion (med koncentrationen på topp---- visualiserar för fullt!!) för att kompensera.

Buuhuu

Jag är i Malmö.
Yrsa är i Båstad.

Imorgon ska jag göra akuten på MAS osäker.
Sen ska hon hem. Guldklimpen.

Agility: Lektion Tre

Igår var det dags för vår tredje agilitylektion och mitt och Yrsas samarbete var verkligen inte på topp. Vi var okoncentrerade och fick det aldrig att funka riktigt. Var Yrsas tankar var vet jag inte men själv är min hjärna helt uppfylld av tankar på den förestående anaestesiövningen då vi ska träna på att lägga bedövning på varandra. *ryser* Och situationen blev knappast bättre av att Yrsa satte av efter en kanin och totalstruntade i mig. Nej, vi var inte de bästa kompisarna på agilityplanen igår...

Leva Ljuva Livet

Den här lilla krabaten har verkligen förstått det här med vad livet går ut på- att njuta av det goda! För fler valpbilder titta in på www.zarossida.se

Fröken Yrsas känsla för papper

Häromdagen beställde jag en bok på internet och givetvis kom den idag just som jag var ute. Och vem hade inte varit ute i hallen och hämtat bokpaketet och varit så vänlig att öppna det åt mig? Grrr...

Agility: Lektion Två

Igår var det dags för vår andra agilitylektion och Yrsa viftade på svansen när vi kom till klubben! Det ni! Annars har fian tyckt att brukshundklubben är det läskigaste som finns, med okända hundbestar lurandes överallt.
Oj, vad tossiga alla de nyblivna agilityhundarna var, Yrsa inkluderat. Det studsades på stället och det skälldes och hade sig. Det märktes att vår grupp hade anlänt på planen om man säger så... Det var minst sagt livat den här gången- med både hanhundsslagsmål och en väldoftande löptik.
Den här gången introducerades tre nya hinder- säcken (en tunnel som har säckat ihop på ena sidan), lången (där det gäller att hoppa långt snarare än högt) och däcket. Yrsa var superduktig på lången, hon tog det på första försöket medan däcket var lite svårare att få henne att hoppa igenom och säcken- den var ganska läskig. Jag?! Springa in där? Nänä...! Instruktörerna vill hjälpa genom att hålla Yrsa i kort koppel medan jag går och lockar på andra sidan vilket bara har som resultat att Yrsa tycker det är ÄNNU obehagligare. Hon kom iallafall igenom ett par gånger under genomgången men innan det blev vår tur att träna på det hindret hade det hunnit bli så mörkt att det inte var så stor idé att ens försöka få henne igenom. Vi får ägna mer tid åt det nästa gång helt enkelt!
Och för er som undrar- kängurun höll sig på banan den här gången!
Idag har Yrsa sovit heeeeeeeeeela dagen. Hon har inte varit sitt vanliga pigga jag- undrar om det var agilityn som tog så hårt? Vila fick hon iallafall inte göra när vi kom hem igår eftersom lillebror med tjeja skjutsades ner av pappa för övernattning på Uppsalagatan innan avfärd till GranCanaria tidigt imorse. Det blev en sen natt och en ännu tidigare morgon och om ni frågar mig så har det varit ganska skönt att Yrsa inte pockat på så mycket uppmärksamhet idag eftersom jag själv har varit ganska trött, men lite fundersam blir man allt....

Påskbesök

Yrsa och jag är i Båstad över påsken och det är givetvis jätteskoj att träffa familj och vänner men jag lovar- vi hade varit här en kvart innan jag längtade tillbaks till Malmö igen. Det är lustigt hur man från år till år kan glömma bort just hur vidrigt folk som kommer hit. Påsken är startskottet, tennisveckan kulmen, september ljuuuuuuuuvlig.
Vi har gått en blåsig promenad på stranden, tittat på Björnbröder (ja, Yrsa tittar också, mycket koncentrerat!), Yrsa har käkat upp Idas innebandyboll (inte så rund längre om man säger så...), lekt i trädgården och bara myst.
Och igår var vi hos pappa och Yrsa har verkligen förstått det här med att hoppa. Hon var ute tillsammans med de andra hundarna på den inhägnade baksidan men tyckte antagligen inte de var så roliga (och det kan jag förstå, de är nämligen två riktiga morrhoppor och inte vill de leka heller...). Bonusbroderns kompis öppnar dörren på framsidan för att gå ut och frågar: Får jag släppa in hunden? -Vilken hund? undrar jag och pappa. -En svart, säger bonusbroderns kompis. Och där står lillfian och vill in.
Hmm...

Agilitykurs

Nu ska ni få höra om min och Yrsas första agilitylektion på Malmö Brukshundklubb.
Vi kom dit, samlades utan hundar i teorirummet. Vi är fem stycken hundar plus två instruktörer. Alla fick berätta om sig själva, vad vi ville ha ut av kursen (tävlingsambitioner eller inte, vilket ingen hade uttalade och det känns avslappnat), samt om våra hundar hade några olater... Det hade alla mer eller mindre (men jag lovar, Yrsa värst! Det kändes åtminstone skönt att få berätta för de andra om hennes beteende i förväg så de var lite beredda, alla blir chockade ändå). Man såg riktigt hur instruktörerna svalde när vi berättade om våra hundar och hur de föreställde sig värsta kalabaliken ute på banan. Lite smågruff blev det och Yrsa gjorde ju som hon alltid gör men när hon väl fick komma ur kopplet blev hon lugnare och på det stora hela tycker jag den biten gick bra.
Dagens lektion handlade om hopp och tunnel. Yrsa var såååååååå duktig. Lyssnade fiiiiiiiiiiint och vi fick beröm för vår goda kontakt. *sträcker på oss* Tunneln var inga problem att ta, bara instruktörerna lät bli att hålla henne för det är lääääääskigt må ni tro, och Yrsa tog lätt en kombination på tre hinder i rad. Efter ungefär en timme brast koncentrationen hos storpudeln Lina och flatten Guiness och de satte iväg ut ur den inhägnade agilitybanan och hade rent ut sagt skitkul på träningsplanen och öronen tappade de någonstans på vägen. Instruktörerna tyckte det var lämpligt att ta paus så hundarna parkerades återigen i bilarna. När jag hämtade Yrsa igen tyckte hon att det där med springa igenom tunnlar och hoppa över små töntiga hinder hade vi ju gjort. Det var mycket roligare att hoppa över staketet på 1,20 som inhägnar banan (hålet var nu tilltäppt men Yrsa försökte inte ens ta sig ut där igenom), särskilt som det skuttade kaniner på andra sidan. Efter tredje gången ställde sig en av instruktörerna vid platsen där hon hoppat över men Yrsa är inte dummare än att hon då helt sonika hoppade över på ett annat ställe istället. De andra kursdeltagarna undrade om jag var säker på att det var en hund jag hade och inte en känguru. Den lilla grisen! Hmm, vi var inte direkt de bästa vänner där ett tag... .Mot slutet skärpte Yrsa iallafall till sig igen, jag fick blidka henne med lite kombinationer så var det kul igen. Och Yrsa däckade så fort vi kom hem. Agility är kul!

Viktoria och Myran

Idag har jag och Yrsa promenerat i Pildammsparken med Viktoria och hennes hund Myran. Jag har lärt mig nu att inte låta Yrsa ha nos-mot-noskontakt när hon träffar en hund för första gången och eftersom vi hade bestämt träff ute på gatan blev första mötet i hårt tillbakahållet koppel så att hon inte skulle nå fram. Oj, vad Yrsa var arg på stackars Myran och Viktoria såg lika chockad ut hon trots förvarningar. Men när vi väl hade börjat gå lugnade Yrsa ner sig och var mest nyfiken. Viktoria tog med oss till en hundrastplats som jag inte visste fanns i Pildammsparken. Yrsa hade riktigt roligt en stund och var glad för att få springa men tyckte inte Myran var vidare kul som inte ville leka. Jag tror faktiskt att Yrsa inte gjorde ett enda utfall mot Myran, ja, förutom då precis i början i kopplet men det är ju en högst speciell situation.

Veterinären

Idag har jag äntligen fått tummen ur och tagit med Yrsa till djursjukhuset för ettårssprutan. Lite i senaste laget men det har varit så mycket så jag har nästan glömt bort det och så har tiden gott. Bättre sent än aldrig i allafall och nu är hon minsann vaccinerad!
Yrsa var så duktig så duktig!! Hon brydde sig inte om de andra hundarna så värst mycket (det fanns flera stycken som var bra mycket värre än henne) och hon lät djurskötaren Jenny sticka henne i nacken. Även här använde jag mig av tricket att greppa om nosen (väldigt effektivt, Yrsa blir lugn som en, haha, filbunke är kanske att överdriva, men hon håller sig stilla iallafall). Jag var lite rädd för att hon skulle morra och kanske till och med hugga mot sprutan om det gjorde ont men hon sneglade lite på sprutan, lite på mig och så på sprutan igen. Hon var så duktig!

Fästingpremiär

Igår plockade jag den första fästingen på Yrsa. Den hade som vanligt satt sig ovanför ögat men jag behövde inte bråka lika mycket med henne för att få ta bort den som jag var tvungen att göra innan. Första gången fick jag smyga medan hon sov- och det var inte det lättaste eftersom hon hade en tendens att vakna precis när jag skulle få grepp om det äckliga krypet. Inte för att damen gillade det nu heller men med ett bestämt grepp över nosen och lite vänliga ord så fann hon sig i situationen. Det bådar ju gott inför den fortsatta fästingsäsongen. Fästingar är äckliga! *ryser*

Känguru

Oj, vilket skutt Yrsa tog över staketet hemma hos pappa igår! Jag skojar inte när jag säger att hon hoppade ca en meter rakt upp i luften från mer eller mindre stillastående. Synd att det inte finns på bild för det såg verkligen skithäftigt ut.

Båstadtripp

Yrsa och jag är i Båstad sedan i måndagskväll och hälsar på. Vi började med ett besök i pappas och Åsas nya hus där Yrsa började med att skälla lite på grannens hund, blev morrad på av Electra och Tussi och fick tokfnatt i trädgården.
Och igår var Yrsa en riktigt lycklig hund. Först var vi på hundpromenad på eftermiddagen. Tror det var någon form av deltagarrekord, vi var nog tio hundar iallafall, antagligen berodde det på det fina vädret. Yrsa var hur duktig som helst även om hon sprang iväg på små turer emellanåt under träningen. Det kan liksom inte hjälpas när det finns så mycket annat spännande som pågår och det blir långtråkigt att vänta på sin tur. Hon lyssnade fint i allafall och var riktigt duktig på inkallning. Sen att jag skrek mig hes är en annan historia. När träningen var slut kom Yrsas belöning- att få springa runt och busa med de andra hundarna! Det är härligt att se ett helt gäng hundar kunna springa lösa och leka utan att det uppstår bråk. Hansi bjöd som vanligt alla hundarna på hemmagjort levergodis och Boel och Magg hade tagit med fika åt oss människor. Boel hade till och med tänkt på "oss småflickor" (dvs mig och Sandra som är sisådär 20-30 år yngre än de andra) som inte blivit tillräckligt vuxna än för att kaffe ska falla oss på läppen!
När vi kom hem hade lillebror dykt upp med sina hundar Rocky och Cisco. Oj, vad Cisco har blivit stor och fin! Och Yrsa accepterade honom nu, hon har liksom insett att han kommer på köpet med Rocky. De var ute och busade hela kvällen och Yrsa var så lycklig så lycklig!
Lillebror hade riktigt roligt åt Yrsa också. Han tog fram en skål med vatten åt hundarna och de samsades fint och drack alla tre ur skålen samtidigt. Robins hundar är väldigt dregliga och slabbiga när de dricker vatten och det blir väldigt blött runt omkring, medan Yrsa försiktigt och långsamt lapar i sig vattnet. Hur som helst, efter en stund kom Yrsa tillbaks till vattenskålen för mer vatten.Hon ställde sig och tittade och nosade på det och det såg ut som om hon funderade en lång stund på om huruvida hon skulle dricka av det dregliga vattnet eller inte. Till slut gick hon därifrån utan att ha druckit. Robin gick och bytte vattnet och då kom hon genast tillbaks och började dricka. Haha, hon är en riktig liten fisförnäm dam ibland, Yrsa!
Idag har jag suttit ute och pluggat i solen hela eftermiddagen medan Yrsa har gått på upptäcksfärd i mammas trädgård. Hon hittade många fina pinnar och barkbitar man kan ha mycket roligt med. Vi har hunnit med ett besök hos Magg och Resa också, de bor två hus längre bort. Yrsa hade fullt sjå med att få igång Resa men hon tyckte nog det var för varmt för hon ville helst bara ligga och tugga på sin pinne. Som tur var var Magg hundvakt åt spetsblandningen Basse. Basse är en manlig variant av Yrsa gånger 2 ungefär. De gruffade lite precis när vi kom och ajaj om Basse kom för nära mig men annars gick det hur bra som helst och Yrsa tyckte det var skitkul när Basse jagade henne. Nu hade de ju i och för sig träffats dagen innan på hundpromenaden men så hemskt mycket kontakt hade de inte haft med varandra tidigare.
Just nu surar Yrsa lite eftersom hon har fått stanna hemma själv hela eftermiddagen, och det således inte har hänt något spännande, medan jag och mamma åkte iväg för att shoppa. Ett nytt fint läderkoppel har inhandlats åt fian så det ska nog blidka henne så småningom.
Imorgon ska hon få busa i pappas trädgård igen innan vi åker tillbaks hem till Malmö. Och det ska också bli skönt.

Besök

Maria från Huddinge är nere i Malmö och hälsar på sina två härliga bögkompisar. Vi träffades allihop ikväll på en thairestaurang och efteråt gick vi hem till mig för fika. Yrsa Syrsan blev lite chockad när det förutom matte dundrade in fyra okända människor i lägenheten (jag tror hon skrämde våra gäster lite grann först.... ooops). Hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig. Svansen var ömsom mellan benen, ömsom glatt viftande (med lite morr, just försäkerhets skull, så gör hon ofta lillfian, kör med dubbla budskap). I början var hon nyfiken men misstänksam men blev riktig bundis med killarna till slut. Hon både lät sig klappas på huvudet (och det! Det är det få som får, till och med vissa som har känt henne sen hon var valp får inte klappa henne på huvudet) och hämtade en leksak och inbjöd till lek. Det har jag aldrig sett henne göra förut!
Yrsa brukar inte vara så lättflirtad av män, kanske hon kände att dessa inte var riktigt som alla andra? Eller så är det så att hon bara blev själaglad att få träffa några andra än matte! Eller så beror det helt enkelt på att de var just trevliga, hundvana människor som visste hur de skulle närma sig lilltjejen.

Ola och Thisbe

Idag har Yrsa fått träffa den fem månader gamla sharpeivalpen Thisbe för första gången. Och det gick verkligen över förväntan.
Efter alla mina skräckhistorier var jag lite osäker på om Ola och Thisbe faktiskt skulle våga sig hem till oss för ett möte men till slut tog de mod till sig. Yrsa tyckte det var något läskigt att det kom ett rynkigt monster in genom ytterdörren och gjorde sitt sedvanliga välkomstutfall men bara ett och det var jag tacksam för- vi vill ju inte skrämma bort våra nyfunna vänner!
Det har varit härligt soligt vårväder här idag och vi tog en promenad i Pildammsparken bland alla änder och gäss. Ola bjöd Yrsa på kalkonkorv och kommer för evigt älskas av Yrsa för det. Efter en stunds promenerande var lillfian hemskt sugen på att busa runt med Thisbe och gjorde lekinviter för fulla muggar men bra hundlekplatser är det ont om här i Malmö och Thisbe har fått för sig att rymma ett par gånger så den vilda leken fick sparas till ett senare tillfälle.
Jag blev väldigt positivt överraskad av hur snabbt Yrsa accepterade Thisbe (särskilt som sharpeivalpar enligt Ola ofta får stryk på grund av sitt tvivelaktiga utseende). Hundmöten har blivit så mycket bättre sedan vi flyttade till Malmö (jag menar, här möter vi fler hundar på EN promenad än vad vi gjorde under hela vår sammanlagda tid i Båstad) och Yrsa och jag kan numera passera en hund på en bred trottoar utan att behöva gå över vägen. Sen tror jag Yrsa var själaglad att äntligen få träffa en HUND- hundkompisar har det hittills varit ont om här i Malmö.

Grattis Zaro

Idag har Yrsas polare Zaro blivit pappa till nio valpar på Emmabournes kennel. Och Yrsa har fått nio nya kusiner eftersom valparnas morfar också är Yrsas morfar (Nihn De La Douch Plaine)! Titta in på www.zarossida.se för bilder på de små underverken!

The Beauty and the Beast

Idag var det en kvinna som spontant utbrast "vilken vacker hund!" när jag och Yrsa gick förbi. Det lindrade det faktum att jag just då mest tyckte Yrsa var en best med nerverna på utsidan. Klart hon är vacker min hund- vackrast i världen!!!!!!!!!!!

Lydnadsklass I

Något som är positivt med att ligga hemma och vara sjuk är att man plötsligt har en massa tid till att hitta och skriva ut saker från nätet, t ex reglerna för lydnadsklass I. Efter den första spårgruppsträffen var självförtroendet inte på topp direkt efter att ha sett alla de andras duktiga hundar men nu känns det genast bättre. Yrsa kan ju åtminstone grunderna i det mesta! Mycket av det är ju sånt vi tränat på hundpromenaderna. Visst krävs det mycket finslipning och vissa övningar har vi inte tränat men det känns iallafall inte omöjligt längre. Klart min hund kan lära sig det!

Och idag fick vi brev om agilitykursen- startar i början på april!

Stackars oss!

Det är en riktig dunderförkylning som drabbat mig och jag har legat nedbäddad i sängen med hög feber sedan i fredags. Stackars min lilla hund som har fått nöja sig med mysstunder och små korta kissepromenader. Det är nästan på gränsen till djurplågeri tycker jag men vad gör man när man inte känner någon tillräckligt väl i denna stora gangsterstad för att anförtro sin guldklimp till? Som tur är verkar Yrsa finna sig ganska väl i situationen och kanske energin kan räcka till ett varv i Pildammsparken idag men någon spårgruppsträff blir det inte ikväll.......

Spårgruppsträff

I onsdags var jag och Yrsa på vår första spårgruppsträff vilken bestod i lydnadspass på brukshundklubben. Stackars stackars Yrsa var osäkrare än någonsin och lade direkt svansen på magen. När vi kom höll kurserna på för fullt och där var fler hundar än Yrsa tidigare sett på en och samma gång. Den här första gången stod vi bara bredvid och tittade och det var fullt tillräckligt för Yrsa. Det var riktigt länge sen jag såg henne så här, flera steg tillbaks i utvecklingen. Utfallen var av en annan karaktär än de varit på senaste tiden (jag jmf med Yrsas små skrämselutfall mot de nya hundarna på de senaste hundpromenaderna), mer intensiva, men något positivt var åtminstone att det var först när de andra hundarna närmade sig henne bakifrån som hon sa ifrån. Alla i gruppen var supersupertrevliga och gjorde sitt bästa för att muta Yrsa med köttbullar (Hansi, du har fått konkurrens även om ditt levergodis är svårslaget!). Yrsa skulle göra det mesta för en bit köttbulle. Ni skulle sett henne- hon tyckte det var hur läskigt som helst men ändå skulle hon ha köttbullen och sträckte på sig allt hon kunde för att kunna hålla maximalt möjliga avstånd. Men icke sa nicke att någon fick klappa henne- minsta tendens och hon drog sig blixtsnabbt tillbaks! För att nästa sekund sträcka sig efter köttbullen igen. Man kan säga vad man vill om min skitfia, men hur osäker hon än är är hon iallafall inte orädd! Låter lite parodoxalt men så är det!
Att Yrsa är så här gör mig så så trött och så så förtvivlad. Hon är ju världens underbaraste hund annars men det är svårt att förstå för dem som ser henne så som hon var i onsdags. NÄR SKA POLETTEN TRILLA NER EGENTLIGEN?!!!
Hursomhelst är det bara en tidsfråga innan Yrsa är sitt vanliga jag även på brukshundsklubben (eller nästan sitt vanliga jag) och det hade varit riktigt intressant att se hur hon hade betett sig ute i skogen när det var dags för spårning idag. Tyvärr har jag åkt på en dunderförkylning och därför fick vi stanna hemma i sängen istället. Så nu blir det ett lydnadspass till innan Yrsa får använda nosen och då kommer vi antagligen få skämmas ännu mer. Yrsa är jätteduktig på det som vi tränat, men de andra är i en helt annan liga än oss, i och för sig äldre hundar men eftersom tävling aldrig har varit ett mål för mig och Yrsa har vi heller inte tränat på någon tävlingslydnad (Hansi och Boel- HJÄLP!!). Det är ju som en i gruppen sa - "alla har vi varit barn i början" men jag vet faktiskt inte om jag orkar träna med den precision tävling kräver. Vi ska åtminstone ge det en chans, man får prova på sex gånger innan man bestämmer sig för om man vill fortsätta eller inte. Och det hade ju varit bra roligt att ha en superlydig hund även om vägen dit inte är speciellt skojig. Lydnad är som sagt inte min och Yrsas favoritgren....

Pusskalas

Igår eftermiddag efter skolan tog jag tåget upp till Båstad för att äntligen hämta min lillfia igen! Det har varit skönt att vara själv ett par dagar men oj, vad bråttom jag hade när jag var på väg till pappa för att träffa henne igen. Det blev riktigt pusskalas (nej, O, jag kunde inte motstå!) och Yrsa har passat mig NOGA så jag inte skulle försvinna igen.
Efter övernattning hos mamma tog vi bilen tillbaks till Malmö idag. Yrsa var riktigt lycklig när hon fick komma hem och for upp för trappan till vår dörr. Nu sover hon som en stock, i trygg förvar hemma hos mig igen.

Jakten

Så här kan en typisk hundpromenad avslutas, det Yrsa jobbar för och som är bland det bästa hon vet. På just den här bilden kommer först den stackars löptiken Flisa, därefter Zaro och Buddy (behöver jag påpeka varför de springer?), därefter Yrsa som givetvis vill vara med och leka och allra sist Buddy Två som inte riktigt hinner med med sina korta ben.

Paus

I fredags eftermiddag tog jag och Yrsa oss hem till Båstad på snöiga vägar efter diverse problem med bilskrället. Under helgen har Yrsa blivit utskälld av Tussi, smålullig på spritfyllda chokaldpraliner (och hamnat i onåd eftersom hon under intagande sölade ner mamma och Kenneths matta!), lekt i trädgården, jagat en fasantupp, hittat en mumsig talgboll, smygsovit i lillasysters säng (tur det, annars hade jag antagligen frusit ihjäl!) samt lekt och busat med alla hundarna på hundpromenaden.
Nu är jag hemma i Malmö igen, men Yrsa, hon är kvar i Båstad. Jag tror vi kommer må bra av en liten paus från varandra, jag behöver längtan lite efter min lillfia. Jag ska åka upp och hämta henne om ett par dagar igen och tills dess bor hon hos pappa. Hon kommer må toppen där och får hon leka lite med Rocky, lillebrors hund, kommer hon vara i himmelriket!

Inställt

Det snöar tydligen i hela Skåne, till och med här i Malmö. Snön piskar i ansiktet och det är inte alls kul att vistas ute. Därför blev jag ganska lättad när det inte blev något med spårgruppen ikväll. Ritva som jag pratade med lät väldigt trevlig och vi bestämde att jag och Yrsa skulle komma ner till klubben nästa onsdag istället. Tydligen har de spårträning på helgerna och lydnadsträning på onsdagskvällar. Hoppas bara Yrsa uppför sig.
Nu ska vi gå ut och busa lite i snön, vi har inte varit ute många minutrar idag inte...

Tjoho!

Det verkar som om vi får komma med i en spårgrupp och redan ikväll ska vi träffas! Tjoho, vad kul! Det här behöver både jag och Yrsa.

En liten ligisthund med förkärlek till papper

Idag var en av få dagar på terminen då jag tvingas lämna Yrsa själv hela dagen. Ja, jag kommer hem på lunchen naturligtvis, men nej, det är inget kul... Fast Yrsa är duktig, hon vet vad det betyder när jag säger att hon ska stanna hemma och brukar gå och lägga sig i soffan. Men när jag kom hem idag blev jag inte så glad eftersom Yrsa varit i min väska, hämtat ett kollegieblock och mer eller mindre rivit det i småbitar som låg över hela lägenheten. Nu tror jag inte det beror på att hon kände sig övergiven utan snarare att hon tycker det är så himla lajbans med papper! Det har varit flera tidigare tillfällen då jag bara varit borta en kort stund som jag hittat servetter, post och toapapper så Yrsa is not to blame. Men det var mina anteckningar från hela den här terminen! *gråter*

Garnityr

Man pratar ju ofta om den skrattande belgaren. Jag tror jag har fått tag på en för så här ser Yrsa ofta ut när hon är glad. Någon som blir rädd?

Igår pratade en av mina föreläsare om försök på hundar där man låtit plack ansamlas vilket gjorde att jag idag tog fram en gammal tandborste för att borsta Yrsas tänder. Men ni ska inte tro att hon gapade så här fint! Nej, hon knep allt hon kunde och betedde sig som om tandborsten var det läskigaste hon någonsin sett. Här ska tränas!

Miljöträning

Idag har Yrsa åkt buss för första gången! Mamma har varit och hälsat på över dagen och när hon skulle åka hem med tåget följde vi med ner till Centralen. Yrsa knallade snällt på bussen och satte sig bekvämt tillrätta- i sätet! Det är ju där hon är van vid att åka så det var väl inte mer med det än att det var hennes plats tyckte hon. Jag fick flytta över henne snabbt som attan till mitt knä innan busschauffören fick syn på oss. Där fick Yrsa åka och jag antar vi gladde en och annan medresenär. Yrsa är en riktig spanarhund så hon trivdes mycket bra med sin plats. Nere på Centralen fick Yrsa gå både genom svängdörrar och automatiska dörrar, följa med ut på perrongen och uppleva att okända människor som hade bråttom till tåg och bussar svischade förbi henne. Hemresan gick lika bra och Yrsa nosade bara lite i luften när en tjej satte sig bredvid oss. DUKTIGA DUKTIGA YRSA!!!!

Matte, hjälp!

I eftermiddags fuskade vi och tog bilen ner till Ribersborg (förlåt, O, ni har lite att jobba på där... ). Det var rent ut sagt skitkallt, blåste som attan. Trots det var det en hel del folk ute men jag bestämde mig för att släppa Yrsa ändå. Måste ju lära mig att lita på henne och också träna på inkallning mm. med störningar och eftersom det är tillåtet att släppa hundarna där nere är min paroll att folk måste acceptera om det skulle brista i lydnaden. Yrsa var jätteduktig, stannade hos mig trots att det gick folk i närheten, så hos oss brast inte lydnaden den här gången. Däremot hos ägarna till två dvärgschnauzrar. Deras hundar kom springande som två skällande skottspolar. Yrsa stackaren visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till utan tyckte det var säkrast att gömma sig bakom matte. Jag gjorde mitt bästa för att hålla mig mellan Yrsa och de andra hundarna och också ett par försök att skrämma bort dem. Då höll de sig på avstånd iallafall, så så värst kaxiga var de inte när det kom till kritan. Yrsa gjorde väl ett par halvhjärtade utfall men på det stora hela visade hon sig vara ganska feg som tog skydd bakom matte (eller så är hon bara klok). Jag tror inte att vi varit i den situationen förut, att främmande hundar sprungit fram till oss. Allt gick iallafall bra och det känns skönt att ha varit i en sådan situation.

Cross your fingers

Idag har jag varit i kontakt med en kvinna på Malmö brukshundsklubb gällande spårträning. Tydligen är det ganska ont om platser i deras träningsgrupper men kanske det fanns möjlighet trots allt. Hon skulle undersöka saken och återkomma. Håll alla tummar ni har!

Hundpromenad och lite till....

I söndags var vi äntligen med på hundpromenaden igen och Yrsa var själaglad! Alla var där- Reza, Zaro, Buddy och Smilla och tre nya hundar som vi aldrig träffat förr. Kul att fler ansluter så att hundpromenaderna lever kvar. Yrsa uppförde sig fint mot de nya hundarna, det var bara en liten vit som fick sig en omgång eller två. Antar att kemin inte alltid kan stämma från första stund....
Yrsa var så så duktig under lydnadsträningen. Lite rastlös var hon allt, särskilt mot slutet, lydnad är inte hennes favoritgren direkt, men annars lyssnade hon jättefint, kom direkt på inkallning även när det var annat spännande som lockade, lyckades sitta kvar när Smilla och Zaro (favoriterna) rörde sig... Allt, allt var perfekt!
Hansi och Boel tyckte Yrsa hade mognat efter löpet. Det har hon kanske, det är så svårt att se själv när man träffar henne varje dag. Visst har jag märkt att Yrsa beter sig lite annorlunda mot främmande hundar än hon gjort tidigare men det har jag satt i samband med vår flytt till Malmö och att vi möter fler hundar på våra promenader. Kanske det är en kombination? Vi flyttade trots allt mitt i löpet...
Idag fick jag veta att jag och Yrsa har fått plats på en agilitykurs till våren. Det ser jag verkligen framemot, Yrsa tyckte det var så kul när Mia visade oss. Fick också veta att de har spårträning på helgerna och att man kan söka in till en grupp om man har gått fortsättningskurs eller har lydnad motsvarande en fortsättningskurs. Har vi det, Hansi och Boel? För det hade varit hur kul som helst det med! Yrsa är ju en riktig noshund och det kunde ju vara en bra balans till agilityn!