Miss Diarheea

Häromdagen, torsdag that is, skulle plastbrosan Patrik ta med sig gårdagens rester, hamburgare, till jobbet för att äta på lunchen. Flera stora 150 grams köttbitar, grillade med kryddor och grillolja.
Exakt hur det gick till har jag inte fått klarhet i men vi kan väl säga så här att Patrik inte riktigt är van vid att man inte kan låta mat ligga framme orörd. Han fick vara utan lunch den dagen för hamburgarna kalasade Yrsa på.
På fredagen ringde mamma mig på jobbet och var så där glad. Då hade Yrsa bajat inne två gånger under dagen, diarré. Och sen har hon varit kass i magen sedan dess. En natt väckte hon mig och ville ut, hon var väldigt ihärdig med buffarna vilket hon aldrig är annars, och både i lördags och måndags har det hänt olyckor inne. Är man en nödig hund med magknip och ingen är hemma och kan släppa ut en- what to do?
Jag har inte varit så orolig för Yrsas omedelbara hälsa eftersom hon har ätit och druckit och varit lika pigg som vanligt men eftersom det har hållt i sig så pass många dagar ändå har jag undrat lite om det bara är hamburgarna det beror på. Och igår kom jag på det. I mammas trädgård finns ett plommonträd och varje morgon har Yrsa mycket bråttom dit. Jag har hela tiden trott det har varit för att hon kanske sett en kanin där eller något någon morgon för hon nosar väldigt under trädet precis som om där var ett väldigt intressant spår. Men så i går såg jag att hon åt något- små små plommon som ramlat ned från trädet. Plommon- inte så bra om man vill undvika diarré. Imorse iakttog jag henne på nära håll under trädet och ja, det var plommonskruttarna hon letade efter. Den lilla fruktälskande ligisthunden.... Men mysteriet verkar iallafall löst.

Härlig är sommaren!

Äntligen blev det varmt igen!

Så i fredags efter jobbet åkte jag och Yrsa, Sandra och Dizza och Elvis och Rolf till hundstranden. Yrsa har aldrig träffat Rolf förr så jag körde samma hälsningsritual som när Yrsa träffade Dizza första gången. Det är skönt när man är bland vänner och känner att man kan göra så. Tack Sandra och Elvis för ert tålamod!!
Det funkar bra(bättre) också, Yrsa får tid på sig att lugna ner sig och jag visar henne att hunden är godkänd. När vi väl släppte hundarna sen så funkade det ganska bra, nu är ju Rolf en snäll hund, men jag upplever ändå att mötet blir lugnare och att det krävs mer för att Yrsa ska säga ifrån. Det var bara en gång hon dök på Rolf och det var när han kom för nära mig. Men det gör hon ju med alla hundar, även dem hon känner väl och det är en annan sak, om än fortfarande inte okej.

Elvis fegade, så det var bara jag och Sandra som badade med våra hundar. Yrsa har inte badat så väldigt många gånger förr, hennes första sommar var vi på stranden ett par gånger, men förra sommaren blev det inte alls. Hon gillar att bada men det är lite läskigt när man inte bottnar och måste simma. Hon simmar som en ångbåt, med frambenen sprattlandes precis i ytan. Kanske det där är en träningssak, Dizza simmade också så och det var hennes första simtur. Hon vill gärna ha något i munnen också när hon måste simma, en pinne eller allra helst kopplet så man har koll på matte.

Efter simturen inmundigades glass som Elvis hade haft vänligheten att köpa med sig. Sandra skrattade och frågade om han hade trott att vi skulle kunna sitta ner i lugn och ro och äta glassen? Men vi kom på den briljanta idén att öva platsliggning under tiden. Det funkade på det hela taget mycket bra, vilket kanske underlättades av det faktum att det inte fanns några andra hundar i närheten.

Stunder som dessa är det som förgyller livet!

Tindra tha Tax

Ett par dagar innan midsommar hämtade pappa och sambon hem en ny liten valp, en taxblandning som fått namnet Tindra.

Mitt bekymmer var hur Yrsa skulle ta emot valpen, skulle hon visa sig från sin vanliga sida eller skulle hon förstå att detta var en liten?

När vi kom till pappa på midsommarafton låg Tindra och sov i soffan. Vi låtsades som ingenting och Yrsa fick upptäcka valpen själv. Det tog en liten stund, men hon kände nog på lukten att det var något som inte stämde för hon hade fullt sjå med att söka av gräsmattan. Till slut vaknade Tindra till och Yrsa upptäckte att det låg något spännande i soffan och genast var hon framme och skulle undersöka. Hon nosade så lugnt och försiktigt, förstod att Tindra bara var en valp. Det kändes bra i hjärtat må ni tro!



Allt gick riktigt bra och Yrsa har verkligen visat sig från sin bästaste sida. Trots det tycker Tindra att hon är lite läskig, hon vill gärna busa med henne men vågar inte riktigt. Det blev mycket för valpen där på midsommarafton, med nya hundar och många människor. Jag och Yrsa stannade hela helgen och på midsommardagen var Tindra aningens mer framåt. Hon kom på att hon kunde gömma sig i buskarna och att Yrsa inte fick tag i henne där, så så fort hon blir rädd springer hon in dit. Yrsa har inte visat några av sina tendenser alls mot valpen men jag förstår om Tindra ändå är lite rädd för henne. Yrsa har fullt sjå med att sätta i gång Tindra, vill inget annat än att busa med henne, men hon ser ju så farlig ut då- skällande och skrattande och många gånger större än Tindra!

Uppdatering

Igår var vi äntligen på hundpromenad igen, den andra sen vi kom till Båstad. Boel saknade uppdatering av bloggen så det är väl bäst att göra henne till viljes ;-)

Det är fyra veckor sedan vi flyttade hem till Båstad över sommaren och det har varit intensiva dagar. Mycket på jobbet (vilket det för övrigt inte alls känns som två år sen jag slutade på) men också mycket att pyssla med på eftermiddagarna/kvällarna. Nu hoppas jag på sommarvärme och att det ska bli lite lugnare på alla plan så att jag och Yrsa kan börja njuta av sommaren på riktigt (sen att jag har en uppsats om måste skrivas det tänkter vi inte på...).

Igår var som sagt vår andra hundpromenad för sommaren. Det är en del nya hundar som tillkommit sedan sist (bla Dizza, leonbergaren Samson, schäfern Leia och en golden). Alla som följer bloggen vet nog hur Yrsa brukar bete sig mot okända hundar- hon visar sig knappast från sin bästa sida. Jag är rent ut sagt skittrött på hennes fasoner; jag älskar min hund och hon har många fina egenskaper men just den sidan hade jag mer än gärna sluppit. Yrsa har dessutom en tendens att se aggressiv ut när hon leker, hon visar tänderna och skäller, vilket igår ledde till att schäfern tog Yrsas och Dizzas jaktlek som allvar och försökte medla- med resultat att Yrsa och schäfern rök ihop. Fast för en gång skull var det faktiskt inte Yrsa som dök på den andra hunden, även om hon inte var sen med att svara upp... Suck säger jag bara...

Vi har också hunnit gå på upptäcksfärd och hittat en mycket bra promenadstig som leder till ett gigantiskt fält. Det växer vete där just nu men till hösten kommer det bli kanon att t ex spåra på. Jag är lite osäker på hur pass nära järnvägen går men går det inte att nå spåret är det perfekt att släppa fian på när veten är skördad.

För övrigt fäller fian. Varje kväll borstar jag bort en halv hund men det märks ingen skillnad, jag skulle kunna borsta tills jag blev gråhårig, pälsen skulle ändå inte ta slut. Fast klaga ska man inte som belgarägare egentligen, det mesta kommer i tussar....