Min fina, fina älskade Yrsa Syrsa, gurka och fia!
I måndags förmiddag när jag kom hem efter ett ärende på stan var Yrsa alldeles kletig på bröstet och skinkorna och det fanns dregelspår i lägenheten. Jag undrade vad hon hade pysslat med men trodde att hon kanske bara kräkt och sen råkat lägga sig i det och sen käkat upp spåren :-( De kan ju vara lite äckliga i bland de små liven...
Yrsa var iallafall som vanligt och jag tänkte inte mer på det.
Ett par timmar senare skulle jag precis gå iväg till skolan. Som tur var var jag några minuter sen, normalt skulle jag redan ha gått i väg.
Yrsa låg och sov i sängen när hon började spralla. Först trodde jag att hon drömde men insåg snabbt att så inte var fallet. Hela den lilla kroppen började hoppa och rycka och skaka, hon dreglade och kissade på sig och det såg fruktansvärt hemskt ut! Jag ville bara få det att sluta, hålla om henne, skrika åt henne att sluta. Som tur var hade jag vett att hålla mig relativt lugn inför fian och låta henne vara i fred även om jag var allt annat än lugn inombords.
Jag ringde Joel, och det var ju inte så här han skulle bli presenterad, Yrsas husse. Han kunde ju inte göra så mycket, där han var på jobbet i Köpenhamn. Men han letade upp numret till djursjukhuset och Taxi Skåne medan vi pratade, lugnade ner mig så gott han kunde och hjälpte mig att strukturera upp alla samtalen jag behövde ringa. Jag hade ju en patient som väntade på mig i skolan.
Det tog inte många minuter, men det kändes som en hel evighet, innan fian slutade krampa. Några minuter efteråt var hon förvirrad men blev snabbt sig själv igen, kanske lite lojare och tröttare än vanligt men ändå pigg om man jämför med de flesta andra hundar.
Taxin kom snabbt, tandsköterskorna tog på sig att meddela min patient att han var tvungen att gå hem igen och inte många minuter efter anfallet var jag och Yrsa på väg till djursjukhuset.
Väl där fick vi vänta och vänta och vänta men det var ganska skönt faktiskt att få sitta och ta det lugnt, med vetskapen att vi var på rätt ställe om det skulle hända något mer.
Några timmar senare fick vi träffa veterinären som tog upp en grundlig anamnes och undersökte Yrsa. Hon berättade att det kunde bero på andra orsaker än sjukdomen epilepsi, t ex infektion, smärta, tumörer, lever- eller njursvikt och diagnosen epilepsi ställde man genom att utesluta alla andra tänkbara orsaker.
Veterinären kunde inte upptäcka några kliniska fel på Yrsa, hon rörde sig normalt, var pigg och såg klar ut i ögonen, reagerade inte på kroppsundersökningen och det fanns inget konstigt i det jag berättade som tydde på någon bakomliggande sjukdom eller orsak. För att utesluta det ytterligare beslutades om blodprov och röntgen av bröst och buk.
Yrsan var så duktig så duktig! Både när veterinären undersökte henne, under blodprovstagning och röntgen! Inte för att hon tyckte det var särskilt kul men hon lät sig undersökas, läggas på röntgenbritsen och låg stilla under tiden tre bilder togs.
Precis när vi var klara med röntgen kom Joel och då piggnade fian till avsevärt. Tillsammans satt vi sen och väntade på att veterinären skulle titta på röntgenbilderna och när hon gjort det var det skönt att få höra att allt såg fint ut på dem. Vi fick Stesolid utskrivet på recept att ge om Yrsan någon gång får ett anfall som inte går över av sig själv inom några minuter och när veterinären kom med receptet hade hon även fått svar på blodprovet och allt såg fint ut där också. Tyvärr är det nog epilepsi, sa hon, och vi kom överens om att jag skulle höra av mig om (när) Yrsa får nya anfall.
Diagnosen epilepsi kan man inte ställa bara efter ett enstaka anfall men sannolikheten för att det är det i Yrsas fall är ganska stor eftersom det är en vanlig sjukdom inom rasen belgisk vallhund och framförallt inom groenendael som jag förstått det. Igår ringde jag dessutom Yrsas uppfödare, Susanne, för att berätta hur situationen var och då fick jag veta att det finns ärftlighet för epilepsi på båda Yrsas sidor, vilket inte var känt vid parningen, men ingen av hennes föräldrar har någonsin visat tecken på epilepsi vad jag förstod. Däremot har två av Yrsas kullsystrar också drabbats. Den ena redan vid ett års ålder och med så allvarliga, täta anfall och dåligt gensvar på mediciner att hon till slut avlivades (vilket jag redan visste) och en annan syster som bara haft enstaka anfall. Så oddsen för att Yrsa inte skulle vara drabbad är inte så höga tyvärr...
Yrsa mår bra nu och är precis som vanligt och än har hon inte fått några nya anfall (knack, knack- ta i trä!). Det kan vara så att hon bara får ett par anfall om året eller då och då, eller att hon får flera i veckan. Och även om sannolikheten är liten kan det också vara så att dessa anfall berodde på en orsak som inte veterinären kunde upptäcka och att hon aldrig får anfall igen. Det är bara att vänta och se nu. Det känns lite jobbigt och tungt, att inte veta när och om och hur länge nästa anfall kommer vara, att inte veta vad som väntar en när man kommer hem efter att ha varit borta några timmar, att inte veta hur det kommer att påverka Yrsa och hennes livslängd. Men det finns ju inte så mycket annat att göra än att fortsätta leva våra liv som vanligt och ta itu med problemen efterhand som de dyker upp. Och så får vi hoppas att Yrsa är en av de där hundarna som bara får enstaka anfall då och då!