Vår

Det är vår i Malmö. Vilket främst kännetecknas av att parningssugna skränande måsar börjat cirkulera över hustaken och den hemlösa mannen utanför Ica har tagit fram dragspelet.
Solen har börjat värma, i parkerna blommar krokusarna och marken är blå av scillor. Och det är ljust nästan till klockan sju numera vilket gör promenaderna mer inspirerande än på länge då man inte längre är tvingad till att gå längs de större gatorna bara för att klockan har råkat passera fyra på eftermiddagen och man inte längre vågar sig runt Pildammarna.
Ljuvligt.

Att sakna en vän och återse gamla

Påsklov och Båstad. Och snö. Inga mängder men ändå mer snö än vad jag sett på hela vintern. Vi hade inte planerat för det. Det skulle ju vara vår och solsken som värmer nu när vi var här! Och vi skulle ju ta långa promenader på stranden men det går inte heller eftersom fian har påbörjat sitt tredje löp. Alldeles jättelagom till att vi kom hit (dagen efter). Mamma jublar, överlycklig att få rulla undan alla mattor och hitta små blodfläckar på golvet här och var.

Häromdagen kom Sandra för att hämta upp mig. Yrsa blev jätteglad när hon såg henne. Smilla! Hon hälsade på Sandra och kollade bort mot bilen. Men det kom ingen Smilla. Då sprang hon och kollade vid bakluckan, men ingen kompis där heller. Tillbaks till Sandra där hon ställde sig på bakbenen som för att säga kom igen! Släpp ut henne nu! Vi vill leka! Det var ju inte utan att jag och Sandra blev lite ledsna i ögat....

Igår var vi på hundpromenad, trots löp. Yrsa var helt till sig av lycka. Jag tror nog det var tur att vi kom lite sent så vi missade själva promenaden. Nu fick hon sig ett race med Bruno på hundängen istället så att den värsta överskottsenergin försvann. Hon var riktigt duktig på träningen. Lyssnade jättefint och vi fick beröm av Hansi för vår fina kontakt. Hrmmm, han skulle ha sett oss på morgonen... Då hade hon minst sagt knäck i lurarna...
Som vanligt avslutades det hela med lek. Det funkade faktiskt bra med att ha hundarna lösa tillsammans. Hanhundarna var förstås väldigt intresserade av Yrsa, särskilt Zaro som blivit pappa flera gånger och vet vad det handlar om, men Yrsa fredade sig och klarade av det fint. Nu är hon ju bara i början av löpet, hade det varit längre in hade jag inte vågat släppa henne lös. Fast visst hade det varit mysigt med ett gäng valpar ;-)
Skämt åsido, sådant kräver planering och dessutom vet jag inte om Yrsa borde få några valpar även om hon är vacker och har fina kvaliteter. Som Boel sa, hon har humör den lilla fina damen.

Att förlora en vän

Yrsas hundkompis Smilla har oväntat, fort och plötsligt flugit till hundhimlen. Snälla, söta, fina Smilla...

Jag kan inte fatta att hon är borta och det gör så ont i hjärtat när jag tänker på Sandra som nu måste klara sig utan sin guldklimp. Hur tomt det måste kännas, så halvt livet plötsligt blev.

Jag tror att alla som läser den här bloggen skriver under på att en hund verkligen blir en familjemedlem och kanske ännu mer när man som jag och Sandra lever själva. Ens hund är ens familj, ens liv. Det är till hunden man skyndar hem efter jobbet, det är hunden man delar säng med, det är efter den man anpassar sitt liv. Och plöstligt: borta och hela tillvaron på ända.

Fina, fina Smilla...

Minns hur hon pussade Sandra när hon bad om det, hennes vackra kloka blick... Eller den gången hon försökte klättra i träd bara för att det var det hon trodde Sandra ville. Allt, precis allt, skulle hon gjort för Sandra.

Jag fattar inte....