För ett par dagar sedan var det två år sedan Yrsa hade sina första epilepsianfall. Sedan dess har Yrsa totalt haft cirka 45 grand mal anfall.
Vi har lärt oss en hel del om hur just Yrsas epilepsi funkar. Till exempel att de oftast kommer när hon ligger och sover, det händer att hon vaknar till precis innan men för det mesta gör hon det inte. De kommer nästan alltid i kluster, alltså flera stycken under samma dygn. Som mest har gurkan haft 12 grand mal anfall på ett och ett halvt dygn. När hon kommer in i ett kluster går det nästintill att ställa klockan efter anfallen, de kommer regelbundet, ofta är det ungefär fyra timmar emellan. När hon är inne i en krampperiod brukar det vara två veckor mellan klusterna. Fian har haft två längre perioder med anfallsfrihet. Första var 12 veckor, från juli 2010 till oktober 2010. Andra var ett år, fyra månader och några veckor, från december 2010 till maj 2012. Hon har fått buken röntgad, ultraljudat magen och hjärtat, blivit kastrerad och gjort en CT-röntgen på skallen. Tagit otaliga blodprov. Och allt har sett bra ut, det är inget fel på henne som gör att hon krampar. Har hon haft många anfall på kort tid blir hon påverkad, trött, instabil, får ryckningar/små anfall som avtar successivt och försvinner helt på någon vecka. Efter enstaka anfall blir hon snabbt sig själv, bara lite trött och orolig, vid flera anfall är det inte säkert hon hämtar sig helt mellan anfallen. Två gånger har hon legat inlagd på Djursjukhuset i Malmö på grund av epilepsin. Första gången i december 2010 då hon haft så många anfall och hade ständiga partiella, då sövdes hon ner med Propofol men det hjälpte inte mot de små anfallen, de fortsatte någon vecka innan de försvann. Andra gången nu i maj 2012. Vis av tidigare erfarenheter åkte vi in till Djursjukhuset när Yrsa hade haft sitt fjärde anfall på knappt tolv timmar, har hon haft så många så har hon tidigare fortsatt krampa. Där lades hon in på observation. Efter ett anfallsfritt dygn skulle hon få komma hem, Joel var på väg för att hämta henne, då de ringde från Djursjukhuset och sa att hon hade krampat. Där hade hon sitt första status epilepticus, Stesolid hjälpte bara för stunden och de sövde ner henne akut med Propofol. Det blev ytterligare två dygns observation innan hon fick komma hem. Nu är det två veckor sedan och vi får se om det blir några nya anfall, vi har höjt upp medicinen igen så förhoppningsvis kompenserar det.
Men mellan anfallsperioderna lever Yrsa ett helt normalt hundliv. Utan anfallen är fian som vilken hund som helst förutom att hon får mediciner två gånger om dagen, som hon inte alls har något emot. Hon orkar kanske inte riktigt lika länge som hon gjorde tidigare men det är så mycket energi i den där hunden ändå så det räcker och blir över och det är inget hon verkar lida av. Hon är levnadsglad och pigg, alert och vaken, lekfull och med på upptåg och är sig själv precis lika mycket som innan epilepsin. Det går verkligen ingen nöd på henne. Det är nog värre med mig, som far upp som en skottspole och får hjärtat i halsgropen så fort fian inte låter eller beter sig som vanligt. Epilepsin inskränker varken mitt eller Yrsas liv i särskilt stor utsträckning mellan anfallsperioderna och så länge Yrsa verkar må bra, är pigg och har en livslust får hon lov att bli sjuk emellanåt precis som vem som helst annars. Epilepsin till trots så går det verkligen ingen nöd på henne!
