Rallylydnad

I våras när vi var på belgarträffen som Hansi och Boel ordnade i Halmstad träffade vi Göran och Anette. De är instruktörer i rallylydnad och det blev bestämt att jag och Yrsa skulle gå kurs hos dem. Och nu har vi börjat!
Vi har redan hunnit vara där två gånger och hittills har det var superkul!
Första gången var lite stressig, Yrsa beter sig ju som hon beter sig och nu var allt nytt: platsen, människorna, hundarna. Men efter ett tag lugnade hon ner sig lite och andra gången gick allt mycket bättre. Hon var så duktig i lördags, fokuserad och villig att vara till lags. Hon verkar tycka det är kul!
Dessutom är det tryggt att gå kurs för någon som känner till rasen, Göran och Anette och deras barn har själva belgare. De förstår Yrsa bättre än de andra instruktörerna vi stött på (Hansi och Boel kvalar förstås in med Göran och Anette!) och när de säger att Yrsa verkar lugn och stabil och ändå tillgänglig så känns det bra. Det är skönt att få bekräftat från kunniga utomstående att jag har en mentalt stabil hund! Jag vet ju det egentligen men ibland kommer tvivlen smygande- jag är trots allt väldigt partisk. Och sist fick jag beröm för mitt lugna sätt mot pussgurkan så något rätt gör jag iallafall!
Rallylydnad känns som ett bättre alternativ för oss just nu. Agility är kul men det kräver en plan med hinder för att träna de flesta moment och det i sin tur kräver tid att åka iväg till en klubb och träna mellan kurstillfällena. Och är det något jag inte har just nu är det tid. Rallylydnad funkar att träna både hemma på vardagsrumsgolvet och på de vanliga promenaderna(sen att folk tittar får kvitta, kan jag glädja någon så är väl det bra, ett gott skratt förlänger ju livet heter det!) och det passar oss utmärkt! Bättre kontakt får vi på köpet också!

En disig dag i Pildammsparken

Följ med på promenad från Yrsas kissegräsplätt på lagom avstånd från vår port genom sjukhusområdet med hjortstatyn till Pildammsparken....

Yrsa och malmöiter

Det är lustigt, men nästan varje dag händer det att jag får en kommentar beträffande Yrsa från en malmöit. Ibland är det barn som säger till sin mamma eller pappa - "titta, en varg! en varg!" och det är ju bara gulligt. En varg liksom! Många vuxna säger istället "åh, vilken vacker hund!" och det kan jag ju bara hålla med om. En dam på cykel blev jag faktiskt lite orolig för, hon kunde inte slita ögonen från Yrsa och fortsatte upprepa hur vacker hon tyckte hon var en lång bit förbi oss. Blev ju rädd att hon skulle cykla rakt ut på gatan eller gå omkull där hon körde vidare med huvudet vänt bakåt mot oss. En del undrar vad det är för ras. Svarar jag en groenendael säger de vá? en grönländsk? Därför har jag lärt mig att svara en belgisk vallhund, då nickar de lite igenkännande, vallhund det kan de förstå.

Sen finns det de lite jobbiga situationerna. Som häromveckan när vi gick i Pildammsparken och en man med en skabbig blandrashund gick en bit efter oss. När jag märkte att de knappade in tänkte jag att det var bäst att gå till sidan, alla vet ju hur Yrsa är. Så jag vek av från stigen, in genom några träd till en gräsplätt en bit längre bort. Då följer mannen med hunden efter! Jag suckar och är på väg därifrån när han ropar efter mig att han bara ville fråga om det var en hanhund för min hund och hans är av samma ras säger han. - Nej, svarar jag, det är de inte och min hund är en tik. (Tack och lov, då det visar sig att han är ute efter en hanhund att para sin tik med!). Det visar sig att hans hund har groenendael i sig och det kan jag köpa. Han försöker propsa på att de ska hälsa på varandra och jag har fullt sjå med att säga nej, de får inte hälsa. Men han jobbar med problemhundar, hans tik är minsann en alfatik som minsann stod helt lugnt när hon blev insläppt till tre galna pitbull i en hundgård. -Spelar ingen roll, säger jag, de får inte hälsa, min hund behöver inte hälsa på alla hundar hon möter, hon mår inte bra av det, det stressar henne bara mer. -Jo, men det är viktigt att hon får träffa trygga hundar. -Ja, men jag känner varken dig eller din hund, de får inte hälsa. Suck, vissa ger sig aldrig. Sen säger han: jag har sett henne enda sen hon var liten, vi brukar gå där ni går. -Jaha, säger jag. - Ja, vid U-gatan. Que?!! Han vet mer eller mindre var jag bor?! Jeez...

Sen har vi tanten nere på hörnan med frisörsalongen. Den ligger bara tre portar bort, på samma sida som vi bor och vi passerar den flera gånger varje dag. Tanten har en liten svartvit golvmopp som alltid skäller och kastar sig fram mot dörren så fort en hund går förbi. För det mesta står dörren på glänt så hunden inte kan komma ut, men ibland händer det att den gör det. Och det gjorde det häromdagen. Ut flög hunden när vi gick förbi, snabbt som ögat samlade jag in Yrsa så jag höll henne i kort koppel. Hon blir ju som tokig då, men då får jag iallafall mer kontroll och bättre chans att hålla den andra hunden borta. Tanten kommer ut, kallar lite försynt på sin hund. - Ta hunden, säger jag. Då blir tanten skitsur. - Du behöver faktiskt inte gå här förbi, du stryker jämt här förbi, smyger runt hörnan. Du vet att de inte gillar varandra. Jag tappar hakan och säger: men jag bor ju här borta, jag måste få gå här förbi. -Jämt stryker du här förbi, du kan gå över på andra sidan gatan! - Nej, säger jag, det tänker jag inte göra. Jag bor här borta och jag måste få gå här förbi. Stannar inte din hund i din salong får du antingen ha dörren stängd eller hunden kopplad, så är det bara. - Du är ju korkad, säger tanten och går medan hon muttrar till sin kund om hur dum i huvudet jag är som envisas med att passera hennes salong. Idiot. Jag blir trött på människor som inte kan ta sitt ansvar, nog för att lydnaden kan brista eller att det kan uppstå liknande situationer,det har hänt mig, men det är inte okej när det händer igen och igen och igen. Då får man försöka lösa problemet även om det innebär att livet blir lite mindre kul för dig och din hund. Jag tycker till exempel inte att det är så kul att ha Yrsa i långlina i trädgården när vi är hemma hos mamma men eftersom hon hoppar över staketet annars så är det ju så det får vara för det mesta. Jag tänker iallafall fortsätta gå på trottoaren förbi tantens frisörsalong, sen kan hon kalla mig korkad bäst hon vill.