CToch kaliumbromid

Vid Yrsas senaste anfallssvit kom CT på tal igen. Jag har ju tidigare tyckt, i samråd med veterinären, att det inte har funnits någon större mening med denna undersökning då Yrsas epilepsi med största sannolikhet är idiopatisk, dvs att man inte kan hitta någon bakomliggande orsak, särskilt eftersom det finns i hennes linjer. I och med det senaste klustret bestämde vi att göra en iallafall, för att helt utesluta andra orsaker. Undersökningen är relativt dyr och måste förhandsbedömas hos mitt försäkringsbolag, Agria. Ulrika och den CT-ansvariga veterinären Mia skickade in alla nödvändiga papper och ett par dagar senare fick vi svar tillbaka att Agria täckte upp för kostnaden. Jag kan faktiskt inte säga något illa om Agria, allt har gått hur smidigt som helst varenda gång.
Måndagen den 17 januari promenderade jag och Yrsa upp till Djursjukhuset och sedan fick fian stanna kvar under dagen då hon både skulle få kontrastmedel och sövas ned. Allt gick jättebra och tidigt på kvällen var jag och Joel och hämtade hem henne igen. Den preliminära granskningen tydde inte på något onormalt och inte heller den definitiva som vi fick svar på ett par dagar senare. Så nu vet vi det, ingen hjärntumör eller annat som ligger och spökar. Även en hund med idiopatisk epilepsi kan ju faktiskt även drabbas av det precis som vilken hund som helst.
I och med att CT inte visade något bestämde vi att vi ska komplettera Yrsas Fenemal med kaliumbromid. Detta är inget som finns på Apoteket utan veterinären fick faxa ett recept till vårt Apotek, dit jag fick gå för att de i sin tur skulle skicka det vidare till Stockholm för att få kaliumbromiden tillverkad. Efter en fyra fem dagar fick jag komma och hämta det på Apoteket. Därför dröjde det en vecka innan vi kom igång med medicineringen. Ikväll blir femte dosen. Kaliumbromiden kommer i lösning och jag ger gurkan den i en doseringsspruta in i munnen. Det går över all förväntan, hittills har vi inte bråkat allt för mycket, men det kanske kommer när hon börjar förstå vad som är i görningen, jag tycker mig ha sett tendenser. Den är rosa och fin i alla fall, kaliumbromiden, och luktar faktiskt lite gott. Innehåller sackaros så kanske den till och med smakar lite bra, det kan vi ju hoppas för fians skull.
Än har jag inte märkt av några biverkningar men det tar väldigt lång tid för kaliumbromiden att ackumuleras i kroppen (tre-fyra månader för att nå steady-state, alltså att man tillför lika mycket som elimineras ur kroppen). Ulrika varnade mig för potentiella biverkningar och för att det kunde ta mycket lång tid att nå en lagom dos för Yrsa, den är ganska svårinställd. Så det är väl bara att stålsätta sig...
För övrigt är det 6,5 vecka sen Yrsas senaste grand mal-anfall.

Hipp hipp hurra för fian idag!

Idag fyller Yrsan 5 år! Nosen börjar bli lite vitare och nog märks det på fian att hon har mognat betydligt de senaste åren. En klok liten dam är det (även om hon fortsätter att skälla på sin spegelbild sen den senaste anfallssviten...)

Januarisnö

Så här känns det

Jag satt och googlade lite på epilepsi och hundar och hittade då detta blogginlägg som mitt i prick beskriver hur det är att leva med en hund med epilepsi. Det där som är så svårt att förklara för andra, till och med de som står en riktigt nära.

http://winniehurst.bloggagratis.se/2010/11/20/3993975-epilepsi/

Folk undrar: hur är det med Yrsa nu? är hon bättre?
Och jag har alltid lika svårt att veta vad jag ska svara. Ja, hon mår bättre. Nu.
Men faktum kvarstår att hon har en allvarlig, obotlig, svårbehandlad, bedräglig sjukdom som kan slå till precis när som helst. Fian kan gå från kärnfrisk, pigg och alert hund till svårt sjuk och påverkad med mycket oviss utgång på mindre än en sekund. Och hela livet tvingas ta paus.

Det är det här som gör det så svårt också. Att hon är precis som vanligt emellan anfallen. Det där jobbiga, tunga och svåra beslutet, det ligger ju ständigt där i bakhuvudet och pockar på uppmärksamhet. Vad är skäligt för gurkan? Hur mycket orkar hon med? Hur mycket orkar jag med?

Man pratar om att man inte ska vara självisk i ett sånt beslut men då handlar det oftast om att man inte ska låta hunden lida bara för ägarens skull. Men man kan inte heller fatta ett själviskt beslut åt andra hållet. Det är där balansgången blir stapplande.
Yrsa har rätt att vara sjuk och rätt till en chans att bli bättre, en chans att få epilepsin någorlunda under kontroll.
Yrsa har rätt till ett skäligt liv.
Yrsa har rätt till att få somna in när livet inte längre är skäligt.
Men när är det när hon är helt som vanligt mellan anfallen?
Vid ett anfall om året? Var tredje månad? Varje månad? Varje vecka?
Hur mycket påverkas hon av epilepsin? Hur mycket klarar hennes kropp? Hur påverkas hon av hur jag mår i det här?

Allt hade bara varit så mycket enklare om det var en sketen hjärntumör eller grav höftledsdysplasi eller nått. Något som hade varit mer konkret, något som hade påverkat Yrsas tillvaro mer, där hon själv kunde tala om för mig när det var dags.

Jävla pisse- epileptica helvetica!!!

Att summera 2010

2010 får väl ändå klassas som epileptica helveticas år. Men det är lite att gå händelserna i förväg.

2010 var också året Yrsa fick en husse. Ja, egentligen hade han kommit in i våra liv redan i slutet av året dessförinnan men i början av 2010 var han fortfarande en väldigt ny bekantskap. Han gick i allafall hem direkt hos fian. Redan första natten de träffades sov de sked och allt eftersom året har gått har Yrsa verkligen införlivat Joel i vår lilla flock. Vi är en liten familj nu vi tre och Yrsa vår lilla bebis.


Första april skadade Yrsa ena klon, pulpan lossnade från klokapseln och det blev akutbesök till veterinären för nedsövning och operation. Antibiotika och smärtstillande och bandage om tassen.


Klon hade inte mycket mer än precis läkt när epileptica helvetica gjorde sitt intåg i vårt liv den 10 maj 2010, ett datum som för alltid kommer dela upp livet i ett före och efter. För livet hamnade verkligen på ända den där dagen och sen dess måste jag säga att det känns som om vi tumlar runt i ett stormigt hav, ibland kommer vi upp till ytan och kan kippa efter luft men strax dras vi ner igen. Det blev akutbesök och bara ett par veckor senare medicinering. Djursjukhuset i Malmö har i princip varit vårt andra hem (eller tredje, vårt andra har vi ju hos Joel) sen dess med många många besök efter det där första. Vi har i alla fall världens bästa veterinär, Ulrika, och det är vi glada för!
Sen den där dagen i maj har Yrsa haft runt 38 stora epilepsianfall och jag har sett nästan alla. Förutom ett uppehåll på 12 veckor, från slutet på juli till början av oktober, har min lilla gurka krampat varannan vecka, och ofta mer än en gång vid varje tillfälle. Det vanliga är att hon krampar i alla fall två gånger det dygn hon krampar, har vi tur blir det bara ett anfall, har vi otur kommer hon in i ett riktigt kluster, som det hon hade innan jul- 12 anfall på ett och ett halvt dygn.
Nu har vi snart nått maxdosen på Fenemal och det börjar bli aktuellt att kombinera med någon ytterligare medicin. På måndag ska vi träffa veterinären igen för undersökning och blodprov, Yrsa går nu ständigt med en rakad kal fläck på ett eller båda frambenen.
Epileptica helvetica har onekligen intagit en stor del av våra liv och det känns fortfarande chockartat och overkligt och som en förbaskad mardröm alltihop men det är bara att försöka fortsätta leva som vanligt i den mån det går och fatta besluten efter hand de dyker upp.

Men 2010 har inneburit några riktiga guldkorn också som tur är.
Till exempel trampebåt på Malmös kanaler, med en groggy Yrsa som tog ett ofrivilligt bad genom att göra en baklänges-kullerbytta ner i vattnet vid påstigning, delad fika med matte och husse och spaning på änder.


Joels födelsedagspicknick på Lernacken, alla godsaker fian fick då och fått alla andra gånger av Joels söta systerbarn som fullkomligt avgudar Yrsa.


Ett riktigt fint guldkorn är när jag och Yrsa åkte till Hallands väderö med Lena och Emily en otroligt het julidag. Där vi gick runt hela ön för att hitta den perfekta klippan och Yrsa trivdes som fisken i vattnet.

Och så det guldigaste av alla guldiga korn- paddlingen och tältningen i Blekinge Skärgård.

Så nog bjöd 2010 på riktigt fina minnen också, minnen som känns nog så viktiga att bära med sig.

2011, ja, vem vet vad det kommer innebära för oss. 2011 känns som ett stort oskrivet blad och jag kan knappt sia om vart det kommer att föra oss. Livet kan ta många olika vägar året som kommer, där varje väg just nu känns lika trolig.
Jag har massor med förhoppningar, de flesta vill jag behålla för mig själv, men jag hoppas och tror i alla fall att fian kommer få uppleva sin femårsdag som infaller den 18 januari och förhoppningsvis även min 30-årsdag fem dagar senare. I juni är det examen, jag blir tandläkare och ska äntligen få börja tjäna pengar, halleluja! Jag hoppas innerligt att gurkan är med oss då också men allt känns ovisst och livet kan ändras snabbt. Vad som händer efter juni det vågar jag inte sia om och vart vi är och vad som hänt oss nästa nyår det kan jag inte ens gissa.
Hur som helst så hoppas vi på ett

gott nytt 2011!