Anfallsdagbok

Måndag 10 maj 2010
Mellan kl.08.00 och 10.30
Yrsas första anfall.
När jag kom hem från ett ärende på stan var Yrsa alldeles dreglig på bröstet. Jag förstod inte vad hon pysslat med, funderade på det ett tag men tog det sedan med ro. Hon hade väl kräkt, lagt sig i det och sen käkat upp spyan eller nått. Äckligt men det är de ju ibland de små liven.

Strax före 13.00
Jag var precis iväg till skolan, jag var till och med fem minuter sen, när Yrsa börjar spralla där hon ligger och sover i min säng. Oj, vad hon drömmer tänker jag först, men inser snabbt att det här är något annat. Hon välter över på sidan från rygg, hela hennes lilla kropp vrider sig i kramper, ögonen rullar, huvudet och nacken böjs bakåt. Jag ropar på henne men får inget svar, undrar vad fan jag ska göra och innan jag har hunnit ta in det faktum att min hund ligger och krampar har jag ringt Joel på jobbet. När jag berättar för honom kommer tårarna, jag börjar darra och skaka. Vad fan ska jag göra?!
Fina Joel styr upp det hela åt mig för i det läget kan jag inte tänka. Han letar upp telefonnumret till Djursjukhuset i Malmö och till Taxi Skåne, för jag är ju utan bil och Joel i Köpenhamn. Och mitt i alltihop vill jag ringa skolan, min patient väntar ju och kommer kvart över... Joel får säga till mig på skarpen att nu tar du först hand om din hund, din patient är inte lika sjuk som henne.
Medan vi pratar slutar kramperna och fian kommer snabbt tillbaka, det är bara de första minuterna som hon är lite förvirrad. Efteråt är hon trött och lite lugnare än normalt men jag känner igen min hund.
Taxin kommer och vi tillbringar eftermiddagen på Djursjukhuset. Det är lång väntetid, det är måndag och många akutfall, men det är skönt att sitta i akutväntrummet, smälta det hela lite och bli lugnare och mer sansad igen.
Vi träffar vet. Caroline Larsson Bull, Bull- Caroline, och Yrsa blir undersökt, röntgad och blodprov tas men inget onormalt hittas. Vi får Stesolid på recept för akuta situationer och får hon fler anfall ska vi ringa in igen.

Måndag 24 maj 2010
Klockan 23.05
Vi håller precis på att somna när det dunsar till i sängkanten och när jag tittar efter krampar Yrsa. Anfallet håller på i ett par minuter, uppemot 3, och hon både kissar och bajsar på sig. Efteråt är hon orolig men alert och "pigg". Hon vandrar runt ganska mycket hela natten, verkar ha svårt att komma till ro.
Veterinären är redo att sätta in medicin när jag ringer henne dagen efter eftersom vi nu vet att Yrsa har stor ärftlighet för epilepsi. Jag vill vänta och se lite till, hoppas fortfarande på att det bara är en tillfällighet.

Lördag 5 juni 2010
Runt klockan 13
Yrsa ligger och sover vid Joels soffa när hon börjar krampa. Hon både kissar och bajsar på sig och anfallet varar flera minuter. "Mattig" som vanligt efteråt men blir snabbt sig själv, dock trött. När vi går hem från Joel lite senare får jag nästan dra henne efter mig den sista biten.
På måndagen ringer jag veterinären, nu är också jag redo att sätta in medicin.

Tisdag 8 juni 2010
Klockan 12.50
Jag har stor terminstenta på tisdagen och bestämmer mig för att ge Yrsa första tabletten först när jag är hemma igen och vet att jag kan vara med henne med tanke på biverkningsprofilen. Yrsa får första tabletten Fenemal, 1 x 50 mg, strax före kl. 13. Jag ber om ursäkt till henne innan, jag vet ju att medicinen kommer påverka henne, och efteråt är jag glad för det.

Klockan 13.10
Tjugo minuter senare reser Yrsa sig upp från golvet där hon sovit men faller snabbt ihop och börjar krampa. Det är första gången hon har reagerat på att anfallen är på väg innan kramperna kommer. Hon kissar på sig och dreglar som alltid mycket. Själva krampfasen är kortare än tidigare, runt 1 min, däremot ligger hon kvar längre innan hon reser sig upp.
På eftermiddagen är vi i Sibbarp vid brofästet på promenad. Hon är tröttare och lite slöare än normalt men ändå är det nästintill full fart på henne. Jag känner definitivt igen min hund.

Klockan 20.15
På kvällen får hon ett nytt anfall när hon ligger i soffan och sover. Hon vaknar till precis innan, sätter sig upp, börjar darra i kroppen, sen försvinner hon bort och faller ihop i kramper. Varar runt 1 min med flera minuters återhämtning efteråt.
Efter detta anfallet kommer Yrsa inte tillbaka helt. Hon verkar inte känna igen sig, verkar som om hon ser dåligt, känner igen mig först när hon får lukta. Nosar misstänksamt på sina leksaker. Men när vi går ut är hon ändå pigg, leker med kopplet och skäller på grannhundarna.

Onsdag 9 juni 2010
Klockan 04.09
Jag vaknar av att Yrsa är orolig och nosar mig i ansiktet och buffar på mig. Gå och lägg dig Yrsa, vi ska sova många timmar till, säger jag åt henne, tror att hon bara har svårt att komma till ro. Men sen ser jag att hon skakar och strax faller hon ihop i kramper. Varar ca 1 min, dreglar och kissar på sig som alltid, flera minuters återhämtningsfas.
Vi flyttar från den nedkissade sängen till soffan i hopp om att få sova några timmar till men det är störtomöjligt att somna om. Vi tillbringar hela dagen i soffan, går bara på små kortare promenader. Yrsa blir snabbt trött men är hyfsat alert.
Jag avbokar tentafesten dock, hon är såpass förändrad tycker jag att jag inte vill lämna henne, hon ligger och andas tungt, låter som om det är svårt att ta djupa andetag, hon andas mycket ytligt, och stöter ut luften i små pustar. På kvällen har hon iallafall inte blivit sämre så jag går i väg en liten stund till avgångsstudenternas spex i aulan. Det blir en välbehövlig paus, jag behöver vid detta laget något annat att tänka på. Alla mina klasskompisar är mycket förstående, frågar hur det är med Yrsa och mig.

Klockan 22.00
Fjärde anfallet på bara lite mer än ett dygn. Den här gången blir jag nästan hysterisk, ringer till Joel och säger att nu åker vi in med henne. Stackaren som går upp fem på morgonen har precis gått och lagt sig men får gå upp igen för att köra oss in.
När han kommer har jag äntligen fått kontakt med "vår" veterinär, Bull- Caroline, som vi träffade på akutbesöket. Hon säger att i det här läget är det inte så mycket de kan göra på sjukhuset, det är att söva henne och veterinären menar på att det är ju inte heller bra för hunden. Hon säger att krampar hon mer ska jag ge henne en Stesolid även om anfallet går över av sig själv och fortsätter hon krampa eller anfallen blir ännu tätare får jag givetvis ringa igen så vi kan ha en ny diskussion. Vi halverar dock Fenemaldosen eftersom jag sätter det i så starkt samband med alla anfalllen, Yrsa får nu 2 x 25 mg per dygn.

Det kommer inte fler anfall och det blir aldrig aktuellt med Stesolid. De närmaste dagarna är Yrsa mycket ljudkänslig, reagerar kraftigt på plötsliga ljud även om de är dova och långt borta. Hon verkar ha nedsatt syn, svårt att känna igen sig, reagerar med ökad misstänksamhet mot saker hon är van vid. Men allt eftersom dagarna går känner jag igen henne mer och mer. Efter ett par dagar upplever jag henne mest som trött vilket jag tror är en biverkning av medicinen.

Tisdag 22 juni 2010
Vi är hos veterinären och tar blodprov och passar på att vaccinera. Fian är superduktig. Bull- Caroline är sjuk så vi får träffa en annan veterinär, Caroline Edvinsson.
Levervärden är jättefina, Fenemalvärdet ligger precis under det undre värdet i intervallet på önskvärd koncentration i blodet. Vi bestämmer att hon ändå ska fortsätta på den lägre dosen, kan hon hålla sig på den är det jättebra, annars kan vi alltid höja. 

Torsdag 1 juli 2010
Klockan 03.15
Vi klarar oss utan anfall i tre veckor.
På natten vaknar jag av att Yrsa buffar och nosar på mig, ser att hon skakar och är på väg in i ett anfall. Jag lyckas lyfta ner henne på golvet så slipper vi iallafall den nerkissade sängen. Vi börjar bli rutinerade nu.
Både kramperna och återhämtningsfasen är korta, ca 1 min, och Yrsa blir snabbt lugn och sig själv. Ca 15 min efter ligger vi båda lugnt igen, redo för att somna om.

Tisdag 6 juli 2010
Klockan 07.09
Jag har åkt på en dunderförkylning och är hemma från jobbet. Yrsa väcker mig strax efter sju med buffar och nos, jag reagerar snabbt och lyfter ner henne på golvet. Kramperna varar ca 1 min och hon återhämtar sig snabbt.

De närmaste veckorna är Yrsa trött och slö och inte alls med på noterna på samma sätt som vanligt. Det är svårt att veta vad det beror på- biverkning av medicinen, påverkad av anfallen, på grund av att hon löper eller det faktum att det är närmare 35 grader ute. Hon är liksom segare och gör några halvdana skutt efter fåglar och kaniner, det är som om energin inte riktigt är där. När vi går och badar piggnar hon till men när jag släpper henne på ett stort fält vid min farbror sätter hon inte alls av i full karriär som hon brukar utan går hellre och nosar. Det är min fia men betydligt lugnare än normalt.

Torsdag 8 juli 2010
Får telefontid med veterinären på torsdagen som tycker att vi ska höja upp dosen, nu går Yrsa på 1 x 50 mg på morgonen och 1 x 25 mg på kvällen.      

Söndag 18 juli 2010
Klockan 21.20
Jag har sovit mindre än vanligt under helgen och vi sover i två timmar på kvällen.Yrsa kommer upp till mig i sängen, är orolig, börjar darra och skaka och faller nästan ner på golvet när hon går in i kramperna. Men jag är snabbt på fötter och lyckas dämpa fallet.
Kramperna varar ca 1- 2 min, kanske lite längre än tidigare. Hon blir dock snabbt normal.

Måndag 19 juli 2010
Klockan 02.38
Jag vaknar av att Yrsa ligger och krampar på golvet, den här gången har hon inte väckt mig. Efteråt ligger hon stilla i 3- 4 min. Efteråt är hon förvirrad och orolig och har dålig balans länge efteråt. Till slut kan vi iallafall somna om men vi är vakna en stund.

Någon gång mellan 07.00 och 12.00
På morgonen verkar Yrsa må bra, hon är piggare än vanligt och vill leka.
Jag åker iväg till jobbet, första dagen på knappt två veckor då jag varit sjuk och haft semester. När jag står på jobbet känns det inte bra i magen, magkänslan säger att hon kommer krampa igen. Jag funderar på vad jag ska göra, kommer på att pappa är ledig och ringer honom för att be honom hämta upp Yrsa och ha henne hos sig under dagen.
Pappa ringer när han hämtat henne, säger att det var kiss på golvet och några ljuslyktor som står i fönstret låg på golvet. Tror jag att hon fått ett anfall? Ja, det tror jag.

Klockan 20.20
Det blir en lång dag på jobbet och det känns skönt att veta att Yrsa inte är själv. Jag hämtar thaimat och äter hos pappa och Yrsa ligger på golvet bakom min stol och sover. Jag hinner precis äta upp maten innan hon börjar krampa, inte heller den här gången vaknar hon till innan. Kiss och dregel. Varar i ca 1 min, det är första gången pappa ser henne krampa och jag minns hur jag kände mig den där första gången...
Det tar flera minuter innan hon kommer tillbaka, efteråt är hon förvirrad och har dålig koordination lång tid efter och är mycket trött. Matglad som alltid efter ett anfall, är mycket sugen på Simons nygrillade korv.

Tisdag 20 juli 2010
Klockan 00.46
Vaknar igen av att Yrsa ligger och krampar på golvet, inte heller den här gången har hon väckt mig innan. Kramperna varar i ca 1 min men hon ligger kvar i flera minuter innan hon reser sig. Hon är mycket orolig och går runt runt runt. Är mycket instabil i början och verkar nästan blind. Vi går ut en liten stund och hon morrar på torkvindan.

Klockan 06.02
Återigen blir jag abrupt väckt av en krampande Yrsa på golvet. Kramperna är korta som vanligt men återhämtningen efteråt är mycket lång. Hon är mycket orolig när hon kommer till sans och okoordinerad, vinglar och har svårt med balansen och att få kroppen att göra som hon vill. Hon är helt blind till en början, snubblar nerför trappan, kliver rakt på mig och hittar mig inte om jag inte hjälper henne med ljud. Jag ringer till jobbet och förklarar läget, jag kan inte lämna henne i det här skicket.
Så småningom verkar både synen och koordinationsförmågan komma tillbaka, inte helt fullt men iallafall betydligt bättre än tidigare.
Jag ringer veterinären som tycker att vi ska höja dosen ytterligare, Yrsa ska nu få 2 x 50 mg per dygn, vi är alltså nu uppe i den ursprungliga startdosen. Krampar hon fler gånger ska jag ge henne Stesolid men jag behöver inte komma in med henne så länge anfallen inte ökar ytterligare i frekvens eller blir längre. Fortsätter hon krampa på den högre dosen blir det ett nytt återbesök och vi bokar in en telefontid om två veckor.

Yrsa är väldigt trött hela dagen, jag får vänta in henne och hon ligger gärna inne i stugan och vilar. Men jag känner igen henne och ser att hon är alert och sig själv, det syns så tydligt i ögonen. Hon piggnar till en liten aning när vi går en kort promenad bort till affären, men hon är fortsatt slö och trött och vi går utan koppel på vägen hem. Hon har ingen ork att jaga iväg efter något men reagerar med intresse och nyfikenhet när en fågel flyger upp strax bredvid henne. Jag ser det som ett sundhetstecken, fåglar är ju det roligaste Yrsa vet.

Klockan 15.26
Yrsa kommer äntligen ordentligt till ro framåt eftermiddagen men börjar strax därefter krampa. Vaknar inte innan utan får anfallet i sömnen. Det är det sjunde på 1 1/2 dygn...
Hon får Stesolid när hon slutat krampa efter ca 1 min. Det är inga problem att ge henne den, jag har fasat för det en aning eftersom den ska ges rektalt och jag tycker det är lite obehagligt men den glider lätt in och ett par minuter senare får den effekt. Yrsa sätter sig ner mitt på en massa saker hon just håller på att undersöka och lägger sig sedan.

För varje anfall känns det lite mer uppgivet och hopplöst. Kanske detta inte slutar väl... Nu håller vi iallafall tummarna för att Stesoliden ska ha effekt och bryta anfallssviten för den här gången.

Yrsa sover gott på Stesoliden större delen av kvällen. Det känns som om hon äntligen får vila. Vid åttatiden piggnar hon till en aningens även om hon fortfarande är desorienterad och okoordinerad i sina rörelser. Jag kastar lite boll, hon travar glatt i väg efter den men de första gångerna jag kastar nosar hon bara på bollen, det är som om hon inte riktigt kan få grepp om den med munnen. Sen blir det fart på henne och jag känner äntligen igen min hund. Kastar ett par gånger men sen får det räcka, jag vill inte trötta ut henne.

Onsdag 21 juli 2010
Klockan 00.15
Vaknar av nya kramper. Jag vill inte! Det är det åttonde i ordningen på två dygn och även denna gång får hon det utan att vakna innan. Anfallet beter sig som tidigare, återhämtningsfasen är faktiskt lite kortare, eller ja, tiden från det att kramperna släpper tills hon reser sig upp.
Den här gången är det svårare att ge Stesoliden, det är som om det pressar på inifrån. Jag får iallafall in den men så fort Yrsa kommer ut bajsar hon. Så jag ger en till, det är betydligt svårare med en vaken och förvirrad hund!
Ringer Djursjukhuset i Malmö som tycker att jag ska komma in med henne eftersom hon krampat i två dygn.
Gråter större delen av vägen ner, kommer jag någonsin få hem min hund igen?

Träffar gulliga veterinären Ulrika Lindholm som tar upp en noggrann anamnes, undersöker fian (känner igenom buk, livmoder, ben och övrig kropp, lyssnar på hjärta och lungor och undersöker reflexer). Det känns lite konstigt i magen, hon tror att det är mjälten, man känner tydligen mycket på gurkan eftersom hon ligger mycket bra i vikt. En röntgenbild tas för säkerhets skull, mjälten ligger lite längre bak än normalt och man ser en liten livmoder vilket är normalt för tikar i löp men annars ser hon inget konstigt då.
Vi bestämmer oss för att höja Fenemaldosen ytterligare. Yrsa får nu 1 x 50 mg på morgonen, 1,5 x 50 mg på kvällen.

Får erbjudande om att lägga in Yrsa för observation men i det här läget kan veterinärerna inte göra mer för henne än vad jag kan göra själv hemma så jag bestämmer att hon ska med oss hem igen. Fortsätter hon krampa kan jag ge henne Stesolid om jag tycker hon mår bättre av det, upp till 3 per dygn och jag är välkommen att ringa när som om jag undrar över något. De är så fina!
Väger henne medan vi väntar på nytt Stesolidrecept- 23,5 kg. + 1 kg sedan i påskas och klon.
Åker hem lite lättare om hjärtat.

09.00
Vet. Ulrika ringer och frågar hur natten har gått. Yrsa sover lugnt och inga fler anfall.
De har diskuterat Yrsa på morgonronden och tittat på bilden tillsammans och tycker att det ser lite oroligt ut bland tarmarna, man kan inte urskilja dem så tydligt som man vill. Det kan vara att det bara är så Yrsa ser ut men Ulrika rekommenderar ultraljud för att utesluta att det är något i tarmen som orsakar kramperna. Jag berättar att Yrsa några gånger sen anfallsdebuten bajat tjock slemhinna tillsammans med det normala bajset.
Tid bokas för ultraljud av buk och hjärta, när vi ändå är igång, på fredag kl.11.00.

Torsdag- söndag 22- 25 juli 2010
Yrsa slipper grand mal- anfall men är fortsatt slö och förvirrad. Hon har dessutom partiella anfall där hon är på väg att falla omkull men fångar upp sig själv i fallet, det kan rycka i delar av henne, t ex öronen och runt ögonen, i ett ben.En gång får hon ett litet anfall när vi kastar boll, högerbenet börjar rycka mitt i ett galoppsteg och hon faller när hon landar eftersom hon inte har någon styrsel över sin kropp.
Småanfallen verkar komma i kluster, mellan 5 och 10 kanske under en kortare tid, en halvtimme kanske och varje anfall varar bara ett par sekunder. Efter en "anfallsvåg" är hon trött och sover.
Under dessa dagar kissar hon även på sig flera gånger när hon sover.
Småanfallen avtar både i antal och längd  allt eftersom dagarna går. På lördagen och söndagen ser jag bara ett enstaka, de märks knappt. På tisdagsmorgon är Yrsa sitt pigga jag igen, får fnatt på morgonpromenaden.

Fredag 23 juli 2010
Ultraljud. Vet Fredrik hittar flertalet vätskefyllda blåsor i livmodern men säger att det är svårbedömt eftersom Yrsa just nu löper. Vi får iallafall antibiotika utskrivet och rekommenderas att boka tid för kastrering i början på veckan efter.  

Tisdag 27 juli 2010
Yrsa är äntligen pigg och sig själv igen efter den senaste grand mal- vågen. Vad jag gör? Åker till djursjukhuset och lämnar in henne för kastrering. Jag är orolig för att det inte ska gå bra, så nära de senaste anfallen och pga den ökade risken det innebär med epilepsin. Jag får som vanligt träffa en superbra veterinär, danska den här gången, som är lugn, lyssnar och för anteckningar, undersöker fian ordentligt och tar sig tid att svara på alla mina frågor. Jag känner mig trygg med att anförtro Yrsa åt henne.
Det enda som är annorlunda är att vetten föreslår att jag ska hämta hem Yrsa redan på eftermiddagen just eftersom hon har epilepsi och lätt stressar upp sig när hon blir lämnad med andra än mig. Normalt stannar hundarna över natten.
Operationen går bra men det är en ynklig hund jag och Joel får hämta hem på eftermiddagen. Hon verkar må bra men är givetvis trött och groggy efter operationen. De närmaste dagarna tar vi det lugnt, de befarade anfallen uteblir och såret läker fint.

Fredag 6 augusti 2010
Nytt vetbesök hos underbara Ulrika som var vetten som träffade oss på det nattliga akutbesöket. Det är en helt annan hund hon får träffa- Yrsa skäller på hundarna i väntrummet- ett friskhetstecken får man väl säga ;-) och är pigg och alert och allt är bra på undersökningen (hon är välundersökt nu, min fia!). Ulrika tar stygnen efter kastreringen och ett nytt blodprov för att mäta Fenemalvärdet i blodet eftersom vi mer än fördubblat dosen. Hon ringer tillbaks ett par dagar senare, värdet ligger nu på 88 (referensvärde är 45- 120). Finns alltså möjlighet att höja dosen ytterligare om det skulle krävas (let's hope not!).

Måndag 6 september 2010
Nytt veterinärbesök och nytt blodprov. Levervärdena ser bra ut och Fenemalvärdet har gått ner lite men ligger på 77, 3.  

Måndag 11 oktober 2010
Klockan 07.14
Två dagar innan vi ska passera 12 veckors gränsen krampar lilla fian igen. Inga konstigheter, anfallet förlöper precis som "vanligt".

Klockan 22.19
Suck... nytt anfall. Stesolid.

Torsdag 4 november 2010
Klockan 17
Kommer hem från skolan. Märker efter en liten stund att Yrsa är kladdig på bröstet och baken och det luktar kiss. Går på kissefläcksjakt och jajamensan, jag hittar en. Anfall medan jag varit borta alltså. Får en känsla av att hon haft mer än ett, hittar bara en fläck men tycker hon verkar mer påverkad än vad hon brukar efter bara ett anfall. Spelar egentligen inte så stor roll, hon mår bra.

Klockan 22.59
Vi håller precis på att somna när Yrsa går in i nya kramper. Stesolid.

Klockan 00.24
Dags igen. Ny Stesolid.

Torsdag 18 november 2010
Vi träffar Ulrika den Underbara på Djursjukhuset. Det är dags för nytt blodprov för att kolla Fenemal. Ulrika och jag diskuterar Yrsas nya anfall och jag berättar om min teori att det har att göra med att hon är i en fällperiod. Fällningen har accentuerats efter varje anfallsomgång och första anfallet nu i höst kom precis i samband med att fällningen började. Vi diskuterar ev höjning av medicinen men bestämmer oss för att avvakta litegrann. Annars mår Yrsa bara bra, Ulrika kan inte hitta några fel på henne.

Fredag 19 november 2010 

Klockan 17.04
Den här gången ligger Yrsan inte och sover när hon börjar krampa. Jag står och diskar i köket när hon kommer in till mig. Jag hinner bara vända mig om så faller hon ihop, in i dörrkarmen och rakt över vattenskålen. Anfallet och Yrsa beter sig annars som vanligt.

Klockan 23.27
Yrsa ligger och sover nedanför soffan när hon plötsligt sätter sig upp samtidigt som hon går in i kramper, hon slår i en pärm som ligger lite ut över kanten på soffbordet och Yrsa får den tunga pärmen över sig. Anfallet går över efter någon minut, hon får Stesolid. Som vanligt är hon förvirrad och orolig efteråt men söker kontakt, det är som om hon inte sett oss på flera år.

Bestämmer mig för att höja medicinen nu, vågar mig på att ta ett eget beslut då vi diskuterade med veterinären bara dagen innan. Yrsa får nu en 1/2 tablett mer än tidigare, det kanske inte har så stor effekt den lilla höjningen men vill prata med Ulrika innan jag höjer mer och hon ska ju snart ringa med svaren från blodprovet.

Måndag 29 november 2010

Vet Ulrika ringer och äntligen har jag möjlighet att svara. Hon tycker det är bra att jag höjt Yrsas medicin och tycker inte vi ska göra någon ytterligare höjning inom de närmsta 3 veckorna så den nya dosen hinner "sätta" sig. Blir nytt blodprov i januari för att kolla både Fenemal- och levervärdena. Fenemalvärdet låg iallafall bra, 72 den här gången (77 sist).

Onsdag 1 december 2010

Klockan 09.54
Knappt hinner jag lägga på luren efter vet Ulrikas telefonsamtal i måndags så får Yrsa ett nytt anfall. 
Suck, suck, suck!!! Känner mig riktigt uppgiven den här gången...
Hon får det i vaket tillstånd, hon är precis på väg upp i soffan till mig när hela kroppen spänns och hon faller baklänges med huvudet rakt in i en stol, stackaren. Annars är det inga konstigheter med anfallet. Jo, det som är annorlunda är faktiskt att Yrsa försöker resa sig upp tidigare än vanligt. Hon brukar annars ligga kvar en ganska lång stund, och visst är hon ostadig på benen annars också men den här gången vill hon upp innan benen bär henne överhuvudtaget.
Hoppas, hoppas att det är sista nu och att det fortfarande är fällningen som spökar!

Onsdag 15 december 2010
Klockan 07.44
Vi ska nästan precis gå hem från Joel när Yrsa börjar krampa, hon står upp och är vaken när det börjar. Jag är inte förvånad, ibland är hennes anfallsmönster som en liten klocka- på dagen två veckor sedan sist.

Klockan 07.58
Pratar med Joel i telefon, vi har inte hunnit gå hem än. Ser hur Yrsa börjar vingla och darra i kroppen, det dröjer kanske en minut och sen faller hon ihop i kramper. Det jobbiga den här gången är att hon inte verkar medvetslös som hon normalt är, kramperna är lite lite lindrigare och hon verkar försöka ställa sig upp. Så har det aldrig varit förut och det är jobbigt att se. Hon får en Stesolid.

Ringer Djursjukhuset och rapporterar, ber att få bli uppringd av Ulrika. 


Någon gång mellan ca 10.00 och 12.20
Livet måste ju gå vidare och det är bara att försöka leva ett så normalt liv som möjligt. Jag har seminarium i skolan som jag går iväg på, 1 1/2 timme försenad. Ulrika ringer medan jag är i skolan, vi kommer överens om att jag ska komma in med Yrsa på fredag för ett nytt blodprov och att vi utifrån blodprovet ska ta ställning till en ny höjning av medicinen. Hon tycker precis som jag att det har varit många anfall nu. Tittar i min kalender senare och ser att det har varit fem anfallsepisoder sedan början på oktober.

När jag kommer hem har Yrsa haft minst ett anfall, det karaktäristiska mönstret med en dregelfläck och en kissfläck med en hundlängd emellan skvallrar. Hon är blöt på baken också, troligen var det inte så länge sen. Hon är normal iallafall.

Klockan 13.40
Dags igen. Den här gången ligger hon bredvid mig i soffan då det sätter igång. Kissar inte så mycket den här gången. Stesolid och orolig efteråt.

Klockan 15.50
Nu ligger hon i sängen och sover. Krampfasen är kortare nu, återhämtningsfasen längre. Får Stesolid. När hon vaknar till kommer hon ner på golvet och sätter sig och kissar. Bakbenen flyter ut helt åt sidan när hon sätter sig ner, hon har ingen ork i dem att hålla sig uppe. Hon är mycket orolig och desorienterad. Jag får säga åt henne att lägga sig för att hon ska komma till ro. Hon förstår kommando.

Ringer Djursjukhuset igen och hoppas på att få tag på Ulrika innan hon hinner sluta för dagen. De är så fina på Djursjukhuset- hon jag pratar med först förstår direkt allvaret och springer och letar rätt på Ulrika. Hon har patient men lovar att ringa tillbaka så fort hon är klar med denna vilket hon också gör. Hon erbjuder mig att komma in med Yrsa för inläggning om jag vill men säger också att det i detta läget inte finns mer att göra än vad jag redan gör hemma. Och jag tycker det är bättre att ha Yrsa hos mig, framförallt för hennes skull, så länge jag kan ha kontakt med Djursjukhuset och få råd i hur jag ska hantera situationen. Yrsa har fått sina tre Stesolid nu men Ulrika säger att jag kan fortsätta att ge henne Stesolid om hon fortsätter att krampa. Säger att maxdosen egentligen är 3x3. Jag får lov att ringa imorgon och låta receptionisterna leta upp henne om det skulle vara något och Ulrika frågar om jag vill komma in med Yrsa för blodprov tidigare än fredag men det ser jag ingen mening med i nuläget. Vi bestämmer istället att jag redan ikväll ska höja Fenemaldosen. Yrsa äter nu 1 1/2 tablett morgon (75 mg) och 2 tabletter kväll (100 mg).

Klockan 18.40
På kvällspromenaden är Yrsa pigg och knatar på bra i kopplet men vi hinner inte mer än hem till Joel innan vi hör en duns och hittar henne krampande i hallen. Min lilla fia! Hon får Stesolid. Efteråt är hon mycket orolig och vankar rundor som en liten osalig ande.

Klockan 20.18
Dags igen. Hon ligger och sover på golvet bredvid soffan där jag sitter. Jag har nästan stängt av nu och reflexmässigt knuffar jag bort henne från mattan och går och hämtar Stesolid. Hon ligger kvar ganska länge efteråt. Orolig och desorienterad. Och mycket hungrig. Hon börjar bli påverkad nu.
Hon får kvällsmat och medicin. Hon trampar i vattenskålen. Är mycket intresserad av Joels papperskorg, det ligger väl något där som luktar gott. Jag får säga åt henne att lägga sig ned och jag lägger mig bredvid henne på golvet med en hand på hennes mage. Dels för att hålla henne på plats, hon behöver ju vila, men också så att jag kan känna att hon fortsätter att andas. Hela tiden vi ligger där, en timme ungefär, gnyr hon.

Vi går ut på den sista promenaden vid 22-tiden. Hon halkar omkring som Bambi på hal is på isfläckarna men reagerar dämpat men normalt när vi möter en annan hund.

Klockan 01.14
Inte har jag sovit så särskilt mycket, har väntat på nästa anfall. Det kommer senare än vad jag trodde det skulle göra, och det är ju bra. Stesolid.
Hon är väldig påverkad nu, går in i saker, i hörn, och verkar inte veta hur hon ska komma därifrån, stannar bara och stirra rätt in i väggen. Hon ser men synen verkar påverkad. Rör sig okoordinerat och klumpigt. Trampar nästan i vattenskålen igen. Dricker mycket. Har svårt att komma till ro. Lyssnar den här gången inte när jag säger åt henne att lägga sig men lystrar fortfarande på sitt namn och förstår nej. Märker att jag blir irriterad på henne, jag är trött nu, både för att jag inte sovit något men också på grund av den psykiska påfrestningen en hel dag med anfall innebär. Dåligt samvete.
Hon lägger sig till rätta så småningom iallafall och sover i flera timmar.

Klockan 06.39
Jag har precis kunnat somna efter att knappt ha sovit på hela natten när hon börjar krampa igen. Ingen idé att lägga sig igen. Kissar och dreglar som vanligt, är orolig och vinglig. Försöker hålla igång henne i hopp om att det kanske ska bryta anfallsfrekvensen. Vi är ute och går i ett par omgångar, hon är vinglig och trött men orkar ändå gå en bit.

Klockan 12.14
Den här gången ligger hon på golvet och sover. Krampar precis som vanligt. Stesolid som kommer ut nästan på en gång, hon bajsar inne på golvet. Springer runt och är mycket orolig. Försöker klämma in sig i små prång och hörn, hittar vartenda som finns i hela lägenheten. Börjar visa sig hungrig nu, är mycket intresserad av mat. Vi går ut, hon har ingen balans och jag får stötta henne i trappan så hon inte ska falla. Hon är mycket trött, går mycket långsamt och vinglar en hel del. På vägen upp till lägenheten igen får jag bära henne tre våningar, hon verkar inte veta hur hon ska ta sig upp för trappan.

Ringer Djursjukhuset och frågar efter Ulrika som ringer upp nästan direkt. Hon blir uppdaterad om vad som hänt sedan vi pratade vid sist. Hon konsulterar en annan veterinär som har många epilepsipatienter och de säger båda att vi fortfarande ska avvakta och fortsätta som hittills och hoppas på att Yrsa kommer ur kramperna själv vilket är det bästa. Jag får nytt recept på Stesolid, det har gått en del det senaste dygnet. Kommer överens med Ulrika att jag ska ringa tillbaks ikväll innan 21 då Ulrika slutar, om det är något jag undrar.


Jag går till Apoteket och hämtar ut Stesoliden, när jag kommer hem går jag och Yrsa ut. Hon är fortsatt trött och vinglig, jag får locka och pocka och komma med uppmuntrande tillrop. När vi kommer hem går hon själv uppför trapporna.

Klockan 16.38
Pratar med Joel och vi pratar om att det snart är dags för ett nytt anfall om man ska gå efter hur mönstret har sett ut sen igår kväll. Vi lägger på luren och minuten efter krampar Yrsa. Jag ger henne två Stesolid den här gången, hoppas på att det är en högre dos som behövs för att kanske bryta. Yrsa blir inte alls lika trött och lugn på Stesolid som hon blev i somras. Hon vankar omkring mycket den här gången, är mycket orolig och kan inte alls komma till ro fast att jag försöker hjälpa henne. Det tar en lång stund.  

Vid halv nio ringer jag Ulrika, mest för att komma överens om en strategi för natten. Vi ska fortsätta som hittills, blir det någon ändring eller jag undrar något kan jag bara ringa Djursjukhuset eller komma in med Yrsa.

Klockan 20.59
Knappt hinner jag lägga på luren efter samtalet med Ulrika så krampar Yrsa på nytt. Ligger och sover när det händer. Jag sitter precis och tittar på henne och undrar om hon kommer krampa snart, det är dags för ett nytt anfall enligt "tidtabellen", och ser hur kramperna kommer smygande. Jag filmar Yrsa för att kunna visa Ulrika vid vårt besök nästföljande dag. 

Vid 23-tiden lägger vi oss, jag i soffan eftersom sängen är nedkissad, Yrsa på golvet eftersom hon inte klarar att ta sig upp varken i sängen eller soffan. Jag vill inte lyfta upp henne heller med tanke på att hon kan ramla ned om hon krampar och jag vill slippa oroa mig för det.
Yrsa lägger sig under en stol som står inklämd mellan soffan och ett bord, där har hon aldrig legat förut eller ens varit förut. Hon ser nöjd ut så hon får ligga kvar. Jag reagerar kraftigt på ljud från Yrsa i början, men sen lyckas vi faktiskt sova några timmar både hon och jag. Vid 2- tiden vaknar Yrsa abrupt och börjar oroligt vandra omkring. Jag tänker att det är dags för ett anfall, "tidtabellen" ni vet... Men det kommer inget anfall och efter en stund lägger Yrsa sig till ro igen. Vi sover till kl.9, med en del uppvaknande förstås, men ack så välbehövligt för oss båda.

Fredag 17 december 2010
Yrsa slipper ifrån grand mal- anfall men har petit mal- anfall i stort sett konstant. Det rycker i ansiktet, hon klipper med öronen och kramperna fortplantar sig längs med kroppen och hon tappar balansen. Klarar oftast att fånga upp sig själv innan hon ramlar. Är piggare på promenaderna, går framför mig som vanligt. Dock vinglig fortfarande, antagligen mycket pga de små anfallen.
Försöker få tag på en taxi när det är dags att åka ut till vårt planerade besök på Djursjukhuset men det är snö i Skåne och fredagen innan jul (jul nästa vecka? det har jag missat), det går fortare att gå säger telefonisten. Har inga kontanter att betala bussen med, så får rusa in på Pressbyrån och växla en 500-lapp, kasta oss på bussen. Att åka buss stressar Yrsa, det var därför jag ville undvika det men vad gör man. Ringer Djursjukhuset, det är ingen fara att vi blir lite sena.
Träffar Ulrika och hon ser ju direkt att det inte är samma hund som vanligt. Hon får också se Yrsas småkramper, var ju aldrig en veterinär som såg dessa i somras, och hon håller med om att det är små anfall hon har. Hon går iväg och konsulterar andra veterinärer och ytterligare en veterinär är inne och tittar på Yrsa. Ulrika får också se filmen på en krampande Yrsa.
Nu tycker de att det är läge att lägga in Yrsa eftersom hon är inne på sitt tredje dygn med kramper. Jag blir överraskad av förslaget och har först svårt att ta ställning. Men medan jag sitter där och funderar och pratar med Joel i telefon ökar småanfallen och Yrsa får allt svårare att hålla sig på benen. Hon dråsar handlöst i golvet ett par gånger. Så det får bli nedsövning.

Yrsa får två kanyler, en i varje framben, är inte poppis att bli stucken idag.
Vi får komma in på vårdavdelningen och jag kryper in med Yrsa i buren där hon ska ligga. Hon får Stesolid och Propofol intravenöst,  somnar snabbt. Sköterskan förklarar allt för mig, hur de kontrollerar att hon är ordentligt nedsövd men fortfarande mår bra, att en djurskötare kommer sitta med henne hela tiden och om de behöver lämna henne kortare stunder har de en kamera så att de kan fortsätta hålla koll på henne.

Strax efter 17 ringer Ulrika och uppdaterar mig om läget innan hon slutar för dagen. Säger att de har väckt upp Yrsa och att hon mår bra, är trött och ligger i buren och vilar men har inte haft några kramper, varken stora eller små. De kommer fortsätta hålla henne under uppsikt och efterhand kommer hon få bli mer och mer aktiv för att se hur det blir med kramperna. De kommer ringa om hon krampar igen eller om det är något annat, om nattveterinären har tid kommer hon att ringa upp mig och informera mig om läget annars kan jag själv ringa till vårdavdelningen eller Jouren om jag undrar hur det går.

Jag känner mig tryggt med att ha Yrsa på Djursjukhuset, det var skönt att se henne somna, se att hon äntligen fick vila ordentligt. Jag kan slappna av på ett annat sätt än om jag hade haft Yrsa hos mig, jag hade bara väntat på nästa anfall och hoppat till vid minsta ljud. Det känns som om det var rätt beslut att söva henne. Men det är tomt och tyst hemma i lägenheten, konstigt att det kan vara så stor skillnad.

Lördag 18 december 2010
Yrsa får komma hem eftersom de bara sett någon enstaka ryckning och hon vinglat till en gång vid en undersökning. Hon får stanna kvar om jag vill för vidare observation men jag väljer att ta hem henne eftersom jag anser det vara det bästa för Yrsa.
Hon känner först inte igen mig och Joel, men allteftersom hon får lukta på oss börjar svansen vifta. Hon är ganska pigg när vi kommer hem, går före oss och drar i kopplet. De partiella anfallen börjar tyvärr strax efter vi kommit hem. Bestämmer oss för att avvakta och se hur det utvecklar sig. Hon verkar ju må bra i övrigt.
  
Lördag 18 december till fredag 24 december 2010
Yrsa fortsätter ha partiella anfall i nästan en vecka. På onsdagen åker vi bil till Båstad och det märks på Yrsa att hon är trött efter resan. De partiella anfallen tilltar både i styrka och antal och fortsätter så även under lillejulafton. Jag tror nästan att de ska övergå till generaliserade men de avtar så småningom istället. Under julafton ser jag något enstaka milt, några fler på sent på kvällen när det varit stimmigt ett par timmar. Men sen är det slut.
Vi bor hos min bror och Yrsa leker med hans två hundar, Rocky och Cisco, redan från dag ett men det är först på julafton hon verkligen är sig själv i leken. Gör lekinviter och säger ifrån om de kommer för nära mig. She's back.

Måndag 3 januari 2011
Nytt veterinärbesök och den här gången tas blodprov för lever- och Fenemalvärden. Nu har hon ätit den nya dosen i mer än två veckor så hon borde ha uppnått steady-state. Allt ser bra ut, Ulrika ringer tillbaks med Fenemalvärdet några dagar senare, det ligger nu på 90 (43-140 är referensvärdet) så det är betydligt högre sen sist (då låg det på 72 men sen dess har vi höjt med 1,5 tablett), även levervärdena ligger bra.
Vi diskuterar kompletterande mediciner och CT kommer upp på nytt. Vi bestämmer att vi ska få det förhandsbedömt hos Agria och Ulrika skickar in alla nödvändiga papper.

Måndag 17 januari 2011
Jag och Yrsa knallar iväg till Djursjukhuset för att inställa oss där 08.30. Yrsa ska CT-undersökas- Agria gick med på att ersätta!
Vi får träffa veterinären Mia som har hand om CT-undersökningarna. Hon är så klart jättegullig, precis som de är allihop. Yrsan får stanna kvar och jag gå hem.
På eftermiddagen ringer Mia och berättar att allt har gått bra, inga reaktioner mot kontrastmedlet och inga tendenser till krampanfall vilket alltid är en ökad risk med epilepsihundar vid nedsövning och annan stress. Mia kunde inte se något uppenbart på bilderna men innan vi får definitivt svar om några dagar ska de skickas till Norge och bli granskade.
Yrsa är trött, lite groggy och vinglig men långt mycket piggare än senaste vi hämtade henne på Djursjukhuset, då var hon ju för bedrövlig!

Torsdag 27 januari 2011
Yrsa får kaliumbromid för första gången, 2ml/dag.  

Tisdag 31 maj 2011
 Yrsa har varit anfallsfri i mer än 5 (!) månader.
Vid senaste blodprovet hade Fenemal- värdet stigit över det terapeutiska intervallet och vi bestämde oss för att minska dosen. Hon får nu 2x75 mg Fenemal och 2 ml kaliumbromid per dag.
Hon var trött ett tag men det blev bättre efter minskning av Fenemal-dosen. 

Lördag 28 april 2012
18.45
Under fyra veckor har vi sänkt Fenemaldosen ytterligare eftersom allt såg bra ut vid det senaste blodprovet. Om det är detta, en cykeltur som blev lite för lång eller kombinationen låter jag vara osagt men efter 1 år och 4 mån utan anfall är det dags igen. Får Stesolid rektalt.

23.15
Nytt anfall, lite kortare och mildare än "normalt". Stesolid.

Söndag 29 april 2012
01.15
Vaknar av ljud från köket, Yrsa krampar igen. Kraftig anfall, ligger kvar länge efteråt. Stesolid. Yrsa är orolig efteråt men efter en stund har vi kunnat lägga oss i våra sängar igen. Yrsa andas flåsande och stressat nästan en timme efter anfallet. Jag håller min hand på henne tills andningen lugnat ner sig och blivit normal, tar lång tid innan jag somnar om.

09.30
Jag har vaknat någon timme tidigare av att Yrsa är vaken och lite orolig. Vi går ut men hon kissar aldrig och hon får sin frukost och medicin. Yrsa vilar en liten stund, reser sig upp strax innan anfallet och tittar på mig som om hon ber om hjälp innan hon börjar krampa. Det är ett jobbigt anfall att se för det är precis som om hon stundtals är medveten och försöker resa sig upp. Stesolid. Lilla skrutt.
Efteråt är hon orolig och stressad. Vi ringer Djursjukhuset, efter fyra anfall vet jag av erfarenhet att hon inte brukar komma ur det på egen hand. Hon blir inlagd på observation.

Måndag 30 april 2012 Valborgsmässoafton
14.30
Joel har tidigare på dagen pratat med Djursjukhuset, Yrsa har inte haft några anfall och ska få komma hem vid 15-tiden. Strax innan Joel ska åka iväg och hämta henne ringer de igen från Djursjukhuset, Yrsa har precis haft ett anfall, hon har svarat väl på Stesoliden som hon fick intravenöst men de vill behålla henne för ytterligare observation.

Onsdag 2 maj 2012
Yrsa får komma hem igen. Hon har partiella anfall ett par dagar men dessa avtar inom ett par dagar. Äter återigen den högre dosen Fenemal (2 x 75 mg).

Onsdag 31 maj 2012
Joel är på återbesök hos veterinären. Allt ser bra ut, alla värden är bra och Fenemalvärdet ligger nu på samma nivå som innan minskningen.

Söndag 3 juni 2012
Ca 10.35
När vi varit uppe någon timme börjar Yrsa krampa. Hon har precis varit ute i köket hos Joel i hopp om att få en liten ostbit. Verkar känna på sig att hon ska krampa, kommer och söker kontakt med mig precis innan.   Är ett kraftigt anfall, vi ger henne Stesolid rektallösning för första gången. Fungerar bra, slutar krampa i samband med detta.
Försöker resa sig upp innan benen bär henne. Blir mycket rastlös efteråt. Vi får ta in henne i köket där hon van.kar fram och tillbaka en lång stund, det är precis som att hon måste röra på sig. Till slut lugnar hon ner sig och blir som vanligt igen. På eftermiddagen är vi på kalas hos Alfred.

Ca 23.40
Vid halv tolv har Yrsa hunnit sova någon timme, hon börjar krampa i sömnen. Är återigen ett kraftigt anfall. Jag tar inte tiden men tycker det är längre än vanligt. Ger Stesolid rektallösning igen. Ligger ner och flåsar och flämtar ett tag, sen blir hon återigen rastlös. Får gå av sig det värsta i köket, sedan tar Joel med henne ut på en promenad. Vid ett-tiden har vi kommit till ro igen.

Måndag 4 juni 2012
Ca 3.40
Japp, den här gången var hon punktlig. Fyra timmar senare är det dags igen. Vaknar av att hon krampar. Innan jag hunnit hämta Stesolid rektallösning har hon slutat krampa, var ett kort anfall den här gången (om hon inte krampat länge innan vi vaknade men tror inte det). Vi bestämmer oss från att strunta i rektallösningen och hon får en Stesolid suppositorium istället. Jag ska gå upp om en timme och fian är inte fullt så rastlös den här gången. Stänger dörren till sovrummet, hon vankar omkring en stund, sen kommer hon till ro.

Tisdag 5 juni 2012
Inga fler grand mal anfall men när jag kommer hem från jobbet på tisdagskvällen är Yrsa lite instabil och har små partiella anfall. Inga tecken på att hon har haft ett grand mal anfall de få timmar hon varit själv sen Joel gick till jobbet.

Torsdag 28 juni 2012
ca 19.45
Yrsa har varit med Joel i Sibbarp, de har tagit det lugnt men det har varit varmt och soligt. Direkt när de kommit hem åker vi allihop till Ribban och äter glass i skuggan. När vi kommer hem går Joel och Yrsa direkt upp i lägenheten, när jag kommer upp ca 20 min senare har Yrsa precis haft ett anfall. Det var kort sa Joel och han hann aldrig ge henne någon Stesolid. Väntar på att det ska komma fler anfall under natten men det gör det aldrig.

Onsdag 15 augusti 2012
04.41
19 minuter innan klockan ringer väcks vi av att Yrsa krampar. Intressant hur både jag och Joel far upp ur sängen och på bara ett par sekunder har fattat vad som händer, ser till att fian inte skadar sig själv eller något annat, hämtar Stesolid i skåpet.

14.50
Det har strulat med hundvakten och jag har varit hemma med Yrsa under dagen, vi har mest tagit det lugnt. Strax innan tre börjas det igen, Yrsa sover när hon kommer in i kramperna. Ett ganska långt anfall, när de värsta kramperna är över fortsätter hon krampa ett litet tag till. Jag plockar fram Stesoliden för att ha den redo men ger henne aldrig någon, jag och Joel har kommit överens om att spara på Stesoliden och bara ge för att bryta ett anfall, inte även förebyggande för att undvika klusteranfall, ibland har vi för oss att Stesoliden gör mer skada än nytta i det fallet.

Lördag 25 augusti 2012
ca 16.45
Vid 18-tiden ska vi vara på plats i Södra Sandby på Ingrids och Kristers födelsedagsfest. Kvart i fem har jag och Yrsa precis gått en lugn promenad på ca en halvtimme och jag står i duschen när Joel meddelar att hon krampar. Upplever inte att det är någon stress hemma trots att vi snart ska iväg. Efter anfallet tar Joel med henne ut så hon får gå av sig lite, hon blir alltid rastlös efter anfallen numera och det är inte kul att ha henne inne. Vi tar med henne i bilen och åker hem från festen efter middagen.

Onsdag 29 augusti 2012
Vi är på djursjukhuset, träffar veterinären Jenny Holmberg som lyssnar tålmodigt på alla våra tusen funderingar och tokiga idéer. Tas blodprov och prov från torra nosen. Allt annat ser bra ut.

Tisdag 4 september 2012 
Förmiddag
Veterinären ringer och meddelar att alla prover ser bra ut, endast svar på odlingsprovet som inte kommit ännu men hon förväntar sig inte se något anmärkningsvärt då de andra proverna var normala. Diskuterar en ev höjning av Fenemaldosen men eftersom värdet ligger på 89, alltså relativt stabilt, beslutar vi att avvakta lite och se hur anfallsfrekvensen beter sig.

21.31
Joel har varit hemma med Yrsa största delen av dagen, hon har varit ensam ett par timmar när jag kommer hem och däremellan har vår hundvakt Mimmi varit ute och gått med henne en halvtimme runt halv fem. När jag kommer hem kvart i åtta ger jag fian mat och medicin, äter lite själv. Halv tio har vi inte hunnit vara ute ännu men det är snart dags för vår kvällsrunda när Yrsa kommer och söker kontakt med mig innan hon faller i kramp. Anfallet är ganska långt, ca 5 min och jag funderar på att ge Stesolid men innan dess hinner hon sluta krampa.

Onsdag 5 september 2012
06.05
Snart ska jag iväg till jobbet, Yrsa vet det naturligtvis, det är precis som en vanlig morgon, inget som avviker.  Hon kommer och söker kontakt med mig, går vidare och faller i kramp. Blöder ur munnen, reser sig innan bakbenen bär henne. Går runt i små cirklar och protesterar när jag vill ta på henne halsbandet för att gå ut. Den eviga frågan om när det ska få vara slut dyker upp igen, vad är ett egoistiskt beslut- låta henne somna in eller leva vidare?