Yrsa Ynklig

De närmaste dagarna efter vårt akutbesök på Malmö Djursjukhus var Yrsa förvirrad, vinglig och lite allmänt väck. Hon hade även små partiella anfall, där det bara ryckte lite grann i olika delar av hennes kropp och hon tappade balansen, men hon har varit fri från grand mal- anfall i snart en hel vecka. Veterinären tyckte inte vi skulle oroa oss för att Yrsa börjat få partiella anfall utan ha lite is i magen och avvakta. Hon trodde det kunde vara så att det var den högre dosen Fenemal som börjat verka och förhindrade att fian kom in i de riktiga kramperna. Det tar ju ett par veckor innan koncentrationen av medicinen i blodet har stabiliserats och kommit upp i maxnivå så enligt veterinären var det bara att vänta och se och försöka se positivt på det- Fenemalen verkade ju ha effekt!

På onsdagskvällen var jag så jäkla trött på det här epilepsihelvetet att jag bestämde mig för att skita i det hela och tog helt sonika med mig Yrsa i bilen och åkte och badade. Lämpligt nog hade hennes flytväst som jag beställt kommit samma dag och eftersom hon var fruktansvärt vinglig och instabil blev det premiär redan denna kväll. Nog för att jag kände mig aningen uttittad på stranden men vaddå? Syrsan skulle inte ha orkat simma utan den.
Vi tog det lugnare än vanligt och höll oss mestadels på så grunt vatten att fian bottnade. Hon var genast intresserad av leksaken när jag kastade den första gången men det tog flertalet försök innan hon greppade den och bar den tillbaka till mig. Efter en stund var hon riktigt på g och när vi lämnade stranden försökte hon sig till och med på några glädjeskutt.
Vi behövde muntras upp båda två och få känna att det fortfarande fanns hopp om livet.


I fredags åkte vi ner till Malmö. Det fick bli bilen den här gången. Yrsa var helt enkelt inte i skick för något tåg. Vi åkte direkt till Djursjukhuset där vi hade en tid bokad för ultraljud kl.11. Yrsan blev rakad på magen och över hjärtat och fick ligga i en vadderad "vagga". Hu! Det var läskigt! Hon konstrade en del när hon skulle komma på plats och när hon kom på att det där som kliade henne så skönt på magen var något konstigt. I dessa lägen är det skönt att det finns munkorgar, då blir alla parter lugnare, inklusive Yrsa.
På det stora hela gick ändå ultraljudsundersökningen bra och veterinären Fredrik (första manliga vetten, hehe) hittade inget alarmerande. Tarmarna såg fina ut, hjärtat såg bra ut på det stora hela. Det enda var att Yrsa hade flertalet vätskefyllda blåsor på livmodern som kunde tyda på en lindring livmodersinflammation men eftersom hon löpte var det svårbedömt. Fredrik rekommenderade att Yrsa skulle äta antibiotika över helgen och stabilisera sig ytterligare och sedan komma in i början på veckan och kastreras. Vi passade på att ta ett nytt blodprov av den typen som togs i maj vid debutanfallet, bara för att utesluta att det verkligen inte fanns någon bakomliggande orsak som inte hunnit visa sig i maj. Men allt såg fint ut.

I helgen som gått har jag försökt att inte tänka på vad som dagens operation skulle innebära. Nog för att kastrering är ett rutiningrepp men jag hade också fått information om att Yrsa var en riskpatient pga epilepsin. Jag har helt enkelt varit orolig för att det skulle gå käpprätt åt skogen. I dessa lägen får man ju försöka lita på veterinärerna men det kan vara svårt när man får delvis olika uppgifter och när man som jag har läst en hel del medicin och vet att det sällan finns svarta och vita svar och att man ofta vet först i efterhand om man tagit rätt beslut eller inte. Något som kan vara svårt att acceptera och förstå är att medicin inte är något annat än en kvalificerad gissningslek.

Hur som helst har jag försökt att bara vara här och nu hela helgen och har på det stora hela lyckats ganska bra. På lördagen var jag och Joel och gjorde ett provdyk i bassäng och det var otroligt häftigt och så fruktansvärt skönt att få tänka på något annat ett par timmar. På eftermiddagen tog vi Yrsa med oss och hyrde trampbåt. Vi har ju fått för oss att paddla kanot med Yrsa senare i sommar så vi tänkte att trampbåt kunde vara en bra början. Fian hade givetvis flytvästen på och vi har redan testat den i skarpt läge... Gurkan var fortfarande inte helt alert och dessutom var den där trampebåten minsann en skum sak som till råga på allt både gungade och var hal. Hon gick på båten så långt till kanten hon kunde, trampade fel med baktassarna och hade helt enkelt inte samma kroppsliga styrsel som normalt. Så där hängde hon först och klamrade fast sig i kanten med frambenen innan hon tappade taget och ramlade baklänges i vattnet. Tack vare flytvästen kom hon snabbt på rätt köl (det är en värstingvariant vi köpt med flytkuddar som ser till att hunden hamnar i rätt simposition, de ni!). Hon flöt bra och med hjälp av handtaget på flytvästens rygg kunde jag lätt och snabbt fiska upp henne ur vattnet. Så den bestod testet!
Yrsa fick ett och annat ögonbryn att höjas, alla turisterna på en Rundanbåt (sightseeingtur i Malmös kanaler) vände sig om och struntade totalt i guiden medan de passerade oss, andra stannade till på broarna och fotograferade.
Efter sitt ofrivilliga bad skakade fian en stund och tyckte inte att det där med trampbåt var någon hit men efter ett par minuter slappnade hon av och när hon lite senare fick dela vår fika var lyckan total. Dessutom fanns det ju massor med spännande fåglar att titta på! Så till slut blev nog betyget gott, den lilla fadäsen till trots.

Annars har vi mest vilat och tagit det lugnt i helgen och endast gått kortare promenader. Gradvis har fian blivit sig allt mer lik och de partiella anfallen har blivit färre för varje dag. Men det var först idag jag riktigt kände igen min hund och vad gjorde jag då? Jo, jag körde iväg med henne till veterinären och fick tillbaks en lika ynklig hund som förut.
Men operationen gick bra och veterinären tyckte att jag kunde ta hem henne redan idag igen eftersom det skulle vara lugnast för Yrsa med tanke på hennes epilepsi och separationsångest från mig.
Hon ser allt bra lustig ut just nu: med två rakade fläckar på bröstet och magen, två rakade fläckar på vardera framben, det ena omlagt med bandage, väck blick och så grädden på moset- en stor jäkla badring runt halsen :-)

Min lilla fina nakenhund

Så här ser man ut efter ultraljud av buk och hjärta. Kan ju vara skönt så här i sommarvärmen.

Nattliga utflykter

Yrsa sover gott på Stesoliden i flera timmar, det känns som om hon äntligen får vila. Vid åttatiden piggnar hon till en aning och jag kastar lite boll till henne. Hon är med på noterna från början men travar efter bollen istället för att galoppera och plockar inte upp den. Jag kastar några gånger till innan hon tar den i munnen och kommer tillbaks med bollen till mig. Vi leker med bollen en stund och hon piggnar till avsevärt. Man ser att hon tycker att det här var roligt. Men jag vill inte trötta ut henne för mycket så vi slutar snart. Hon fortsätter faktiskt leka med bollen själv en stund. Tar den i munnen och släpper den på golvet så den studsar iväg. Det har jag inte sett henne göra på länge.
Vid elvatiden lägger vi oss. Jag hoppas fortfarande på att jag ska kunna jobba nästa dag. Men tji får jag- strax efter midnatt vaknar jag av nya kramper. Piss!
Fian får ytterligare Stesolid och jag ringer till Djursjukhuset i Malmö som tycker att jag ska komma in med henne eftersom hon krampat i två dygn nu. Jag ringer pappa och ber honom följa med. Som vanligt är han en klippa!
Vi är märkbart tagna båda två och jag gråter större delen av vägen ner till Malmö. Det känns som att det är kört och att detta är slutet, att jag aldrig mer kommer få hem min hund. Jag tänker på en annan resa jag och pappa gjorde för nästan 4,5 år sen nu, den då vi hämtade hem min lilla guldklimp. Och jag tänker på en annan gång, då vi återvände hem med ett tomt koppel den där dagen då vår förra hund fick komma till hundhimlen. Men Inka var nästan 13 år, hon hade levt ett helt liv, Yrsa är inte ens 5. Ändå undrar jag- ska det bli som den gången?
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte tänker jag när vi närmar oss Malmö och önskar jag kunde trolla med knäna.
Finns inte så mycket annat att göra än att gå in där genom de automatiska dörrarna, vara stark för fians skull och göra det som är bäst för henne.
Djursjukhuset är annorlunda så här på natten. Ljuset är dämpat, gallerna för shopdelen nerhissade, väntrummet tomt förutom en cavalier king charles spaniel med tratt runt halsen. Yrsas syn är fortfarande påverkad, hon har svårt att hitta tillbaks till mig emellanåt, men hon nosar runt och undersöker rummet- det luktar ju så gott av all hundmat!
Vi får träffa veterinären och hon är jättebra. Hon tar sig ordentligt med tid att läsa igenom Yrsas journal, att lyssna på mig och att undersöka gurkan. Hon tittar på ögonen och undersöker Yrsas ögonreflexer, tappar en bomullstuss framför ögonen på henne. Hon reagerar ganska fint och hon verkar se bättre nu än bara för en liten stund sen. Hon blir kliad i öronen men det är mest skönt det. Hjärta och lungor låter normalt även om det är lite svårt att höra eftersom Yrsa är lite flåsig. Det är en stressig situation, hon är påverkad av anfallen och stetoskopet kallt.
Hela kroppen gås igenom, att bli klämd på magen är ingen större hit men det får väl gå om ni insisterar. Det känns lite konstigt i magen men kan vara mjälten som man känner säger Ulrika, Yrsa är i väldigt fin form så man känner mycket på henne får jag förklarat för mig. Ulrika tycker det är bäst att ta en röntgenbild för att utesluta att det är något annat än mjälten.
På röntgenbilden ser man att mjälten ligger lite längre bak än vanligt så Ulrika tror att det var den hon kände. Man ser även livmodern på bilden vilket man inte brukar men eftersom Yrsa är i löp är det inget alarmerande utan helt normalt, den är liten och alltså ingen anledning till att misstänka någon infektion där. Hon tycker ändå jag ska vara observant på att Yrsa inte löper längre än vanligt eller får konstiga flytningar.
Jag får bestämma själv om jag vill lägga in Yrsa eller ta med henne hem igen. Eftersom de i detta läge inte kan göra mer för henne på sjukhuset än jag kan göra hemma bestämmer jag att hon ska följa med oss tillbaka. Att bli lämnad hos främmande människor på en okänd plats vet jag är en otrolig stressfaktor för Yrsa, det är bättre att hon är hos mig då så att hon får vila och känna sig lugn och trygg. Får hon fler anfall ska jag ge henne Stesolid, upp till tre per dygn, om jag tycker att hon mår bättre av det, och jag får ringa när som helst om jag undrar över något. De har verkligen varit urfina på Djursjukhuset!
Vi bestämmer även att Fenemaldosen ska höjas ytterligare, med en halv tablett, så att hon nu får 1 x 50 mg på morgonen och 1,5 x 50 mg på kvällen.
Vi diskuterar min oro för att min hund snart inte ska finnas mer och Ulrika säger att det kan ju alltid ta en vändning som man inte kunde förutse men i detta läget finns det mycket kvar att prova innan ett sådant beslut ska bli aktuellt och vi har god marginal för att höja dosen mycket mycket mer. Jag tänker på Yrsas kullsyster Electra som inte svarade på medicinen men bestämmer mig för att hoppas på att det inte kommer vara så i Yrsas fall och det faktum att anfallen blivit lite kortare efter påbörjad medicinering tycker veterinären tyder på att hon faktiskt svarar, att vi bara inte hittat rätt dos. Håll tummarna. Hårt.
Hon säger också att man siktar på att få ner anfallsfrekvensen till högst ett anfall per kvartal med medicineringen men säger att även betydligt tätare intervall kan vara acceptabelt på en hund som har så pass korta anfall som Yrsa har och hämtar sig så snabbt som hon i normalfallet gör. Hon ger mig en hel del hopp tillbaka, för det har försvunnit allt mer för varje kramp.
Vi diskuterar även eventuellt samband med löp och Ulrika säger att det mycket väl kan vara så, särskilt när man ser en sån tydlig ökning under löpperioden. Vi diskuterar om kastrering skulle kunna vara ett alternativ och det tycker hon absolut det kan vara om man har sett ett sådant samband hos hunden. Men innan det kan bli aktuellt måste man ha hittat en någorlunda stabil Fenemaldos eftersom det alltid innebär en ökad risk att söva och operera en epilepsihund.
Så betydligt lugnare och lättare om hjärtat åker vi hem igen.
Vid niotiden ringer Ulrika och hör hur det är med Yrsa men hon har sovit lugnt sedan vi kom hem fyra timmar tidigare och hittills inga nya anfall. De har diskuterat Yrsa på morgonronden och tillsammans tittat på röntgenbilden och de tycker nu att det ser lite oroligt ut bland tarmarna, att man inte kan urskilja dem så tydligt som man vill kunna göra och att det kan tyda på att det är något där som triggar i gång anfallen men att det också kan vara så att det bara är så Yrsa ser ut. Hon rekommenderar ultraljud av buken för att undersöka det närmare och föreslår även ultraljud av hjärtat samtidigt. Hon säger att hon inte tror att det är något fel på hjärtat för hon hörde inget onormalt och hundarna brukar mer svimma än krampa vid hjärtfel. Vi bokar en tid på fredag kl. 11. Man ska vara försiktig med vad man önskar men det är nästan så jag hoppas att de hittar något, under förutsättning att det går att göra något åt det.
Så det är där läget är nu. Jag har en sjuk hund som för tillfället mår skitkasst och är väldigt påverkad av alla anfallen hon haft de senaste dagarna och det är ju inte konstigt. Förra gången hon hade klusteranfall, 4 st på 1 1/2 dygn, var hon också väldigt påverkad men när anfallen väl upphört kom hon gradvis tillbaka och efter en vecka var hon i stort sig själv igen. Att jag ser glimtar av min forna hund mitt i allt detta gör att jag känner att hon är där inne och hon har ju också rätt att bli sjuk och en chans till tillfrisknande precis som vilken människa som helst.
Men gud vad jag saknar mitt lilla energiknippe till hund, min gosevovve, som trots alla sina egenheter är världens finaste hund!

Bajsepilepsi och oro i hjärtat

De senaste dagarna har vi dock inte haft det lika bra som vi hade ute på ön. Sen i söndags kväll kl.21.20 till nu, tisdag eftermiddag kl. 15.26, har min fina gurka haft hela 7 stycken anfall. Mitt hjärta gråter och jag känner mig fruktansvärt maktlös.
Nu efter det sista fick hon Stesolid, som jag och veterinären kom överens om i morse när vi pratades vid, så får vi hoppas på att det får anfallen att ge med sig för den här gången. Men jag är orolig för att det ska bli värre eftersom hon ju får sina anfall när hon är väldigt avslappnad och det är ju något man blir kraftigt på Stesolid.
Just nu känns allt bara hopplöst och mörkt och för varje anfall känns allt mer förvirrat.
Hur hjälper jag min hund bäst?!

Hallands väderö

Jag och Yrsa och mina fina tandläkarflickor Emily och Lena hade en toppendag på Hallands väderö i fredags. Här på båten ut till ön.

Lek och bus och vattenmelon gick hem hos damen.

Att hoppa i plurret var inga problem och Yrsa simmade på som om hon aldrig gjort annat på det djupa vattnet. När hon blev trött simmade hon självmant in till kanten men var snabb på att hoppa i igen. Att ta sig upp på klippan var inga problem, även om fian inte alltid valde den enklaste vägen. Men vad gör det när man kommer upp?!
Min fina älskade fia!

Men gladast var nog räven

Den senaste veckan har vi på våra promenader haft närkontakt med en styck räv, en styck grävling och en styck orm.

Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när grävlingen vände och kom emot oss istället för att fly. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när Yrsa satte av i full fart mot den. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när grävlingen vände och försvann in bland snåren med Yrsa efter.

Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när Yrsa blev nyfiken på den ringlande pinnen i gräset. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när hon stack ner nosen och luktade på den. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen.

För övrigt åkte Yrsa rulltrappa för första gången i sitt liv häromdagen. Det gick fint. Eller som Åsa uttryckte det- "hon åkte ju som om hon aldrig gjort annat!".

Epileptica helvetica

Jag har numera tappat räkningen på antalet gånger Yrsa krampat sen den där första måndagen för knappt två månader sen.
Det dröjde två veckor mellan första och andra gången, ytterligare två mellan andra och tredje. Efter andra gången var veterinären beredd att sätta in medicin pga Yrsas ärftliga benägenhet, efter tredje gången var jag beredd att börja medicinera.
Veterinären skrev ut Fenemal, som Yrsa skulle äta 2 x 50 mg per dag. Usch, jag tyckte det var jättejobbigt att behöva ge Yrsa medicin som jag dessutom visste mest troligt skulle förändra hennes beteende. Jag bad till och med henne om ursäkt innan hon fick den första korvbiten preparerad med en tablett. I efterhand är jag glad att jag faktiskt bad henne om ursäkt eftersom det inte dröjde mycket mer än 20 min efter hon fått första tabletten tills hon började krampa. Därefter fick hon ytterligare tre anfall det följande dygnet.
Det jobbigaste då var att hon efter det andra anfallet inte kom tillbaka helt och inte var sig själv. Hon låg mest i soffan och andades tungt, satte sig emellanåt upp och kollade upp i taket som om hon såg något där som hon aldrig sett förut, kände inte igen sig hemma riktigt, inte sina leksaker, verkade se konstigt, kände igen mig först när hon fått nosa, var extremt känslig för plötsliga ljud även om de var långt borta (till exempel en bildörr som slog igen på avstånd), var extra försiktig och misstänksam.
Jag kände mig som en hysteriska då jag ringde Djursjukhuset säkert femtielva gånger det där dygnet. Det var en stor lättnad när jag efter det sista anfallet till slut fick prata med "vår" veterinär. Hon sa att det inte var någon större mening för mig att komma in med Yrsa eftersom det som de kunde göra var att hålla henne nedsövd ett par dygn och hon menade på att det inte heller var så nyttigt för fian och jag kände ju själv att det i detta läget inte var aktuellt, då får hon allt krampa betydligt oftare och längre än vad hon gjorde då. Det som jag mest var orolig för var att anfallen skulle ha varit så påfrestande för Yrsa att hon fått men eftersom jag inte kände igen henne och hon andades så tungt, stötvis och snabbt. Men veterinären lugnade mig med att det antagligen bara var övergående, hon menade på att det var ansträngande att ha anfall och att Yrsa bara behövde tid på sig att återhämta sig. Vi bestämde att jag skulle ge henne Stesolid om hon krampade igen, oavsett om anfallet gick över snabbt eller inte, och vi justerade dessutom ner dosen på Fenemal till 2 x 25 mg per dygn, alltså en halvering av dosen. Min teori är att den högre dosen gjorde Yrsa alldeles för avslappnad, det är ju då hon krampar, när hon ligger och sover.
Någon Stesolid behövde jag aldrig ge Yrsa eftersom hon därefter inte krampade något mer och allt eftersom dagarna gick kände jag igen henne allt mer. Det kändes som om hennes förändrade beteende de första dagarna framförallt berodde på de täta anfallen. Gradvis blev hon allt mer sig själv, dock extremt trött och lite groggy vilket jag tror berodde på medicinen. Nu har hon medicinerat i fyra veckor och är lite lugnare och blir trött lite fortare än normalt men det är helt acceptabelt och går helt klart att leva med både för henne och för mig.
Efter två veckor var vi hos veterinären och Yrsa blev undersökt och vi tog massor med blodprov. Fian är så duktig nuförtiden! Jag tänkte på det när vi var på Djursjukhuset akut för då var det en man som tog blodproven och röntgade. För något år sen skulle Yrsa tyckt att det var urjobbigt att det var en man men nu accepterade hon det lika väl som om det varit en kvinna. Bara en parantes. Hon har mognat min tjeja. Blodproven var dels leverprover (eftersom Fenemal kan var toxiskt för levern måste man hålla koll så att levervärdena inte försämras), dels för att mäta koncentrationen av Fenemal i blodet (där den ska ligga inom ett visst intervall), dels blodprover som ska skickas till SLU för att ingå i en studie om epilepsi hos belgare. Leverproverna var bra och Fenemalhalten låg precis under det lägre värdet. Att Fenemalhalten var låg innebär att det finns utrymme att höja dosen om det behövs och det lutar nog åt det hållet nu eftersom Yrsa fick ytterligare ett anfall natten till torsdag förra veckan (då hade hon varit anfallsfri i tre veckor) och imorse fick ytterligare ett (mindre än en vecka senare).
Det här med epilepsin är inget kul. Det är inte roligt att veta att Yrsa kommer få gå på medicin resten av sitt liv och antagligen även fortsätta att ha anfall då och då trots medicinering. Det är inget roligt att se henne krampa och känna sig maktlös, i det läget finns det absolut inget jag kan göra förutom att hålla mig lugn och se till att hon inte skadar sig på något. Det är chockartat att gå från att ha en helt frisk hund till att plötsligt ha en hund som krampat mer än tio gånger på mindre än två månader. Det väcker många frågor som oftast är svåra att få svar på och ta ställning till. Skulle jag ha kunnat undvika epilepsidebuten på något sätt? Var det narkosen vid klokapselbrottet som triggade igång det hela? Är det rätt att medicinera? Borde jag höja dosen? Vad triggar igång Yrsas anfall? Skulle jag kunna förebygga dem på fler sätt än med medicin? Krampar hon pga att hon känner sig stressad? För att hon saknar mig? Och hur ska jag då lösa den biten? Jag kan ju inte vara med henne jämnt och även om hon är med någon annan saknar hon ju mig minst lika mycket om inte mer än om hon är helt ensam hemma. Borde jag öka motionen? På vilket sätt i så fall? Borde jag ändra hennes kost? Byta hundmatsmärke? Ge henne tillskott, t ex extra kalcium eller omega3 som jag läst kan påverka hos människor? Undvika hundmat med vissa ämnen som jag hört kan påverka? Borde jag kastrera henne då jag hört att det kan minska anfallsfrekvensen hos tikar och då hon just nu löper och sedan löpstart haft 2 anfall?
Gör jag rätt, gör jag fel?!

Sötnötungar finns det gott om

Det är många barn i Yrsas liv nu. Från att ha begränsats till brorsdottern Freja, numera alldeles strax 3 år, vimlar det nu av småmänniskor. Familjen har utökats med Joel och med honom kommer fem systersöner i åldrarna 9 mån till 13 år. Och nog är Yrsa poppis och går hem bland barnen även om hon själv inte är helt övertygad än om det går att lita på dessa minimänniskor eller inte.

Särskilt poppis är Yrsa hos de tre yngsta och deras pappa (tillika Joels svåger). Allra helst skämmer de bort Yrsa med godsaker, som här på bilden där Alfred, 7 år med hjälp av lillebror Samuel, 4, har satt ner skärbrädan som det grillade köttet tidigare skurits upp på. Gott, tyckte Yrsa och slickade den ren mycket noggrant.

Yrsa har nu varit med på både grillkvällar och barnkalas och kanske kan all denna exponering av snälla barn med väluppfostrade föräldrar så småningom övertyga henne om att de där pygmémänniskorna faktiskt inte är så farliga och konstiga trots allt. Kanske hon till och med kan lära sig att uppskatta dem till slut.

För övrigt har min egen familj också utökats eftersom Freja har fått en lillebror. Får vi presentera Oskar, strax 4 mån.

Sötnötungar.