Nattliga utflykter

Yrsa sover gott på Stesoliden i flera timmar, det känns som om hon äntligen får vila. Vid åttatiden piggnar hon till en aning och jag kastar lite boll till henne. Hon är med på noterna från början men travar efter bollen istället för att galoppera och plockar inte upp den. Jag kastar några gånger till innan hon tar den i munnen och kommer tillbaks med bollen till mig. Vi leker med bollen en stund och hon piggnar till avsevärt. Man ser att hon tycker att det här var roligt. Men jag vill inte trötta ut henne för mycket så vi slutar snart. Hon fortsätter faktiskt leka med bollen själv en stund. Tar den i munnen och släpper den på golvet så den studsar iväg. Det har jag inte sett henne göra på länge.
Vid elvatiden lägger vi oss. Jag hoppas fortfarande på att jag ska kunna jobba nästa dag. Men tji får jag- strax efter midnatt vaknar jag av nya kramper. Piss!
Fian får ytterligare Stesolid och jag ringer till Djursjukhuset i Malmö som tycker att jag ska komma in med henne eftersom hon krampat i två dygn nu. Jag ringer pappa och ber honom följa med. Som vanligt är han en klippa!
Vi är märkbart tagna båda två och jag gråter större delen av vägen ner till Malmö. Det känns som att det är kört och att detta är slutet, att jag aldrig mer kommer få hem min hund. Jag tänker på en annan resa jag och pappa gjorde för nästan 4,5 år sen nu, den då vi hämtade hem min lilla guldklimp. Och jag tänker på en annan gång, då vi återvände hem med ett tomt koppel den där dagen då vår förra hund fick komma till hundhimlen. Men Inka var nästan 13 år, hon hade levt ett helt liv, Yrsa är inte ens 5. Ändå undrar jag- ska det bli som den gången?
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte tänker jag när vi närmar oss Malmö och önskar jag kunde trolla med knäna.
Finns inte så mycket annat att göra än att gå in där genom de automatiska dörrarna, vara stark för fians skull och göra det som är bäst för henne.
Djursjukhuset är annorlunda så här på natten. Ljuset är dämpat, gallerna för shopdelen nerhissade, väntrummet tomt förutom en cavalier king charles spaniel med tratt runt halsen. Yrsas syn är fortfarande påverkad, hon har svårt att hitta tillbaks till mig emellanåt, men hon nosar runt och undersöker rummet- det luktar ju så gott av all hundmat!
Vi får träffa veterinären och hon är jättebra. Hon tar sig ordentligt med tid att läsa igenom Yrsas journal, att lyssna på mig och att undersöka gurkan. Hon tittar på ögonen och undersöker Yrsas ögonreflexer, tappar en bomullstuss framför ögonen på henne. Hon reagerar ganska fint och hon verkar se bättre nu än bara för en liten stund sen. Hon blir kliad i öronen men det är mest skönt det. Hjärta och lungor låter normalt även om det är lite svårt att höra eftersom Yrsa är lite flåsig. Det är en stressig situation, hon är påverkad av anfallen och stetoskopet kallt.
Hela kroppen gås igenom, att bli klämd på magen är ingen större hit men det får väl gå om ni insisterar. Det känns lite konstigt i magen men kan vara mjälten som man känner säger Ulrika, Yrsa är i väldigt fin form så man känner mycket på henne får jag förklarat för mig. Ulrika tycker det är bäst att ta en röntgenbild för att utesluta att det är något annat än mjälten.
På röntgenbilden ser man att mjälten ligger lite längre bak än vanligt så Ulrika tror att det var den hon kände. Man ser även livmodern på bilden vilket man inte brukar men eftersom Yrsa är i löp är det inget alarmerande utan helt normalt, den är liten och alltså ingen anledning till att misstänka någon infektion där. Hon tycker ändå jag ska vara observant på att Yrsa inte löper längre än vanligt eller får konstiga flytningar.
Jag får bestämma själv om jag vill lägga in Yrsa eller ta med henne hem igen. Eftersom de i detta läge inte kan göra mer för henne på sjukhuset än jag kan göra hemma bestämmer jag att hon ska följa med oss tillbaka. Att bli lämnad hos främmande människor på en okänd plats vet jag är en otrolig stressfaktor för Yrsa, det är bättre att hon är hos mig då så att hon får vila och känna sig lugn och trygg. Får hon fler anfall ska jag ge henne Stesolid, upp till tre per dygn, om jag tycker att hon mår bättre av det, och jag får ringa när som helst om jag undrar över något. De har verkligen varit urfina på Djursjukhuset!
Vi bestämmer även att Fenemaldosen ska höjas ytterligare, med en halv tablett, så att hon nu får 1 x 50 mg på morgonen och 1,5 x 50 mg på kvällen.
Vi diskuterar min oro för att min hund snart inte ska finnas mer och Ulrika säger att det kan ju alltid ta en vändning som man inte kunde förutse men i detta läget finns det mycket kvar att prova innan ett sådant beslut ska bli aktuellt och vi har god marginal för att höja dosen mycket mycket mer. Jag tänker på Yrsas kullsyster Electra som inte svarade på medicinen men bestämmer mig för att hoppas på att det inte kommer vara så i Yrsas fall och det faktum att anfallen blivit lite kortare efter påbörjad medicinering tycker veterinären tyder på att hon faktiskt svarar, att vi bara inte hittat rätt dos. Håll tummarna. Hårt.
Hon säger också att man siktar på att få ner anfallsfrekvensen till högst ett anfall per kvartal med medicineringen men säger att även betydligt tätare intervall kan vara acceptabelt på en hund som har så pass korta anfall som Yrsa har och hämtar sig så snabbt som hon i normalfallet gör. Hon ger mig en hel del hopp tillbaka, för det har försvunnit allt mer för varje kramp.
Vi diskuterar även eventuellt samband med löp och Ulrika säger att det mycket väl kan vara så, särskilt när man ser en sån tydlig ökning under löpperioden. Vi diskuterar om kastrering skulle kunna vara ett alternativ och det tycker hon absolut det kan vara om man har sett ett sådant samband hos hunden. Men innan det kan bli aktuellt måste man ha hittat en någorlunda stabil Fenemaldos eftersom det alltid innebär en ökad risk att söva och operera en epilepsihund.
Så betydligt lugnare och lättare om hjärtat åker vi hem igen.
Vid niotiden ringer Ulrika och hör hur det är med Yrsa men hon har sovit lugnt sedan vi kom hem fyra timmar tidigare och hittills inga nya anfall. De har diskuterat Yrsa på morgonronden och tillsammans tittat på röntgenbilden och de tycker nu att det ser lite oroligt ut bland tarmarna, att man inte kan urskilja dem så tydligt som man vill kunna göra och att det kan tyda på att det är något där som triggar i gång anfallen men att det också kan vara så att det bara är så Yrsa ser ut. Hon rekommenderar ultraljud av buken för att undersöka det närmare och föreslår även ultraljud av hjärtat samtidigt. Hon säger att hon inte tror att det är något fel på hjärtat för hon hörde inget onormalt och hundarna brukar mer svimma än krampa vid hjärtfel. Vi bokar en tid på fredag kl. 11. Man ska vara försiktig med vad man önskar men det är nästan så jag hoppas att de hittar något, under förutsättning att det går att göra något åt det.
Så det är där läget är nu. Jag har en sjuk hund som för tillfället mår skitkasst och är väldigt påverkad av alla anfallen hon haft de senaste dagarna och det är ju inte konstigt. Förra gången hon hade klusteranfall, 4 st på 1 1/2 dygn, var hon också väldigt påverkad men när anfallen väl upphört kom hon gradvis tillbaka och efter en vecka var hon i stort sig själv igen. Att jag ser glimtar av min forna hund mitt i allt detta gör att jag känner att hon är där inne och hon har ju också rätt att bli sjuk och en chans till tillfrisknande precis som vilken människa som helst.
Men gud vad jag saknar mitt lilla energiknippe till hund, min gosevovve, som trots alla sina egenheter är världens finaste hund!