Gott Nytt 2010!

Inte händer det så värst mycket i mitt och Yrsas liv just nu... Det mesta lunkar på precis om vanligt.
Julen har firats i Båstad och utan besök av inbrottstjuvar det här året. På annandagen tog jag tåget hem till Malmö medan fian fick stanna kvar på semester hos pappa. Nyår ska firas på fest i stora staden och jag resonerade som så att hon helt enkelt har det bättre på Bjäre. Inte för att gurkan reagerar på fyrverkerier och smällare men känns onödigt att utmana ödet att låta henne vara helt själv hemma under nyårsnatten, vi bor ändå granne med Möllan vilket enligt källor ska vara en av de värsta platserna att vara på under årets sista dag.
Det kan vara ganska skönt att slippa ta hänsyn till Yrsa så här i tentapluggstider men det är tomt här i lägenheten utan henne. Jag saknar hennes tassande, att hon kommer och buffar i armvecket när hon är kelsjuk, att hon demonstrativt lägger huvudet på boken jag just då läser när hon tycker att jag ägnat henne för lite uppmärksamhet. Och när jag pratar med pappa så smärtar det i hjärtat när han säger att hon titt som tätt springer till fönstret och tittar efter mig, även om han samtidigt säger att hon har det bra.

Gott Nytt År!!!

Idag har min fia namnsdag!

JAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!

Det stormar i Malmö men det är bara en parantes.
Igår gick jag och Yrsa på upptäcksfärd, vek av från gamla invanda spår. Och tänk vad man kan hitta. En hel liten park!
Idag gick vi på ny upptäcksfärd, stärkta av gårdagen. Och tänk vad man kan hitta. En inhägnad hundrastplats som lätt kvalar in som Malmös svar på hundängen hemma i Båstad!
Jag ville ställa mig och skrika och hoppa jämfota av glädje!
Gräs! Stora ytor! Nätstaket! 
Ah! Kändes bra i hjärtat när jag släppte Yrsa och hon drog iväg! Alla andra hundrastplatser vi har stött på här är patetiskt små, inhägnade små jordplättar. Yrsa tycker dem är kul i ungefär en minut.
Men det här var något annat! Som hon sprang! Som hon aldrig förr har sprungit här i Malmö (skulle vara när hon jagade kaniner på agilitykursen då, om ni minns).
Det bästa, och det galnaste, är att vår "nya" hundäng inte ligger alls långt bort. Bakom några höghus där vi ändå går förbi i stort sett varje dag. Tänk att det fortfarande finns nya saker i vårt omedelbara närområde att upptäcka efter tre år som malmöiter, det är galet.
Vi får nog gå på fler upptäcksfärder, min hund och jag.
För övrigt tycker jag ni alla borde göra det. Ni kanske inte hittar något så revoltionerande som en hundäng men nog är det nyttigt för de små grå att tänka i nya banor!

Till Michaela

Yrsa och en nyfödd Frejas första möte.

Något saknas mig

Idag får jag finbesök av Lena från Malmö. Vi ska tillbringa hela dagen på Hallands väderö.
Igår när jag var hos pappa lämnade jag kvar Yrsa där när jag åkte hem. Hon har det bättre där, där det är svalare inomhus än i vår stuga och där hon har sällskap av de andra hundarna när ingen är hemma.
Men oj vad det känns tomt utan henne! Hon ska ju vara här, med mig... Men det kan vara nyttigt att få längta lite ibland också, ibland behöver man påminnas om hur värdefullt det är för en att ha henne här. Min lilla gurka...

Feja och Jourrrssa

Min brorsdotter heter Freja och fyller två år om några veckor. Freja är en riktig snackemoster och inne i en period då hon härmar allt man gör och säger. Hon är lillmatte åt Rocky och Cisco och älskar Pippi "Loppa" (Långstrump). Hon tycker det är roligt när fian får äta ur hennes hand, skrattar hejdlöst när hon kastar boll till Yrsa och så hon kiknar då gurkan gör sina snurrkonster. Och så är hon mycket duktig på hunduppfostran. "Stanna! " hör man ibland och skulle Yrsa säga så mycket som ett knyst hör man ett litet bestämt "Tyst!". Hon har anammat detta med hunduppfostran så pass att hon ibland även använder det på oss människor. "Stanna där!" får man höra ibland eller så kan det låta "Becca, kom! Becca, kom! Kom hiiiiit!" om man inte är snabb nog. Och Yrsa är svårt att säga, Jourrrssa blir det.

Min älskling heter Yrsa

Dödslistan

Jo, jag är djurvän.
Men fågeljävlar som inte kan låta mig och min hund vara i fred trots att vi inte gjort ens en antydan till att skada deras helvetesungar hamnar urskiljningslöst på min dödslista. På denna finns redan måsar och gäss och deras delade första plats förblir ohotad. Men inte långt därefter har jag numera lagt till BJÖRKTRASTAR.
En björktrast har nämligen byggt bo i just en björk på mammas tomt. Och denna björktrast har numera ungar i sitt bo. Denna björktrast har kallat in hela sin björktrastmaffiafamilj för att skydda nämnda ungar. Och när min (förvisso i normala fall mycket fågelintresserade) hund går och nosar i godan ro kommer maffiafamiljen och flyger över hennes huvud samtidigt som de skriker och -SKITER. För andra dagen i rad har hon blivit nersketen.
LÄGG AV björktrastfan annars kommer inte dina ungar leva länge till...

Hälsningar från Båstad

Sedan tre veckor tillbaka är Yrsa och jag i Båstad för sommaren. Efter en intensiv vår som mest har sett ut så här är det äntligen dags för "sommarlov"... Och ingen är nog gladare än Yrsa, ni ser ju själva hur kul hon tycker det är när matte inte gör mycket mer än pluggar...


Jag har tänkt uppdatera bloggen tusen gånger under våren, till exempel den gången jag var på Malmö Internationella, såg många fina belgare, lyssnade på intressanta föredrag och köpte rosa bajspåsar.





Eller när Yrsa inte gjorde annat än fällde. Och fällde. Och fällde lite till... Det var till och med så illa att jag som normalt har en hög toleransnivå mot hundhår överallt tröttnade. Och fian såg förskräcklig ut. Men nu börjar pälsen växa ut igen även om den fortfarande inte är lika fin som vanligt.

Eller den gångenYrsa följde med på bokklubbsträff och gjorde succé eller den gången det blev spontant valborgsfirande hemma hos oss och Lenas pojkvän fann stort nöje i att mata gurkan med vindruvor.

Eller som den gången vi var hemma över påsken och kunde vara med på hundpromenaden för första gången på evigheter, det var 17 plusgrader och gurkan var superduktig.








Eller som den gången jag köpte en boll med ett snöre i för jag trodde att Yrsa som älskar att kampa skulle tycka det var roligt om vi kunde göra det med bollen. Och det visade sig vara en mycket uppskattad leksak men inte är det bollen som är det roliga. Nej, det hade räckt med snöret.

Eller när Yrsa fick ett nytt halsband eller den gången hon fick nya mat- och vattenskålar. Som inte alls är mat- och vattenskålar egentligen utan blomkrukor.




Det finns säkert fler ögonblick från vår vår värda att dokumenteras men tiden räckte liksom aldrig riktigt till. Däremot är det någon som skulle behöva en partialprotes, krona, bro eller varför inte en helprotes. Lugn, jag fixar.

En och en halv Yrsa

AJ i hjärtat

Torsdag morgon... och jag sitter här med världens största tagg i hjärtat.
Yrsa har ju alltid varit schattig med maten men sen jag bytte till lammsmak på maten älskar hon den. Därför har jag på sista tiden infört att hon måste sitta en bit ifrån och vänta på att jag säger varsågod. Basic basic...
Åh, lilla lilla fian...
Här satt jag i godan ro i soffan och åt frukost och tittade på nyheterna. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur Yrsa försiktigt försiktigt smyger framåt mot matskålen. Jag undrar vad sjutton hon pysslar med- och då ser jag- maten ligger kvar i matskålen! -då inser jag- jag har GLÖMT säga varsågod!
Aouh aouh aouh.... Lilla lilla fian och min duktiga duktiga gurka! Här har hon suttit och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat.... säkert en kvart! Ångest!
Nu har hon iallafall ätit...

Härlig är våren

Tisdagförmiddagar står det LEDIG på mitt schema och idag njöt vi verkligen av den. Lång sovmorgon, frukost i lugn och ro och sedan en promenad till Pildammsparken. Yrsa börjar bli riktigt duktig på hundmöten nu. Eller ja, med Yrsamått mätt... Det går att få viss kontakt med henne nuförtiden vilket betyder att både tillsägelser och beröm har lättare för att nå fram. Det känns som vi har tagit ett stort kliv framåt, vi kan komma närmare hundarna vi möter, matte behöver skämmas mindre för sin odåga och vi (läs jag) har fått lite ny energi att träna vidare. Det känns skönt att jag äntligen äntligen har hittat ett sätt som ger resultat!
Här i Malmö sken solen- och VÄRMDE! Det var nästan så att vinterjackan kändes för varm ett tag. I parken blev det inte mycket promenerande, istället tränade vi lite lydnad och jag lade ett litet spår. Jag tror spåra är det roligaste både jag och gurkan vet! Det är synd och skam att vi inte bor bättre till, ett spår i Pildammsparken blir ju just därefter... Men det är så häftigt att se sin normalt ofokuserade hund ånga fram med nosen i backen och till slut hitta fram till just den där pinnen som du lagt i slutet. Få saker slår det faktiskt...

Tillökning

Yrsa har i helgen nedkommit med tre stycken inte så vålmående valpar!

Hon är skendräktig med andra ord. Och ingenting har jag märkt på henne förrän nu i slutet på veckan då hon började gå runt här hemma och gny utan anledning, något hon aldrig gör annars, och bädda som en tokig, lägga sig för att i nästa sekund resa sig upp och börja om. Jag kliade mitt huvud och hade först ingen aning vad det var som var problemet. Hon verkade inte ha ont någonstans, varken när hon gnydde eller när jag kände på henne och först förkastade jag tanken på att hon kunde vara skendräktig med att jag tyckte det var alldeles för längesen senaste löpet. Men när jag började tänka och räkna efter så kan det nog stämma ganska bra med att det är ungefär 63 dygn sen höglöpet. Och efter Yrsas adoption av tre av sina leksaker som valpar råder det inte längre någon tvekan. Diagnos: skendräktig. Så vad göra? Jag hade ingen aning men enligt veterinärerna på agria är det ökad motion och omtanke och minskad mat som är behandlingen i första hand. Och att "valparna" plockas bort. De har därför fått flytta in i garderoben och Yrsa går nu oroligt runt här och letar efter dem. Får väl se om hon hittar några nya eller vad som händer. Hon har varit duktig på att ta hand om dem iallafall :-) slickat och haft sig, hämtat dem när jag lagt tillbaks dem i leksakskorgen och haft superbråttom in när vi varit ute och sprungit och kollat om de var okej så fort vi kommit in. Lilla tjejen... Får väl hoppas det går över snart och att hon inte börjar producera mjölk... Suck, vi har inte ork, tid eller lust med det här...

Grattis fian!

Idag blir fian tre år minsann!

Och jag tänkte att jag skulle börja med en ny liten tradition- en bild på Yrsas "mule" som min klasskompis Beccie säger.

Inte så väldigt vit ännu...

Mitten på januari

Rögle- Frölunda 5-0, what a game! Efteråt var jag mycket nöjd med mitt beslut att stanna kvar i Båstad så jag hann med att se även denna match. Mina vänner- Rögle är på uppgång, Rögle är på uppgång!

Åsa skjutsade Yrsa in till Ängelholm efter matchen och fian och jag tog sedan tåget ner till Malmö. Gurkan är så duktig och verkar inte särskilt berörd av att tåget skakar och rister, hon lade sig ganska snabbt till rätta. Det som var mest problem var all packning jag hade med mig, det är inte så lätt att hålla reda på både en hund, två kassar och en resväska vid av- och påstigning när man bara har två händer och fian tycker det är lite läskigt att något dinglar i handen närmast henne. Men med lite planering och organisering gick det finfint och även bussresan från Centralen hem gick bra.

Väl hemma hoppade Yrsa ganska omedelbart upp i stora sängen, lade sig till rätta och sov sedan gott hela natten. Annat var det med matte, den riktiga djupsömnen ville aldrig riktigt infinna sig och jag sov oroligt hela natten. Man kan ju säga så här att det är trots persienner ganska mycket ljusare i Malmö än Båstad på natten och också ganska mycket mer ljud. Man vänjer sig snabbt, särskilt när förändringen är till det bättre...

Idag har jag och Yrsa gjort Malmös största parker- Pildammsparken och Slotts- och Kungsparken (vilka flyter ihop och jag fortfarande inte vet vilken del som är vilken) avhandlades i en tvåtimmarspromenad i solen och vinterkylan och Yrsa uppförde sig nästintill ypperligt hela tiden. Lite påminnelser men annars flöt promenaden på utan drag i kopplet och hundmötena, som det blev en del, gick överlag bra, mycket bra till och med med Yrsamått mätt. Poletterna trillar ner en och en, I do say.

Gomvalvsdrama

Ett litet drama inträffade idag på promenaden. Jag och min kompis Maria stod och pratade utanför hennes dörr och Yrsa som tycker att stå still är ganska tråkigt sysselsatte sig med en pinne. Plötsligt sa Maria: Har hon något i munnen eller?
Jag tittade ner och såg att Yrsa gapade och försökte spotta ut något. När jag böjde mig ner och tittade henne i munnen såg jag att en liten bit pinne hade fastnat på tvären i gomvalvet.
Stackars gurkan!
Tur matte är van att gräva folk i munnen, det var bara att greppa om nosen och stoppa in fingrarna! Lyckligtvis lossnade den lätt så slutet gott, allting gott!