Theobroma cacao

Förra fredagen kom Joel hem från träningen och hittade en Yrsa som hittat ett oöppnat kakaopaket som någon (läs jag, hrmm) hade glömt på köksbänken. Hon hade bestämt sig för att ha en riktig kakaofest. Enligt utsago ska det ha varit ett brunt streck ungefär i noshöjd i hela lägenheten och flera dagar efteråt fortsatte vi hitta kakaofläckar. Fina Joel styrde iallafall upp det hela bra medan jag var på jobbet. Fian fick sig en liten "semester" på Djursjukhuset för behandling med aktivt kol och observation och Joel fick städa lägenheten. På lördageftermiddagen fick vi hämta hem henne och förutom kolsvart diarré ett par dagar har inga symptom visat sig. Några tusenlappar fattigare och en erfarenhet rikare. På bilden är iallafall en alldeles äkta kakaofrukt och bilden är det minsann jag som tagit, på Zanzibar i mellandagarna- det var fint!

God jul från Dar es Salam!

Där Yrsa givetvis inte är. Hon semestrar i Förslöv medan vi semestrar i Afrika. Världens bästa julklapp är iallafall att det nu har gått ett helt år sen fian hade ett anfall senast. :-D Det trodde jag aldrig skulle ske då när det kändes så hopplöst förra julen och jag var övertygad om att gurkan inte hade så lång tid kvar med oss. Glad är jag iallafall!

Hildesborgs hunddagis

Det här med att börja jobba heltid och till råga på allt en 50 min lång tågresa från Malmö har fört en del huvudbry med sig om var fian ska vara om dagarna. Inte kan hon vara själv så länge om dagarna som både jag och Joel är hemifrån på grund av våra jobb.
Vi tittade först på Walkie Doggie, ett företag som drivs av en ung tjej som heter Mimmi och som tillhandahåller bl a hundpromenadstjänster. Under sommaren blev detta vår "nödlösning", med Mimmi som kom hem till oss en gång om dagen och gick ut med Yrsa i en halvtimme. Vi har varit jättenöjda med detta, Mimmi skickade sms varje dag med "kiss- och bajsrapporter" (sammanföll med att fian var dålig i magen) och allt fungerade smidigt med avtal, nyckelkvittenser och andra papper vi önskade. I slutändan tyckte dock jag och Joel att detta var för lite för Yrsa, det innebär fortfarande många timmar ensam varje dag och när man kommer hem trött efter jobbet vill man inte gärna mötas av en hund som klättrar på väggarna.  
I början av sommaren var jag, Joel och Yrsa därför och hälsade på Hildesborgs hunddagis som ligger ca 1 mil utanför Malmö, vid Tygelsjö. Hunddagiset ligger på landet, är fint och fräscht, rasthagarna flera stycken, stora med gräs, träd och buskar, personalen trevlig. Hundarna bor två och två i boxar med klinkergolv, mattor och varsin hundsäng. De rastas 1,5 h på förmiddagen och lika länge på eftermiddagen, i mindre grupper. De har "sin" grupp och "sin" boxkompis.
Det blev bestämt att Yrsan skulle börja där och i måndags var det dags för första inskolningsdagen. Första dagarna fick fian sin egna box så hon skulle få lära känna sin boxkompis, en äldre svart labradorliknande pojke som heter Ludde. Första dagen var det inte roligt att lämna henne. När hon blev instängd och lämnad i boxen tittade hon förvånat och oförstående på mig- "va, ska du lämna mig här?!", som om hon inte kunde tro att jag kunde göra något så taskigt. När jag hämtade henne efter lunch var hon knappt glad att se mig och hon var skitsur hela eftermiddagen. Till och med på Joel när han kom hem, hon blängde mest surt och var inte alls så välkomnade som hon brukar.
De första dagarna var hon där bara ett par timmar, de två senaste dagarna har hon varit med på båda rastningarna. Enligt Maria och Magnus, som driver hunddagiset, har allt gått bra. Hon säger ifrån till de andra hundarna om de blir för närgångna, skäller gärna på hundarna i grannrastgården men skadar ingen och är inte så kaxig om det väl kommer till kritan. Ludde har varit ledig i två dagar, men imorgon är det dags för deras första dag tillsammans i boxen hela tiden. De två dagarna de träffats har det fungerat bra mellan dem så det ska säkert inte vara några problem.
På måndag är det dags för skarpt läge, då börjar jag jobba igen och det blir fians första riktigt långa dag på dagiset. Än har hon inte visat någon glädje över att komma till dagiset men det går bättre och bättre att lämna henne och det är klart att det är mycket nytt att ta in. När hon hämtas på eftermiddagen ligger hon nöjd och tyst i sin box trots att de andra hundarna skäller som galningar så fort de hör någon komma in genom dörren (får hoppas att Yrsa inte lägger sig till med den ovanan). Hon är trött som en gnu större delen av kvällen och förutom den där första dagen blänger hon inte längre surt på oss. Jag tror säkert hon kommer trivas när hon har fått smälta allt och inser att det faktiskt är ganska kul, där på hunddagiset.

Here we go again

En gång är ingen gång, två gånger en vana, tre gånger en tradition. För tredje året i rad var jag och min fina tandläkarvän Lena på Hallands väderö. Som vanligt hade vi tur med vädret, solen strålade.
För andra året var Yrsan med. Förra året hoppade hon i plurret från klipporna som om hon aldrig gjort annat och denna gång var inget undantag. Efter en viss tvekan inför första doppet och lite hjälp på traven av de hala och tångklädda klipporna trivdes fian som fisken i vattnet. Hon älskar att skutta omkring på klipporna, att simma ut och hämta sin vattenleksak.


Medan vi solade gick hon omkring på klipporna och nosade och plötsligt hör man hur hon helt lugnt går i vattnet. När jag satte mig upp såg jag hur hon simmade iväg. Jag ropade på henne, för man vill ju inte gärna att hon ska simma iväg mot fastlandet. Hon kom tillbaka men så fort hon kom upp på land vände hon och simmade ut igen. Jag tänkte att jag får väl ta och se vad det är hon är ute efter och lät henne fortsätta. En liten bit ut fanns det en liten förhöjning där det växte tång och denna tång låg och guppade i vattenytan. Det var dit gurkan var på väg, för att kolla vad det var för något som hon såg. När hon hade kollat av läget vände hon och kom tillbaka självmant. Det var roligt att se för det var precis som om havet var hennes naturliga element, inte konstigare att kolla av än klipporna.

Vi hade en fin dag och förhoppningsvis blir det favorit i repris igen nästa år. Dock hoppas jag att Yrsan håller sig ifrån veterinären nästa gång. Förra året blev hon nämligen jättedålig med massor av ep-anfall bara någon dag efter vårt besök. På vägen ut pratade jag och Lena om det här och jag sa att visst tänkte jag men att det råkade ju bara sammanfalla, det var inget som hade med varandra att göra. Vi pratade om det igen på vägen tillbaka, sa att Yrsa helt enkelt inte borde vara på Hallands väderö för det bara förde otur med sig.


Strax innan vi skulle packa ihop och bege oss tillbaka till båten halkade hon ner med tassen i en smal klippskreva när hon skulle ta sig upp ur vattnet. Troligen hamnade sporren utanför skrevan för strax efteråt såg vi hur denna stod i 90 graders vinkel rakt ut från benet. Bruten med andra ord. Det blödde lite grann och Yrsa hade lite ont ett tag, lyfte på tassen och slickade sig. Maktlös kände jag mig som inget kunde göra för henne. När vi väl kom hem brydde sig Yrsa inte märkbart om det, det var när hon stötte i som hon haltade ett par steg och hon slickade sig lite grann emellanåt. Eftersom hon inte verkade ha ont och det var planerat att vi skulle åka tillbaka till Malmö dagen efter bestämde jag mig för att vänta att åka till veterinären tills dess.

Vi åkte således direkt till Djursjukhuset när vi kom till Malmö. Vi installerade oss i akutväntrummet och där fick vi sitta i tre timmar. Det var ju akut men inte ur-akut (vi kunde ju knappast vänta till måndag för att plocka bort klon) och på Djursjukhuset fungerar det som vilken akutmottagning som helst, patienterna prioriteras och sjukast går först. Vid halv tre fick vi komma in och träffa veterinären, som konstaterade att det var ett klassiskt klokapselbrott och att klokapseln var tvungen att tas bort. Vid tre kom djursjukvårdaren in och gav Yrsa lugnande så att hon somnade, vid halv fyra hade hon dragit bort klon och fått ett nytt fint rött bandage. Fian fick en uppvakningsspruta, vid kvart i fyra kom Joel för att hämta oss, vid fyra sov gurkan fortfarande väldigt gott. Trots ruskningar och prat och stoj ville hon inte vakna. Veterinären var inne och kollade till henne så att hon mådde bra och hon fick en ny uppvakningsspruta av djursjukvårdaren. Vid kvart över fyra hade vi en vinglig Yrsa på benen. De ville att vi skulle stanna kvar en liten stund så hon piggnade till lite mer innan vi åkte hem så vi satte oss i akutväntrummet igen. Efter en stund där betalade vi och gick ut med henne för att hon skulle få luft och lite mer liv och rörelse runt omkring sig. Lite piggare blev hon men hon var fortfarande vinglig och ville helst lägga sig ner hela tiden men verkade må bra så vi åkte hem. Men vi hade en groggy och vinglig och trött Yrsa hela kvällen, först framåt halv nio- nio började hon piggna till ordentligt.
Men nu är hon pigg och glad igen och klon ser ut att läka fint!

Morgonpromenad Kulladal Malmö kl.05.40

Kärlek it is

Celebration

Igår var det sex månader sen fian krampade sist! Tjohoo! Det trodde jag aldrig skulle gå!
Jag och Joel firade med rabarberpaj och Yrsa den stackaren med magsjuka. Men bättre med lite diarré än EP!

Yrsa har hittat den lilla pinnen

Morgonpromenad Kulladal Malmö 07.10

Aah, sköna dagar!

Årsdag och rekord slaget med marginal

Årsdagen för Yrsas första anfall har passerats med ett par veckor och det är bara att konstatera att det har varit ett tungt år. Veterinärerna varnade mig för att det kunde vara en jobbig period innan man ställt in mediciner men att det skulle vara så jävligt som det var det trodde jag faktiskt inte.

Men nu har Yrsa har varit anfallsfri i mer än 5 (!) månader. Det känns helt overkligt och alldeles fantastiskt!
Men nog går jag och tänker på att hon har epilepsi och undrar hur länge det här ska vara.  Jag trodde inte att det skulle kunna gå att få henne att vara krampfri i så långa perioder.
Rekordet är slaget med god marginal, den längsta anfallsfria perioden efter debuten var ju knappt 12 veckor. Förutom den perioden (från slutet på juli till mitten på oktober förra året) krampade min lilla fia varannan vecka eller oftare från 10 maj till 16 december. Totalt hade hon runt 40 stora grand mal anfall under den tiden och två perioder med stora kluster av anfall då hon blev riktigt dålig och som följdes av knappt en vecka med småanfall. Det gör ont i hjärtat att tänka på det. Det var de värsta 7 månaderna i våra liv och jag vill inte att det ska bli så igen.

Sedan slutet på januari har Yrsa fått kaliumbromid och det verkar ju fungera väldigt bra! Hon ligger på ett bra värde vad gäller kaliumbromid men vid senaste blodprovet hade Fenemal- värdet stigit över det terapeutiska intervallet. Över denna gräns ökar risken för biverkningar medan det inte ger någon ytterligare eller mycket liten effekt på det man vill behandla. Därför bestämde vi oss för att minska dosen. Hon får nu 2x75 mg Fenemal och 2 ml kaliumbromid per dag.

Hon var trött ett tag men det blev bättre efter minskning av Fenemal-dosen. Det är inte riktigt samma fart i henne som förr men det räcker och blir över ändå. Hon är pigg och livsglad och hänger med på allt. Ingen som inte kände henne för två år sen tror jag märker någon skillnad. Alla som kände henne förut reagerar däremot på att hon är mycket lugnare men allt tror jag inte beror på medicineringen. Det är helt enkelt så att Yrsan har blivit stor, allt slit och tjat har äntligen gett resultat och de flesta polletterna har trillat ner.
Förra veckan var hon till exempel med på mormors 90 års kalas. Knallade runt lös i mammas trädgård hela dagen och kunde till och med lägga sig ner och slappna av mitt bland dessa 50 personer varav hon inte hade träffat de flesta förut. Vem hade trott de för ett par år sen?!

För övrigt händer det en hel del i våra liv. Vi har blivit sambosar med Joel, palatset på Uppsalagatan är sålt och överlämnat, jag har äntligen sagt upp mig från Posten, nästa vecka tar jag examen och första jobbet som tandläkare är klart sedan ett par månader tillbaka. Livet är fint och det mesta i år har gått vår väg hittills. Let's hope att det fortsätter så!

Family <3