AJ i hjärtat

Torsdag morgon... och jag sitter här med världens största tagg i hjärtat.
Yrsa har ju alltid varit schattig med maten men sen jag bytte till lammsmak på maten älskar hon den. Därför har jag på sista tiden infört att hon måste sitta en bit ifrån och vänta på att jag säger varsågod. Basic basic...
Åh, lilla lilla fian...
Här satt jag i godan ro i soffan och åt frukost och tittade på nyheterna. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur Yrsa försiktigt försiktigt smyger framåt mot matskålen. Jag undrar vad sjutton hon pysslar med- och då ser jag- maten ligger kvar i matskålen! -då inser jag- jag har GLÖMT säga varsågod!
Aouh aouh aouh.... Lilla lilla fian och min duktiga duktiga gurka! Här har hon suttit och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat.... säkert en kvart! Ångest!
Nu har hon iallafall ätit...

Härlig är våren

Tisdagförmiddagar står det LEDIG på mitt schema och idag njöt vi verkligen av den. Lång sovmorgon, frukost i lugn och ro och sedan en promenad till Pildammsparken. Yrsa börjar bli riktigt duktig på hundmöten nu. Eller ja, med Yrsamått mätt... Det går att få viss kontakt med henne nuförtiden vilket betyder att både tillsägelser och beröm har lättare för att nå fram. Det känns som vi har tagit ett stort kliv framåt, vi kan komma närmare hundarna vi möter, matte behöver skämmas mindre för sin odåga och vi (läs jag) har fått lite ny energi att träna vidare. Det känns skönt att jag äntligen äntligen har hittat ett sätt som ger resultat!
Här i Malmö sken solen- och VÄRMDE! Det var nästan så att vinterjackan kändes för varm ett tag. I parken blev det inte mycket promenerande, istället tränade vi lite lydnad och jag lade ett litet spår. Jag tror spåra är det roligaste både jag och gurkan vet! Det är synd och skam att vi inte bor bättre till, ett spår i Pildammsparken blir ju just därefter... Men det är så häftigt att se sin normalt ofokuserade hund ånga fram med nosen i backen och till slut hitta fram till just den där pinnen som du lagt i slutet. Få saker slår det faktiskt...

Tillökning

Yrsa har i helgen nedkommit med tre stycken inte så vålmående valpar!

Hon är skendräktig med andra ord. Och ingenting har jag märkt på henne förrän nu i slutet på veckan då hon började gå runt här hemma och gny utan anledning, något hon aldrig gör annars, och bädda som en tokig, lägga sig för att i nästa sekund resa sig upp och börja om. Jag kliade mitt huvud och hade först ingen aning vad det var som var problemet. Hon verkade inte ha ont någonstans, varken när hon gnydde eller när jag kände på henne och först förkastade jag tanken på att hon kunde vara skendräktig med att jag tyckte det var alldeles för längesen senaste löpet. Men när jag började tänka och räkna efter så kan det nog stämma ganska bra med att det är ungefär 63 dygn sen höglöpet. Och efter Yrsas adoption av tre av sina leksaker som valpar råder det inte längre någon tvekan. Diagnos: skendräktig. Så vad göra? Jag hade ingen aning men enligt veterinärerna på agria är det ökad motion och omtanke och minskad mat som är behandlingen i första hand. Och att "valparna" plockas bort. De har därför fått flytta in i garderoben och Yrsa går nu oroligt runt här och letar efter dem. Får väl se om hon hittar några nya eller vad som händer. Hon har varit duktig på att ta hand om dem iallafall :-) slickat och haft sig, hämtat dem när jag lagt tillbaks dem i leksakskorgen och haft superbråttom in när vi varit ute och sprungit och kollat om de var okej så fort vi kommit in. Lilla tjejen... Får väl hoppas det går över snart och att hon inte börjar producera mjölk... Suck, vi har inte ork, tid eller lust med det här...