Unbelievbly amazing

Jag tror Yrsa har en inbyggd radar för att upptäcka djur och framförallt hundar på tv:n.
De behöver inte göra ljud ifrån sig, behöver inte bete sig som ett normalt djur (kan till exempel vara utklätt) och kan till och med vara tecknat. Plötsligt hör man ett dovt morrande från det väna lilla huvudet som vilar i ens knä, många gånger innan jag själv har hunnit registrera att ett djur har dykt upp i rutan. Då och då händer det att Yrsa blir så nyfiken att hon springer fram till tv:n och buffar på den, någon gång har hon till och med kollat bakom den!
Och vet ni hur ofta det förekommer hundar i filmer och tv-program? Och hur ofta djur är med i reklamen? Tänk på det någon gång....
Just nu har vi två "favoriter" bland reklamen- de tecknade svartvita korna mot rosa bakgrund och ComBo (Ta bort honom, CG, stoppa honom, oj, nu kommer det kiss....)

En måttligt lindrande Kronprins

För att mildra det dåliga samvetet en aning tog jag och Yrsa en promenad ner till Kronprinsen på måndagsförmiddagen. Kronprinsen är ett blått höghus som var Malmös stolthet innan Turning Torso. Där i närheten finns en inhägnad rastplats. Den ligger ganska nära vägen men eftersom staketet är tillräckligt högt för att hålla kängurun på insidan vågar jag släppa min guldklimp där. Så dit gick vi idag. Och visst tyckte Yrsa det var kul. I fem minuter ungefär.
Hon vill ju ha stora ytor, backar och dalar, fåglar att jaga.... Inte en fjuttig liten jordplätt!
Så vilken lycka det var när vi stötte ihop med Lena och flatten Guiness på vägen hem! Kompis!
Vi hittade en plätt där vi kunde släppa hundarna och Yrsa hon sprang. Som de for runt. Balsam för en plågad själ...

Det dåliga samvetet slår till

Nu är det så där längesen igen Yrsa fick sträcka ut på ett stort fält eller strand. Det blir mest när vi är i Båstad och det var ett tag sedan nu och dröjer ytterligare ett tag till nästa gång. Visst får hon springa nere i trädgården men det är inte alls samma sak. Hon behöver ju yyyyytoooooor.
Till Ribban vill jag inte gå med henne. Där springer hundarna hipp som happ och man vet inte riktigt vad man kan stöta på. Vore ju dumt om hon blev påhoppad eftersom hon redan är på sin vakt mot okända hundar. Vore för all del dumt om Yrsa hoppade på någon med.
På brukshundklubben har vi inte heller varit sedan agilitykursen slutade, mest för att min bil betedde sig lite konstigt när jag tog den för att storhandla sist. Den vägrade liksom först att starta när jag skulle hem igen. Annars hade jag kunnat ta den ut på landet så att fian fick racea. Men det vore inte så skoj att bli stående alldeles själv med en bil som inte vill starta på en övergiven brukshundklubb och absolut inte ute på den malmöitiska vischan.
Till råga på eländet är jag inne på slutspurten på terminen, det vill säga plenty plenty skola där jag måste vara borta hemifrån långa dagar. Att hon står ut med mig!!!! Men det är just vad hon gör, älskade gurkan. Blänger, ja visst, men inredningen är hel när jag kommer hem! Några veckor till sedan går vi in i tentaperioden vilket betyder mycket att läsa men åtminstone fler timmar hemma. Och nästa termin kommer bli om inte lugnare så iallafall inte lika långa och många dagar i skolan.
Men kul, nä det är det inte att gå hemifrån....

En ulv i fårakläder

Yrsa i ett litet nötskal

In action

Favoriter

Himmel och helvete

Solen strålade från klarblå himmel, havet var spegelblankt och vågorna slog stillsamt mot strandkanten. Och vår promenad kunde slutat mycket mycket olyckligt.
Yrsa är verkligen i sitt esse när hon får springa lös nere vid stranden. Hon springer upp för sanddynen, ner för sandynen, upp och så ner igen, ut i vattnet, upp för sanddynen... you get the picture.
Idag försvann plötsligt sanddynen under henne på vägen ner och hon gör en kullerbytta i luften och landar på huvudet rakt ner i sanden. Och under den millisekund det tar för henne att volta, landa och sen resa sig upp igen hinner jag tänka en väldig massa. Detta kommer aldrig gå bra, hon bryter nacken, hon dör nu, jag får åka tillbaks till Malmö utan hund, nu tar det slut. Det krävs en hel del för en hundägare att i det läget inte rusa fram till sin hund och ömka ömka ömka.
Som tur är gick allt bra och Yrsa verkade mest besvärad av all sand hon fått in i munnen. Sekunden efter for hon runt som vanligt men för min del tog det ganska lång tid innan hjärtat slutade galoppera i bröstet. Huh, nightmare...