Solen strålade från klarblå himmel, havet var spegelblankt och vågorna slog stillsamt mot strandkanten. Och vår promenad kunde slutat mycket mycket olyckligt.
Yrsa är verkligen i sitt esse när hon får springa lös nere vid stranden. Hon springer upp för sanddynen, ner för sandynen, upp och så ner igen, ut i vattnet, upp för sanddynen... you get the picture.
Idag försvann plötsligt sanddynen under henne på vägen ner och hon gör en kullerbytta i luften och landar på huvudet rakt ner i sanden. Och under den millisekund det tar för henne att volta, landa och sen resa sig upp igen hinner jag tänka en väldig massa. Detta kommer aldrig gå bra, hon bryter nacken, hon dör nu, jag får åka tillbaks till Malmö utan hund, nu tar det slut. Det krävs en hel del för en hundägare att i det läget inte rusa fram till sin hund och ömka ömka ömka.
Som tur är gick allt bra och Yrsa verkade mest besvärad av all sand hon fått in i munnen. Sekunden efter for hon runt som vanligt men för min del tog det ganska lång tid innan hjärtat slutade galoppera i bröstet. Huh, nightmare...
1 kommentar:
Oj vad otäckt, men dom klarar mycket mer än vi tror. Ezy har också snurrat i luften en gång, mitt hjärta höll också på att stanna. Men visst är det ljuvligt att låta dom springa på stranden,man ser riktigt hur dom njuter. Tänk om dom kunde hålla sig på alla fyra tassarna så vi kunde vara lite lugnare:)))
Marie
Skicka en kommentar