God jul från Dar es Salam!

Där Yrsa givetvis inte är. Hon semestrar i Förslöv medan vi semestrar i Afrika. Världens bästa julklapp är iallafall att det nu har gått ett helt år sen fian hade ett anfall senast. :-D Det trodde jag aldrig skulle ske då när det kändes så hopplöst förra julen och jag var övertygad om att gurkan inte hade så lång tid kvar med oss. Glad är jag iallafall!

Hildesborgs hunddagis

Det här med att börja jobba heltid och till råga på allt en 50 min lång tågresa från Malmö har fört en del huvudbry med sig om var fian ska vara om dagarna. Inte kan hon vara själv så länge om dagarna som både jag och Joel är hemifrån på grund av våra jobb.
Vi tittade först på Walkie Doggie, ett företag som drivs av en ung tjej som heter Mimmi och som tillhandahåller bl a hundpromenadstjänster. Under sommaren blev detta vår "nödlösning", med Mimmi som kom hem till oss en gång om dagen och gick ut med Yrsa i en halvtimme. Vi har varit jättenöjda med detta, Mimmi skickade sms varje dag med "kiss- och bajsrapporter" (sammanföll med att fian var dålig i magen) och allt fungerade smidigt med avtal, nyckelkvittenser och andra papper vi önskade. I slutändan tyckte dock jag och Joel att detta var för lite för Yrsa, det innebär fortfarande många timmar ensam varje dag och när man kommer hem trött efter jobbet vill man inte gärna mötas av en hund som klättrar på väggarna.  
I början av sommaren var jag, Joel och Yrsa därför och hälsade på Hildesborgs hunddagis som ligger ca 1 mil utanför Malmö, vid Tygelsjö. Hunddagiset ligger på landet, är fint och fräscht, rasthagarna flera stycken, stora med gräs, träd och buskar, personalen trevlig. Hundarna bor två och två i boxar med klinkergolv, mattor och varsin hundsäng. De rastas 1,5 h på förmiddagen och lika länge på eftermiddagen, i mindre grupper. De har "sin" grupp och "sin" boxkompis.
Det blev bestämt att Yrsan skulle börja där och i måndags var det dags för första inskolningsdagen. Första dagarna fick fian sin egna box så hon skulle få lära känna sin boxkompis, en äldre svart labradorliknande pojke som heter Ludde. Första dagen var det inte roligt att lämna henne. När hon blev instängd och lämnad i boxen tittade hon förvånat och oförstående på mig- "va, ska du lämna mig här?!", som om hon inte kunde tro att jag kunde göra något så taskigt. När jag hämtade henne efter lunch var hon knappt glad att se mig och hon var skitsur hela eftermiddagen. Till och med på Joel när han kom hem, hon blängde mest surt och var inte alls så välkomnade som hon brukar.
De första dagarna var hon där bara ett par timmar, de två senaste dagarna har hon varit med på båda rastningarna. Enligt Maria och Magnus, som driver hunddagiset, har allt gått bra. Hon säger ifrån till de andra hundarna om de blir för närgångna, skäller gärna på hundarna i grannrastgården men skadar ingen och är inte så kaxig om det väl kommer till kritan. Ludde har varit ledig i två dagar, men imorgon är det dags för deras första dag tillsammans i boxen hela tiden. De två dagarna de träffats har det fungerat bra mellan dem så det ska säkert inte vara några problem.
På måndag är det dags för skarpt läge, då börjar jag jobba igen och det blir fians första riktigt långa dag på dagiset. Än har hon inte visat någon glädje över att komma till dagiset men det går bättre och bättre att lämna henne och det är klart att det är mycket nytt att ta in. När hon hämtas på eftermiddagen ligger hon nöjd och tyst i sin box trots att de andra hundarna skäller som galningar så fort de hör någon komma in genom dörren (får hoppas att Yrsa inte lägger sig till med den ovanan). Hon är trött som en gnu större delen av kvällen och förutom den där första dagen blänger hon inte längre surt på oss. Jag tror säkert hon kommer trivas när hon har fått smälta allt och inser att det faktiskt är ganska kul, där på hunddagiset.

Here we go again

En gång är ingen gång, två gånger en vana, tre gånger en tradition. För tredje året i rad var jag och min fina tandläkarvän Lena på Hallands väderö. Som vanligt hade vi tur med vädret, solen strålade.
För andra året var Yrsan med. Förra året hoppade hon i plurret från klipporna som om hon aldrig gjort annat och denna gång var inget undantag. Efter en viss tvekan inför första doppet och lite hjälp på traven av de hala och tångklädda klipporna trivdes fian som fisken i vattnet. Hon älskar att skutta omkring på klipporna, att simma ut och hämta sin vattenleksak.


Medan vi solade gick hon omkring på klipporna och nosade och plötsligt hör man hur hon helt lugnt går i vattnet. När jag satte mig upp såg jag hur hon simmade iväg. Jag ropade på henne, för man vill ju inte gärna att hon ska simma iväg mot fastlandet. Hon kom tillbaka men så fort hon kom upp på land vände hon och simmade ut igen. Jag tänkte att jag får väl ta och se vad det är hon är ute efter och lät henne fortsätta. En liten bit ut fanns det en liten förhöjning där det växte tång och denna tång låg och guppade i vattenytan. Det var dit gurkan var på väg, för att kolla vad det var för något som hon såg. När hon hade kollat av läget vände hon och kom tillbaka självmant. Det var roligt att se för det var precis som om havet var hennes naturliga element, inte konstigare att kolla av än klipporna.

Vi hade en fin dag och förhoppningsvis blir det favorit i repris igen nästa år. Dock hoppas jag att Yrsan håller sig ifrån veterinären nästa gång. Förra året blev hon nämligen jättedålig med massor av ep-anfall bara någon dag efter vårt besök. På vägen ut pratade jag och Lena om det här och jag sa att visst tänkte jag men att det råkade ju bara sammanfalla, det var inget som hade med varandra att göra. Vi pratade om det igen på vägen tillbaka, sa att Yrsa helt enkelt inte borde vara på Hallands väderö för det bara förde otur med sig.


Strax innan vi skulle packa ihop och bege oss tillbaka till båten halkade hon ner med tassen i en smal klippskreva när hon skulle ta sig upp ur vattnet. Troligen hamnade sporren utanför skrevan för strax efteråt såg vi hur denna stod i 90 graders vinkel rakt ut från benet. Bruten med andra ord. Det blödde lite grann och Yrsa hade lite ont ett tag, lyfte på tassen och slickade sig. Maktlös kände jag mig som inget kunde göra för henne. När vi väl kom hem brydde sig Yrsa inte märkbart om det, det var när hon stötte i som hon haltade ett par steg och hon slickade sig lite grann emellanåt. Eftersom hon inte verkade ha ont och det var planerat att vi skulle åka tillbaka till Malmö dagen efter bestämde jag mig för att vänta att åka till veterinären tills dess.

Vi åkte således direkt till Djursjukhuset när vi kom till Malmö. Vi installerade oss i akutväntrummet och där fick vi sitta i tre timmar. Det var ju akut men inte ur-akut (vi kunde ju knappast vänta till måndag för att plocka bort klon) och på Djursjukhuset fungerar det som vilken akutmottagning som helst, patienterna prioriteras och sjukast går först. Vid halv tre fick vi komma in och träffa veterinären, som konstaterade att det var ett klassiskt klokapselbrott och att klokapseln var tvungen att tas bort. Vid tre kom djursjukvårdaren in och gav Yrsa lugnande så att hon somnade, vid halv fyra hade hon dragit bort klon och fått ett nytt fint rött bandage. Fian fick en uppvakningsspruta, vid kvart i fyra kom Joel för att hämta oss, vid fyra sov gurkan fortfarande väldigt gott. Trots ruskningar och prat och stoj ville hon inte vakna. Veterinären var inne och kollade till henne så att hon mådde bra och hon fick en ny uppvakningsspruta av djursjukvårdaren. Vid kvart över fyra hade vi en vinglig Yrsa på benen. De ville att vi skulle stanna kvar en liten stund så hon piggnade till lite mer innan vi åkte hem så vi satte oss i akutväntrummet igen. Efter en stund där betalade vi och gick ut med henne för att hon skulle få luft och lite mer liv och rörelse runt omkring sig. Lite piggare blev hon men hon var fortfarande vinglig och ville helst lägga sig ner hela tiden men verkade må bra så vi åkte hem. Men vi hade en groggy och vinglig och trött Yrsa hela kvällen, först framåt halv nio- nio började hon piggna till ordentligt.
Men nu är hon pigg och glad igen och klon ser ut att läka fint!

Morgonpromenad Kulladal Malmö kl.05.40

Kärlek it is

Celebration

Igår var det sex månader sen fian krampade sist! Tjohoo! Det trodde jag aldrig skulle gå!
Jag och Joel firade med rabarberpaj och Yrsa den stackaren med magsjuka. Men bättre med lite diarré än EP!

Yrsa har hittat den lilla pinnen

Morgonpromenad Kulladal Malmö 07.10

Aah, sköna dagar!

Årsdag och rekord slaget med marginal

Årsdagen för Yrsas första anfall har passerats med ett par veckor och det är bara att konstatera att det har varit ett tungt år. Veterinärerna varnade mig för att det kunde vara en jobbig period innan man ställt in mediciner men att det skulle vara så jävligt som det var det trodde jag faktiskt inte.

Men nu har Yrsa har varit anfallsfri i mer än 5 (!) månader. Det känns helt overkligt och alldeles fantastiskt!
Men nog går jag och tänker på att hon har epilepsi och undrar hur länge det här ska vara.  Jag trodde inte att det skulle kunna gå att få henne att vara krampfri i så långa perioder.
Rekordet är slaget med god marginal, den längsta anfallsfria perioden efter debuten var ju knappt 12 veckor. Förutom den perioden (från slutet på juli till mitten på oktober förra året) krampade min lilla fia varannan vecka eller oftare från 10 maj till 16 december. Totalt hade hon runt 40 stora grand mal anfall under den tiden och två perioder med stora kluster av anfall då hon blev riktigt dålig och som följdes av knappt en vecka med småanfall. Det gör ont i hjärtat att tänka på det. Det var de värsta 7 månaderna i våra liv och jag vill inte att det ska bli så igen.

Sedan slutet på januari har Yrsa fått kaliumbromid och det verkar ju fungera väldigt bra! Hon ligger på ett bra värde vad gäller kaliumbromid men vid senaste blodprovet hade Fenemal- värdet stigit över det terapeutiska intervallet. Över denna gräns ökar risken för biverkningar medan det inte ger någon ytterligare eller mycket liten effekt på det man vill behandla. Därför bestämde vi oss för att minska dosen. Hon får nu 2x75 mg Fenemal och 2 ml kaliumbromid per dag.

Hon var trött ett tag men det blev bättre efter minskning av Fenemal-dosen. Det är inte riktigt samma fart i henne som förr men det räcker och blir över ändå. Hon är pigg och livsglad och hänger med på allt. Ingen som inte kände henne för två år sen tror jag märker någon skillnad. Alla som kände henne förut reagerar däremot på att hon är mycket lugnare men allt tror jag inte beror på medicineringen. Det är helt enkelt så att Yrsan har blivit stor, allt slit och tjat har äntligen gett resultat och de flesta polletterna har trillat ner.
Förra veckan var hon till exempel med på mormors 90 års kalas. Knallade runt lös i mammas trädgård hela dagen och kunde till och med lägga sig ner och slappna av mitt bland dessa 50 personer varav hon inte hade träffat de flesta förut. Vem hade trott de för ett par år sen?!

För övrigt händer det en hel del i våra liv. Vi har blivit sambosar med Joel, palatset på Uppsalagatan är sålt och överlämnat, jag har äntligen sagt upp mig från Posten, nästa vecka tar jag examen och första jobbet som tandläkare är klart sedan ett par månader tillbaka. Livet är fint och det mesta i år har gått vår väg hittills. Let's hope att det fortsätter så!

Family <3

Vi flyttar

Till Maggan och alla andra mattar och hussar med epilepsihundar

Jag fick en kommentar från någon som kallar sig Maggan och vars hund Bosse debuterade med epilepsi i höstas. Detta inlägg är till henne och till alla andra med epilepsihundar. Ett inlägg jag själv skulle velat läsa, då i början...

Yrsa debuterade med epilepsi i början av maj 2010, med två grand mal- anfall. Redan samma dag var vi på Djursjukhuset. Veterinärerna berättade för mig att epilepsi är en "slaskdiagnos" som man ställer då man inte hittar någon annan orsak som skulle kunna ligga bakom anfallen. I Yrsas fall vet man att det är vanligt med epilepsi bland belgiska vallhundar och att det även finns ep-hundar i hennes stamtavla och hos minst ett kullsyskon. Min veterinär ville inte börja medicinera direkt eftersom ett enstaka tillfälle med epilepsianfall inte är tillräckligt för att ställa diagnosen. Även om man inte hittar någon bakomliggande orsak kan det ändå finnas en och hunden behöver aldrig någonsin krampa igen. Det vet man inte. Därför avvaktar man att sätta in medicinering.
I Yrsas fall blev det snabbt aktuellt med medicin då hon redan efter 2 veckor fick ett nytt grand mal- anfall.  Veterinären tyckte att vi redan då kunde börja medicinera med tanke på Yrsas troliga ep-gener. Jag ville dock vänta, jag hoppades någonstans att det fortfarande skulle vara nån engångsgrej, åtminstone det att hon fått anfall så tätt inpå.
Det var ingen engångsgrej. I början på juni fick Yrsa anfall för tredje gången på en månad. Efter kontakt med veterinären bestämde vi att hon skulle få Fenemal. Jag hade tenta någon dag senare och bestämde mig för att vänta att ge henne medicinen tills efter den så jag kunde vara hemma med henne eftersom jag inte visste hur hon skulle reagera. Tjugo minuter efter första tabletten fick hon ett krampanfall och sedan ytterligare tre det närmaste dygnet. Usch och fy så hemskt det var och jag kände mig som en stor bov! Enligt veterinärerna skulle det inte bero på medicinen och det tror inte jag heller idag men då satte jag det i samband. Det här var Yrsas första riktiga kluster med anfall och en riktig mardröm.

Två anfall, ibland tre, kan Yrsa klara utan att hon påverkas på annat sätt än att hon är lite trött efteråt. Fler än det och hon återhämtar sig inte mellan anfallen. Då blir hon förvirrad och groggy, ibland har hon blivit helt blind. Hon vinglar och är ostadig, blir jättetrött, jag har fått bära henne uppför trapporna för att hon inte orkar ta sig upp själv. Ofta är hon orolig, har svårt att komma till ro, jag får hjälpa henne genom att vara stilla själv och säga åt henne att lägga sig. Ofta blir hon väldigt matintresserad. Vid de här tillfällen ger jag nästan upp, det känns helt hopplöst och som om hon aldrig kommer komma ur det här med livet i behåll. Två av de tre klusterperioder hon haft då hon blivit så här påverkad har hon efter det sista anfallet haft småanfall, där det har ryckt ofrivilligt i hennes kropp och hon har tappat balansen.

Efter de fyra anfallen på ett dygn i början på juni kom anfallen regelbundet varannan vecka till mitten på juli. Därefter ökade de i frekvens och hon kom in i sin andra riktiga klusterperiod med 8 anfall på 2 dygn och därefter småanfall ett par dagar. I samband med detta löpte hon och vi bestämde att hon skulle steriliseras då detta kan hjälpa en del tikar med epilepsi.
Efter detta var Yrsa anfallsfri i 12 veckor. Samtidigt som hon började fälla började hon krampa igen, lika regelbundet som förut, med två veckors intervall. Oftast får hon två anfall, ibland tre, fördelade på ett dygn ungefär.
Strax innan jul, efter två månader med anfall varannan vecka, kom hon in i ett nytt kluster, den här gången totalt 12 stycken på 1 1/2 dygn. Vi hade ett inbokat veterinärbesök sedan tidigare och vid detta hade Yrsa småanfall konstant varför vi bestämde att vi skulle prova att söva henne för att försöka få anfallen att ge med sig. Under det dygn de hade henne för observation såg veterinärerna bara ett sådant och hon fick komma hem igen. Småanfallen fortsatte dock hemma men vi bestämde oss för att avvakta och under ungefär en vecka avtog de successivt för att till slut försvinna helt.
Jag tyckte det var jättehemskt att ta beslutet att söva ner Yrsa men efteråt var jag glad att jag gjorde, även om det inte hade önskad effekt den här gången. Jag fick vara med när hon blev nedsövd och oj så skönt det var att se att hon äntligen fick vila! Och jag fick vila under det dygn hon var inlagd och hämta lite nya krafter. För tro mig, det tar på krafterna, både psykiskt och fysiskt att se sin hund krampa så många gånger på så kort tid. Vid de här tillfällena kräver hon konstant passning. Varje anfall innebär att golvmoppen behöver tas fram. Det blir ingen reda med sömnen eftersom du vaknar vid minsta ljud om du ens lyckas somna, väcks abrupt av en krampande hund. Tankarna snurrar konstant runt i huvudet, det enda du kan tänka på är när kommer nästa anfall? kommer det vara det sista? kommer hon komma ur det själv? hur ska vi lösa den här situationen? ska vi öka medicinen? ska vi åka in med henne? söva ner henne? eller kanske rent av ge upp? Du letar febrilt efter lösningar och tips på internet, diskuterar med veterinären, funderar över var din egen gräns går.

Yrsa började medicinera med Fenemal i juni, en månad efter debuten, på en väldigt låg dos. Successivt höjdes dosen då den inte hade önskad effekt. I juli steriliserades hon och vi trodde att vi hade hittat en stabil dos då hon var anfallsfri i 12 veckor. Därefter ökades dosen på successivt fram till december då den höjdes kraftigt i samband med klusterperioden. Hon får nu 2x 100 mg per dag, mer eller mindre maxdosen för en hund av Yrsas storlek, runt 25 kg.
Eftersom Fenemal inte fungerat så bra började Yrsa få kaliumbromid i slutet på januari. Hon har nu medicinerats med det plus Fenemal i snart tre månader och har hittills varit anfallsfri i fyra månader. Ännu är det för tidigt att säga om det är kaliumbromidens effekt eller om det kanske skulle varit så iallafall, men än så länge verkar det ju lovande. Vad jag har läst så är det ungefär hälften av alla hundar som inte svarar på Fenemal som fungerar bra på kaliumbromid. Det vi har sett är att Yrsas anfall har ökat i frekvens vid stora hormonpåslag, som löp och fällning, så vi får se hur det blir nu när hon snart är på väg in i en ny fällperiod.

Sedan debuten förra året har Yrsa röntgats (buk och bröst), ultraljudats (buk och hjärta), steriliserats, CT-röntgats (huvud) och åtskilliga blodprov har tagits, både för att hålla koll på medicinnivåerna, kolla så att hon mår fortsatt bra och för att utesluta bakomliggande orsaker, t ex ämnesomsättningsstörning. Vi har haft tur som har haft underbara Ulrika och resten av personalen på Djursjukhuset som stöttat och engagerat sig. Trots ett så stort ställe har vi känt oss personligt bemötta och aldrig har jag känt mig till besvär. Utan det stödet hade jag kanske gett upp...

Vid Yrsas ep-debut varnade veterinärerna mig för att det kunde vara frustrerande i början, innan man hittat rätt medicin och dos. Jag visste om det, ändå blev jag överraskad över hur påfrestande det var. Det innebar så många fler dimensioner än vad jag kunnat föreställa mig. Att Yrsa fick epilepsi var chockartat för mig. Att jag gick från att ha en helt frisk hund som aldrig varit hos veterinären förutom de årliga vaccinationerna till att ha en hund som krampade varannan vecka. Hela tillvaron ställdes på ända och tvingade mig att fundera över saker jag inte ville fundera över och ta beslut som jag inte ville ta. Det har tagit lång tid för mig att komma över och jag tror det faktiskt är först nu i vår som jag någonstans har börjat acceptera hur det faktiskt är. Det betyder inte att det inte fortfarande är jobbigt, det är det. Varje morgon och varje kväll påminns jag om epilepsin då jag måste ge Yrsa medicin. Jag är uppmärksam på hur hon mår och minsta lilla avvikelse registreras och funderas över, kan det ha med epilepsin eller biverkningar från medicinen att göra? Jag funderar över hur länge till hon kommer vara anfallsfri och hur det kommer bli nästa gång, varannan vecka för att kulminera i en klusterperiod? kommer hon orka? klara sig? kommer jag orka? för ett som är säkert, det är att fler anfall kommer, det är bara en fråga om när. Att tro annat är naivt och orealistiskt. Idag har Yrsa inga andra biverkningar från medicinen än att hon blir trött snabbare, det går att trötta ut henne fysiskt vilket inte skulle gått utan mediciner men det där går alldeles ypperligt att leva med och försämrar varken min eller Yrsas livskvalitet nämnvärt. Men det finns ju tankar där, hur länge klarar hon medicinerna? hur påverkas hennes njurar, levern? Hur många fler anfall klarar hon? Hjärnan, hjärtat?
När vänner frågar om Yrsa är bättre, vet jag inte vad jag ska svara. Ja, hon mår bra. Men NU. Vem vet hur hon mår imorgon, ikväll, om en timme, minut, sekund? Ovissheten är där hela tiden, epilepsin kan slå till när som helst och tvinga hela tillvaron att ta paus. Man botar inte epilepsi, medicinerna gör ytterst sällan en hund helt anfallsfri.
Och så finns det ju det där beslutet som gnager i hjärtat och långt bak i hjärnan. När är det dags? När är det nog? För Yrsa, för mig, för Joel. När är det tid att släppa taget? Epilepsi är inte som andra sjukdomar, de flesta dagar märks den inte, förutom det där med medicinen och en och annan biverkning då. Mellan anfallen är din hund som vanligt, pigg och glad med aptit på livet. Det gör det så mycket svårare att fundera över de här sakerna men jag tror att man gör sig själv en björntjänst om man låter bli att tänka på det här. Du måste ha ett hum iallafall. Sen vet man inte förrän då man står där, men det kan vara en hjälp tror jag om man har satt upp en ungefärlig gräns för sig själv. Denna är ju individuell, för dig, för hunden, för situationen, hur mycket man kan acceptera. Man kan lyssna på råd från andra men det är bara du själv som kan veta vad som är okej för dig och din hund. Och man ska inte glömma sig själv i det här heller. Du ska inte ha dåligt samvete för att du funderar på hur din livskvalitet påverkas och var gränsen för hur mycket epilepsin får inkräkta på denna går.
För mig får Yrsa ha anfall ganska ofta, bara hon snabbt blir sig själv efteråt och mår bra däremellan. Det kan till och med vara okej med ett par såna där klusterperioder ibland, bara hon blir helt återställd och den inte varar för länge. Jag resonerar som så att även en hund har rätt att vara sjuk och en chans att bli frisk. Sen vet jag inte om jag skulle orka med anfall så pass frekvent men där känner jag att var den gränsen går vet jag först när jag når den. Vad som är okej idag är kanske inte okej efter månader med frekventa anfall.

Det tar tid att lära känna sin hunds epilepsi. Hur den fungerar utan mediciner och med. Du kan inte göra så mycket heller, det är mest att åka med och göra det som du och din veterinär tror är bäst för just din hund. Hur vi hanterat Yrsa och hennes epilepsi kanske inte alls är vägen ni ska gå. Och försök njuta av din hund under tiden, ha roligt ihop och ta tillvara de bra dagarna. Låt inte epilepsin påverka mer än vad den måste göra. Detta är något jag själv har haft svårt med. Jag har distanserat mig från Yrsa och inte tillåtit mig känna hur mycket hon betyder för mig. Jag har tänkt att det är lika bra att det får ett slut, låt något hända som rättfärdigar det beslutet. Jag har känt mig som en usel människa för det här. Men att detta händer betyder ju faktiskt bara att du älskar din hund hur mycket som helst och att det helt enkelt är för smärtsamt det som sker. Och det är ju inte hunden man vill vara utan, det är epilepsin.

Till alla er med epilepsihundar: lycka till! Och skulle det ta slut, minns de bra dagarna, det roliga ni hade, det som gjorde din hund speciell. Skit i epilepsin.

What a wonderful day!

Våren har kommit till Malmö!
Idag var första dagen då man på riktigt kände att det finns hopp om sommaren även det här året. Solen sken, vindarna var ljumma, bara en del kvardröjande snöhögar som påminde om att det trots allt bara är mars.
Jag och Yrsa tog en långpromenad ner till Västra Hamnen på eftermiddagen. Parkerna myllrade av mammor med barnvagnar, mattar och hussar med hundar, joggare och flanörer, uteserveringarna var fulla av soldyrkande människor. Vi såg till och med ett par hugade som tog sig ett dopp i havet. Nog för att det stundtals var så varmt att vårjackan kändes överflödig men årets första havsbad dröjer ett litet tag till för mig...
Längst ut i Västra Hamnen satte jag och Yrsa mig på bryggan vid Scaniabadet. Där njöt vi en bra stund, delade på ett äpple och låg och latade oss i solen. Sen var vi för lata för att gå hem, jag hade faktiskt lite skoskav efter årets första promenad i vårskorna och fian blir fort trött nu för tiden. Så vi tog bussen till Centralen och därifrån tåget hem. Älska Citytunneln!






Lite annat än den dagen i slutet på januari då Yrsan såg ut så här efter en promenad på stranden, med frost i pälsen:



Nu har fian däckat i sängen, själv ska jag arbeta vidare på den ack så försummade examensuppsatsen.

12 +1

Det har nu gått 12 veckor plus en dag sedan fians senaste grand mal-anfall. Rekord, förra gången passerades aldrig 12 veckors-strecket helt.

I måndags var vi hos veterinären för undersökning och blodprov. Yrsa betedde sig som om hon aldrig hade varit där förut och var inte alls särskilt förtjust i att bli undersökt och stucken i, men det gick bra ändå. Ulrika, veterinären, tyckte åtminstone det var kul att träffa Yrsa igen sa hon, även om det inte var ömsesidigt. Hon berättade även att flera stycken hade kommit till henne precis innan vårt besök och sagt att de sett att Yrsa var här och frågat hur det var med henne. Hon är en liten kändis, där på Djursjukhuset. Jag är så himla glad för alla fina människor det jobbar på Djursjukhuset i Malmö. Vi blir alltid bra bemötta och väl omhändertagna och alla har engagerat sig i gurkan; personalen i shopen, i receptionen, djurskötarna och djursjukvårdarna och veterinärerna, tror vi måste ha träffat nästan alla som arbetar där snart :-)
Det är roligt att man kan känna sig personligt mött och ihågkommen på ett så pass stort ställe. I och för sig har vi varit där en hel del det senaste året, men vi är ju inte de enda patienterna direkt... Jag är glad i alla fall och blir nästan tårögd när jag tänker på hur bra de är alla- jag vill inte ens tänka på hur mycket jobbigare detta hade varit om vi haft en veterinär som vi inte känt stöd och engagemang ifrån.

Yrsan mår bra iallafall. Pigg som en liten mört nu när hon varit anfallsfri så länge och ännu inga synliga biverkningar från den nya medicinen.
Nu är det bara att vänta på svaren från blodprovet, Fenemal- och kaliumbromid-värdena.

För övrigt så stod vågen i måndags på + 2 kg sedan 7 januari... Tror hon har gått upp si så där 5 kg sedan 1 april och klon förra året.... Orsaken är en kombination av aptitökning och förändrad ämnesomsättning pga medicinerna och kasteringen. Ändock något som måste lösas, denna stadiga kurva uppåt funkar icke!

CToch kaliumbromid

Vid Yrsas senaste anfallssvit kom CT på tal igen. Jag har ju tidigare tyckt, i samråd med veterinären, att det inte har funnits någon större mening med denna undersökning då Yrsas epilepsi med största sannolikhet är idiopatisk, dvs att man inte kan hitta någon bakomliggande orsak, särskilt eftersom det finns i hennes linjer. I och med det senaste klustret bestämde vi att göra en iallafall, för att helt utesluta andra orsaker. Undersökningen är relativt dyr och måste förhandsbedömas hos mitt försäkringsbolag, Agria. Ulrika och den CT-ansvariga veterinären Mia skickade in alla nödvändiga papper och ett par dagar senare fick vi svar tillbaka att Agria täckte upp för kostnaden. Jag kan faktiskt inte säga något illa om Agria, allt har gått hur smidigt som helst varenda gång.
Måndagen den 17 januari promenderade jag och Yrsa upp till Djursjukhuset och sedan fick fian stanna kvar under dagen då hon både skulle få kontrastmedel och sövas ned. Allt gick jättebra och tidigt på kvällen var jag och Joel och hämtade hem henne igen. Den preliminära granskningen tydde inte på något onormalt och inte heller den definitiva som vi fick svar på ett par dagar senare. Så nu vet vi det, ingen hjärntumör eller annat som ligger och spökar. Även en hund med idiopatisk epilepsi kan ju faktiskt även drabbas av det precis som vilken hund som helst.
I och med att CT inte visade något bestämde vi att vi ska komplettera Yrsas Fenemal med kaliumbromid. Detta är inget som finns på Apoteket utan veterinären fick faxa ett recept till vårt Apotek, dit jag fick gå för att de i sin tur skulle skicka det vidare till Stockholm för att få kaliumbromiden tillverkad. Efter en fyra fem dagar fick jag komma och hämta det på Apoteket. Därför dröjde det en vecka innan vi kom igång med medicineringen. Ikväll blir femte dosen. Kaliumbromiden kommer i lösning och jag ger gurkan den i en doseringsspruta in i munnen. Det går över all förväntan, hittills har vi inte bråkat allt för mycket, men det kanske kommer när hon börjar förstå vad som är i görningen, jag tycker mig ha sett tendenser. Den är rosa och fin i alla fall, kaliumbromiden, och luktar faktiskt lite gott. Innehåller sackaros så kanske den till och med smakar lite bra, det kan vi ju hoppas för fians skull.
Än har jag inte märkt av några biverkningar men det tar väldigt lång tid för kaliumbromiden att ackumuleras i kroppen (tre-fyra månader för att nå steady-state, alltså att man tillför lika mycket som elimineras ur kroppen). Ulrika varnade mig för potentiella biverkningar och för att det kunde ta mycket lång tid att nå en lagom dos för Yrsa, den är ganska svårinställd. Så det är väl bara att stålsätta sig...
För övrigt är det 6,5 vecka sen Yrsas senaste grand mal-anfall.

Hipp hipp hurra för fian idag!

Idag fyller Yrsan 5 år! Nosen börjar bli lite vitare och nog märks det på fian att hon har mognat betydligt de senaste åren. En klok liten dam är det (även om hon fortsätter att skälla på sin spegelbild sen den senaste anfallssviten...)

Januarisnö

Så här känns det

Jag satt och googlade lite på epilepsi och hundar och hittade då detta blogginlägg som mitt i prick beskriver hur det är att leva med en hund med epilepsi. Det där som är så svårt att förklara för andra, till och med de som står en riktigt nära.

http://winniehurst.bloggagratis.se/2010/11/20/3993975-epilepsi/

Folk undrar: hur är det med Yrsa nu? är hon bättre?
Och jag har alltid lika svårt att veta vad jag ska svara. Ja, hon mår bättre. Nu.
Men faktum kvarstår att hon har en allvarlig, obotlig, svårbehandlad, bedräglig sjukdom som kan slå till precis när som helst. Fian kan gå från kärnfrisk, pigg och alert hund till svårt sjuk och påverkad med mycket oviss utgång på mindre än en sekund. Och hela livet tvingas ta paus.

Det är det här som gör det så svårt också. Att hon är precis som vanligt emellan anfallen. Det där jobbiga, tunga och svåra beslutet, det ligger ju ständigt där i bakhuvudet och pockar på uppmärksamhet. Vad är skäligt för gurkan? Hur mycket orkar hon med? Hur mycket orkar jag med?

Man pratar om att man inte ska vara självisk i ett sånt beslut men då handlar det oftast om att man inte ska låta hunden lida bara för ägarens skull. Men man kan inte heller fatta ett själviskt beslut åt andra hållet. Det är där balansgången blir stapplande.
Yrsa har rätt att vara sjuk och rätt till en chans att bli bättre, en chans att få epilepsin någorlunda under kontroll.
Yrsa har rätt till ett skäligt liv.
Yrsa har rätt till att få somna in när livet inte längre är skäligt.
Men när är det när hon är helt som vanligt mellan anfallen?
Vid ett anfall om året? Var tredje månad? Varje månad? Varje vecka?
Hur mycket påverkas hon av epilepsin? Hur mycket klarar hennes kropp? Hur påverkas hon av hur jag mår i det här?

Allt hade bara varit så mycket enklare om det var en sketen hjärntumör eller grav höftledsdysplasi eller nått. Något som hade varit mer konkret, något som hade påverkat Yrsas tillvaro mer, där hon själv kunde tala om för mig när det var dags.

Jävla pisse- epileptica helvetica!!!

Att summera 2010

2010 får väl ändå klassas som epileptica helveticas år. Men det är lite att gå händelserna i förväg.

2010 var också året Yrsa fick en husse. Ja, egentligen hade han kommit in i våra liv redan i slutet av året dessförinnan men i början av 2010 var han fortfarande en väldigt ny bekantskap. Han gick i allafall hem direkt hos fian. Redan första natten de träffades sov de sked och allt eftersom året har gått har Yrsa verkligen införlivat Joel i vår lilla flock. Vi är en liten familj nu vi tre och Yrsa vår lilla bebis.


Första april skadade Yrsa ena klon, pulpan lossnade från klokapseln och det blev akutbesök till veterinären för nedsövning och operation. Antibiotika och smärtstillande och bandage om tassen.


Klon hade inte mycket mer än precis läkt när epileptica helvetica gjorde sitt intåg i vårt liv den 10 maj 2010, ett datum som för alltid kommer dela upp livet i ett före och efter. För livet hamnade verkligen på ända den där dagen och sen dess måste jag säga att det känns som om vi tumlar runt i ett stormigt hav, ibland kommer vi upp till ytan och kan kippa efter luft men strax dras vi ner igen. Det blev akutbesök och bara ett par veckor senare medicinering. Djursjukhuset i Malmö har i princip varit vårt andra hem (eller tredje, vårt andra har vi ju hos Joel) sen dess med många många besök efter det där första. Vi har i alla fall världens bästa veterinär, Ulrika, och det är vi glada för!
Sen den där dagen i maj har Yrsa haft runt 38 stora epilepsianfall och jag har sett nästan alla. Förutom ett uppehåll på 12 veckor, från slutet på juli till början av oktober, har min lilla gurka krampat varannan vecka, och ofta mer än en gång vid varje tillfälle. Det vanliga är att hon krampar i alla fall två gånger det dygn hon krampar, har vi tur blir det bara ett anfall, har vi otur kommer hon in i ett riktigt kluster, som det hon hade innan jul- 12 anfall på ett och ett halvt dygn.
Nu har vi snart nått maxdosen på Fenemal och det börjar bli aktuellt att kombinera med någon ytterligare medicin. På måndag ska vi träffa veterinären igen för undersökning och blodprov, Yrsa går nu ständigt med en rakad kal fläck på ett eller båda frambenen.
Epileptica helvetica har onekligen intagit en stor del av våra liv och det känns fortfarande chockartat och overkligt och som en förbaskad mardröm alltihop men det är bara att försöka fortsätta leva som vanligt i den mån det går och fatta besluten efter hand de dyker upp.

Men 2010 har inneburit några riktiga guldkorn också som tur är.
Till exempel trampebåt på Malmös kanaler, med en groggy Yrsa som tog ett ofrivilligt bad genom att göra en baklänges-kullerbytta ner i vattnet vid påstigning, delad fika med matte och husse och spaning på änder.


Joels födelsedagspicknick på Lernacken, alla godsaker fian fick då och fått alla andra gånger av Joels söta systerbarn som fullkomligt avgudar Yrsa.


Ett riktigt fint guldkorn är när jag och Yrsa åkte till Hallands väderö med Lena och Emily en otroligt het julidag. Där vi gick runt hela ön för att hitta den perfekta klippan och Yrsa trivdes som fisken i vattnet.

Och så det guldigaste av alla guldiga korn- paddlingen och tältningen i Blekinge Skärgård.

Så nog bjöd 2010 på riktigt fina minnen också, minnen som känns nog så viktiga att bära med sig.

2011, ja, vem vet vad det kommer innebära för oss. 2011 känns som ett stort oskrivet blad och jag kan knappt sia om vart det kommer att föra oss. Livet kan ta många olika vägar året som kommer, där varje väg just nu känns lika trolig.
Jag har massor med förhoppningar, de flesta vill jag behålla för mig själv, men jag hoppas och tror i alla fall att fian kommer få uppleva sin femårsdag som infaller den 18 januari och förhoppningsvis även min 30-årsdag fem dagar senare. I juni är det examen, jag blir tandläkare och ska äntligen få börja tjäna pengar, halleluja! Jag hoppas innerligt att gurkan är med oss då också men allt känns ovisst och livet kan ändras snabbt. Vad som händer efter juni det vågar jag inte sia om och vart vi är och vad som hänt oss nästa nyår det kan jag inte ens gissa.
Hur som helst så hoppas vi på ett

gott nytt 2011!