Årsdagen för Yrsas första anfall har passerats med ett par veckor och det är bara att konstatera att det har varit ett tungt år. Veterinärerna varnade mig för att det kunde vara en jobbig period innan man ställt in mediciner men att det skulle vara så jävligt som det var det trodde jag faktiskt inte.
Men nu har Yrsa har varit anfallsfri i mer än 5 (!) månader. Det känns helt overkligt och alldeles fantastiskt!
Men nog går jag och tänker på att hon har epilepsi och undrar hur länge det här ska vara. Jag trodde inte att det skulle kunna gå att få henne att vara krampfri i så långa perioder.
Rekordet är slaget med god marginal, den längsta anfallsfria perioden efter debuten var ju knappt 12 veckor. Förutom den perioden (från slutet på juli till mitten på oktober förra året) krampade min lilla fia varannan vecka eller oftare från 10 maj till 16 december. Totalt hade hon runt 40 stora grand mal anfall under den tiden och två perioder med stora kluster av anfall då hon blev riktigt dålig och som följdes av knappt en vecka med småanfall. Det gör ont i hjärtat att tänka på det. Det var de värsta 7 månaderna i våra liv och jag vill inte att det ska bli så igen.
Sedan slutet på januari har Yrsa fått kaliumbromid och det verkar ju fungera väldigt bra! Hon ligger på ett bra värde vad gäller kaliumbromid men vid senaste blodprovet hade Fenemal- värdet stigit över det terapeutiska intervallet. Över denna gräns ökar risken för biverkningar medan det inte ger någon ytterligare eller mycket liten effekt på det man vill behandla. Därför bestämde vi oss för att minska dosen. Hon får nu 2x75 mg Fenemal och 2 ml kaliumbromid per dag.
Hon var trött ett tag men det blev bättre efter minskning av Fenemal-dosen. Det är inte riktigt samma fart i henne som förr men det räcker och blir över ändå. Hon är pigg och livsglad och hänger med på allt. Ingen som inte kände henne för två år sen tror jag märker någon skillnad. Alla som kände henne förut reagerar däremot på att hon är mycket lugnare men allt tror jag inte beror på medicineringen. Det är helt enkelt så att Yrsan har blivit stor, allt slit och tjat har äntligen gett resultat och de flesta polletterna har trillat ner.
Förra veckan var hon till exempel med på mormors 90 års kalas. Knallade runt lös i mammas trädgård hela dagen och kunde till och med lägga sig ner och slappna av mitt bland dessa 50 personer varav hon inte hade träffat de flesta förut. Vem hade trott de för ett par år sen?!
För övrigt händer det en hel del i våra liv. Vi har blivit sambosar med Joel, palatset på Uppsalagatan är sålt och överlämnat, jag har äntligen sagt upp mig från Posten, nästa vecka tar jag examen och första jobbet som tandläkare är klart sedan ett par månader tillbaka. Livet är fint och det mesta i år har gått vår väg hittills. Let's hope att det fortsätter så!
