Yrsa och skatan (och en liten parantes)

Häromdagen var jag och Yrsa på hundrastplatsen på Borgmästaregården. Utanför staketet spatserade en skata omkring och Yrsa tycker ju att det är väldigt kul att jaga fåglar. Så hon sprang fram till staketet och skrämde skatan. Det var bara det att skatan inte alls brydde sig om den tokiga hunden bakom staketet utan den fortsatte oberört med sitt. Fian gjorde flera tappra försök men förgäves. Hon såg minst sagt konfunderad ut och tittade på mig som om hon bad om hjälp. Jag väntade mig nästan att hon skulle börja klia sig i huvudet. Vad nu? tycktes hon tänka- varför fungerar inte min skrämseltaktik?

(I söndags krampade Yrsa igen, tre stycken anfall kom det på mindre än ett dygn, trots att fenemalvärdet nu ligger där det låg innan vi minskade medicinen.)

Epileptica helvetica två år senare

För ett par dagar sedan var det två år sedan Yrsa hade sina första epilepsianfall. Sedan dess har Yrsa totalt haft cirka 45 grand mal anfall.

Vi har lärt oss en hel del om hur just Yrsas epilepsi funkar. Till exempel att de oftast kommer när hon ligger och sover, det händer att hon vaknar till precis innan men för det mesta gör hon det inte. De kommer nästan alltid i kluster, alltså flera stycken under samma dygn. Som mest har gurkan haft 12 grand mal anfall på ett och ett halvt dygn. När hon kommer in i ett kluster går det nästintill att ställa klockan efter anfallen, de kommer regelbundet, ofta är det ungefär fyra timmar emellan. När hon är inne i en krampperiod brukar det vara två veckor mellan klusterna. Fian har haft två längre perioder med anfallsfrihet. Första var 12 veckor, från juli 2010 till oktober 2010. Andra var ett år, fyra månader och några veckor, från december 2010 till maj 2012. Hon har fått buken röntgad, ultraljudat magen och hjärtat, blivit kastrerad och gjort en CT-röntgen på skallen. Tagit otaliga blodprov. Och allt har sett bra ut, det är inget fel på henne som gör att hon krampar. Har hon haft många anfall på kort tid blir hon påverkad, trött, instabil, får ryckningar/små anfall som avtar successivt och försvinner helt på någon vecka. Efter enstaka anfall blir hon snabbt sig själv, bara lite trött och orolig, vid flera anfall är det inte säkert hon hämtar sig helt mellan anfallen. Två gånger har hon legat inlagd på Djursjukhuset i Malmö på grund av epilepsin. Första gången i december 2010 då hon haft så många anfall och hade ständiga partiella, då sövdes hon ner med Propofol men det hjälpte inte mot de små anfallen, de fortsatte någon vecka innan de försvann. Andra gången nu i maj 2012. Vis av tidigare erfarenheter åkte vi in till Djursjukhuset när Yrsa hade haft sitt fjärde anfall på knappt tolv timmar, har hon haft så många så har hon tidigare fortsatt krampa. Där lades hon in på observation. Efter ett anfallsfritt dygn skulle hon få komma hem, Joel var på väg för att hämta henne, då de ringde från Djursjukhuset och sa att hon hade krampat. Där hade hon sitt första status epilepticus, Stesolid hjälpte bara för stunden och de sövde ner henne akut med Propofol. Det blev ytterligare två dygns observation innan hon fick komma hem. Nu är det två veckor sedan och vi får se om det blir några nya anfall, vi har höjt upp medicinen igen så förhoppningsvis kompenserar det.

Men mellan anfallsperioderna lever Yrsa ett helt normalt hundliv. Utan anfallen är fian som vilken hund som helst förutom att hon får mediciner två gånger om dagen, som hon inte alls har något emot. Hon orkar kanske inte riktigt lika länge som hon gjorde tidigare men det är så mycket energi i den där hunden ändå så det räcker och blir över och det är inget hon verkar lida av. Hon är levnadsglad och pigg, alert och vaken, lekfull och med på upptåg och är sig själv precis lika mycket som innan epilepsin. Det går verkligen ingen nöd på henne. Det är nog värre med mig, som far upp som en skottspole och får hjärtat i halsgropen så fort fian inte låter eller beter sig som vanligt. Epilepsin inskränker varken mitt eller Yrsas liv i särskilt stor utsträckning mellan anfallsperioderna och så länge Yrsa verkar må bra, är pigg och har en livslust får hon lov att bli sjuk emellanåt precis som vem som helst annars. Epilepsin till trots så går det verkligen ingen nöd på henne!

Theobroma cacao

Förra fredagen kom Joel hem från träningen och hittade en Yrsa som hittat ett oöppnat kakaopaket som någon (läs jag, hrmm) hade glömt på köksbänken. Hon hade bestämt sig för att ha en riktig kakaofest. Enligt utsago ska det ha varit ett brunt streck ungefär i noshöjd i hela lägenheten och flera dagar efteråt fortsatte vi hitta kakaofläckar. Fina Joel styrde iallafall upp det hela bra medan jag var på jobbet. Fian fick sig en liten "semester" på Djursjukhuset för behandling med aktivt kol och observation och Joel fick städa lägenheten. På lördageftermiddagen fick vi hämta hem henne och förutom kolsvart diarré ett par dagar har inga symptom visat sig. Några tusenlappar fattigare och en erfarenhet rikare. På bilden är iallafall en alldeles äkta kakaofrukt och bilden är det minsann jag som tagit, på Zanzibar i mellandagarna- det var fint!