Yrsan visade sig snabbt vara en liten dam som inte alls hade så mycket till övers för varken människor eller hundar hon inte kände. Hon var en rädd och osäker liten tjej och jobbade efter devisen bättre att förekomma än förekommas. Matten kände tidigt att hon behövde stöd och hjälp från någon med stor belgarerfarenhet och en och annan undran om det verkligen var en sund hund hon fått tag i dök upp i bakhuvudet.
I Båstad där matten och nu den lilla valpen bodde, bodde också en polis som matten visste hade och hade haft flera svarta belgare. Telefonnumret letades fram och kontakt etablerades. Polisen hade inte alls något emot att träffa matten tillsammans med valpen och så gjordes. Bedömningen efteråt var att det inte alls var något större fel på psyket hos den lilla, att hon visst var osäker och rädd men verkade känna trygghet hos mig. Det som skulle krävas var mängder med socialisering och träning, träning och träning. Det i kombination med att valpen växte upp och mognade skulle nog lösa mycket av problemen, trodde polisen.
Några dagar senare träffades matten, valpen och polisen igen. Denna gång var polisens fru med och en av deras belgare. Oj, vilken bjässe han var Zaro, den gången!Eftermiddagen tillbringades på Prästliden som är en stor gräsplan i Båstad (där ni som kommer på sommaren bara ser parkerade bilar). Matten och valpen fick prova på att spåra lite grann, det var lite klurigt för både människa och hund men oj så kul de båda tyckte det var! Yrsan fick mycket beröm och både polisen och söta frun tyckte hon var en fin liten vovve.
En tisdagseftermiddag träffades vi- matten och Yrsan, polisen och söta frun med belgarna Buddy och Zaro och fina Magg med settern Resa. Det kom sedan att bli en rutin varje vecka och då i begynnelsen var det bara vi fyra tappra. Nyttigt var det både för valpen och matten och de lärde sig ett och annat båda två. Yrsan blir fortfarande alldeles till sig när bilen, den vita lilla faran, tar dem förbi samlingsplatsen.
Hundpromenaderna är still going strong trots att Yrsan och matten för länge sen flyttat till stora staden Malmö och sällan kan delta nu för tiden. Antalet deltagare är numera inte blygsamma fyra utan oftast långt över tio ekipage brukar dyka upp- vilka det är som dyker upp brukar bara alternera!
Hansi och Boel! Stort stort gigantiskt tack för allt ni gjort och ställt upp med för Yrsa och mig! Utan er och ert fina stöd hade jag nog gett upp där i början. Nu har jag istället en fin hund, som visst har en del egenheter kvar som kanske aldrig kommer försvinna helt, men som blir tryggare i sig själv för vart år som går. Tusen tusen tack!Grundkurs (valpkurs)
Grundkursen motsvarande valpkurs fick vi gå först när Yrsa var åtta månader, detta eftersom alla kurser redan var fullbokade våren då hon kom. Grundkursen gavs av Ängelholms brukshundsklubb och var så här i efter hand inte så särskilt givande. Mycket av det som gicks igenom hade vi redan tränat på hundpromenaderna. Instruktörens taktik för att stävja Yrsas utåtagerande beteende var att ställa oss båda i mitten och låta övriga ekipage bilda ring runt om samt att Yrsa alltid fick stå och vänta bredvid grinden tills dess att alla övriga hundar passerat. I slutet av kursen spelade det ingen roll var vi ställde oss, övriga ställde sig i cirkel runt oss.
Idag är jag inte så himla nöjd med att jag gick med på denna strategi men på den tiden visste jag inte hur jag skulle handskas med Yrsas beteende och provade tacksamt alla metoder och tips och råd jag fick. Idag känner jag min hund på ett helt annat sätt och försöker hålla mig till min egen taktik som jag och fian har utarbetat efter vad som har effekt och funkar för oss, men det tog lång tid att lära sig och är fortfarande inte alltid lätt att stå upp för. Att ställa Yrsa i mitten, omringad av tio helt främmande hundar, gjorde antagligen mer skada än nytta. Hon är ingen aggressiv hund, som av ilska eller stöddighet vill sätta andra hundar på plats, hon är en liten osäker hund som försöker spela tuff för att det inte ska märkas.
Något tog jag iallafall med mig från denna kurs och som jag använder i situationer då jag vill få en lugnare hund, t ex vid blovprovstagning hos veterinären. Ett vänligt men stadigt grepp om nosen eller en stilla hand på pannan och din hund blir passiv och lugn. Genialt.
Agility
Agility hade jag varit nyfiken på enda sen jag var liten och vi hade en annan belgare, tervueren Inka . Någon agilityträning blev det aldrig för mig och Inka mer än några hemmagjorda hopphinder hemma på gräsmattan. Med Yrsa skulle det bli av och när vi flyttat till Malmö anmälde vi oss till en nybörjarkurs i agility på Malmö Brukshundsklubb.
Nybörjarkursen var toppenbra och både Yrsa och jag tyckte det var roligt. Gruppen var liten, lektionerna bra upplagda och förutom ett och annat litet missöde gick träningen bra. Yrsa blev snabbt omdöpt till kängurun eftersom hon titt som tätt misstog staketet runt banan för ett hopphinder och helt sonika fortsatte över, in i skogen. Framförallt när hon hade fått span på en kanin där på andra sidan, då ville liksom benen inte sluta springa och skuttade lekande lätt över staketet.
Fortsättningskursen var relativt bra men en klar försämring. Gruppen var större, jag tror den nästan dubblades, vilket funkade sämre för oss. Träningstiden på varje hinder blev kortare och allt oftare sprang vi hela banor. Att springa banor var givetvis kul men det blev mycket dötid medan man väntade på sin tur och misslyckades man på ett hinder kändes det stressat eftersom man visste att tiden var knapp om alla skulle hinna. Då kändes det inte så kul att lägga en massa tid på att få hunden att klara av ett hinder som t ex upplevdes som läskigt eller togs på fel sätt och inte blev det uppmuntrat heller av instruktörerna. Allt oftare sprangs hindren Yrsa var rädd för bara förbi.
Trots försämringen bestämde jag mig för att ge dem ytterligare en chans och denna gång kallade de kursen för "träningsgrupp". Gruppen blev ännu större men i gengäld utökades med ytterligare en instruktör. Gruppen delades oftare upp i smågrupper men oftast bara halva passet. Andra halvan skulle först bana byggas och sedan skulle mer än 20 ekipage springa denna. Dötid, dötid, dötid. Jag räknade ut att det blev dyra aktiva minutrar där det varken fanns utrymme för att träna på det som man hade svårt för eller där instruktörerna ens engagerade sig för att hjälpa oss vidare. Det kändes som om de bara var intresserade av ekipage som var "naturbegåvningar" och som inte ville annat än att tävla och att de hellre pratade med varandra än att de gjorde det som de var där för att göra. Så efter tre agilityterminer och faktiskt två tävlingar (där Yrsa faktiskt överträffade allas förväntningar i den första men där vi gjorde bort oss totalt för övrigt) lade jag ned vår agilitykarriär. Jag funderade ett tag på att börja om från början på Oxie Brukshundklubb, som är väldigt duktiga på agility, men sanningen var att jag tappat lusten och också kände att både Yrsa och jag behövde lugnare aktiviteter i första hand.
Rallylydnad
En vår anordnade Hansi och Boel en belgarträff på Halmstads Brukshundklubb. Egentligen var det en träff för Zaros valpar men jag och Yrsa blev medbjudna. Där träffade vi Göran och Anette som var rallylydnadsinstruktörer i Trelleborg och hade lite prova-på- rallylydnad uppe på belgarträffen. Jag tyckte det var en aktivitet som verkade passa mig och Yrsa. Lugn och lekfull lydnad. Vi anmälde oss till en nybörjarkurs för Göran och på den följde även en fortsättningskurs. Kurserna var nyttiga, grupperna små och vi hade roligt ihop. Tyvärr blev det inte fler kurser, jag lånade ut min bil till min lillasyster eftersom den mest stod stilla och kostade pengar då vi inte var på kurs, och så gick luften och lusten ur mig. Vi behövde en paus från allt vad kursverksamhet hette och kanske framförallt en paus från välmenande råd på hur Yrsas beteende skulle hanteras. Göran och Anette var jättebra instruktörer, förstod rasen eftersom de själva hade flera belgare, och deras råd var bra men vid det här laget kände jag mig mest förvirrad av alla åsikter, tips och råd jag fått. Vi behövde vara i fred, slicka våra sår och hitta vårt sätt som funkade för oss. Detta är givetvis något som ständigt behöver utvecklas, som ständigt ifrågasätts och bör ifrågasättas, av andra och framförallt av mig, men grunden måste finnas där, den som är byggd på Yrsas och mina förutsättningar. Ibland är det inte logiskt, ibland är det svårt att förklara för andra varför vi väljer att göra på ett visst sätt i en viss situation, ibland glömmer jag mig, ibland är det svårt att stå upp för det vi tror på, ibland måste man våga nytt, ibland backa ett steg eller två. Det viktiga är att utvecklingen går framåt och det gör den, om än långsamt. Idag är det en annan hund jag har i kopplet, en hund som fortfarande är osäker i hundmöten och fortfarande hellre förekommer än förekoms, men det är en hund som vågar mer, ibland kan välja att ignorera en hund på håll och som framförallt lättare accepterar nya människor. Att vara misstänksam mot nya människor, hundar och platser ligger djupt rotat i Yrsas personlighet, känner hon sig osäker inför något måste hon få lov att visa detta och få tid på sig att i lugn och ro och i sitt eget tempo undersöka det nya. Jag som matte får göra mitt bästa i att visa henne att det nya inte är något farligt och istället för utåtagerande erbjuda henne alternativa beteenden.