Veterinären

Idag har jag äntligen fått tummen ur och tagit med Yrsa till djursjukhuset för ettårssprutan. Lite i senaste laget men det har varit så mycket så jag har nästan glömt bort det och så har tiden gott. Bättre sent än aldrig i allafall och nu är hon minsann vaccinerad!
Yrsa var så duktig så duktig!! Hon brydde sig inte om de andra hundarna så värst mycket (det fanns flera stycken som var bra mycket värre än henne) och hon lät djurskötaren Jenny sticka henne i nacken. Även här använde jag mig av tricket att greppa om nosen (väldigt effektivt, Yrsa blir lugn som en, haha, filbunke är kanske att överdriva, men hon håller sig stilla iallafall). Jag var lite rädd för att hon skulle morra och kanske till och med hugga mot sprutan om det gjorde ont men hon sneglade lite på sprutan, lite på mig och så på sprutan igen. Hon var så duktig!

Fästingpremiär

Igår plockade jag den första fästingen på Yrsa. Den hade som vanligt satt sig ovanför ögat men jag behövde inte bråka lika mycket med henne för att få ta bort den som jag var tvungen att göra innan. Första gången fick jag smyga medan hon sov- och det var inte det lättaste eftersom hon hade en tendens att vakna precis när jag skulle få grepp om det äckliga krypet. Inte för att damen gillade det nu heller men med ett bestämt grepp över nosen och lite vänliga ord så fann hon sig i situationen. Det bådar ju gott inför den fortsatta fästingsäsongen. Fästingar är äckliga! *ryser*

Känguru

Oj, vilket skutt Yrsa tog över staketet hemma hos pappa igår! Jag skojar inte när jag säger att hon hoppade ca en meter rakt upp i luften från mer eller mindre stillastående. Synd att det inte finns på bild för det såg verkligen skithäftigt ut.

Båstadtripp

Yrsa och jag är i Båstad sedan i måndagskväll och hälsar på. Vi började med ett besök i pappas och Åsas nya hus där Yrsa började med att skälla lite på grannens hund, blev morrad på av Electra och Tussi och fick tokfnatt i trädgården.
Och igår var Yrsa en riktigt lycklig hund. Först var vi på hundpromenad på eftermiddagen. Tror det var någon form av deltagarrekord, vi var nog tio hundar iallafall, antagligen berodde det på det fina vädret. Yrsa var hur duktig som helst även om hon sprang iväg på små turer emellanåt under träningen. Det kan liksom inte hjälpas när det finns så mycket annat spännande som pågår och det blir långtråkigt att vänta på sin tur. Hon lyssnade fint i allafall och var riktigt duktig på inkallning. Sen att jag skrek mig hes är en annan historia. När träningen var slut kom Yrsas belöning- att få springa runt och busa med de andra hundarna! Det är härligt att se ett helt gäng hundar kunna springa lösa och leka utan att det uppstår bråk. Hansi bjöd som vanligt alla hundarna på hemmagjort levergodis och Boel och Magg hade tagit med fika åt oss människor. Boel hade till och med tänkt på "oss småflickor" (dvs mig och Sandra som är sisådär 20-30 år yngre än de andra) som inte blivit tillräckligt vuxna än för att kaffe ska falla oss på läppen!
När vi kom hem hade lillebror dykt upp med sina hundar Rocky och Cisco. Oj, vad Cisco har blivit stor och fin! Och Yrsa accepterade honom nu, hon har liksom insett att han kommer på köpet med Rocky. De var ute och busade hela kvällen och Yrsa var så lycklig så lycklig!
Lillebror hade riktigt roligt åt Yrsa också. Han tog fram en skål med vatten åt hundarna och de samsades fint och drack alla tre ur skålen samtidigt. Robins hundar är väldigt dregliga och slabbiga när de dricker vatten och det blir väldigt blött runt omkring, medan Yrsa försiktigt och långsamt lapar i sig vattnet. Hur som helst, efter en stund kom Yrsa tillbaks till vattenskålen för mer vatten.Hon ställde sig och tittade och nosade på det och det såg ut som om hon funderade en lång stund på om huruvida hon skulle dricka av det dregliga vattnet eller inte. Till slut gick hon därifrån utan att ha druckit. Robin gick och bytte vattnet och då kom hon genast tillbaks och började dricka. Haha, hon är en riktig liten fisförnäm dam ibland, Yrsa!
Idag har jag suttit ute och pluggat i solen hela eftermiddagen medan Yrsa har gått på upptäcksfärd i mammas trädgård. Hon hittade många fina pinnar och barkbitar man kan ha mycket roligt med. Vi har hunnit med ett besök hos Magg och Resa också, de bor två hus längre bort. Yrsa hade fullt sjå med att få igång Resa men hon tyckte nog det var för varmt för hon ville helst bara ligga och tugga på sin pinne. Som tur var var Magg hundvakt åt spetsblandningen Basse. Basse är en manlig variant av Yrsa gånger 2 ungefär. De gruffade lite precis när vi kom och ajaj om Basse kom för nära mig men annars gick det hur bra som helst och Yrsa tyckte det var skitkul när Basse jagade henne. Nu hade de ju i och för sig träffats dagen innan på hundpromenaden men så hemskt mycket kontakt hade de inte haft med varandra tidigare.
Just nu surar Yrsa lite eftersom hon har fått stanna hemma själv hela eftermiddagen, och det således inte har hänt något spännande, medan jag och mamma åkte iväg för att shoppa. Ett nytt fint läderkoppel har inhandlats åt fian så det ska nog blidka henne så småningom.
Imorgon ska hon få busa i pappas trädgård igen innan vi åker tillbaks hem till Malmö. Och det ska också bli skönt.

Besök

Maria från Huddinge är nere i Malmö och hälsar på sina två härliga bögkompisar. Vi träffades allihop ikväll på en thairestaurang och efteråt gick vi hem till mig för fika. Yrsa Syrsan blev lite chockad när det förutom matte dundrade in fyra okända människor i lägenheten (jag tror hon skrämde våra gäster lite grann först.... ooops). Hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig. Svansen var ömsom mellan benen, ömsom glatt viftande (med lite morr, just försäkerhets skull, så gör hon ofta lillfian, kör med dubbla budskap). I början var hon nyfiken men misstänksam men blev riktig bundis med killarna till slut. Hon både lät sig klappas på huvudet (och det! Det är det få som får, till och med vissa som har känt henne sen hon var valp får inte klappa henne på huvudet) och hämtade en leksak och inbjöd till lek. Det har jag aldrig sett henne göra förut!
Yrsa brukar inte vara så lättflirtad av män, kanske hon kände att dessa inte var riktigt som alla andra? Eller så är det så att hon bara blev själaglad att få träffa några andra än matte! Eller så beror det helt enkelt på att de var just trevliga, hundvana människor som visste hur de skulle närma sig lilltjejen.

Ola och Thisbe

Idag har Yrsa fått träffa den fem månader gamla sharpeivalpen Thisbe för första gången. Och det gick verkligen över förväntan.
Efter alla mina skräckhistorier var jag lite osäker på om Ola och Thisbe faktiskt skulle våga sig hem till oss för ett möte men till slut tog de mod till sig. Yrsa tyckte det var något läskigt att det kom ett rynkigt monster in genom ytterdörren och gjorde sitt sedvanliga välkomstutfall men bara ett och det var jag tacksam för- vi vill ju inte skrämma bort våra nyfunna vänner!
Det har varit härligt soligt vårväder här idag och vi tog en promenad i Pildammsparken bland alla änder och gäss. Ola bjöd Yrsa på kalkonkorv och kommer för evigt älskas av Yrsa för det. Efter en stunds promenerande var lillfian hemskt sugen på att busa runt med Thisbe och gjorde lekinviter för fulla muggar men bra hundlekplatser är det ont om här i Malmö och Thisbe har fått för sig att rymma ett par gånger så den vilda leken fick sparas till ett senare tillfälle.
Jag blev väldigt positivt överraskad av hur snabbt Yrsa accepterade Thisbe (särskilt som sharpeivalpar enligt Ola ofta får stryk på grund av sitt tvivelaktiga utseende). Hundmöten har blivit så mycket bättre sedan vi flyttade till Malmö (jag menar, här möter vi fler hundar på EN promenad än vad vi gjorde under hela vår sammanlagda tid i Båstad) och Yrsa och jag kan numera passera en hund på en bred trottoar utan att behöva gå över vägen. Sen tror jag Yrsa var själaglad att äntligen få träffa en HUND- hundkompisar har det hittills varit ont om här i Malmö.

Grattis Zaro

Idag har Yrsas polare Zaro blivit pappa till nio valpar på Emmabournes kennel. Och Yrsa har fått nio nya kusiner eftersom valparnas morfar också är Yrsas morfar (Nihn De La Douch Plaine)! Titta in på www.zarossida.se för bilder på de små underverken!

The Beauty and the Beast

Idag var det en kvinna som spontant utbrast "vilken vacker hund!" när jag och Yrsa gick förbi. Det lindrade det faktum att jag just då mest tyckte Yrsa var en best med nerverna på utsidan. Klart hon är vacker min hund- vackrast i världen!!!!!!!!!!!

Lydnadsklass I

Något som är positivt med att ligga hemma och vara sjuk är att man plötsligt har en massa tid till att hitta och skriva ut saker från nätet, t ex reglerna för lydnadsklass I. Efter den första spårgruppsträffen var självförtroendet inte på topp direkt efter att ha sett alla de andras duktiga hundar men nu känns det genast bättre. Yrsa kan ju åtminstone grunderna i det mesta! Mycket av det är ju sånt vi tränat på hundpromenaderna. Visst krävs det mycket finslipning och vissa övningar har vi inte tränat men det känns iallafall inte omöjligt längre. Klart min hund kan lära sig det!

Och idag fick vi brev om agilitykursen- startar i början på april!

Stackars oss!

Det är en riktig dunderförkylning som drabbat mig och jag har legat nedbäddad i sängen med hög feber sedan i fredags. Stackars min lilla hund som har fått nöja sig med mysstunder och små korta kissepromenader. Det är nästan på gränsen till djurplågeri tycker jag men vad gör man när man inte känner någon tillräckligt väl i denna stora gangsterstad för att anförtro sin guldklimp till? Som tur är verkar Yrsa finna sig ganska väl i situationen och kanske energin kan räcka till ett varv i Pildammsparken idag men någon spårgruppsträff blir det inte ikväll.......

Spårgruppsträff

I onsdags var jag och Yrsa på vår första spårgruppsträff vilken bestod i lydnadspass på brukshundklubben. Stackars stackars Yrsa var osäkrare än någonsin och lade direkt svansen på magen. När vi kom höll kurserna på för fullt och där var fler hundar än Yrsa tidigare sett på en och samma gång. Den här första gången stod vi bara bredvid och tittade och det var fullt tillräckligt för Yrsa. Det var riktigt länge sen jag såg henne så här, flera steg tillbaks i utvecklingen. Utfallen var av en annan karaktär än de varit på senaste tiden (jag jmf med Yrsas små skrämselutfall mot de nya hundarna på de senaste hundpromenaderna), mer intensiva, men något positivt var åtminstone att det var först när de andra hundarna närmade sig henne bakifrån som hon sa ifrån. Alla i gruppen var supersupertrevliga och gjorde sitt bästa för att muta Yrsa med köttbullar (Hansi, du har fått konkurrens även om ditt levergodis är svårslaget!). Yrsa skulle göra det mesta för en bit köttbulle. Ni skulle sett henne- hon tyckte det var hur läskigt som helst men ändå skulle hon ha köttbullen och sträckte på sig allt hon kunde för att kunna hålla maximalt möjliga avstånd. Men icke sa nicke att någon fick klappa henne- minsta tendens och hon drog sig blixtsnabbt tillbaks! För att nästa sekund sträcka sig efter köttbullen igen. Man kan säga vad man vill om min skitfia, men hur osäker hon än är är hon iallafall inte orädd! Låter lite parodoxalt men så är det!
Att Yrsa är så här gör mig så så trött och så så förtvivlad. Hon är ju världens underbaraste hund annars men det är svårt att förstå för dem som ser henne så som hon var i onsdags. NÄR SKA POLETTEN TRILLA NER EGENTLIGEN?!!!
Hursomhelst är det bara en tidsfråga innan Yrsa är sitt vanliga jag även på brukshundsklubben (eller nästan sitt vanliga jag) och det hade varit riktigt intressant att se hur hon hade betett sig ute i skogen när det var dags för spårning idag. Tyvärr har jag åkt på en dunderförkylning och därför fick vi stanna hemma i sängen istället. Så nu blir det ett lydnadspass till innan Yrsa får använda nosen och då kommer vi antagligen få skämmas ännu mer. Yrsa är jätteduktig på det som vi tränat, men de andra är i en helt annan liga än oss, i och för sig äldre hundar men eftersom tävling aldrig har varit ett mål för mig och Yrsa har vi heller inte tränat på någon tävlingslydnad (Hansi och Boel- HJÄLP!!). Det är ju som en i gruppen sa - "alla har vi varit barn i början" men jag vet faktiskt inte om jag orkar träna med den precision tävling kräver. Vi ska åtminstone ge det en chans, man får prova på sex gånger innan man bestämmer sig för om man vill fortsätta eller inte. Och det hade ju varit bra roligt att ha en superlydig hund även om vägen dit inte är speciellt skojig. Lydnad är som sagt inte min och Yrsas favoritgren....