Spårgruppsträff

I onsdags var jag och Yrsa på vår första spårgruppsträff vilken bestod i lydnadspass på brukshundklubben. Stackars stackars Yrsa var osäkrare än någonsin och lade direkt svansen på magen. När vi kom höll kurserna på för fullt och där var fler hundar än Yrsa tidigare sett på en och samma gång. Den här första gången stod vi bara bredvid och tittade och det var fullt tillräckligt för Yrsa. Det var riktigt länge sen jag såg henne så här, flera steg tillbaks i utvecklingen. Utfallen var av en annan karaktär än de varit på senaste tiden (jag jmf med Yrsas små skrämselutfall mot de nya hundarna på de senaste hundpromenaderna), mer intensiva, men något positivt var åtminstone att det var först när de andra hundarna närmade sig henne bakifrån som hon sa ifrån. Alla i gruppen var supersupertrevliga och gjorde sitt bästa för att muta Yrsa med köttbullar (Hansi, du har fått konkurrens även om ditt levergodis är svårslaget!). Yrsa skulle göra det mesta för en bit köttbulle. Ni skulle sett henne- hon tyckte det var hur läskigt som helst men ändå skulle hon ha köttbullen och sträckte på sig allt hon kunde för att kunna hålla maximalt möjliga avstånd. Men icke sa nicke att någon fick klappa henne- minsta tendens och hon drog sig blixtsnabbt tillbaks! För att nästa sekund sträcka sig efter köttbullen igen. Man kan säga vad man vill om min skitfia, men hur osäker hon än är är hon iallafall inte orädd! Låter lite parodoxalt men så är det!
Att Yrsa är så här gör mig så så trött och så så förtvivlad. Hon är ju världens underbaraste hund annars men det är svårt att förstå för dem som ser henne så som hon var i onsdags. NÄR SKA POLETTEN TRILLA NER EGENTLIGEN?!!!
Hursomhelst är det bara en tidsfråga innan Yrsa är sitt vanliga jag även på brukshundsklubben (eller nästan sitt vanliga jag) och det hade varit riktigt intressant att se hur hon hade betett sig ute i skogen när det var dags för spårning idag. Tyvärr har jag åkt på en dunderförkylning och därför fick vi stanna hemma i sängen istället. Så nu blir det ett lydnadspass till innan Yrsa får använda nosen och då kommer vi antagligen få skämmas ännu mer. Yrsa är jätteduktig på det som vi tränat, men de andra är i en helt annan liga än oss, i och för sig äldre hundar men eftersom tävling aldrig har varit ett mål för mig och Yrsa har vi heller inte tränat på någon tävlingslydnad (Hansi och Boel- HJÄLP!!). Det är ju som en i gruppen sa - "alla har vi varit barn i början" men jag vet faktiskt inte om jag orkar träna med den precision tävling kräver. Vi ska åtminstone ge det en chans, man får prova på sex gånger innan man bestämmer sig för om man vill fortsätta eller inte. Och det hade ju varit bra roligt att ha en superlydig hund även om vägen dit inte är speciellt skojig. Lydnad är som sagt inte min och Yrsas favoritgren....