Skrämd

Yrsa är allt bra rolig ibland. Igår efter det att vi lagt oss och lampan var släckt började hon morra, riktigt dovt långt nere i strupen. Jag försökte spänna öronen och lyssna om det var någon som gick i trappan eller utanför fönstret men nej. Allt var tyst. Jag sa åt Yrsa att vara tyst, att där inte var något men hon bara fortsatte att morra. Då blir man ju liiiiite mörkrädd och undrar vad det är, konstiga idéer börjar flyga genom huvudet. Tände lampan så hon skulle se (och jag!!!) att där inte var någon eller något att vara rädd för. Hon tystnade, jag släckte lampan och lade mig ner igen. Yrsa börjar morra. Suck.... Tänder lampan igen och försöker se vad hon ser, allt ser ju ut som vanligt, inget nytt och inget som står på någon ovanlig plats. Tittar på Yrsa och hon stirrar stint på en pall! Här har man blivit mörkrädd för att hon plötsligt har fått för sig att en pall som har stått på samma plats sen hon flyttade hem till mig är farlig! Klappade om pallen lite, Yrsa fick nosa på den och sen insåg hon att det inte var så farligt ändå. Så vi kunde lugnt somna till slut.
Men såna här små historier är allt bra lustiga. Enda förklaringen jag har på varför pallen plötsligt blev farlig är att jag tidigare på dan hade använt den till att stå på när jag bytte glödlampa i sovrummet....

Sen sist

Var ett bra tag sen jag uppdaterade nu.
Sen sist har Yrsa hunnit bli 9 hela månader och väger numera 19 kilo. Stora tjejen. Löpet har inte kommit igång än men har för mig att allt upp till ett år är normalt. Ju senare desto bättre tycker jag....
I onsdags var det sista gången på grundkursen hos brukshundklubben. Synd att den redan är slut, hade gärna fortsatt men vi får väl försöka träna vidare själva, jag och Yrsa. Det har varit en bra kurs. Jag har lärt mig massor, Yrsa lite mindre, hehhe... Socialt har grundkursen varit kanon för Yrsas del, hon behöver det, och jag behöver lära mig hur jag ska hantera hennes aggressivitet mot okända hundar, men hade vi inte haft det problemet hade grundkursen inte varit lika givande, rent färdighetsmässigt. Hansi och Boel har ju hjälpt oss med en del lydnad. Jag skyndar gärna långsamt.
Spårat har vi också gjort. En gång med kursen och en gång med Hansi och Boel. Det är himla kul och Yrsa är duktig! Tycker jag iallafall! Hon älskar att spåra! Vi var ute i skogen och gick med pappa och Åsa och pojken Åsa passar. Pappa och Mihail gick och gömde sig i skogen så fick Yrsa spåra upp dem. Hon skötte sig jättebra, fick upp spåret, nosen i backen. Sen kom vi till stället där de vikit av en bit för att kunna gömma sig och då stökade jag till det. Jag hade nämligen fått syn på pappa och Mihail och trodde att Yrsa hade tappat spåret helt, men sen fick jag höra att där hon hade lyft på nosen och blivit lite förvirrade var där de vinklat av. Så jag förstörde det för henne... Ändå kul att se att hon visste vad det handlade om och att hon faktiskt skulle kunna leta upp någon som gått vilse i skogen, åtminstone någon hon känner...

Träning

Äntligen kunde jag och Yrsa vara med på hundpromenaden igen! Så skoj och Yrsa blev så glad så hon knappt visste till sig när hon såg Hansis och Boels bil komma. Magg hade gjort sig fin i håret och det hade tillkommit en jaktcocker som heter Bruno annars var allt sig likt. Alla sa att Yrsa hade blivit stor. Det har hon kanske? Sånt är så svårt att bedöma själv, men hon har nog fått lite mer vuxet utseende, växt till sig lite mentalt.

Sandra och Smilla kom lite senare och så glad som Yrsa blev när hon fick se Smilla har jag nog aldrig sett henne! Det var ett bra tag sen vi träffades nu. Smilla var så där måttligt förtjust i att Yrsa kom flygande på henne och ville leka och det dröjde som vanligt en stund innan de stabiliserat sin relation. Fast den här gången måste jag säga att Yrsa betedde sig väldigt fint i situationen som uppstod. Hon ville bara leka och var på Smilla med lekinviter hela tiden och när Smilla ilsknade till lade hon sig för henne och det är nog första gången jag sett henne göra det för någon hund förutom Rocky, kussehunden. Trots att Smilla fortsatte gruffa låg Yrsa där lugnt, såg ut som om hon tänkte "men fattar hon inte att jag bara vill leka, jag vill inte slåss!" ungefär. Tidigare skulle Yrsa för det första inte ha lagt sig ner frivilligt och hade hon trots allt hamnat på rygg hade hon blivit livrädd, börjat pipa och förbrilt försökt att ta sig där ifrån för att när hon väl kommit upp på alla fyra hugga i luften mot den andra hunden. Jag håller tummarna för att vi är på rätt spår nu och äntligen har hittat ett sätt att få bukt med det här.



Och igår var det dags för kurs på brukshundklubben. Det är kul nu när vi har börjat göra lite mer övningar med hundarna. Det är fortfarande mest kontaktövningar men även inkallning. Igår fick vi till exempel lämna hunden med Sara, instruktören, och gå ut och lägga oss raklånga på gräset (var mycket nöjd med mitt beslut att ta regnkläder eftersom det regnat) och när vi kallade släppte Sara vår hund. När Sara sa att jag hade sån pli på Yrsa att jag kunde jobba henne tillbaks och sätta henne i ledet utan koppel blev jag väldigt stolt och både jag och Yrsa växte minst ett par meter för inte sa hon det till någon annan minsann. (Man måste få skryta ibland, sen att de flesta av de andra hundarna är flera månader yngre än Yrsa kan man ju förtränga...)
Måste faktiskt själv säga att Yrsa har blivit duktig. Vi har en såndär mysperiod igen som man önskar aldrig ska till slut....