Gott Nytt År!

Jaha, så har snart hela 2008 passerat.

Yrsas år har inneburit två kurser, agilityn byttes mot rallylydnad efter vissa meningskiljaktigheter och bytet visade sig bli enbart positivt!

Under framförallt sommaren trillade en och annan pollett ner och fian är nu duktigare och mognare, på väg att bli en klok liten dam!

Yrsa börjar vänja sig vid den nya lilla människan som kommit in i våra liv sommaren 2007 i form av brorsdottern Freja. Hon viftar glatt på svansen när hon kommer,går undan när hon tycker hon är jobbig men tycker det är skönt när Freja går igen. Fast litar på dem två tillsammans gör jag inte ännu.

2008 var också året då vi förlorade vår fina fina vän Smilla... Det kom plötsligt och oväntat och var inte kul alls. Jag vet att hon fortfarande fattas Sandra något otroligt och kommer fortsätta göra det för lång tid framåt.

Men året innebar även två nya hundbekantskaper. Tindra tha Tax som bor hos pappa och sambon Åsa och Dizza som fick den svåra uppgiften att efterträda Smilla hos Sandra. Dizza har enorma tassar men frågan är om de är tillräckligt stora för att fylla den betydligt mindre Smillas skor?

Och så här på sluttampen av året har Yrsa tagit sin uppgift som vakthund på största allvar då hon jagade inbrottstjuvar på flykten på julaftonskvällen och efter det har fått matte att känna sig tillräckligt trygg för att fortsätta sova i mammas stuga på tomten!

Nu hoppas jag och Yrsa på ett ännu bättre 2009!

GOTT NYTT ÅR allesammans!

Yrsas julklappsskörd

Yrsa jagar inbrottstjuvar?!

Jaha, så har det varit julafton i år igen. Lutfiskslunch och Viktor Rydbergs Tomten hos mormor, Kalle och julskinka. Julaftonskvällen spenderade hela familjen inklusive Yrsa hos Lillebror. Och jag kan inte bestämma mig för om det var tur eller otur att Yrsa var med. När vi kom hem upptäckte vi nämligen att det varit inbrott hos mamma och Kenneth.
Vi hade kört i två bilar och jag och Yrsa kom hem först. Eftersom det var tomt på gatan släppte jag ut Yrsa och som vanligt sprang hon då runt på baksidan av huset. Och det blev ett jävla liv på henne rent ut sagt. Jaja, tänkte jag, vad ser hon nu? Hjärnspöken har vi ju varit med om några gånger men då brukar hon sluta skälla ganska fort och det gjorde hon inte nu. Jag kallade på henne och gick runt på baksidan för att kolla. Och där stod fönstret till Patrik Plastbrosans rum vidöppet och hans blomkrukor och en julgris stod snyggt och prydligt på gräsmattan utanför.
Yrsa skällde på blommorna och grisen men jag tror inte det var detta som hon reagerade på först. När jag kom runt hörnan kom hon nämligen springande mot mig från ett annat håll och vek av när hon upptäckte sakerna utanför fönstret. Och hon slutade skälla snabbt och började nosa på föremålen istället.
Antagligen har vi överraskat tjuvarna, för det var inte särskilt kallt i huset trots att fönstret stod vidöppet och de verkar inte ha fått med sig så mycket.
Tänk om hon kunde berätta vad hon såg! Min duktiga duktiga vakthund!
Hoppas de blev riktigt jävla skraja!

This is my älskling

En ny uppdatering

Här är det inte mycket aktivitet nuförtiden. Men så händer det inte heller så mycket nytt i våra liv just nu. Livet flyter på i en hiskelig hastighet, knappt hinner det bli måndag innan det är helg igen.

Det var avslutning på rallylydnadskursen förra veckan. Det var en styck "slö" hund som jag hade med mig till Trelleborg, Yrsa hade legat och sovit i soffan hela dagen och jag kände inte riktigt igen pussgurkan. Det var inte samma fart på henne på kursen men hon var ändå mycket duktig! Och jag tyckte det var skönt att få prova på hur det är att ha en lugnare hund i kopplet, trots att det ändå är mer action i en trött belgare än i de flesta andra raser.
Nu är det uppehåll till iallafall efter jul och det tycker jag ska bli skönt. Skolan är verkligen inne på sitt upplopp och det känns extra långt det här året, med uppsats som ska skrivas, patienter som ska presenteras och visas in för extern handledare, kliniska prov och den sedvanliga mastodonttentan. Men att börja träna rallylydnad med Yrsa är det absolut bästa jag gjort och jag använder det vi lärt oss på kursen i många andra situationer. Hon lyssnar sju gånger bättre när vi är ute på promenad och hundmöten går om inte smidigt så mycket lättare.

Jag har också konstaterat att det är en riktig gourmet till hund jag har. Tidigare har hon varit väldigt schattig med maten. Kanske ätit hälften av det hon borde varje dag, aldrig kastat sig över den. Så köpte jag "fel" mat en gång, sorten var den samma men smaken en annan, lite dyrare. Kyckling? Nej, lamm ska det vara!
Numera beter hon sig som ett riktigt matvrak. Så fort skålen fylls på slukar hon allt, vilket ALDRIG hände tidigare. Jag kan till och med använda hennes vanliga mat som belöning nu, mycket effektivt och smidigt och prisvärt. Så även om det kostar lite mer köper jag numera alltid lammsmaken men i gengäld får Yrsa ofta jobba lite för maten istället.

Jag slutar heller aldrig förundras över vilket luttrad lägenhetshund jag har. Häromveckan hade grannen i lägenheten under mig besök av hantverkare i två dagar. De pratade och hade sig i trappan och de borrade med väldigt högljudda borrar stup i kvarten. Reagerar Yrsa nämnvärt? Nej, hon lyfter lite på huvudet men fortsätter sedan sova. Sån är hon fian. Trygg och lugn som en filbunke här hemma.

Paradis

Det flyter just nu.
Skolan går bra, umgänget går bra, Yrsa går bra.
Hon sköter sig ganska bra ute på promenaderna, många gånger kan vi faktiskt passera en hund på avstånd utan att Yrsa gör annat än morrar lite, det går faktiskt att få kontakt med henne ibland i dessa situtioner numera. Hon klarar sig fint när jag är i skolan, vaktar min plats i soffan och tuggar inte på inredningen, fast det har i och för sig aldrig varit något problem. Äter bra gör hon också.
Rallylydnaden har det varit två veckors uppehåll från, först för att det inte var något ena helgen och sen för att jag blev sjuk och stannade kvar i Båstad den andra helgen. Men i söndags var hon med och Yrsa var så duktig och vi får så mycket beröm och alla säger att det är jättestor skillnad på henne. De jämför i och för sig med hur Yrsa var första gången och då var hon ju überstressad av allt nytt men även om man bortser från det så är hon förändrad.
Två dagar i rad nu har vi haft besök på kvällarna och Yrsa glufsar som vanligt bara lite när det ringer på dörren, inget skäll här inte. I början är det lite läskigt med nya människor men det går snabbt över nu för tiden. Hon har upptäckt att de flesta gillar att kela och är det något Yrsa är så är det en kelgris. Ikväll var hon i paradiset där hon låg mellan mig och Dominika i soffan, den ena kliade på magen, den andra bakom örat. Kan en hund ha det bättre så säg?

Rallylydnad

I våras när vi var på belgarträffen som Hansi och Boel ordnade i Halmstad träffade vi Göran och Anette. De är instruktörer i rallylydnad och det blev bestämt att jag och Yrsa skulle gå kurs hos dem. Och nu har vi börjat!
Vi har redan hunnit vara där två gånger och hittills har det var superkul!
Första gången var lite stressig, Yrsa beter sig ju som hon beter sig och nu var allt nytt: platsen, människorna, hundarna. Men efter ett tag lugnade hon ner sig lite och andra gången gick allt mycket bättre. Hon var så duktig i lördags, fokuserad och villig att vara till lags. Hon verkar tycka det är kul!
Dessutom är det tryggt att gå kurs för någon som känner till rasen, Göran och Anette och deras barn har själva belgare. De förstår Yrsa bättre än de andra instruktörerna vi stött på (Hansi och Boel kvalar förstås in med Göran och Anette!) och när de säger att Yrsa verkar lugn och stabil och ändå tillgänglig så känns det bra. Det är skönt att få bekräftat från kunniga utomstående att jag har en mentalt stabil hund! Jag vet ju det egentligen men ibland kommer tvivlen smygande- jag är trots allt väldigt partisk. Och sist fick jag beröm för mitt lugna sätt mot pussgurkan så något rätt gör jag iallafall!
Rallylydnad känns som ett bättre alternativ för oss just nu. Agility är kul men det kräver en plan med hinder för att träna de flesta moment och det i sin tur kräver tid att åka iväg till en klubb och träna mellan kurstillfällena. Och är det något jag inte har just nu är det tid. Rallylydnad funkar att träna både hemma på vardagsrumsgolvet och på de vanliga promenaderna(sen att folk tittar får kvitta, kan jag glädja någon så är väl det bra, ett gott skratt förlänger ju livet heter det!) och det passar oss utmärkt! Bättre kontakt får vi på köpet också!

En disig dag i Pildammsparken

Följ med på promenad från Yrsas kissegräsplätt på lagom avstånd från vår port genom sjukhusområdet med hjortstatyn till Pildammsparken....

Yrsa och malmöiter

Det är lustigt, men nästan varje dag händer det att jag får en kommentar beträffande Yrsa från en malmöit. Ibland är det barn som säger till sin mamma eller pappa - "titta, en varg! en varg!" och det är ju bara gulligt. En varg liksom! Många vuxna säger istället "åh, vilken vacker hund!" och det kan jag ju bara hålla med om. En dam på cykel blev jag faktiskt lite orolig för, hon kunde inte slita ögonen från Yrsa och fortsatte upprepa hur vacker hon tyckte hon var en lång bit förbi oss. Blev ju rädd att hon skulle cykla rakt ut på gatan eller gå omkull där hon körde vidare med huvudet vänt bakåt mot oss. En del undrar vad det är för ras. Svarar jag en groenendael säger de vá? en grönländsk? Därför har jag lärt mig att svara en belgisk vallhund, då nickar de lite igenkännande, vallhund det kan de förstå.

Sen finns det de lite jobbiga situationerna. Som häromveckan när vi gick i Pildammsparken och en man med en skabbig blandrashund gick en bit efter oss. När jag märkte att de knappade in tänkte jag att det var bäst att gå till sidan, alla vet ju hur Yrsa är. Så jag vek av från stigen, in genom några träd till en gräsplätt en bit längre bort. Då följer mannen med hunden efter! Jag suckar och är på väg därifrån när han ropar efter mig att han bara ville fråga om det var en hanhund för min hund och hans är av samma ras säger han. - Nej, svarar jag, det är de inte och min hund är en tik. (Tack och lov, då det visar sig att han är ute efter en hanhund att para sin tik med!). Det visar sig att hans hund har groenendael i sig och det kan jag köpa. Han försöker propsa på att de ska hälsa på varandra och jag har fullt sjå med att säga nej, de får inte hälsa. Men han jobbar med problemhundar, hans tik är minsann en alfatik som minsann stod helt lugnt när hon blev insläppt till tre galna pitbull i en hundgård. -Spelar ingen roll, säger jag, de får inte hälsa, min hund behöver inte hälsa på alla hundar hon möter, hon mår inte bra av det, det stressar henne bara mer. -Jo, men det är viktigt att hon får träffa trygga hundar. -Ja, men jag känner varken dig eller din hund, de får inte hälsa. Suck, vissa ger sig aldrig. Sen säger han: jag har sett henne enda sen hon var liten, vi brukar gå där ni går. -Jaha, säger jag. - Ja, vid U-gatan. Que?!! Han vet mer eller mindre var jag bor?! Jeez...

Sen har vi tanten nere på hörnan med frisörsalongen. Den ligger bara tre portar bort, på samma sida som vi bor och vi passerar den flera gånger varje dag. Tanten har en liten svartvit golvmopp som alltid skäller och kastar sig fram mot dörren så fort en hund går förbi. För det mesta står dörren på glänt så hunden inte kan komma ut, men ibland händer det att den gör det. Och det gjorde det häromdagen. Ut flög hunden när vi gick förbi, snabbt som ögat samlade jag in Yrsa så jag höll henne i kort koppel. Hon blir ju som tokig då, men då får jag iallafall mer kontroll och bättre chans att hålla den andra hunden borta. Tanten kommer ut, kallar lite försynt på sin hund. - Ta hunden, säger jag. Då blir tanten skitsur. - Du behöver faktiskt inte gå här förbi, du stryker jämt här förbi, smyger runt hörnan. Du vet att de inte gillar varandra. Jag tappar hakan och säger: men jag bor ju här borta, jag måste få gå här förbi. -Jämt stryker du här förbi, du kan gå över på andra sidan gatan! - Nej, säger jag, det tänker jag inte göra. Jag bor här borta och jag måste få gå här förbi. Stannar inte din hund i din salong får du antingen ha dörren stängd eller hunden kopplad, så är det bara. - Du är ju korkad, säger tanten och går medan hon muttrar till sin kund om hur dum i huvudet jag är som envisas med att passera hennes salong. Idiot. Jag blir trött på människor som inte kan ta sitt ansvar, nog för att lydnaden kan brista eller att det kan uppstå liknande situationer,det har hänt mig, men det är inte okej när det händer igen och igen och igen. Då får man försöka lösa problemet även om det innebär att livet blir lite mindre kul för dig och din hund. Jag tycker till exempel inte att det är så kul att ha Yrsa i långlina i trädgården när vi är hemma hos mamma men eftersom hon hoppar över staketet annars så är det ju så det får vara för det mesta. Jag tänker iallafall fortsätta gå på trottoaren förbi tantens frisörsalong, sen kan hon kalla mig korkad bäst hon vill.

Att summera sommaren

Jaha, så var snart sommaren 2008 till ända och det är dags att packa väskorna och åka åt andra hållet, söderut till Malmö. Och i år tror jag varken jag eller Yrsa längtar dit. Helst hade vi stannat här, där vi kan gå långa promenader på stranden och det är nära till skog och mark. Pildammsparken är vacker men been there done that. Vi längtar hem till Bjäre och jag har alldeles för länge kvar att plugga...

Sommaren ja...
Två saker har jag varit mycket dålig på: att uppdatera bloggen och att medverka på hundpromenaderna. Hansi och Boel, jag är ledsen för det men det är inget personligt. Jag har bara varit trött och oinspirerad och helst bara gjort ingenting.
En annan sak som inte blivit av är någon agilitytävling men det är däremot ett medvetet val. Från början hade jag bara tänkt byta klubb och börjat om någon annanstans eftersom jag inte varit med nöjd med agilitykurserna på Malmö Brukshundklubb. Efter att jag funderat på det lite har jag bestämt mig för att åtminstone tillfälligt lägga agilityplanerna på hyllan. Vad jag och Yrsa hittar på till hösten istället får vi se men kanske blir det mer trix och lydnad, saker som är lättare att träna på hemma i vardagsrummet och på promenaderna.
Vad mer har hänt...
Jo, Yrsa har fått två nya hundkompisar, taxvalpen Tindra och Sandras Dizza. Och det har gått hur bra som helst att introducera dessa två individer i Yrsas liv. Yrsa och Dizza leker jättefint ihop och när de träffades tidigare idag lät Yrsa till och med Dizza komma nära mig, annars brukar Yrsa mycket tydligt och bestämt och inte alls särskilt vänligt tala om vem jag tillhör. Men så har hon också mognat i sommar min lilla gurka. Nu ska vi inte dra för stora växlar på det, hundmöten är fortfarande inte hennes starka sida och kommer antagligen aldrig bli och hon kan fortfarande vara överallt och ingenstans och dövörat vet hon minsann hur man ska slå till, men hon lyssnar bättre än förut och har bättre koll på var jag är. Ska bli spännande att se vart det här kan leda, med en hund där en och annan polett är på väg att ramla ner.
Hur som, vare sig vi vill eller ej så blir det Malmö på söndag och på måndag börjar skolan igen. Rotfyllning är det som står på schemat denna termin och till jul är halva utbildningen avklarad!

Miss Diarheea

Häromdagen, torsdag that is, skulle plastbrosan Patrik ta med sig gårdagens rester, hamburgare, till jobbet för att äta på lunchen. Flera stora 150 grams köttbitar, grillade med kryddor och grillolja.
Exakt hur det gick till har jag inte fått klarhet i men vi kan väl säga så här att Patrik inte riktigt är van vid att man inte kan låta mat ligga framme orörd. Han fick vara utan lunch den dagen för hamburgarna kalasade Yrsa på.
På fredagen ringde mamma mig på jobbet och var så där glad. Då hade Yrsa bajat inne två gånger under dagen, diarré. Och sen har hon varit kass i magen sedan dess. En natt väckte hon mig och ville ut, hon var väldigt ihärdig med buffarna vilket hon aldrig är annars, och både i lördags och måndags har det hänt olyckor inne. Är man en nödig hund med magknip och ingen är hemma och kan släppa ut en- what to do?
Jag har inte varit så orolig för Yrsas omedelbara hälsa eftersom hon har ätit och druckit och varit lika pigg som vanligt men eftersom det har hållt i sig så pass många dagar ändå har jag undrat lite om det bara är hamburgarna det beror på. Och igår kom jag på det. I mammas trädgård finns ett plommonträd och varje morgon har Yrsa mycket bråttom dit. Jag har hela tiden trott det har varit för att hon kanske sett en kanin där eller något någon morgon för hon nosar väldigt under trädet precis som om där var ett väldigt intressant spår. Men så i går såg jag att hon åt något- små små plommon som ramlat ned från trädet. Plommon- inte så bra om man vill undvika diarré. Imorse iakttog jag henne på nära håll under trädet och ja, det var plommonskruttarna hon letade efter. Den lilla fruktälskande ligisthunden.... Men mysteriet verkar iallafall löst.

Härlig är sommaren!

Äntligen blev det varmt igen!

Så i fredags efter jobbet åkte jag och Yrsa, Sandra och Dizza och Elvis och Rolf till hundstranden. Yrsa har aldrig träffat Rolf förr så jag körde samma hälsningsritual som när Yrsa träffade Dizza första gången. Det är skönt när man är bland vänner och känner att man kan göra så. Tack Sandra och Elvis för ert tålamod!!
Det funkar bra(bättre) också, Yrsa får tid på sig att lugna ner sig och jag visar henne att hunden är godkänd. När vi väl släppte hundarna sen så funkade det ganska bra, nu är ju Rolf en snäll hund, men jag upplever ändå att mötet blir lugnare och att det krävs mer för att Yrsa ska säga ifrån. Det var bara en gång hon dök på Rolf och det var när han kom för nära mig. Men det gör hon ju med alla hundar, även dem hon känner väl och det är en annan sak, om än fortfarande inte okej.

Elvis fegade, så det var bara jag och Sandra som badade med våra hundar. Yrsa har inte badat så väldigt många gånger förr, hennes första sommar var vi på stranden ett par gånger, men förra sommaren blev det inte alls. Hon gillar att bada men det är lite läskigt när man inte bottnar och måste simma. Hon simmar som en ångbåt, med frambenen sprattlandes precis i ytan. Kanske det där är en träningssak, Dizza simmade också så och det var hennes första simtur. Hon vill gärna ha något i munnen också när hon måste simma, en pinne eller allra helst kopplet så man har koll på matte.

Efter simturen inmundigades glass som Elvis hade haft vänligheten att köpa med sig. Sandra skrattade och frågade om han hade trott att vi skulle kunna sitta ner i lugn och ro och äta glassen? Men vi kom på den briljanta idén att öva platsliggning under tiden. Det funkade på det hela taget mycket bra, vilket kanske underlättades av det faktum att det inte fanns några andra hundar i närheten.

Stunder som dessa är det som förgyller livet!

Tindra tha Tax

Ett par dagar innan midsommar hämtade pappa och sambon hem en ny liten valp, en taxblandning som fått namnet Tindra.

Mitt bekymmer var hur Yrsa skulle ta emot valpen, skulle hon visa sig från sin vanliga sida eller skulle hon förstå att detta var en liten?

När vi kom till pappa på midsommarafton låg Tindra och sov i soffan. Vi låtsades som ingenting och Yrsa fick upptäcka valpen själv. Det tog en liten stund, men hon kände nog på lukten att det var något som inte stämde för hon hade fullt sjå med att söka av gräsmattan. Till slut vaknade Tindra till och Yrsa upptäckte att det låg något spännande i soffan och genast var hon framme och skulle undersöka. Hon nosade så lugnt och försiktigt, förstod att Tindra bara var en valp. Det kändes bra i hjärtat må ni tro!



Allt gick riktigt bra och Yrsa har verkligen visat sig från sin bästaste sida. Trots det tycker Tindra att hon är lite läskig, hon vill gärna busa med henne men vågar inte riktigt. Det blev mycket för valpen där på midsommarafton, med nya hundar och många människor. Jag och Yrsa stannade hela helgen och på midsommardagen var Tindra aningens mer framåt. Hon kom på att hon kunde gömma sig i buskarna och att Yrsa inte fick tag i henne där, så så fort hon blir rädd springer hon in dit. Yrsa har inte visat några av sina tendenser alls mot valpen men jag förstår om Tindra ändå är lite rädd för henne. Yrsa har fullt sjå med att sätta i gång Tindra, vill inget annat än att busa med henne, men hon ser ju så farlig ut då- skällande och skrattande och många gånger större än Tindra!

Uppdatering

Igår var vi äntligen på hundpromenad igen, den andra sen vi kom till Båstad. Boel saknade uppdatering av bloggen så det är väl bäst att göra henne till viljes ;-)

Det är fyra veckor sedan vi flyttade hem till Båstad över sommaren och det har varit intensiva dagar. Mycket på jobbet (vilket det för övrigt inte alls känns som två år sen jag slutade på) men också mycket att pyssla med på eftermiddagarna/kvällarna. Nu hoppas jag på sommarvärme och att det ska bli lite lugnare på alla plan så att jag och Yrsa kan börja njuta av sommaren på riktigt (sen att jag har en uppsats om måste skrivas det tänkter vi inte på...).

Igår var som sagt vår andra hundpromenad för sommaren. Det är en del nya hundar som tillkommit sedan sist (bla Dizza, leonbergaren Samson, schäfern Leia och en golden). Alla som följer bloggen vet nog hur Yrsa brukar bete sig mot okända hundar- hon visar sig knappast från sin bästa sida. Jag är rent ut sagt skittrött på hennes fasoner; jag älskar min hund och hon har många fina egenskaper men just den sidan hade jag mer än gärna sluppit. Yrsa har dessutom en tendens att se aggressiv ut när hon leker, hon visar tänderna och skäller, vilket igår ledde till att schäfern tog Yrsas och Dizzas jaktlek som allvar och försökte medla- med resultat att Yrsa och schäfern rök ihop. Fast för en gång skull var det faktiskt inte Yrsa som dök på den andra hunden, även om hon inte var sen med att svara upp... Suck säger jag bara...

Vi har också hunnit gå på upptäcksfärd och hittat en mycket bra promenadstig som leder till ett gigantiskt fält. Det växer vete där just nu men till hösten kommer det bli kanon att t ex spåra på. Jag är lite osäker på hur pass nära järnvägen går men går det inte att nå spåret är det perfekt att släppa fian på när veten är skördad.

För övrigt fäller fian. Varje kväll borstar jag bort en halv hund men det märks ingen skillnad, jag skulle kunna borsta tills jag blev gråhårig, pälsen skulle ändå inte ta slut. Fast klaga ska man inte som belgarägare egentligen, det mesta kommer i tussar....

Att vinna nya vänner

Igår fick Yrsa träffa Sandras nya hund Dizza för första gången. Sandra tyckte Yrsa var liten helt plötsligt! Dizza hon är stooor men inte särskilt gammal ännu (ca 6 - 7 mån) och jag har så kopiöst roligt åt detta faktum eftersom Sandra inte själv tar upp så mycket plats... Men Dizza är snäll och Sandra benhård så det kommer säkert gå hur bra som helst för dem!

Iallafall: vi möttes halvvägs i Malensskog och som vanligt blev Yrsa heltokig när det kommer en okänd hund rakt emot oss. Eftersom Sandra är införstådd i hur Yrsa fungerar kunde jag i lugn och ro binda upp Yrsa till en lyktstolpe, be henne sitta så att jag kunde gå fram och hälsa på Dizza för att visa fian att det är jag som bestämmer om en hund är okej att hälsa på eller inte. Nu var det ju inte så lätt att jag bara kunde gå fram till Dizza medan Yrsa satt kvar. Det krävdes ett par tillsägelser och gånger men till slut föll poletten ner, Yrsa satt lugnt kvar medan jag hälsade på Dizza och sen kunde vi fortsätta promenaden med dem i lugn och ro, fortfarande utan att de fick hälsa på varandra. När vi kom till hundängen släppte vi hundarna och det gick hur bra som helst från början. De satte av i full fart, lekte och busade och Yrsa var vänligt inställd på direkten. Det var bara ett par gånger, när Dizza kom för nära mig som hon sa ifrån, hon vaktade till och med Sandra mot Dizza, hon har nog inte riktigt fattat att de hänger ihop ännu! Men de hade hur kul som helst och det var skönt att det gick bra (Smilla var nämligen inte så förtjust i svarta hundar efter hennes bekantskap med Yrsa...). Fast hur skulle man inte kunna tycka om Dizza? Kolla bara!

Att ta sitt pick och pack

Ja, vi reser knappast lätt!!!

Jag är duktig, matte!

Belgarträff

Helgen har tillbringats i Båstad och på söndagen hade Hansi och Boel ordnat belgarträff på Halmstads brukshundklubb. Eller ja, egentligen var det en träff för Zaros valpar men jag och Yrsa fick haka på.

Det var en mycket trevlig dag! Hansi och Boel hade bullat upp med kanelbullar och grillad korv och vi provade på rallylydnad vilket var mycket skoj. På bilden provar vi på "spiralen" och om ni tycker vi har fin kontakt beror det enbart på skinkbiten jag håller i handen! Hur som helst var Göran och Annette från Hrafnens kennel med. De håller kurser i rallylydnad i Trelleborg och förhoppningsvis ska vi gå en kurs för dem till hösten. Det ska bli mycket spännande och nyttigt! Vi är inte så bra på att träna lydnadsbiten annars... Känns roligare än "vanlig" lydnad också... Och det skulle kännas bra att gå kurs för belgarvana personer, de är ju lite speciella de små liven...

Vi hann även med lite agility och vi fick värdefulla tips från Safirs matte Sandra om hur vi skulle
träna vippan som är döläskigt enligt Yrsa (och det är inte utan att jag förstår henne). Med Sandras och Spirits matte Karin lyckades jag iallafall locka Yrsa att gå hela vägen så tipsen ska säkert fungera även om det kommer krävas mycket tid, träning och tålamod.

Vi tränade också platsliggning vilket än något vi inte tränat särskilt mycket mer än lite på hundpromenaderna som vi aldrig kan vara med på längre. Yrsa var superduktig även om hon reste på sig ett par gånger. Överhuvudtaget så kan jag bara konstatera efter gårdagen att jag faktiskt har en mycket duktig hund, jag bara glömmer bort det lite mellan varven...

Efter belgarträffen var vi inte hemma i Malmö förrän vid halv elva på kvällen och Yrsa har i princip sovit sedan dess. Helt slut är hon lillfian...

Yrsa in agility-action

Mysterious

Yrsa har fått ett sår på nosen, precis ovanför överläppen. Och jag vet inte hur det har kommit dit eller vad som har hänt. Jag har sett att hon saknat lite päls där, inte helt kal men tillräckligt för att det skulle se ut som en fläck. När jag har tittat har jag inte sett något men så häromdagen hade det bildats en liten bula- alltså helt enkelt har området blivit inflamerat. Det ser nästan ut som ett fästingbett, men hon har inte haft någon och det sitter onekligen på ett ställe där den i så fall skulle ha synts. Annars är det enda som jag kan komma på som orsakat det lilla såret, slagsmålet mellan Yrsa och borderterriern Svea på agilitykursen. Men det var två veckor sen och i så fall borde det borde ha synts och blivit inflamerat tidigare tycker man. Och att hon skulle ha blivit skadad i helgen på exakt det ställe som varit kalt låter ju lite väl långsökt.
A mystery it is and a mystery it will stay. Får hoppas det läker fint av sig självt bara.

Toppenhelg

Yrsa och jag har spenderat en toppenhelg i Båstad. Solen har strålat och det har varit varmt och skönt. Lite skillnad mot sist vi var hemma. Då snöade det.
Yrsa har busat i skogen med Rocky och Cisco, lullat i trädgården och fått sträcka ut på fältet bakom mammas hus. Själv har jag varit på konfirmation, införskaffat en ny liten datorbebis och gosat en massa med brorsdottern.
Ja, så har ju jag och Yrsa firat två år tillsammans också! Det känns både som igår vi var och hämtade henne i Åsbro och som om hon har varit hos mig för alltid.

Mål

Lika bra att göra det officiellt så vi får skämmas om vi misslyckas.

Vårt mål för sommaren 2008 är att lyckas ta oss igenom ett agilitylopp utan att bli diskvalificerade och vårt mål för hösten 2009 är att gå aktiveringskurs alt. lydnadskurs samt att göra hd/ad röntgen på fian. Vet att det borde varit gjort redan men är man fattig student får man ta det när man är som rikast, dvs. tidig höst.

Vår

Det är vår i Malmö. Vilket främst kännetecknas av att parningssugna skränande måsar börjat cirkulera över hustaken och den hemlösa mannen utanför Ica har tagit fram dragspelet.
Solen har börjat värma, i parkerna blommar krokusarna och marken är blå av scillor. Och det är ljust nästan till klockan sju numera vilket gör promenaderna mer inspirerande än på länge då man inte längre är tvingad till att gå längs de större gatorna bara för att klockan har råkat passera fyra på eftermiddagen och man inte längre vågar sig runt Pildammarna.
Ljuvligt.

Att sakna en vän och återse gamla

Påsklov och Båstad. Och snö. Inga mängder men ändå mer snö än vad jag sett på hela vintern. Vi hade inte planerat för det. Det skulle ju vara vår och solsken som värmer nu när vi var här! Och vi skulle ju ta långa promenader på stranden men det går inte heller eftersom fian har påbörjat sitt tredje löp. Alldeles jättelagom till att vi kom hit (dagen efter). Mamma jublar, överlycklig att få rulla undan alla mattor och hitta små blodfläckar på golvet här och var.

Häromdagen kom Sandra för att hämta upp mig. Yrsa blev jätteglad när hon såg henne. Smilla! Hon hälsade på Sandra och kollade bort mot bilen. Men det kom ingen Smilla. Då sprang hon och kollade vid bakluckan, men ingen kompis där heller. Tillbaks till Sandra där hon ställde sig på bakbenen som för att säga kom igen! Släpp ut henne nu! Vi vill leka! Det var ju inte utan att jag och Sandra blev lite ledsna i ögat....

Igår var vi på hundpromenad, trots löp. Yrsa var helt till sig av lycka. Jag tror nog det var tur att vi kom lite sent så vi missade själva promenaden. Nu fick hon sig ett race med Bruno på hundängen istället så att den värsta överskottsenergin försvann. Hon var riktigt duktig på träningen. Lyssnade jättefint och vi fick beröm av Hansi för vår fina kontakt. Hrmmm, han skulle ha sett oss på morgonen... Då hade hon minst sagt knäck i lurarna...
Som vanligt avslutades det hela med lek. Det funkade faktiskt bra med att ha hundarna lösa tillsammans. Hanhundarna var förstås väldigt intresserade av Yrsa, särskilt Zaro som blivit pappa flera gånger och vet vad det handlar om, men Yrsa fredade sig och klarade av det fint. Nu är hon ju bara i början av löpet, hade det varit längre in hade jag inte vågat släppa henne lös. Fast visst hade det varit mysigt med ett gäng valpar ;-)
Skämt åsido, sådant kräver planering och dessutom vet jag inte om Yrsa borde få några valpar även om hon är vacker och har fina kvaliteter. Som Boel sa, hon har humör den lilla fina damen.

Att förlora en vän

Yrsas hundkompis Smilla har oväntat, fort och plötsligt flugit till hundhimlen. Snälla, söta, fina Smilla...

Jag kan inte fatta att hon är borta och det gör så ont i hjärtat när jag tänker på Sandra som nu måste klara sig utan sin guldklimp. Hur tomt det måste kännas, så halvt livet plötsligt blev.

Jag tror att alla som läser den här bloggen skriver under på att en hund verkligen blir en familjemedlem och kanske ännu mer när man som jag och Sandra lever själva. Ens hund är ens familj, ens liv. Det är till hunden man skyndar hem efter jobbet, det är hunden man delar säng med, det är efter den man anpassar sitt liv. Och plöstligt: borta och hela tillvaron på ända.

Fina, fina Smilla...

Minns hur hon pussade Sandra när hon bad om det, hennes vackra kloka blick... Eller den gången hon försökte klättra i träd bara för att det var det hon trodde Sandra ville. Allt, precis allt, skulle hon gjort för Sandra.

Jag fattar inte....

Agility

Idag var det dags för årets första agilityträning. Ingen kurs som startade, bara träning ihop med några från träningsgrupperna. På mitt initiativ faktiskt, och det blev jag lite trackad för eftersom det blåste snorkallt och nästintill storm nere på planen. Men det är ju inte mitt fel att solen vägrade komma fram trots att den lyst nästan hela veckan!
Vädret till trots blev det ändå ett par trevliga timmar. Vi hjälptes åt att bygga upp en bana som vi sedan sprang ett par gånger var. Jag och Yrsa har inte tränat något sedan kursen slutade i början på november förra året men hon kom ihåg och var duktig. Bommen sprang hon upp på men när den skramlade till blev det tvärnit tyvärr. Instruktörs-Catarina säger att klubben kommer få nya hinder till våren, så vi får väl hoppas på en skrammelfri bom då!

Skattgömma

Titta vad jag hittade i mina gömmor... Är hon inte bedårande söt? Hon ser ut som en liten miniatyrkopia av sig själv.
Det är inte utan att man blir lite valpsugen....

De tre första bilderna är från hämtningen i Åsbro och de två sista från första mötet med Hansi, Boel och Zaro.

Födelsedagsgris

Idag fyller fian TVÅ ÅR!!!

Fast så vidare kul födelsedag vet jag inte om hon haft. Dagen började med att jag dammsög hela stugan som vi bott i i Båstad över jul och nyår. Yrsa som inte är så värst förtjust i dammsugaren anföll och då blir matte arg. Sedan packade jag in oss och halva vårt bohag i lilla bilen och åkte hem till Malmö. Och inte såg det ut som vanligt hemma. Lillebror har hjälpt mig att tapetsera och det såg ut därefter också, med plast över möblerna som inte alls stod där de brukar. Fast hon tycker nog det är ganska skönt att vara hemma igen, hon somnade gott i stora sängen. Och en stor leverpastejbit fick hon iallafall hos mormor. Det var mums!

She's hurt!!!

Häromdagen gick vi på stranden och Yrsa var som vanligt lös och sprang i strandkanten. Plötsligt försvinner benen under henne och hon glider fram på sidan över den delvis isklädda sanden. Och igår upptäckte jag att min älskade fia är skadad- vurpan resulterade i ett litet skärt skrapmärke på nosen... Det verkar inte gå någon större nöd henne men stackars stackars min lilla gurka...