Yrsas hundkompis Smilla har oväntat, fort och plötsligt flugit till hundhimlen. Snälla, söta, fina Smilla...
Jag kan inte fatta att hon är borta och det gör så ont i hjärtat när jag tänker på Sandra som nu måste klara sig utan sin guldklimp. Hur tomt det måste kännas, så halvt livet plötsligt blev.
Jag tror att alla som läser den här bloggen skriver under på att en hund verkligen blir en familjemedlem och kanske ännu mer när man som jag och Sandra lever själva. Ens hund är ens familj, ens liv. Det är till hunden man skyndar hem efter jobbet, det är hunden man delar säng med, det är efter den man anpassar sitt liv. Och plöstligt: borta och hela tillvaron på ända.
Fina, fina Smilla...
Minns hur hon pussade Sandra när hon bad om det, hennes vackra kloka blick... Eller den gången hon försökte klättra i träd bara för att det var det hon trodde Sandra ville. Allt, precis allt, skulle hon gjort för Sandra.
Jag fattar inte....
1 kommentar:
Åhh, det är ALLTID lika svårt att mista sin bäste vän... Oavsett om man lever i (människo-)familj eller inte. En bättre vän är svår att finna: alltid glad och positiv.
Hos oss lever en groenendael-grabb på 12 år och jag bävar för den dagen han måste lämna oss - trots att jag har varit med om det ett par gånger förut...
Skicka en kommentar