Att återvända

Sedan en vecka är jag och Yrsa tillbaks i Malmö. Det känns skönt att vara hemma igen men jag tror vi båda saknar Båstad och familjen och vännerna där mer än vad vi egentligen vill erkänna.
Den här första veckan tillbaks i den stora staden har varit intensiv. Jag har börjat skolan igen och i måndags var det dags att välkomna de nya studenterna till skolan. Detta gjordes med en stadsvandring under vilken "nollorna" fick små uppdrag de skulle utföra. Ett av dessa var att hitta en hemlig person på Möllevångstorget och vem fick den stora äran att vara denna hemliga person? (eh, snarare erbjöd sig i ett mycket svagt ögonblick...) Så efter de obligatoriska timmarna i skolans lokaler sprang jag hem och hämtade min lillfia och gick ner med henne till Möllan. Det var kallt, lite småregnigt och typ fem andra personer förutom vi där- alltså inte så svårt att hitta oss. Men det var ganska trevligt trots allt. Och mycket bra miljöträning för Yrsas del eftersom många ville fram och hälsa. Alla som vill hälsa på Yrsa får så länge det sker på fians villkor och lugnt och försiktigt. Det gick riktigt bra, gurkan var så duktig så duktig! När vi gick hem var hon trött som om vi hade gått en tvåtimmarspromenad!
I tisdags var det dags för fortsättningskursen på agilityn. Oj, vad många vi är den här gången! Men alla gamla kompisar från i våras var där förutom söte lille tollaren Dobby som försvunnit dagen innan! :-(
Där var Guinness, flatten som kan hoppa två meter rakt upp i luften från stillastående; Scott, den 9årig bearded collien; Texas, som ständigt går med nosen i backen och Lina, storpudeln som aldrig hittar på något hyss och får oss andras hundar att framstå som en hög vandaler.
Yrsa tyckte det var superkul att få komma till agilityplanen igen även om flera av hindren är döläskiga enligt henne. Hon lyssnade fint, tyckte det var skoj och HÖLL SIG PÅ PLANEN.
Det är bara att hoppas att det håller i sig eftersom ledarna tycker vi alla ska ställa upp i en tävling i slutet av kursen. Are they out of their minds?!! Kommer gå skitkasst...

Man tager vad man haver...

Ett par vita plaststolar och några överblivna brädor blev idag till en liten hoppbanan i mammas trädgård. Yrsa var riktigt taggad och följde fint vägen JAG tyckte hon skulle ta. Det gjorde mig lite lite lugnare. Häromdagen fick jag nämligen startdatum för agilityfortsättningskursen vilket var synonymt med ångest. Jag tänker genast att alla andra har varit nere på klubben och tränat en massa i sommar medan jag och Yrsa har varit här i Båstad, flera mil från den närmsta agilitybanan. Sen tappar Yrsa lätt koncentrationen när hon tycker något blir tråkigt och enformigt, jagar gärna kaniner och har hon väl bestämt sig för att något är läskigt är hon svårövertygad (läs: vippbrädan, balansbommen, A-hindret, platta tunneln, svängda tunneln....) Nej, det är bara att inse att vi kommer vara sämst på fortsättningskursen, tillbringa mesta tiden ute i skogen (Yrsa jagandes kaniner, jag jagandes Yrsa) och gå dit rak i ryggen!

En löpande löptik

Mamma jublar och jag undrar hur länge vi kommer få bo kvar.

Cykelpremiär

Efter mycket om och men fick jag igår äntligen springern som jag beställt och idag var det dags för premiären. För er som inte vet är en springer en mojäng som man fäster hunden i när man ska cykla så att man kan hålla båda händer på styret och samtidigt ska den reducera ryck så att man inte kör omkull (så lätt...).
Så först skulle fanskapet monteras. Och man kan tycka att när man köper en grej för ganska mycket pengar borde det åtminstone följa med en ordentlig beskrivning på HUR man monterar den. Inte för att det är brain surgery direkt men jag ska inte sticka under stol med att det hade underlättat en del. Och inte är grejen tänkt att passa till min lila tantcykel heller men det ska nog gå ändå även om den inte sitter exakt som det är tänkt.
Jaha, så när monteringen av springern på cykeln var klar, var det dags att montera hunden vid springern. Har man en lite schattig hund som jag så är det lättare sagt än gjort. Tycker Yrsa något är läskigt söker hon ofta trygghet hos mig genom att hoppa, helst upp i knäet. Kan vara ganska bra i vissa situationer, dock inte när det sitter en cykel i andra änden. Att det var lite tumultartat där ett tag är en lätt underdrift och när situationen hade lugnat ner sig var det bara att sätta sig och klappa om cykeln för att fisfian skulle förstå att det här var ju inget farligt.
Därefter var det dags att börja cykla. Starterna var vanskligast och en gång höll vi på att göra en riktigt ordentlig vurpa precis i startögonblicket men det gick tack och lov bra. När vi väl fick upp farten verkade Yrsa inse att det här var ju faktiskt ganska kul ändå och när vi hade cyklat runt runt runt runt runt i mammas trädgård rullade vi ut på Solvägen. Oj, vad det gick undan! Yrsa är ju en galoppör och försök få henne att trava fint vid sidan... Jag kan ju säga så här mycket- om jag vill kan jag bara sitta och åka på cykeln...