Cykelpremiär

Efter mycket om och men fick jag igår äntligen springern som jag beställt och idag var det dags för premiären. För er som inte vet är en springer en mojäng som man fäster hunden i när man ska cykla så att man kan hålla båda händer på styret och samtidigt ska den reducera ryck så att man inte kör omkull (så lätt...).
Så först skulle fanskapet monteras. Och man kan tycka att när man köper en grej för ganska mycket pengar borde det åtminstone följa med en ordentlig beskrivning på HUR man monterar den. Inte för att det är brain surgery direkt men jag ska inte sticka under stol med att det hade underlättat en del. Och inte är grejen tänkt att passa till min lila tantcykel heller men det ska nog gå ändå även om den inte sitter exakt som det är tänkt.
Jaha, så när monteringen av springern på cykeln var klar, var det dags att montera hunden vid springern. Har man en lite schattig hund som jag så är det lättare sagt än gjort. Tycker Yrsa något är läskigt söker hon ofta trygghet hos mig genom att hoppa, helst upp i knäet. Kan vara ganska bra i vissa situationer, dock inte när det sitter en cykel i andra änden. Att det var lite tumultartat där ett tag är en lätt underdrift och när situationen hade lugnat ner sig var det bara att sätta sig och klappa om cykeln för att fisfian skulle förstå att det här var ju inget farligt.
Därefter var det dags att börja cykla. Starterna var vanskligast och en gång höll vi på att göra en riktigt ordentlig vurpa precis i startögonblicket men det gick tack och lov bra. När vi väl fick upp farten verkade Yrsa inse att det här var ju faktiskt ganska kul ändå och när vi hade cyklat runt runt runt runt runt i mammas trädgård rullade vi ut på Solvägen. Oj, vad det gick undan! Yrsa är ju en galoppör och försök få henne att trava fint vid sidan... Jag kan ju säga så här mycket- om jag vill kan jag bara sitta och åka på cykeln...