Hovbacka

Igår var vi i festlokalen och förberedde inför kvällen. Jag tog med mig Yrsa och Eva, en av de andra tjejerna, tog med sig sin hund Smilla (ett). Yrsa kände igen Smilla redan i bilen och det gick hur bra som helst mellan dem. Oj, vad de sprang runt och busade! En gång var Yrsa ute på gården tillsammans med Eva och Smilla. Jag ställde mig i ett av fönsterna och ropade på Yrsa och sen gick jag bort till dörren. Då satt Yrsa så fint där vid fönstret som jag hade kallat ifrån och väntade på mig. Gullehund! Yrsa var faktiskt jätteduktig igår. Hon träffade flera nya människor, alla tjejer, men jag tycker det går bättre och bättre. Hon kan fortfarande vara lite rädd och försiktig men tjejer accepterar hon snabbt nu.

När Smilla åkt hem blev det nog tråkigt tyckte Yrsa för jag hittade hennes halsband på golvet, söndertuggat. Det har varit sönder i spännet så det har inte gått att spänna in utan har suttit ganska löst på henne och nu hade hon fått tag på det där det hängde om halsen och börjat tugga på det. Det gör inte så mycket, det är ju ett valphalsband, men jag hade inte tänkt köpa något nytt till henne förrän nästa månad och då ett fint i läder. Nu får det bli ett billigt igen så länge, det är dyrt att ha fest, men ett halsband behöver vi ju och då måste jag ju köpa ett nytt koppel också- det måste ju matcha! :-)

Försummelse

Har så dåligt samvete, Yrsa har blivit försummad den här veckan, jag har inte alls haft lika mycket tid för henne som jag brukar. Jag och två kompisar ska ha stor 25års-fest imorgon och det har varit bestämt ungefär sen tidernas begynnelse. Det är mycket att fixa och det går tyvärr ut över Yrsa. Men nästa vecka ska jag bara umgås med Yrsa på mina lediga stunder!!!

Det här med rumsrenhet...

Vi var hos min kompis igår och vad gör Yrsa?! Jo, kissar på hennes matta! Tur att vi har känt varandra läääänge! Förlåt, Ida!!!

Annars har Yrsa fattat att det är ute man gör sina behov om man går på fyra ben. Fast det är klart, är man på ett nytt ställe så kan man ju alltid prova om det är okej att kissa inne där...

Hundpromenad

Dags för hundpromenad igen. Yrsa var duktig. Skällde inte (nästan) fast Zaro var på skällhumör i början, uppförde sig ganska bra på promenaddelen (det är trots allt väldigt mycket störning) och lydnadsdelen gick riktigt bra, särskilt mot slutet var Yrsa jätteduktig. Jag var så nöjd, ända tills Yrsa gick på Smilla Två. Tror Yrsa tyckte att Smilla kom för nära mig och dessutom hade jag köttbullar i handen och jag tror en tredje hund var med där också. Jag stod och pratade med Sandra när Yrsa gjorde ett litet utfall mot Smilla. Det var bara det att den här gången sa Smilla ifrån till Yrsa som inte gav sig. Ingen blev skadad och det gick lätt att sära på dem och sen var det bra men jag blev själv så chockad så jag glömde att säga till Yrsa att det där var icke önskvärt beteende. Jävla ligisthund, jag blir så trött på henne ibland! Glädjen över att det gick så bra på lydnaden bara försvann- att jag alltid ska behöva skämmas över henne! Hoppas Yrsa fick något att tänka på också...

Terv-pojke

Min jobbarkompis Linda och hennes son Kevin är hundvakt åt en tervuerenpojke och igår fick Yrsa träffa Sickan ute på gräsmattan. Åh, så fiiiiiin han var! Yrsa betedde sig som vanligt när hon träffar nya hundar men jag börjar vänja mig så jag blir inte lika nervös längre utan kan iaktta i stället och se NÄR Yrsa gör sina utfall. Det är ofta när den andra hunden kommer för nära mig eller henne, helst vill hon nosa den andra hunden i baken först innan den får nosa på henne. Och så jobbar hon efter devisen bättre att förekommas än förekomma, utfallen beror på att hon är rädd och hon biter aldrig utan de är bara till för att skrämmas och sätta den andra hunden på plats. Sickan var också lite reserverad och när Yrsa kände sig mogen för att leka var inte han så pigg på det utan verkade snarare rädd för Yrsa. Gör inte mig något, förhoppningsvis lär det Yrsas något.

Promenader

Våra promenader brukade bestå av ständiga stopp och däremellan drog vi i varsin ände av kopplet. Det kunde ta en timme att gå en sträcka på två kilometer, ibland kändes det nästan som att vi inte kom någonstanns. Men nu har det äntligen lossnat. Yrsa går för det mesta relativt fint i kopplet och det är inte längre samma problem att möta människor, cyklister, bilar... Finns fortfarande en hel del att jobba med men det är inte längre en plåga, våra promenader.

Grattis

GRATTIS YRSA! 6 MÅNADER!!!

Hundpromenad

Idag var det åter dags för hundpromenad. Det blev två nya hundar den här gången. Sandra och Smilla, och en hund, Bonzi, med matte. Det blev lite kalabalik i början med de nya hundarna, särskilt med Bonzi. Yrsa skällde och skällde så jag gick lite bakom den nya hunden så Yrsa kunde spana in den lite. Då lugnade hon ner sig. Det hade nog inte gått så bra om de hade fått hälsa på varandra i början. När de sen väl fick nosa på varandra gjorde Yrsa inte alls utfall på samma sätt som hon brukar. Jag blev lite irriterad på Bonzis matte som envisades med att hela tiden hålla sig i närheten av mig och Yrsa och släppa fram sin hund för att hälsa. Jag berättade redan i början för henne att Yrsa inte är så förtjust i främmande hundar och lite rädd. Sen blev hon sur när Yrsa morrade och gjorde ett litet "utfall" åt hennes hund. Hon sa att då blev hennes hund också arg och bet. Ja, men om det nu är så, varför utmana ödet? En halv minut senare gick hon jättenära med sin hund igen.
Under lydnadsdelen fick vi träna mest med kopplade hundar eftersom vi inte var riktigt säkra på hur de nya hundarna funkade i gruppen. Fick släppa loss Yrsa en gång och det första hon gjorde då var att rusa fram till staketet och skälla ut en joggare och sen vägra att komma. Suck, suck, suck... alltid får man skämmas.... Och inte hade jag tillräckligt gott godis heller, bara torrisar och det duger inte på hundpromenaden. Då måste det tunga artilleriet fram! Jag lär mig minst lika mycket på dessa träffar som Yrsa, om inte mer....

Besök

Idag kom Yrsas uppfödare Susanne och Hasse och hälsade på. Det var kul att få visa dem hur Yrsa har det. Vi träffades först uppe vid kyrkan innan de följde med hem på fika. När Yrsa såg dem verkade hon inte veta hur hon skulle reagera. De var främlingar men ändå något bekant... Efter en stund kände hon igen dem, fast Hasse tog det lite längre tid att gå fram till.
Fick en del intressant information som förklarar en del av Yrsas beteende. Hasse var den som alltid fick klippa klorna och en gång hade han råkat klippa Yrsa i pulpan. Därför är det bäst att vara lite extra på sin vakt mot män. Och en gång som liten kravlade Yrsas sig in mellan badkaret och en vägg och fastnade där vilket resulterade i att hon bröt klon. Inte konstigt att man knappt får röra vid hennes tassar!
De berättade även hur de vuxna hundarna hade varit mot valparna. En hund hade varit jättesnäll, nästan aldrig sagt i från, en hund sa till direkt medan mamman var lite mittemellan. Yrsa verkar ju jobba efter devisen bättre att förekomma än förekommas vid möte med nya hundar och kanske det är något som hon fått med sig från uppväxten. Egentligen behöver man ju inte spekulera, det är ju som det är, men personligen ser jag hellre att det är något inlärt än medfött... Inbillar mig att det är lättare att lära om än att lära henne hantera ett personlighetsdrag på ett bra sätt.

Strandbesök

Två besök på stranden har det blivit i helgen. Igår var vi fyra tjejer, en kille och två hundar som åkte till den nya hundstranden i Segelstorp. Jättefint vatten, kallt men klart. Yrsa hade aldrig träffat den andra hunden tidigare, Smilla (nr.2), men det gick bra. Jag hade förklarat för Sandra, hennes matte, hur Yrsa är i början men det dröjde inte länge innan Yrsa ville leka. Däremot gjorde hon några utfall senare mot Smilla. Vet inte vad det tog åt henne, om Smilla kom för nära mig eller något. Överlag är de jättebra kompisar iallafall och Smilla Två är en jättefin och snäll hund. Hursomhelst så uppförde Yrsa sig väldigt bra på stranden igår. Satt och nöjt och bara spanade.
Idag åkte jag och Yrsa själva till stranden här i Båstad. Jag vet inte vad det tog åt Yrsa men hon uppförde sig väldigt, väldigt illa. Bara skällde på alla hundarna (verkligen skällde också, inte bara morrade), slet och drog i kopplet. Det var inget särskilt som hände heller, utan hon var så från början. Sen blev det ju knappast bättre av att det kom fler och fler hundar från alla möjliga håll heller. Men det kan jag förstå, att det blev för mycket för henne, hon blev uppstressad, men hon var ju så redan från början... Jaja, det är bara att hoppas att det inte blir permanent. Vi hann iallafall med ett bad och en ordentlig lekstund med Smilla Två (som vi träffade på stranden) innan jag kände att det blev för mycket, både för mig och Yrsa. Och jag ska vara ärlig, helt hopplös var inte Yrsa. Det hände faktiskt att hon lyssnade och satt lugnt och bara tittade på de andra hundarna. Yrsa svarar jättebra på beröm så jag försöker att berömma när hon gör något bra, snarare än att säga till henne när hon gör fel. Det vill säga att ignorera när hon skäller, men ge beröm när hon är tyst. I vanliga fall accepterar jag inte att hon morrar heller men idag fick jag gå i från mina principer lite, hellre att hon morrar än tokskäller liksom!

Hundpromenad

I tisdags var det dags för hundpromenad igen. Den här gången var det redan "upptaget" på hundängen, tre hundägare, fyra hundar. En av hundarna har jag och Yrsa träffat förut, en labrador. Efter att ha pratat med de andra hundägarna och de hade övertygat oss om att deras hundar var snälla hundar släppte jag in Yrsa. Det gick bra men det var lite obehagligt ett tag. Yrsa morrar ju gärna och gör utfall mot okända hundar och de här hundarna sa äntligen ifrån. Hon behöver ju lära sig hundspråk men det är inte särskilt kul att stå och titta på. Jag var ju inte ensam, det kändes skönt att Hansi och Boel som har mer hundvana än mig var där. Mot slutet slappnade Yrsa av så pass att hon kunde välja ut en av hundarna som det kändes tryggt att leka med. Men då sa Zaro ifrån! Han verkade inte alls uppskatta Yrsas lekinviter med den andra hunden! Blev nog lite svartis....

Och idag har jag och Yrsa träffat grannhunden, cairnterriern Tindra. Hon dök in i deras bil, hälsade glatt på hennes ägare, och ville bara leka med Tindra. Jag hade inte hjärta att säga åt Yrsa att jag inte uppskattade att hon dök in i bilen på det där sättet, jag blev bara glad och lättad att hon betedde sig som en normal hund. Annars har Tindra fått sig en och annan utskällning. Är förvånad över att Yrsa verkade känna igen dem, det var längesen vi stötte på dem och då har Yrsa inte alls verkat gilla Tindra.

Landet

Yrsa och jag åkte till Eva och hennes hund Smilla. De bor en liten bit utanför Båstad, på landet. Kor och hästar, nyslaget hö, skog, småvägar...
Yrsa verkade komma ihåg att vi träffade Smilla för ett par dagar sen för hon sprang direkt fram till Smilla och ville leka. Det fick de göra också. Busa av sig. Smilla är bara ett par månader äldre än Yrsa. När de rasat av sig det värsta gick vi på promenad. Så så skönt att slippa alla människor! Jag vet knappt var jag ska ta vägen med Yrsa nu när det är tennisvecka, det är ett enda myller. Jag menar inte att vi ska undvika människor men det kan vara ganska tröttsamt, vi kommer liksom ingenstans eftersom vi måste gå åt sidan i många situationer. Men ikväll uppförde Yrsa sig så FINT! Är så nöjd med henne ikväll. Hon gick fint i kopplet för det mesta utan att dra, trots att Smilla gick före henne, och hon hade bra kontakt med mig. Hon morrade lite när vi gick förbi en hästhage men det är inte så konstigt eftersom hon antagligen aldrig sett en häst förut. Ja, så träffade vi Fredrik, en kompis till mig och Eva, och ja, Yrsa gillar inte okända människor, särskilt inte om de är av det manliga könet (vilket jag tycker är konstigt eftersom hon träffar många män- mammas kille, lillasysters pojkvän, pappa, lillebror, tre styvbrosor...). Hon ger liksom inget bra första intryck när hon nafsar.... Då hälsade jag ändå på Fredrik först, tog honom i hand för att visa att han inte var farlig men det hjälpte inte. Det finns lite att träna på men på det hela taget skötte hon sig jättebra!!!!

Och en sak till- vad är det som får folk att tro att bara för att de bor på landet är det okej att låta sina hundar springa runt hur som helst utan någon som helst uppsyn?! Vi träffade inte mindre än tre olika hundar som sprang lösa utan att det syntes till någon ägare, varav den ena hunden, berättade Eva, inte gillade andra hundar. Det var lagom kul när han kom springande fram till mig och Yrsa (som var i koppel), och hon morrade och han morrade... Jag tänkte att nu smäller det, men det gjorde det som tur var inte, men fy vad förbannad jag blev! Det behövs liksom inte att Yrsas rädsla för andra hundar spärs på...

Sol, vind och vatten

Igår var det hundpromenad igen men istället för träning bestämde vi oss för att köra bort till hundstranden och bada med hundarna eftersom det var så varmt. Varken vi eller hundarna orkar koncentrerar oss då. Det var jättekul verkligen! Det plaskades och simmades och skvättes och sprangs och hoppades. Det är så kul att Yrsa gillar att bada!

Morgonstund har guld i mund

Jag och Yrsa går som sagt upp ganska tidigt på morgnarna, vid sex-tiden. Klockan ringer redan vid halv sex men vid den tiden är varken jag eller Yrsa särskilt alerta så det brukar snoozas både en och två och tre gånger innan vi orkar oss upp. Slutsats: det finns inte så mycket tid över för oväntade händelser. Det brukar gå bra men idag hade vi vår värsta morgon hittills.
Först hämtar Yrsa en toarulle på toaletten medan jag är i duschen- toapapper över hela hallgolvet.
På vår kisserunda bajjar hon inte förrän vi är tillbaks utanför porten, bara att vända tillbaks nerför backen till soprummet med påsen.
När vi är på väg ut till bilen sitter det en katt utanför porten som Yrsa givetvis får syn på och hon börjar tokskälla i trappuppgången. Ekade fiiiint! Lagom kul klockan sju på morgonen, grannhunden stämde också in... Så kommer vi utanför porten och Yrsa har katten i färskt minne och sätter av efter den. Trots att jag var beredd tappade jag greppet om kopplet eftersom jag samtidigt var upptagen med att bära lunchlådan och öppna porten. Yrsa satte av efter katten runt huset, döv naturligtvis. Samtidigt kommer ena grannen ut och när Yrsa kommer springande tillbaks är det så klart inte mig hon springer fram till utan grannen. Jag skämdes rätt rejält och kände mig som värsta dåliga oansvariga hundägaren utan någon som helst pli på min ligisthund. Och när vi väl kommer fram till pappa och Åsa far Yrsa fram till deras kaninbur så fort hon kommit av bilen och vägrar gå in. Suck, suck, suck...
Och ja, för de som undrar, jag kom försent till jobbet....

Fiskmåsar...

... borde förbjudas! Både de som bygger bon på hustaken och sen vaktar dem med liv och lust och de som kommer hit och invaderar! Alla som bor i kuststäder vet nog vad jag pratar om! Blä, tycker både Yrsa och jag!

Hon fattar!

Lilla fian var så duktig på kvällspromenaden nyss. Hon upptäckte att det gick ett par med en barnvagn bakom oss och då satte hon sig självmant på min vänstra sida och där satt hon snällt tills de gått förbi. Tro nu inte att hon uppförde sig så här exemplariskt hela promenaden men det kändes ändå väldigt bra. Och inte verkade hon bry sig lika mycket om cyklisterna som vanligt heller. Det finns hopp om framtiden!