Avslutning

Igår var det dags för sista agilitylektionen för i år. Nu väntar ett låååååååångt uppehåll, först i mars/april drar det igång igen.
Sista gången gick i tävlingens tecken. Först ut var köttbullejakt, där det gällde att samla så många köttbullar som möjligt utan att hunden åt upp dem. Det låg nämligen en liten poänglapp i. Yrsa och jag lyckades roffa åt oss 4 köttbullar av totalt 20 vilket resulterade i 14 poäng.
Därefter var det dags för agilitytävling. Yrsa och jag var först ut och det gick väldigt bra i början och lite sämre i slutet då jag tappade fokus och rörde till det för fian. Och det stör mig en del eftersom vi hamnade på fjärde plats, den sämsta platsen av alla. Vi fick se oss snuvade på den lilla plaketten av taxen Selma med matte. Grrr.... Jag vill så väldigt gärna vinna ett pris en gång, och allra helst en rosett! :-) Vi gjorde åtminstone bättre från oss än förra kursavslutningen då vi kom nästsist!
Efter fikat avslutades kursen med bus och lek för hundarna inne på agilityplanen och jag måste säga att det är få saker som slår att titta på ett gäng hundar som far runt som vettvillingar och som samsas. Yrsa hade hur kul som helst och sov gott när vi kom hem sen.

Yrsa i himmelriket

Igår var det dags för nästsista agilitylektionen för i år. Jag trodde det skulle gå skitkasst eftersom Yrsa var überaktiv och jag var überirriterad just av samma anledning. Men det gick snarare väldigt bra och det funkar hur bra som helst med klickern. Träningspasset avslutades för en gångs skull med att vi släppte hundarna och oj, som hon sprang lilla fian! Idag är mitt dåliga samvete lite stillat och Yrsa lite lugnare.

Arrrgh! Jag blir tokig!

Jag har en styck överaktiv hund med ofantligt mycket sprall i benen och ovanligt många nerver på utsidan!
Ett ordentligt race på ett stort fält eller på stranden är vad hon skulle behöva och inte bara fjutta runt nere i vår minimala trädgård! Tur det snart vankas resa mot nordligare breddgrader....

A Magic Little Thing

En av instruktörerna på agilitykursen tyckte vi skulle börja använda klicker och i tisdags klickades det hejvilt på planen. Jag vet inte hur de andra upplever det men Oj, vilken skillnad! Yrsa var mycket mer uppmärksam på mig, förstod snabbt vad jag begärde och jobbade verkligen för klicket. Det krävs ju fortfarande en massa övning, på det sättet är det ju inget mirakelverktyg, men jag tror det blir lättare för mig som förare att berömma exakt det beteende jag vill och därmed blir det ju lättare för hunden att förstå vad jag är ute efter. Mindre förvirring helt enkelt.

Vadet

Förra året, kommer inte ihåg om det var på Fars dag eller pappas födelsedag, slog jag och min bror vad. Jag vet inte hur vi kom in på det men vadet gällde huruvida jag kunde lära Yrsa att hämta telefonen eller inte.

Hmm... kan vara en idé att börja träna nu...

Tävling Två

I söndagsmorse ringde klockan inte fullt så tidigt som helgen innan men fortfarande mer eller mindre mitt i natten! Den här gången bar det av till Oxie BK som inte alls ligger i Oxie utan endast fem minuters bilfärd från mig. Därför tog jag bilen själv idag och vid halv åtta mötte vi upp de andra från klubben. Orutinerad som man är har jag ännu inte inhandlat vare sig lyxig bur (alltså har Yrsa fått sitta i bilen så länge och det går ju bra så länge det inte är varmt men är inte så skoj här i ligisttrakter) eller uppfällbar stol. Som tur var hade den finska lapphunden Bexs matte en extra stol i bilen som jag fick låna.
Efter anmälan var det dags för banvandring och den här gången var agilityklassen först ut. Banan såg så rolig ut att jag tyckte det var riktigt tråkigt att Yrsa inte tar alla hindren! Och domaren var den sötaste och snällaste från Danmark. Innan banvandringen hade han en liten genomgång av reglerna eftersom, som han sa, många kanske tävlade för första gången. Sen att hälften inte förstod vad han sa spelade mindre roll- det var ju omtänksamt!
Hur som helst, när det var vår tur var Yrsa mest intresserad av att nosa på balansbommen och vi fick ganska snabbt tre vägran och därmed en diskning. Men vi fortsatte banan och överlag gick det relativt bra. Det var ett par gånger Yrsa var på väg ut mot en annan hund (gulp! hemska tanke!) men hon kom tillbaka. Till och med den platta tunneln tog hon! Jag vet inte vad som hände med henne på träningen sist men hon tog den ena platta tunneln efter den andra och tyckte det var skitlajbans! Hoppas det håller i sig!
Hoppklassen, där vi faktiskt har en chans, gick mindre bra. Det var flera ekipage strukna före oss så plötsligt var det vår tur utan att jag var riktigt beredd. Och Yrsa hon var heltaggad och lyssnade knappt på vad jag sa. Vi sprang mest runt som yra höns och det var säkert en syn för gudar....
Så ska jag sammanfatta vår lilla tävlingssäsong så gick det bäst i Trelleborg men båda tävlingarna var lika roliga! Nu är det ett par gånger kvar på fortsättningskursen och till våren är vi anmälda till en träningsgrupp. Frågan är bara vad vi ska sysselsätta oss med hela långa vintern...?

Tävling Ett

I lördagsmorse ringde klockan kvart i sex. Yrsa är inte särskilt morgonpigg, ringer klockan innan åtta brukar hon inte reagera utan fortsätter lugnt att sova vidare. Själv vaknade jag relativt pigg och utvilad, kanske att det fanns lite nerver med i bilden...
Trötta eller inte, upp skulle vi för kvart i sju hämtade Lena med flatten Guiness oss och så bar det iväg till Trelleborg. Bara det var ju spännande tyckte jag, som aldrig har varit längre söderut i Sverige än Malmö, hahaha!
Det var väldigt lätt att hitta till brukshundklubben och väl där tog instruktörerna från agilitykursen, Catarina och Marina, hand om oss. Längs havet i Trelleborg växer palmer och aloevera och i bilen hade Lena och jag skämtat om att vi nu hade kommit till Gran Canaria och det kändes som riktig charter när Catarina visade oss hur och var vi registrerade oss, köpte tävlingsbok och mätte hundar. Till och med solen sken och värmde hela dagen!
Den första klassen var hoppklass och jag blev riktigt glad och lättad när jag såg att den platta tunneln inte var med. Nu hade jag och Yrsa åtminstone en chans att ta oss runt banan! Allt flöt på smidigt och det blev snabbt largehundarnas tur. Det pirrade allt lite i magen när vi stod där och väntade på att det skulle bli våran tur.
Yrsa började med att springa runt det första hopphindret (vägran 1) och förbi däcket istället för att igenom (vägran 2) men sen! Oj, vad fint hon följde med och så duktig hon var på att söka kontakt med mig och kolla vart vi skulle! Så bra har hon aldrig hängt med förut! Hon hoppade till och med över lången (ett långt, platt, lågt hinder) trots att det plötsligt stod långa pinnar bredvid (vilket alltid finns på tävling, två i början på hindret, två i slutet och mellan vilka hunden måste hoppa). Men sen tog det stopp när Yrsa inte sprang in i tunneln direkt (vägran 3 och därmed diskning). Men jag är så nöjd med vår insats, med Yrsas insats! Duktiga duktiga fian!!!
Ja, sen var det ju agilityklassen.... Där gick det inte lika bra. Yrsa tog det första hopphindret men sen fortsatte hon upp på A-hindret (ett klätterhinder som ser ut som ett A och som för övrigt är Yrsas favorit) och vi blev diskade. Men det gjorde inte så värst mycket. Jag hade inte förväntat mig något annat än ett urkasst lopp i agilityklassen eftersom Yrsa tycker flera av hindren som ingår där är döläskiga (platta tunneln, gungbrädan och även balansbommen eftersom den på uppvägen påminner väldigt mycket om gungbrädan). Så trots att vi diskade oss i båda klasserna gick det över förväntan och jag har verkligen fått mersmak! Nästa vecka väntar agilitytävling i Oxie och sen har vi hela långa hösten och vintern på oss att träna. Till våren ska hon ta alla hindren så det så!

Skrock

Vi har fått startnummer 13 på lördag...