Decembersnö

Uppdatering

Fian var nedsövd i knappt en timme på Djursjukhuset och stannade kvar i knappt ett dygn för observation. Under den tiden såg de några enstaka småryckningar hos henne och hon hade vinglat till en gång när de undersökte henne. Veterinären som hade haft hand om henne på lördagen ringde mig i lördags vid lunch och sa att Yrsa gärna fick vara kvar för vidare observation men att jag också fick ta hem henne om jag ville det. Jag valde att ta hem henne eftersom jag vet att hon blir stressad i den miljön, bättre att hon är hemma om hon ska vara vaken, jag känner mig trygg med det.
Fian såg allt bra ynklig ut när hon kom gående med djurskötaren. Hon kände inte igen mig och Joel först utan fick lukta ett bra tag och allt eftersom började svansen vifta.
När vi hade kommit hem var hon betydligt piggare. Tyvärr startade de partiella anfallen strax efter att vi kom hem igen; det rycker i ansiktet och öronen och hon vinglar till och har ibland så svårt att hålla balansen att hon trillar ihop. Hon försvinner lite i blicken men är medveten hela tiden och är på benen omedelbart efteråt. Det går på ett par sekunder.
Jag har bestämt mig för att avvakta och se hur det här med de partiella anfallen utvecklar sig. Sist avtog de ju under ett par dagar för att därefter försvinna helt och hon är förutom dessa pigg om än lite glömsk, men minnet verkar börja återvända. I natt sov hon med mig i sängen och idag har hon självmant hoppat upp i både soffan och sängen, tidigare har det varit som om hon inte har vetat hur hon skulle göra för att komma upp.
Hon minns vilken dörr vi bor i men inte på vilken trappuppsats (ställer sig framför dörren på trappavsatsen nedanför oss), hon har lite svårt med vissa kommandon, det ser ut på henne som att hon vet att det betyder något särskilt men att hon inte kommer på vad. Och hon gruffar mot sin egen spegelbild i portarna, källarfönstren och i lacken på bilar vi passerar.
De partiella anfallen har inte avtagit i den mån som jag hade önskat att de skulle ha gjort vid det här laget men jag tycker att de har minskat något i frekvens och att hon inte tappar balansen helt, fullt så mycket som hon gjorde igår eller dagen innan det. Och som sagt, hon är pigg och knatar på bra på promenaderna, hade hon inte varit det kanske varit annorlunda.
Vi får vänta och se hur det utvecklar sig med andra ord. Och jag har sagt det förr. Yrsa har ju också rätt att vara sjuk och rätt till en chans att bli frisk.

Grand och petit mal

Fina fina gurkan...
Sedan i onsdags morse har hon haft totalt 12 (!) grand mal anfall och hon är nu påtagligt påverkad. Efter anfallen har hon systematiskt letat upp hörn och försökt klämma sig in på de mest konstiga ställen (eller vad sägs som mellan toalettstolen och väggen bakom?). Det har varit svårt att få henne att komma till ro. Jag har försökt hjälpa henne att lägga sig men det är få gånger hon har accepterat det, antingen har hon stretat emot från början eller så har hon legat ner i några sekunder innan hon har börjat sitt vankande igen. På promenaderna har hon varit trött, gått någon meter bakom mig, vinglat och gjort bilister sura som inte tyckt att vi gått över vägen fort nog. Hon har haft svårt att kissa eftersom hon har varit så trött i bakbenen att de nästan flutit ut helt åt sidan när hon satt sig ner. Två gånger har jag fått bära henne upp för trapporna till tredje våningen där vi bor för att hon inte orkat gå i trappan, och knappt verkat veta hur hon ska göra. Jag har fått hålla emot i halsbandet när vi gått nerför trapporna eftersom hon har varit så vinglig och för att hon inte skulle tappa balansen och slå sig ordentligt.
Igår när vi gick och lade oss, gick hon och lade sig under en stol som står inklämd mellan ett bord och soffan, ett ställe där hon aldrig någonsin har legat eller ens varit tidigare. Det känns som om det är en urinstinkt, det där med att ställa sig i hörn och försöka klämma sig in i smala prång, att hon känner att hon mår dåligt och därför söker skydd, kanske både från den egna flocken och andra potentiella faror som hon inte skulle kunna hantera.
Det senaste stora grand mal- anfallet hade hon igår vid 21-tiden. Hon vaknade till plötsligt och var orolig en bra stund runt 2- tiden då jag hade väntat mig ett nytt grand mal- anfall om hon skulle följa sin "tidtabell". Det kom inget och vi har sovit ganska bra i natt. Jag på soffan eftersom sängen är nerkissad, Yrsa på golvet eftersom hon inte orkat ta sig upp någon annanstans.
Idag har hon inte haft några grand mal- anfall däremot har hon haft konstanta petit mal-anfall istället. Det rycker i hennes ansikte, öronen klipper och kramperna fortplantas längs med kroppen och hon tappar balansen. Hon hade ju denna typ av kramper också i somras, den gången då hon hade 8 anfall på två dygn, men de kom då i kluster om 5- 10 stycken och därefter var hon mycket trött och lade sig och sov ett tag. När hon sedan varit uppe en stund kom det en ny anfallsvåg. Den här gången har de inte kommit i kluster utan de har pågått hela tiden och de har tilltagit över dagen.
Strax efter 14 idag hade vi tid hos veterinären. Hon undersökte Yrsa och fick ju se hennes petit mal- anfall och hon fick även se en videofrekvens på hur det ser ut när Yrsa har ett grand mal- anfall, jag filmade henne igår just för att kunna visa det för Ulrika.
Ulrika gick iväg och diskuterade med andra veterinärer och det var även inne ytterligare en veterinär och tittade på Yrsa. De tyckte att hon hade krampat så pass mycket de senaste dagarna plus att hon nu hade dessa småkramper att de tyckte att det nu kunde vara indicerat att söva ner henne för att förhoppningsvis få det att släppa.
Usch, vilket svårt beslut att ta! Men medan vi satt där och jag försökte bestämma mig för hur jag ville göra tilltog Yrsas petit mal och hon fick allt svårare att hålla balansen, hon till och med dråsade handlöst i golvet några gånger. Så så fick det bli.
Jag fick följa med in på vårdavdelningen där djurägare normalt inte har tillträde. Men de tyckte det var bäst för Yrsa eftersom hon lätt stressar upp sig. Hon fick en bur längst in i rummet i hörnan, det var faktiskt lite mysigt, buren var ganska ordentligt tilltagen och det låg flera "fårskinnsfällar" i den. Så jag kröp in där tillsammans med Yrsa och hon fick Stesolid och Propofol intravenöst och hon somnade snabbt. Djurskötarna var supergulliga precis som all annan personal vi har träffat. De berättade hur medlet Propofol fungerade, hur de kontrollerade att hon var tillräckligt nersövd men samtidigt mådde bra. Hela tiden kommer det sitta en djurskötare tillsammans med Yrsa för att övervaka så hon ligger på rätt medvetandenivå och att hon mår bra. Behöver djurskötaren av någon anledning lämna henne har de en kamera som gör att de fortfarande kan hålla koll på henne.
För knappt en timme sen ringde Ulrika mig för att uppdatera om läget innan hon gick hem för dagen och då hade de precis väckt upp Yrsa lite igen. Hon hade då inte haft några kramper men hon var fortfarande mycket lugn och sederad. Nu kommer de fortsätta hålla henne under uppsikt och om det behövs kommer de söva henne igen. Och sen får vi ta det som det kommer.
Nu när jag sitter här hemma själv känner jag mig mer avslappnad själv, jag kan koppla av istället för att hela tiden hoppa till så fort Yrsa gör något ljud ifrån sig. Men tomt och tyst är det hemma utan henne...

Älskade lilla gurkan

Hon är sjuker min lilla fia.
Det senaste dygnet har hon haft hela åtta anfall, med början strax innan åtta i morse. Nu är klockan tre på natten, knappt två timmar sedan det senaste anfallet.
Det är som en ond mardröm och man känner sig så otroligt maktlös! Och inte finns det så mycket mer att göra utöver att ge henne Stesolid i samband med anfallet, det är bara att vänta och se....
Min lilla gurka!

Novembersnö