Grand och petit mal

Fina fina gurkan...
Sedan i onsdags morse har hon haft totalt 12 (!) grand mal anfall och hon är nu påtagligt påverkad. Efter anfallen har hon systematiskt letat upp hörn och försökt klämma sig in på de mest konstiga ställen (eller vad sägs som mellan toalettstolen och väggen bakom?). Det har varit svårt att få henne att komma till ro. Jag har försökt hjälpa henne att lägga sig men det är få gånger hon har accepterat det, antingen har hon stretat emot från början eller så har hon legat ner i några sekunder innan hon har börjat sitt vankande igen. På promenaderna har hon varit trött, gått någon meter bakom mig, vinglat och gjort bilister sura som inte tyckt att vi gått över vägen fort nog. Hon har haft svårt att kissa eftersom hon har varit så trött i bakbenen att de nästan flutit ut helt åt sidan när hon satt sig ner. Två gånger har jag fått bära henne upp för trapporna till tredje våningen där vi bor för att hon inte orkat gå i trappan, och knappt verkat veta hur hon ska göra. Jag har fått hålla emot i halsbandet när vi gått nerför trapporna eftersom hon har varit så vinglig och för att hon inte skulle tappa balansen och slå sig ordentligt.
Igår när vi gick och lade oss, gick hon och lade sig under en stol som står inklämd mellan ett bord och soffan, ett ställe där hon aldrig någonsin har legat eller ens varit tidigare. Det känns som om det är en urinstinkt, det där med att ställa sig i hörn och försöka klämma sig in i smala prång, att hon känner att hon mår dåligt och därför söker skydd, kanske både från den egna flocken och andra potentiella faror som hon inte skulle kunna hantera.
Det senaste stora grand mal- anfallet hade hon igår vid 21-tiden. Hon vaknade till plötsligt och var orolig en bra stund runt 2- tiden då jag hade väntat mig ett nytt grand mal- anfall om hon skulle följa sin "tidtabell". Det kom inget och vi har sovit ganska bra i natt. Jag på soffan eftersom sängen är nerkissad, Yrsa på golvet eftersom hon inte orkat ta sig upp någon annanstans.
Idag har hon inte haft några grand mal- anfall däremot har hon haft konstanta petit mal-anfall istället. Det rycker i hennes ansikte, öronen klipper och kramperna fortplantas längs med kroppen och hon tappar balansen. Hon hade ju denna typ av kramper också i somras, den gången då hon hade 8 anfall på två dygn, men de kom då i kluster om 5- 10 stycken och därefter var hon mycket trött och lade sig och sov ett tag. När hon sedan varit uppe en stund kom det en ny anfallsvåg. Den här gången har de inte kommit i kluster utan de har pågått hela tiden och de har tilltagit över dagen.
Strax efter 14 idag hade vi tid hos veterinären. Hon undersökte Yrsa och fick ju se hennes petit mal- anfall och hon fick även se en videofrekvens på hur det ser ut när Yrsa har ett grand mal- anfall, jag filmade henne igår just för att kunna visa det för Ulrika.
Ulrika gick iväg och diskuterade med andra veterinärer och det var även inne ytterligare en veterinär och tittade på Yrsa. De tyckte att hon hade krampat så pass mycket de senaste dagarna plus att hon nu hade dessa småkramper att de tyckte att det nu kunde vara indicerat att söva ner henne för att förhoppningsvis få det att släppa.
Usch, vilket svårt beslut att ta! Men medan vi satt där och jag försökte bestämma mig för hur jag ville göra tilltog Yrsas petit mal och hon fick allt svårare att hålla balansen, hon till och med dråsade handlöst i golvet några gånger. Så så fick det bli.
Jag fick följa med in på vårdavdelningen där djurägare normalt inte har tillträde. Men de tyckte det var bäst för Yrsa eftersom hon lätt stressar upp sig. Hon fick en bur längst in i rummet i hörnan, det var faktiskt lite mysigt, buren var ganska ordentligt tilltagen och det låg flera "fårskinnsfällar" i den. Så jag kröp in där tillsammans med Yrsa och hon fick Stesolid och Propofol intravenöst och hon somnade snabbt. Djurskötarna var supergulliga precis som all annan personal vi har träffat. De berättade hur medlet Propofol fungerade, hur de kontrollerade att hon var tillräckligt nersövd men samtidigt mådde bra. Hela tiden kommer det sitta en djurskötare tillsammans med Yrsa för att övervaka så hon ligger på rätt medvetandenivå och att hon mår bra. Behöver djurskötaren av någon anledning lämna henne har de en kamera som gör att de fortfarande kan hålla koll på henne.
För knappt en timme sen ringde Ulrika mig för att uppdatera om läget innan hon gick hem för dagen och då hade de precis väckt upp Yrsa lite igen. Hon hade då inte haft några kramper men hon var fortfarande mycket lugn och sederad. Nu kommer de fortsätta hålla henne under uppsikt och om det behövs kommer de söva henne igen. Och sen får vi ta det som det kommer.
Nu när jag sitter här hemma själv känner jag mig mer avslappnad själv, jag kan koppla av istället för att hela tiden hoppa till så fort Yrsa gör något ljud ifrån sig. Men tomt och tyst är det hemma utan henne...