Yrsa och skatan (och en liten parantes)

Häromdagen var jag och Yrsa på hundrastplatsen på Borgmästaregården. Utanför staketet spatserade en skata omkring och Yrsa tycker ju att det är väldigt kul att jaga fåglar. Så hon sprang fram till staketet och skrämde skatan. Det var bara det att skatan inte alls brydde sig om den tokiga hunden bakom staketet utan den fortsatte oberört med sitt. Fian gjorde flera tappra försök men förgäves. Hon såg minst sagt konfunderad ut och tittade på mig som om hon bad om hjälp. Jag väntade mig nästan att hon skulle börja klia sig i huvudet. Vad nu? tycktes hon tänka- varför fungerar inte min skrämseltaktik?

(I söndags krampade Yrsa igen, tre stycken anfall kom det på mindre än ett dygn, trots att fenemalvärdet nu ligger där det låg innan vi minskade medicinen.)