Epileptica helvetica

Jag har numera tappat räkningen på antalet gånger Yrsa krampat sen den där första måndagen för knappt två månader sen.
Det dröjde två veckor mellan första och andra gången, ytterligare två mellan andra och tredje. Efter andra gången var veterinären beredd att sätta in medicin pga Yrsas ärftliga benägenhet, efter tredje gången var jag beredd att börja medicinera.
Veterinären skrev ut Fenemal, som Yrsa skulle äta 2 x 50 mg per dag. Usch, jag tyckte det var jättejobbigt att behöva ge Yrsa medicin som jag dessutom visste mest troligt skulle förändra hennes beteende. Jag bad till och med henne om ursäkt innan hon fick den första korvbiten preparerad med en tablett. I efterhand är jag glad att jag faktiskt bad henne om ursäkt eftersom det inte dröjde mycket mer än 20 min efter hon fått första tabletten tills hon började krampa. Därefter fick hon ytterligare tre anfall det följande dygnet.
Det jobbigaste då var att hon efter det andra anfallet inte kom tillbaka helt och inte var sig själv. Hon låg mest i soffan och andades tungt, satte sig emellanåt upp och kollade upp i taket som om hon såg något där som hon aldrig sett förut, kände inte igen sig hemma riktigt, inte sina leksaker, verkade se konstigt, kände igen mig först när hon fått nosa, var extremt känslig för plötsliga ljud även om de var långt borta (till exempel en bildörr som slog igen på avstånd), var extra försiktig och misstänksam.
Jag kände mig som en hysteriska då jag ringde Djursjukhuset säkert femtielva gånger det där dygnet. Det var en stor lättnad när jag efter det sista anfallet till slut fick prata med "vår" veterinär. Hon sa att det inte var någon större mening för mig att komma in med Yrsa eftersom det som de kunde göra var att hålla henne nedsövd ett par dygn och hon menade på att det inte heller var så nyttigt för fian och jag kände ju själv att det i detta läget inte var aktuellt, då får hon allt krampa betydligt oftare och längre än vad hon gjorde då. Det som jag mest var orolig för var att anfallen skulle ha varit så påfrestande för Yrsa att hon fått men eftersom jag inte kände igen henne och hon andades så tungt, stötvis och snabbt. Men veterinären lugnade mig med att det antagligen bara var övergående, hon menade på att det var ansträngande att ha anfall och att Yrsa bara behövde tid på sig att återhämta sig. Vi bestämde att jag skulle ge henne Stesolid om hon krampade igen, oavsett om anfallet gick över snabbt eller inte, och vi justerade dessutom ner dosen på Fenemal till 2 x 25 mg per dygn, alltså en halvering av dosen. Min teori är att den högre dosen gjorde Yrsa alldeles för avslappnad, det är ju då hon krampar, när hon ligger och sover.
Någon Stesolid behövde jag aldrig ge Yrsa eftersom hon därefter inte krampade något mer och allt eftersom dagarna gick kände jag igen henne allt mer. Det kändes som om hennes förändrade beteende de första dagarna framförallt berodde på de täta anfallen. Gradvis blev hon allt mer sig själv, dock extremt trött och lite groggy vilket jag tror berodde på medicinen. Nu har hon medicinerat i fyra veckor och är lite lugnare och blir trött lite fortare än normalt men det är helt acceptabelt och går helt klart att leva med både för henne och för mig.
Efter två veckor var vi hos veterinären och Yrsa blev undersökt och vi tog massor med blodprov. Fian är så duktig nuförtiden! Jag tänkte på det när vi var på Djursjukhuset akut för då var det en man som tog blodproven och röntgade. För något år sen skulle Yrsa tyckt att det var urjobbigt att det var en man men nu accepterade hon det lika väl som om det varit en kvinna. Bara en parantes. Hon har mognat min tjeja. Blodproven var dels leverprover (eftersom Fenemal kan var toxiskt för levern måste man hålla koll så att levervärdena inte försämras), dels för att mäta koncentrationen av Fenemal i blodet (där den ska ligga inom ett visst intervall), dels blodprover som ska skickas till SLU för att ingå i en studie om epilepsi hos belgare. Leverproverna var bra och Fenemalhalten låg precis under det lägre värdet. Att Fenemalhalten var låg innebär att det finns utrymme att höja dosen om det behövs och det lutar nog åt det hållet nu eftersom Yrsa fick ytterligare ett anfall natten till torsdag förra veckan (då hade hon varit anfallsfri i tre veckor) och imorse fick ytterligare ett (mindre än en vecka senare).
Det här med epilepsin är inget kul. Det är inte roligt att veta att Yrsa kommer få gå på medicin resten av sitt liv och antagligen även fortsätta att ha anfall då och då trots medicinering. Det är inget roligt att se henne krampa och känna sig maktlös, i det läget finns det absolut inget jag kan göra förutom att hålla mig lugn och se till att hon inte skadar sig på något. Det är chockartat att gå från att ha en helt frisk hund till att plötsligt ha en hund som krampat mer än tio gånger på mindre än två månader. Det väcker många frågor som oftast är svåra att få svar på och ta ställning till. Skulle jag ha kunnat undvika epilepsidebuten på något sätt? Var det narkosen vid klokapselbrottet som triggade igång det hela? Är det rätt att medicinera? Borde jag höja dosen? Vad triggar igång Yrsas anfall? Skulle jag kunna förebygga dem på fler sätt än med medicin? Krampar hon pga att hon känner sig stressad? För att hon saknar mig? Och hur ska jag då lösa den biten? Jag kan ju inte vara med henne jämnt och även om hon är med någon annan saknar hon ju mig minst lika mycket om inte mer än om hon är helt ensam hemma. Borde jag öka motionen? På vilket sätt i så fall? Borde jag ändra hennes kost? Byta hundmatsmärke? Ge henne tillskott, t ex extra kalcium eller omega3 som jag läst kan påverka hos människor? Undvika hundmat med vissa ämnen som jag hört kan påverka? Borde jag kastrera henne då jag hört att det kan minska anfallsfrekvensen hos tikar och då hon just nu löper och sedan löpstart haft 2 anfall?
Gör jag rätt, gör jag fel?!