På onsdagskvällen var jag så jäkla trött på det här epilepsihelvetet att jag bestämde mig för att skita i det hela och tog helt sonika med mig Yrsa i bilen och åkte och badade. Lämpligt nog hade hennes flytväst som jag beställt kommit samma dag och eftersom hon var fruktansvärt vinglig och instabil blev det premiär redan denna kväll. Nog för att jag kände mig aningen uttittad på stranden men vaddå? Syrsan skulle inte ha orkat simma utan den.
Vi tog det lugnare än vanligt och höll oss mestadels på så grunt vatten att fian bottnade. Hon var genast intresserad av leksaken när jag kastade den första gången men det tog flertalet försök innan hon greppade den och bar den tillbaka till mig. Efter en stund var hon riktigt på g och när vi lämnade stranden försökte hon sig till och med på några glädjeskutt.
Vi behövde muntras upp båda två och få känna att det fortfarande fanns hopp om livet.
I fredags åkte vi ner till Malmö. Det fick bli bilen den här gången. Yrsa var helt enkelt inte i skick för något tåg. Vi åkte direkt till Djursjukhuset där vi hade en tid bokad för ultraljud kl.11. Yrsan blev rakad på magen och över hjärtat och fick ligga i en vadderad "vagga". Hu! Det var läskigt! Hon konstrade en del när hon skulle komma på plats och när hon kom på att det där som kliade henne så skönt på magen var något konstigt. I dessa lägen är det skönt att det finns munkorgar, då blir alla parter lugnare, inklusive Yrsa.
På det stora hela gick ändå ultraljudsundersökningen bra och veterinären Fredrik (första manliga vetten, hehe) hittade inget alarmerande. Tarmarna såg fina ut, hjärtat såg bra ut på det stora hela. Det enda var att Yrsa hade flertalet vätskefyllda blåsor på livmodern som kunde tyda på en lindring livmodersinflammation men eftersom hon löpte var det svårbedömt. Fredrik rekommenderade att Yrsa skulle äta antibiotika över helgen och stabilisera sig ytterligare och sedan komma in i början på veckan och kastreras. Vi passade på att ta ett nytt blodprov av den typen som togs i maj vid debutanfallet, bara för att utesluta att det verkligen inte fanns någon bakomliggande orsak som inte hunnit visa sig i maj. Men allt såg fint ut.
I helgen som gått har jag försökt att inte tänka på vad som dagens operation skulle innebära. Nog för att kastrering är ett rutiningrepp men jag hade också fått information om att Yrsa var en riskpatient pga epilepsin. Jag har helt enkelt varit orolig för att det skulle gå käpprätt åt skogen. I dessa lägen får man ju försöka lita på veterinärerna men det kan vara svårt när man får delvis olika uppgifter och när man som jag har läst en hel del medicin och vet att det sällan finns svarta och vita svar och att man ofta vet först i efterhand om man tagit rätt beslut eller inte. Något som kan vara svårt att acceptera och förstå är att medicin inte är något annat än en kvalificerad gissningslek.
Hur som helst har jag försökt att bara vara här och nu hela helgen och har på det stora hela lyckats ganska bra. På lördagen var jag och Joel och gjorde ett provdyk i bassäng och det var otroligt häftigt och så fruktansvärt skönt att få tänka på något annat ett par timmar. På eftermiddagen tog vi Yrsa med oss och hyrde trampbåt. Vi har ju fått för oss att paddla kanot med Yrsa senare i sommar så vi tänkte att trampbåt kunde vara en bra början. Fian hade givetvis flytvästen på och vi har redan testat den i skarpt läge... Gurkan var fortfarande inte helt alert och dessutom var den där trampebåten minsann en skum sak som till råga på allt både gungade och var hal. Hon gick på båten så långt till kanten hon kunde, trampade fel med baktassarna och hade helt enkelt inte samma kroppsliga styrsel som normalt. Så där hängde hon först och klamrade fast sig i kanten med frambenen innan hon tappade taget och ramlade baklänges i vattnet. Tack vare flytvästen kom hon snabbt på rätt köl (det är en värstingvariant vi köpt med flytkuddar som ser till att hunden hamnar i rätt simposition, de ni!). Hon flöt bra och med hjälp av handtaget på flytvästens rygg kunde jag lätt och snabbt fiska upp henne ur vattnet. Så den bestod testet!
Yrsa fick ett och annat ögonbryn att höjas, alla turisterna på en Rundanbåt (sightseeingtur i Malmös kanaler) vände sig om och struntade totalt i guiden medan de passerade oss, andra stannade till på broarna och fotograferade.
Efter sitt ofrivilliga bad skakade fian en stund och tyckte inte att det där med trampbåt var någon hit men efter ett par minuter slappnade hon av och när hon lite senare fick dela vår fika var lyckan total. Dessutom fanns det ju massor med spännande fåglar att titta på! Så till slut blev nog betyget gott, den lilla fadäsen till trots.
Annars har vi mest vilat och tagit det lugnt i helgen och endast gått kortare promenader. Gradvis har fian blivit sig allt mer lik och de partiella anfallen har blivit färre för varje dag. Men det var först idag jag riktigt kände igen min hund och vad gjorde jag då? Jo, jag körde iväg med henne till veterinären och fick tillbaks en lika ynklig hund som förut.
Men operationen gick bra och veterinären tyckte att jag kunde ta hem henne redan idag igen eftersom det skulle vara lugnast för Yrsa med tanke på hennes epilepsi och separationsångest från mig.
Hon ser allt bra lustig ut just nu: med två rakade fläckar på bröstet och magen, två rakade fläckar på vardera framben, det ena omlagt med bandage, väck blick och så grädden på moset- en stor jäkla badring runt halsen :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar