Hund bortskänkes

Någon som vill ha en hund?

Ni kan få min.

Yrsa var verkligen taggad idag när vi kom till agilityn men det tog lite tid innan vi kom igång, bland annat hade Yrsa business att göra och det kan man ju inte lämna vind för våg på planen. Så medan jag plockade upp efter lillfian passade hon på att jaga lite kaniner i den lilla skogen brevid banan.

Tror ni hon lyssnade på mig och kom fint när jag kallade? Nä... Det tog säkert tio minuter innan damen behagade komma tillbaks. Vad ska man göra? Det är liksom inte så att jag kan springa i kapp henne....

Yrsa var rent ut sagt skittrött efter sin språngmarsch och jag var sur. Jag försökte verkligen vara rolig, belöna med leksak (kopplet) i stället för det tråkiga torrisarna jag fått med mig som godis (var det enda jag hade hemma) men Yrsa är en fröken som tröttnar snabbt och när vi hade kört slalom ett par gånger (som är såååååååå tråkigt och går sååååååååå långsamt enligt Yrsa då det i det här stadiet handlar om att lära in momentet och inte hastighet) tog hon ett skutt över staketet och satte av in i skogen igen. Grrrrrrrrrrr...........

Den här gången fick jag sällskap av instruktören Catarina och Guiness med matte. Vi försökte skicka Guiness efter Yrsa men han förstod inte riktigt vad vi ville och lekte hellre med alla roliga pinnar. Vid det här laget kände jag mig rätt så uppgiven. Den lilla skiten kollar av ibland var jag är men precis när man tror att hon ska komma till mig vänder hon eller springer förbi och fortsätter åt andra hållet istället. Jag kör verkligen alla trick. Vänder mig bort från henne, sätter mig på huk och låtsas syssla med något jätteintressant eller springer iväg från henne. Men har Yrsa fått kaniner på hjärnan har hon fått kaniner på hjärnan. Till slut kom hon iallafall (efter det att Catarina, den läskiga tanten, hade skrämt henne samtidigt som jag försvann runt en hörna). Det blev bilen för Yrsa och fika för mig tillsammans med resten av gruppen.

När vi kom tillbaks efter fikan hade Yrsa lugnat ner sig och vilat upp sig lite och ville väldigt gärna in på agilitybanan igen men det var så dags. Då hade mer än halva lektionen gått och det var bara lite mer än en halvtimme kvar och dags att springa en hel bana en och en. När det var vår tur spred de övrig kursdeltagarna plus de två instruktörerna ut sig längs med staketet och skogsbrynet men Yrsa höll sig vid mig. Kan väl knappast säga att vi var några stjärnor under våra två lopp men lilltjejen tyckte iallafall det var kul igen och det känns skönt att lektionen avslutades positivt.
Inte minst för min skull.