26 december 2010
20 december 2010
Uppdatering
Fian var nedsövd i knappt en timme på Djursjukhuset och stannade kvar i knappt ett dygn för observation. Under den tiden såg de några enstaka småryckningar hos henne och hon hade vinglat till en gång när de undersökte henne. Veterinären som hade haft hand om henne på lördagen ringde mig i lördags vid lunch och sa att Yrsa gärna fick vara kvar för vidare observation men att jag också fick ta hem henne om jag ville det. Jag valde att ta hem henne eftersom jag vet att hon blir stressad i den miljön, bättre att hon är hemma om hon ska vara vaken, jag känner mig trygg med det.
Fian såg allt bra ynklig ut när hon kom gående med djurskötaren. Hon kände inte igen mig och Joel först utan fick lukta ett bra tag och allt eftersom började svansen vifta.
När vi hade kommit hem var hon betydligt piggare. Tyvärr startade de partiella anfallen strax efter att vi kom hem igen; det rycker i ansiktet och öronen och hon vinglar till och har ibland så svårt att hålla balansen att hon trillar ihop. Hon försvinner lite i blicken men är medveten hela tiden och är på benen omedelbart efteråt. Det går på ett par sekunder.
Jag har bestämt mig för att avvakta och se hur det här med de partiella anfallen utvecklar sig. Sist avtog de ju under ett par dagar för att därefter försvinna helt och hon är förutom dessa pigg om än lite glömsk, men minnet verkar börja återvända. I natt sov hon med mig i sängen och idag har hon självmant hoppat upp i både soffan och sängen, tidigare har det varit som om hon inte har vetat hur hon skulle göra för att komma upp.
Hon minns vilken dörr vi bor i men inte på vilken trappuppsats (ställer sig framför dörren på trappavsatsen nedanför oss), hon har lite svårt med vissa kommandon, det ser ut på henne som att hon vet att det betyder något särskilt men att hon inte kommer på vad. Och hon gruffar mot sin egen spegelbild i portarna, källarfönstren och i lacken på bilar vi passerar.
De partiella anfallen har inte avtagit i den mån som jag hade önskat att de skulle ha gjort vid det här laget men jag tycker att de har minskat något i frekvens och att hon inte tappar balansen helt, fullt så mycket som hon gjorde igår eller dagen innan det. Och som sagt, hon är pigg och knatar på bra på promenaderna, hade hon inte varit det kanske varit annorlunda.
Vi får vänta och se hur det utvecklar sig med andra ord. Och jag har sagt det förr. Yrsa har ju också rätt att vara sjuk och rätt till en chans att bli frisk.
Fian såg allt bra ynklig ut när hon kom gående med djurskötaren. Hon kände inte igen mig och Joel först utan fick lukta ett bra tag och allt eftersom började svansen vifta.
När vi hade kommit hem var hon betydligt piggare. Tyvärr startade de partiella anfallen strax efter att vi kom hem igen; det rycker i ansiktet och öronen och hon vinglar till och har ibland så svårt att hålla balansen att hon trillar ihop. Hon försvinner lite i blicken men är medveten hela tiden och är på benen omedelbart efteråt. Det går på ett par sekunder.
Jag har bestämt mig för att avvakta och se hur det här med de partiella anfallen utvecklar sig. Sist avtog de ju under ett par dagar för att därefter försvinna helt och hon är förutom dessa pigg om än lite glömsk, men minnet verkar börja återvända. I natt sov hon med mig i sängen och idag har hon självmant hoppat upp i både soffan och sängen, tidigare har det varit som om hon inte har vetat hur hon skulle göra för att komma upp.
Hon minns vilken dörr vi bor i men inte på vilken trappuppsats (ställer sig framför dörren på trappavsatsen nedanför oss), hon har lite svårt med vissa kommandon, det ser ut på henne som att hon vet att det betyder något särskilt men att hon inte kommer på vad. Och hon gruffar mot sin egen spegelbild i portarna, källarfönstren och i lacken på bilar vi passerar.
De partiella anfallen har inte avtagit i den mån som jag hade önskat att de skulle ha gjort vid det här laget men jag tycker att de har minskat något i frekvens och att hon inte tappar balansen helt, fullt så mycket som hon gjorde igår eller dagen innan det. Och som sagt, hon är pigg och knatar på bra på promenaderna, hade hon inte varit det kanske varit annorlunda.
Vi får vänta och se hur det utvecklar sig med andra ord. Och jag har sagt det förr. Yrsa har ju också rätt att vara sjuk och rätt till en chans att bli frisk.
17 december 2010
Grand och petit mal
Fina fina gurkan...
Sedan i onsdags morse har hon haft totalt 12 (!) grand mal anfall och hon är nu påtagligt påverkad. Efter anfallen har hon systematiskt letat upp hörn och försökt klämma sig in på de mest konstiga ställen (eller vad sägs som mellan toalettstolen och väggen bakom?). Det har varit svårt att få henne att komma till ro. Jag har försökt hjälpa henne att lägga sig men det är få gånger hon har accepterat det, antingen har hon stretat emot från början eller så har hon legat ner i några sekunder innan hon har börjat sitt vankande igen. På promenaderna har hon varit trött, gått någon meter bakom mig, vinglat och gjort bilister sura som inte tyckt att vi gått över vägen fort nog. Hon har haft svårt att kissa eftersom hon har varit så trött i bakbenen att de nästan flutit ut helt åt sidan när hon satt sig ner. Två gånger har jag fått bära henne upp för trapporna till tredje våningen där vi bor för att hon inte orkat gå i trappan, och knappt verkat veta hur hon ska göra. Jag har fått hålla emot i halsbandet när vi gått nerför trapporna eftersom hon har varit så vinglig och för att hon inte skulle tappa balansen och slå sig ordentligt.
Igår när vi gick och lade oss, gick hon och lade sig under en stol som står inklämd mellan ett bord och soffan, ett ställe där hon aldrig någonsin har legat eller ens varit tidigare. Det känns som om det är en urinstinkt, det där med att ställa sig i hörn och försöka klämma sig in i smala prång, att hon känner att hon mår dåligt och därför söker skydd, kanske både från den egna flocken och andra potentiella faror som hon inte skulle kunna hantera.
Det senaste stora grand mal- anfallet hade hon igår vid 21-tiden. Hon vaknade till plötsligt och var orolig en bra stund runt 2- tiden då jag hade väntat mig ett nytt grand mal- anfall om hon skulle följa sin "tidtabell". Det kom inget och vi har sovit ganska bra i natt. Jag på soffan eftersom sängen är nerkissad, Yrsa på golvet eftersom hon inte orkat ta sig upp någon annanstans.
Idag har hon inte haft några grand mal- anfall däremot har hon haft konstanta petit mal-anfall istället. Det rycker i hennes ansikte, öronen klipper och kramperna fortplantas längs med kroppen och hon tappar balansen. Hon hade ju denna typ av kramper också i somras, den gången då hon hade 8 anfall på två dygn, men de kom då i kluster om 5- 10 stycken och därefter var hon mycket trött och lade sig och sov ett tag. När hon sedan varit uppe en stund kom det en ny anfallsvåg. Den här gången har de inte kommit i kluster utan de har pågått hela tiden och de har tilltagit över dagen.
Strax efter 14 idag hade vi tid hos veterinären. Hon undersökte Yrsa och fick ju se hennes petit mal- anfall och hon fick även se en videofrekvens på hur det ser ut när Yrsa har ett grand mal- anfall, jag filmade henne igår just för att kunna visa det för Ulrika.
Ulrika gick iväg och diskuterade med andra veterinärer och det var även inne ytterligare en veterinär och tittade på Yrsa. De tyckte att hon hade krampat så pass mycket de senaste dagarna plus att hon nu hade dessa småkramper att de tyckte att det nu kunde vara indicerat att söva ner henne för att förhoppningsvis få det att släppa.
Usch, vilket svårt beslut att ta! Men medan vi satt där och jag försökte bestämma mig för hur jag ville göra tilltog Yrsas petit mal och hon fick allt svårare att hålla balansen, hon till och med dråsade handlöst i golvet några gånger. Så så fick det bli.
Jag fick följa med in på vårdavdelningen där djurägare normalt inte har tillträde. Men de tyckte det var bäst för Yrsa eftersom hon lätt stressar upp sig. Hon fick en bur längst in i rummet i hörnan, det var faktiskt lite mysigt, buren var ganska ordentligt tilltagen och det låg flera "fårskinnsfällar" i den. Så jag kröp in där tillsammans med Yrsa och hon fick Stesolid och Propofol intravenöst och hon somnade snabbt. Djurskötarna var supergulliga precis som all annan personal vi har träffat. De berättade hur medlet Propofol fungerade, hur de kontrollerade att hon var tillräckligt nersövd men samtidigt mådde bra. Hela tiden kommer det sitta en djurskötare tillsammans med Yrsa för att övervaka så hon ligger på rätt medvetandenivå och att hon mår bra. Behöver djurskötaren av någon anledning lämna henne har de en kamera som gör att de fortfarande kan hålla koll på henne.
För knappt en timme sen ringde Ulrika mig för att uppdatera om läget innan hon gick hem för dagen och då hade de precis väckt upp Yrsa lite igen. Hon hade då inte haft några kramper men hon var fortfarande mycket lugn och sederad. Nu kommer de fortsätta hålla henne under uppsikt och om det behövs kommer de söva henne igen. Och sen får vi ta det som det kommer.
Nu när jag sitter här hemma själv känner jag mig mer avslappnad själv, jag kan koppla av istället för att hela tiden hoppa till så fort Yrsa gör något ljud ifrån sig. Men tomt och tyst är det hemma utan henne...
Sedan i onsdags morse har hon haft totalt 12 (!) grand mal anfall och hon är nu påtagligt påverkad. Efter anfallen har hon systematiskt letat upp hörn och försökt klämma sig in på de mest konstiga ställen (eller vad sägs som mellan toalettstolen och väggen bakom?). Det har varit svårt att få henne att komma till ro. Jag har försökt hjälpa henne att lägga sig men det är få gånger hon har accepterat det, antingen har hon stretat emot från början eller så har hon legat ner i några sekunder innan hon har börjat sitt vankande igen. På promenaderna har hon varit trött, gått någon meter bakom mig, vinglat och gjort bilister sura som inte tyckt att vi gått över vägen fort nog. Hon har haft svårt att kissa eftersom hon har varit så trött i bakbenen att de nästan flutit ut helt åt sidan när hon satt sig ner. Två gånger har jag fått bära henne upp för trapporna till tredje våningen där vi bor för att hon inte orkat gå i trappan, och knappt verkat veta hur hon ska göra. Jag har fått hålla emot i halsbandet när vi gått nerför trapporna eftersom hon har varit så vinglig och för att hon inte skulle tappa balansen och slå sig ordentligt.
Igår när vi gick och lade oss, gick hon och lade sig under en stol som står inklämd mellan ett bord och soffan, ett ställe där hon aldrig någonsin har legat eller ens varit tidigare. Det känns som om det är en urinstinkt, det där med att ställa sig i hörn och försöka klämma sig in i smala prång, att hon känner att hon mår dåligt och därför söker skydd, kanske både från den egna flocken och andra potentiella faror som hon inte skulle kunna hantera.
Det senaste stora grand mal- anfallet hade hon igår vid 21-tiden. Hon vaknade till plötsligt och var orolig en bra stund runt 2- tiden då jag hade väntat mig ett nytt grand mal- anfall om hon skulle följa sin "tidtabell". Det kom inget och vi har sovit ganska bra i natt. Jag på soffan eftersom sängen är nerkissad, Yrsa på golvet eftersom hon inte orkat ta sig upp någon annanstans.
Idag har hon inte haft några grand mal- anfall däremot har hon haft konstanta petit mal-anfall istället. Det rycker i hennes ansikte, öronen klipper och kramperna fortplantas längs med kroppen och hon tappar balansen. Hon hade ju denna typ av kramper också i somras, den gången då hon hade 8 anfall på två dygn, men de kom då i kluster om 5- 10 stycken och därefter var hon mycket trött och lade sig och sov ett tag. När hon sedan varit uppe en stund kom det en ny anfallsvåg. Den här gången har de inte kommit i kluster utan de har pågått hela tiden och de har tilltagit över dagen.
Strax efter 14 idag hade vi tid hos veterinären. Hon undersökte Yrsa och fick ju se hennes petit mal- anfall och hon fick även se en videofrekvens på hur det ser ut när Yrsa har ett grand mal- anfall, jag filmade henne igår just för att kunna visa det för Ulrika.
Ulrika gick iväg och diskuterade med andra veterinärer och det var även inne ytterligare en veterinär och tittade på Yrsa. De tyckte att hon hade krampat så pass mycket de senaste dagarna plus att hon nu hade dessa småkramper att de tyckte att det nu kunde vara indicerat att söva ner henne för att förhoppningsvis få det att släppa.
Usch, vilket svårt beslut att ta! Men medan vi satt där och jag försökte bestämma mig för hur jag ville göra tilltog Yrsas petit mal och hon fick allt svårare att hålla balansen, hon till och med dråsade handlöst i golvet några gånger. Så så fick det bli.
Jag fick följa med in på vårdavdelningen där djurägare normalt inte har tillträde. Men de tyckte det var bäst för Yrsa eftersom hon lätt stressar upp sig. Hon fick en bur längst in i rummet i hörnan, det var faktiskt lite mysigt, buren var ganska ordentligt tilltagen och det låg flera "fårskinnsfällar" i den. Så jag kröp in där tillsammans med Yrsa och hon fick Stesolid och Propofol intravenöst och hon somnade snabbt. Djurskötarna var supergulliga precis som all annan personal vi har träffat. De berättade hur medlet Propofol fungerade, hur de kontrollerade att hon var tillräckligt nersövd men samtidigt mådde bra. Hela tiden kommer det sitta en djurskötare tillsammans med Yrsa för att övervaka så hon ligger på rätt medvetandenivå och att hon mår bra. Behöver djurskötaren av någon anledning lämna henne har de en kamera som gör att de fortfarande kan hålla koll på henne.
För knappt en timme sen ringde Ulrika mig för att uppdatera om läget innan hon gick hem för dagen och då hade de precis väckt upp Yrsa lite igen. Hon hade då inte haft några kramper men hon var fortfarande mycket lugn och sederad. Nu kommer de fortsätta hålla henne under uppsikt och om det behövs kommer de söva henne igen. Och sen får vi ta det som det kommer.
Nu när jag sitter här hemma själv känner jag mig mer avslappnad själv, jag kan koppla av istället för att hela tiden hoppa till så fort Yrsa gör något ljud ifrån sig. Men tomt och tyst är det hemma utan henne...
16 december 2010
Älskade lilla gurkan
Hon är sjuker min lilla fia.
Det senaste dygnet har hon haft hela åtta anfall, med början strax innan åtta i morse. Nu är klockan tre på natten, knappt två timmar sedan det senaste anfallet.
Det är som en ond mardröm och man känner sig så otroligt maktlös! Och inte finns det så mycket mer att göra utöver att ge henne Stesolid i samband med anfallet, det är bara att vänta och se....
Min lilla gurka!
Det senaste dygnet har hon haft hela åtta anfall, med början strax innan åtta i morse. Nu är klockan tre på natten, knappt två timmar sedan det senaste anfallet.
Det är som en ond mardröm och man känner sig så otroligt maktlös! Och inte finns det så mycket mer att göra utöver att ge henne Stesolid i samband med anfallet, det är bara att vänta och se....
Min lilla gurka!
6 december 2010
30 november 2010
Träning inför framtiden
Det här med att vara hundägare kan i mångt och mycket vara en bra träning inför livet som framtida småbarnsförälder. Är det inte utspridda leksaker över hela lägenheten så är det nattliga epilepsianfall eller som de senaste dagarna kräk. Jag kommer iallafall upp, om än abrupt.
28 november 2010
Havskanadensare i Blekinge Skärgård
I augusti åkte vi till Blekinge Skärgård utanför Karlskrona och tillbringade 5 dagar i en liten turkos och rank kanadensare. Det var jag, Joel, Yrsa och ungefär tre ton packning. Det var inte mycket av kanoten som stack upp ovanför vattenytan och det var inte många lediga centrimetrar tillgodo utrymmesmässigt heller. Det är tur att Yrsa är en 25 kg lätt belgare och inte en 90 kg tung newfoundland. 
Yrsan fann sig snabbt tillrätta i det lilla lilla utrymme bakom mig som var hennes. Och det var tur det, att hon höll sig lugn och att vi slapp koncentrera oss så mycket på henne under paddlingen för naturens makter var inte direkt på vår sida. Det var minst sagt guppigt och emellanåt var adrenalinnivån så hög att det nästan sprutade ur öronen.
Desto lugnare var det på land och på grund av vädret var det många timmar som tillbringades på små små öde skärgårdsöar. Vissa strandhugg mer frivilliga och mysiga, andra mer med känslan av att vara skeppsbruten.Första dagen sprang Yrsa runt som en tok, sen sov hon i två dygn. Och inte en enda gång från det att vi lämnade kajakklubbens strand tills dess att vi återkom dit var hon kopplad. Frihet. Allt var bara bra och fint och både jag och Yrsa gillade friluftslivet mycket mer än vad jag trodde vi skulle göra.
Innan vi åkte hem hann vi med ett besök hos gubben Rosenbom och han fick som sig bör en slant i hatten.
26 augusti 2010
Ta i trä, peppar peppar, tvi tvi!
Tjohoo! Nu är det fem veckor och 2 dygn sedan det senaste stora grand mal- anfallet!
5 augusti 2010
27 juli 2010
Yrsa Ynklig
De närmaste dagarna efter vårt akutbesök på Malmö Djursjukhus var Yrsa förvirrad, vinglig och lite allmänt väck. Hon hade även små partiella anfall, där det bara ryckte lite grann i olika delar av hennes kropp och hon tappade balansen, men hon har varit fri från grand mal- anfall i snart en hel vecka. Veterinären tyckte inte vi skulle oroa oss för att Yrsa börjat få partiella anfall utan ha lite is i magen och avvakta. Hon trodde det kunde vara så att det var den högre dosen Fenemal som börjat verka och förhindrade att fian kom in i de riktiga kramperna. Det tar ju ett par veckor innan koncentrationen av medicinen i blodet har stabiliserats och kommit upp i maxnivå så enligt veterinären var det bara att vänta och se och försöka se positivt på det- Fenemalen verkade ju ha effekt!
På onsdagskvällen var jag så jäkla trött på det här epilepsihelvetet att jag bestämde mig för att skita i det hela och tog helt sonika med mig Yrsa i bilen och åkte och badade. Lämpligt nog hade hennes flytväst som jag beställt kommit samma dag och eftersom hon var fruktansvärt vinglig och instabil blev det premiär redan denna kväll. Nog för att jag kände mig aningen uttittad på stranden men vaddå? Syrsan skulle inte ha orkat simma utan den.
Vi tog det lugnare än vanligt och höll oss mestadels på så grunt vatten att fian bottnade. Hon var genast intresserad av leksaken när jag kastade den första gången men det tog flertalet försök innan hon greppade den och bar den tillbaka till mig. Efter en stund var hon riktigt på g och när vi lämnade stranden försökte hon sig till och med på några glädjeskutt.
Vi behövde muntras upp båda två och få känna att det fortfarande fanns hopp om livet.
I fredags åkte vi ner till Malmö. Det fick bli bilen den här gången. Yrsa var helt enkelt inte i skick för något tåg. Vi åkte direkt till Djursjukhuset där vi hade en tid bokad för ultraljud kl.11. Yrsan blev rakad på magen och över hjärtat och fick ligga i en vadderad "vagga". Hu! Det var läskigt! Hon konstrade en del när hon skulle komma på plats och när hon kom på att det där som kliade henne så skönt på magen var något konstigt. I dessa lägen är det skönt att det finns munkorgar, då blir alla parter lugnare, inklusive Yrsa.
På det stora hela gick ändå ultraljudsundersökningen bra och veterinären Fredrik (första manliga vetten, hehe) hittade inget alarmerande. Tarmarna såg fina ut, hjärtat såg bra ut på det stora hela. Det enda var att Yrsa hade flertalet vätskefyllda blåsor på livmodern som kunde tyda på en lindring livmodersinflammation men eftersom hon löpte var det svårbedömt. Fredrik rekommenderade att Yrsa skulle äta antibiotika över helgen och stabilisera sig ytterligare och sedan komma in i början på veckan och kastreras. Vi passade på att ta ett nytt blodprov av den typen som togs i maj vid debutanfallet, bara för att utesluta att det verkligen inte fanns någon bakomliggande orsak som inte hunnit visa sig i maj. Men allt såg fint ut.
I helgen som gått har jag försökt att inte tänka på vad som dagens operation skulle innebära. Nog för att kastrering är ett rutiningrepp men jag hade också fått information om att Yrsa var en riskpatient pga epilepsin. Jag har helt enkelt varit orolig för att det skulle gå käpprätt åt skogen. I dessa lägen får man ju försöka lita på veterinärerna men det kan vara svårt när man får delvis olika uppgifter och när man som jag har läst en hel del medicin och vet att det sällan finns svarta och vita svar och att man ofta vet först i efterhand om man tagit rätt beslut eller inte. Något som kan vara svårt att acceptera och förstå är att medicin inte är något annat än en kvalificerad gissningslek.
Hur som helst har jag försökt att bara vara här och nu hela helgen och har på det stora hela lyckats ganska bra. På lördagen var jag och Joel och gjorde ett provdyk i bassäng och det var otroligt häftigt och så fruktansvärt skönt att få tänka på något annat ett par timmar. På eftermiddagen tog vi Yrsa med oss och hyrde trampbåt. Vi har ju fått för oss att paddla kanot med Yrsa senare i sommar så vi tänkte att trampbåt kunde vara en bra början. Fian hade givetvis flytvästen på och vi har redan testat den i skarpt läge... Gurkan var fortfarande inte helt alert och dessutom var den där trampebåten minsann en skum sak som till råga på allt både gungade och var hal. Hon gick på båten så långt till kanten hon kunde, trampade fel med baktassarna och hade helt enkelt inte samma kroppsliga styrsel som normalt. Så där hängde hon först och klamrade fast sig i kanten med frambenen innan hon tappade taget och ramlade baklänges i vattnet. Tack vare flytvästen kom hon snabbt på rätt köl (det är en värstingvariant vi köpt med flytkuddar som ser till att hunden hamnar i rätt simposition, de ni!). Hon flöt bra och med hjälp av handtaget på flytvästens rygg kunde jag lätt och snabbt fiska upp henne ur vattnet. Så den bestod testet!
Yrsa fick ett och annat ögonbryn att höjas, alla turisterna på en Rundanbåt (sightseeingtur i Malmös kanaler) vände sig om och struntade totalt i guiden medan de passerade oss, andra stannade till på broarna och fotograferade.
Efter sitt ofrivilliga bad skakade fian en stund och tyckte inte att det där med trampbåt var någon hit men efter ett par minuter slappnade hon av och när hon lite senare fick dela vår fika var lyckan total. Dessutom fanns det ju massor med spännande fåglar att titta på! Så till slut blev nog betyget gott, den lilla fadäsen till trots.
Annars har vi mest vilat och tagit det lugnt i helgen och endast gått kortare promenader. Gradvis har fian blivit sig allt mer lik och de partiella anfallen har blivit färre för varje dag. Men det var först idag jag riktigt kände igen min hund och vad gjorde jag då? Jo, jag körde iväg med henne till veterinären och fick tillbaks en lika ynklig hund som förut.
Men operationen gick bra och veterinären tyckte att jag kunde ta hem henne redan idag igen eftersom det skulle vara lugnast för Yrsa med tanke på hennes epilepsi och separationsångest från mig.
Hon ser allt bra lustig ut just nu: med två rakade fläckar på bröstet och magen, två rakade fläckar på vardera framben, det ena omlagt med bandage, väck blick och så grädden på moset- en stor jäkla badring runt halsen :-)
På onsdagskvällen var jag så jäkla trött på det här epilepsihelvetet att jag bestämde mig för att skita i det hela och tog helt sonika med mig Yrsa i bilen och åkte och badade. Lämpligt nog hade hennes flytväst som jag beställt kommit samma dag och eftersom hon var fruktansvärt vinglig och instabil blev det premiär redan denna kväll. Nog för att jag kände mig aningen uttittad på stranden men vaddå? Syrsan skulle inte ha orkat simma utan den.
Vi tog det lugnare än vanligt och höll oss mestadels på så grunt vatten att fian bottnade. Hon var genast intresserad av leksaken när jag kastade den första gången men det tog flertalet försök innan hon greppade den och bar den tillbaka till mig. Efter en stund var hon riktigt på g och när vi lämnade stranden försökte hon sig till och med på några glädjeskutt.
Vi behövde muntras upp båda två och få känna att det fortfarande fanns hopp om livet.
I fredags åkte vi ner till Malmö. Det fick bli bilen den här gången. Yrsa var helt enkelt inte i skick för något tåg. Vi åkte direkt till Djursjukhuset där vi hade en tid bokad för ultraljud kl.11. Yrsan blev rakad på magen och över hjärtat och fick ligga i en vadderad "vagga". Hu! Det var läskigt! Hon konstrade en del när hon skulle komma på plats och när hon kom på att det där som kliade henne så skönt på magen var något konstigt. I dessa lägen är det skönt att det finns munkorgar, då blir alla parter lugnare, inklusive Yrsa.
På det stora hela gick ändå ultraljudsundersökningen bra och veterinären Fredrik (första manliga vetten, hehe) hittade inget alarmerande. Tarmarna såg fina ut, hjärtat såg bra ut på det stora hela. Det enda var att Yrsa hade flertalet vätskefyllda blåsor på livmodern som kunde tyda på en lindring livmodersinflammation men eftersom hon löpte var det svårbedömt. Fredrik rekommenderade att Yrsa skulle äta antibiotika över helgen och stabilisera sig ytterligare och sedan komma in i början på veckan och kastreras. Vi passade på att ta ett nytt blodprov av den typen som togs i maj vid debutanfallet, bara för att utesluta att det verkligen inte fanns någon bakomliggande orsak som inte hunnit visa sig i maj. Men allt såg fint ut.
I helgen som gått har jag försökt att inte tänka på vad som dagens operation skulle innebära. Nog för att kastrering är ett rutiningrepp men jag hade också fått information om att Yrsa var en riskpatient pga epilepsin. Jag har helt enkelt varit orolig för att det skulle gå käpprätt åt skogen. I dessa lägen får man ju försöka lita på veterinärerna men det kan vara svårt när man får delvis olika uppgifter och när man som jag har läst en hel del medicin och vet att det sällan finns svarta och vita svar och att man ofta vet först i efterhand om man tagit rätt beslut eller inte. Något som kan vara svårt att acceptera och förstå är att medicin inte är något annat än en kvalificerad gissningslek.
Hur som helst har jag försökt att bara vara här och nu hela helgen och har på det stora hela lyckats ganska bra. På lördagen var jag och Joel och gjorde ett provdyk i bassäng och det var otroligt häftigt och så fruktansvärt skönt att få tänka på något annat ett par timmar. På eftermiddagen tog vi Yrsa med oss och hyrde trampbåt. Vi har ju fått för oss att paddla kanot med Yrsa senare i sommar så vi tänkte att trampbåt kunde vara en bra början. Fian hade givetvis flytvästen på och vi har redan testat den i skarpt läge... Gurkan var fortfarande inte helt alert och dessutom var den där trampebåten minsann en skum sak som till råga på allt både gungade och var hal. Hon gick på båten så långt till kanten hon kunde, trampade fel med baktassarna och hade helt enkelt inte samma kroppsliga styrsel som normalt. Så där hängde hon först och klamrade fast sig i kanten med frambenen innan hon tappade taget och ramlade baklänges i vattnet. Tack vare flytvästen kom hon snabbt på rätt köl (det är en värstingvariant vi köpt med flytkuddar som ser till att hunden hamnar i rätt simposition, de ni!). Hon flöt bra och med hjälp av handtaget på flytvästens rygg kunde jag lätt och snabbt fiska upp henne ur vattnet. Så den bestod testet!
Yrsa fick ett och annat ögonbryn att höjas, alla turisterna på en Rundanbåt (sightseeingtur i Malmös kanaler) vände sig om och struntade totalt i guiden medan de passerade oss, andra stannade till på broarna och fotograferade.
Efter sitt ofrivilliga bad skakade fian en stund och tyckte inte att det där med trampbåt var någon hit men efter ett par minuter slappnade hon av och när hon lite senare fick dela vår fika var lyckan total. Dessutom fanns det ju massor med spännande fåglar att titta på! Så till slut blev nog betyget gott, den lilla fadäsen till trots.
Annars har vi mest vilat och tagit det lugnt i helgen och endast gått kortare promenader. Gradvis har fian blivit sig allt mer lik och de partiella anfallen har blivit färre för varje dag. Men det var först idag jag riktigt kände igen min hund och vad gjorde jag då? Jo, jag körde iväg med henne till veterinären och fick tillbaks en lika ynklig hund som förut.
Men operationen gick bra och veterinären tyckte att jag kunde ta hem henne redan idag igen eftersom det skulle vara lugnast för Yrsa med tanke på hennes epilepsi och separationsångest från mig.
Hon ser allt bra lustig ut just nu: med två rakade fläckar på bröstet och magen, två rakade fläckar på vardera framben, det ena omlagt med bandage, väck blick och så grädden på moset- en stor jäkla badring runt halsen :-)
25 juli 2010
Min lilla fina nakenhund
Så här ser man ut efter ultraljud av buk och hjärta. Kan ju vara skönt så här i sommarvärmen.
21 juli 2010
Nattliga utflykter
Yrsa sover gott på Stesoliden i flera timmar, det känns som om hon äntligen får vila. Vid åttatiden piggnar hon till en aning och jag kastar lite boll till henne. Hon är med på noterna från början men travar efter bollen istället för att galoppera och plockar inte upp den. Jag kastar några gånger till innan hon tar den i munnen och kommer tillbaks med bollen till mig. Vi leker med bollen en stund och hon piggnar till avsevärt. Man ser att hon tycker att det här var roligt. Men jag vill inte trötta ut henne för mycket så vi slutar snart. Hon fortsätter faktiskt leka med bollen själv en stund. Tar den i munnen och släpper den på golvet så den studsar iväg. Det har jag inte sett henne göra på länge.
Vid elvatiden lägger vi oss. Jag hoppas fortfarande på att jag ska kunna jobba nästa dag. Men tji får jag- strax efter midnatt vaknar jag av nya kramper. Piss!
Fian får ytterligare Stesolid och jag ringer till Djursjukhuset i Malmö som tycker att jag ska komma in med henne eftersom hon krampat i två dygn nu. Jag ringer pappa och ber honom följa med. Som vanligt är han en klippa!
Vi är märkbart tagna båda två och jag gråter större delen av vägen ner till Malmö. Det känns som att det är kört och att detta är slutet, att jag aldrig mer kommer få hem min hund. Jag tänker på en annan resa jag och pappa gjorde för nästan 4,5 år sen nu, den då vi hämtade hem min lilla guldklimp. Och jag tänker på en annan gång, då vi återvände hem med ett tomt koppel den där dagen då vår förra hund fick komma till hundhimlen. Men Inka var nästan 13 år, hon hade levt ett helt liv, Yrsa är inte ens 5. Ändå undrar jag- ska det bli som den gången?
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte tänker jag när vi närmar oss Malmö och önskar jag kunde trolla med knäna.
Finns inte så mycket annat att göra än att gå in där genom de automatiska dörrarna, vara stark för fians skull och göra det som är bäst för henne.
Djursjukhuset är annorlunda så här på natten. Ljuset är dämpat, gallerna för shopdelen nerhissade, väntrummet tomt förutom en cavalier king charles spaniel med tratt runt halsen. Yrsas syn är fortfarande påverkad, hon har svårt att hitta tillbaks till mig emellanåt, men hon nosar runt och undersöker rummet- det luktar ju så gott av all hundmat!
Vi får träffa veterinären och hon är jättebra. Hon tar sig ordentligt med tid att läsa igenom Yrsas journal, att lyssna på mig och att undersöka gurkan. Hon tittar på ögonen och undersöker Yrsas ögonreflexer, tappar en bomullstuss framför ögonen på henne. Hon reagerar ganska fint och hon verkar se bättre nu än bara för en liten stund sen. Hon blir kliad i öronen men det är mest skönt det. Hjärta och lungor låter normalt även om det är lite svårt att höra eftersom Yrsa är lite flåsig. Det är en stressig situation, hon är påverkad av anfallen och stetoskopet kallt.
Hela kroppen gås igenom, att bli klämd på magen är ingen större hit men det får väl gå om ni insisterar. Det känns lite konstigt i magen men kan vara mjälten som man känner säger Ulrika, Yrsa är i väldigt fin form så man känner mycket på henne får jag förklarat för mig. Ulrika tycker det är bäst att ta en röntgenbild för att utesluta att det är något annat än mjälten.
På röntgenbilden ser man att mjälten ligger lite längre bak än vanligt så Ulrika tror att det var den hon kände. Man ser även livmodern på bilden vilket man inte brukar men eftersom Yrsa är i löp är det inget alarmerande utan helt normalt, den är liten och alltså ingen anledning till att misstänka någon infektion där. Hon tycker ändå jag ska vara observant på att Yrsa inte löper längre än vanligt eller får konstiga flytningar.
Jag får bestämma själv om jag vill lägga in Yrsa eller ta med henne hem igen. Eftersom de i detta läge inte kan göra mer för henne på sjukhuset än jag kan göra hemma bestämmer jag att hon ska följa med oss tillbaka. Att bli lämnad hos främmande människor på en okänd plats vet jag är en otrolig stressfaktor för Yrsa, det är bättre att hon är hos mig då så att hon får vila och känna sig lugn och trygg. Får hon fler anfall ska jag ge henne Stesolid, upp till tre per dygn, om jag tycker att hon mår bättre av det, och jag får ringa när som helst om jag undrar över något. De har verkligen varit urfina på Djursjukhuset!
Vi bestämmer även att Fenemaldosen ska höjas ytterligare, med en halv tablett, så att hon nu får 1 x 50 mg på morgonen och 1,5 x 50 mg på kvällen.
Vi diskuterar min oro för att min hund snart inte ska finnas mer och Ulrika säger att det kan ju alltid ta en vändning som man inte kunde förutse men i detta läget finns det mycket kvar att prova innan ett sådant beslut ska bli aktuellt och vi har god marginal för att höja dosen mycket mycket mer. Jag tänker på Yrsas kullsyster Electra som inte svarade på medicinen men bestämmer mig för att hoppas på att det inte kommer vara så i Yrsas fall och det faktum att anfallen blivit lite kortare efter påbörjad medicinering tycker veterinären tyder på att hon faktiskt svarar, att vi bara inte hittat rätt dos. Håll tummarna. Hårt.
Hon säger också att man siktar på att få ner anfallsfrekvensen till högst ett anfall per kvartal med medicineringen men säger att även betydligt tätare intervall kan vara acceptabelt på en hund som har så pass korta anfall som Yrsa har och hämtar sig så snabbt som hon i normalfallet gör. Hon ger mig en hel del hopp tillbaka, för det har försvunnit allt mer för varje kramp.
Vi diskuterar även eventuellt samband med löp och Ulrika säger att det mycket väl kan vara så, särskilt när man ser en sån tydlig ökning under löpperioden. Vi diskuterar om kastrering skulle kunna vara ett alternativ och det tycker hon absolut det kan vara om man har sett ett sådant samband hos hunden. Men innan det kan bli aktuellt måste man ha hittat en någorlunda stabil Fenemaldos eftersom det alltid innebär en ökad risk att söva och operera en epilepsihund.
Så betydligt lugnare och lättare om hjärtat åker vi hem igen.
Vid niotiden ringer Ulrika och hör hur det är med Yrsa men hon har sovit lugnt sedan vi kom hem fyra timmar tidigare och hittills inga nya anfall. De har diskuterat Yrsa på morgonronden och tillsammans tittat på röntgenbilden och de tycker nu att det ser lite oroligt ut bland tarmarna, att man inte kan urskilja dem så tydligt som man vill kunna göra och att det kan tyda på att det är något där som triggar i gång anfallen men att det också kan vara så att det bara är så Yrsa ser ut. Hon rekommenderar ultraljud av buken för att undersöka det närmare och föreslår även ultraljud av hjärtat samtidigt. Hon säger att hon inte tror att det är något fel på hjärtat för hon hörde inget onormalt och hundarna brukar mer svimma än krampa vid hjärtfel. Vi bokar en tid på fredag kl. 11. Man ska vara försiktig med vad man önskar men det är nästan så jag hoppas att de hittar något, under förutsättning att det går att göra något åt det.
Så det är där läget är nu. Jag har en sjuk hund som för tillfället mår skitkasst och är väldigt påverkad av alla anfallen hon haft de senaste dagarna och det är ju inte konstigt. Förra gången hon hade klusteranfall, 4 st på 1 1/2 dygn, var hon också väldigt påverkad men när anfallen väl upphört kom hon gradvis tillbaka och efter en vecka var hon i stort sig själv igen. Att jag ser glimtar av min forna hund mitt i allt detta gör att jag känner att hon är där inne och hon har ju också rätt att bli sjuk och en chans till tillfrisknande precis som vilken människa som helst.
Men gud vad jag saknar mitt lilla energiknippe till hund, min gosevovve, som trots alla sina egenheter är världens finaste hund!
Vid elvatiden lägger vi oss. Jag hoppas fortfarande på att jag ska kunna jobba nästa dag. Men tji får jag- strax efter midnatt vaknar jag av nya kramper. Piss!
Fian får ytterligare Stesolid och jag ringer till Djursjukhuset i Malmö som tycker att jag ska komma in med henne eftersom hon krampat i två dygn nu. Jag ringer pappa och ber honom följa med. Som vanligt är han en klippa!
Vi är märkbart tagna båda två och jag gråter större delen av vägen ner till Malmö. Det känns som att det är kört och att detta är slutet, att jag aldrig mer kommer få hem min hund. Jag tänker på en annan resa jag och pappa gjorde för nästan 4,5 år sen nu, den då vi hämtade hem min lilla guldklimp. Och jag tänker på en annan gång, då vi återvände hem med ett tomt koppel den där dagen då vår förra hund fick komma till hundhimlen. Men Inka var nästan 13 år, hon hade levt ett helt liv, Yrsa är inte ens 5. Ändå undrar jag- ska det bli som den gången?
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte tänker jag när vi närmar oss Malmö och önskar jag kunde trolla med knäna.
Finns inte så mycket annat att göra än att gå in där genom de automatiska dörrarna, vara stark för fians skull och göra det som är bäst för henne.
Djursjukhuset är annorlunda så här på natten. Ljuset är dämpat, gallerna för shopdelen nerhissade, väntrummet tomt förutom en cavalier king charles spaniel med tratt runt halsen. Yrsas syn är fortfarande påverkad, hon har svårt att hitta tillbaks till mig emellanåt, men hon nosar runt och undersöker rummet- det luktar ju så gott av all hundmat!
Vi får träffa veterinären och hon är jättebra. Hon tar sig ordentligt med tid att läsa igenom Yrsas journal, att lyssna på mig och att undersöka gurkan. Hon tittar på ögonen och undersöker Yrsas ögonreflexer, tappar en bomullstuss framför ögonen på henne. Hon reagerar ganska fint och hon verkar se bättre nu än bara för en liten stund sen. Hon blir kliad i öronen men det är mest skönt det. Hjärta och lungor låter normalt även om det är lite svårt att höra eftersom Yrsa är lite flåsig. Det är en stressig situation, hon är påverkad av anfallen och stetoskopet kallt.
Hela kroppen gås igenom, att bli klämd på magen är ingen större hit men det får väl gå om ni insisterar. Det känns lite konstigt i magen men kan vara mjälten som man känner säger Ulrika, Yrsa är i väldigt fin form så man känner mycket på henne får jag förklarat för mig. Ulrika tycker det är bäst att ta en röntgenbild för att utesluta att det är något annat än mjälten.
På röntgenbilden ser man att mjälten ligger lite längre bak än vanligt så Ulrika tror att det var den hon kände. Man ser även livmodern på bilden vilket man inte brukar men eftersom Yrsa är i löp är det inget alarmerande utan helt normalt, den är liten och alltså ingen anledning till att misstänka någon infektion där. Hon tycker ändå jag ska vara observant på att Yrsa inte löper längre än vanligt eller får konstiga flytningar.
Jag får bestämma själv om jag vill lägga in Yrsa eller ta med henne hem igen. Eftersom de i detta läge inte kan göra mer för henne på sjukhuset än jag kan göra hemma bestämmer jag att hon ska följa med oss tillbaka. Att bli lämnad hos främmande människor på en okänd plats vet jag är en otrolig stressfaktor för Yrsa, det är bättre att hon är hos mig då så att hon får vila och känna sig lugn och trygg. Får hon fler anfall ska jag ge henne Stesolid, upp till tre per dygn, om jag tycker att hon mår bättre av det, och jag får ringa när som helst om jag undrar över något. De har verkligen varit urfina på Djursjukhuset!
Vi bestämmer även att Fenemaldosen ska höjas ytterligare, med en halv tablett, så att hon nu får 1 x 50 mg på morgonen och 1,5 x 50 mg på kvällen.
Vi diskuterar min oro för att min hund snart inte ska finnas mer och Ulrika säger att det kan ju alltid ta en vändning som man inte kunde förutse men i detta läget finns det mycket kvar att prova innan ett sådant beslut ska bli aktuellt och vi har god marginal för att höja dosen mycket mycket mer. Jag tänker på Yrsas kullsyster Electra som inte svarade på medicinen men bestämmer mig för att hoppas på att det inte kommer vara så i Yrsas fall och det faktum att anfallen blivit lite kortare efter påbörjad medicinering tycker veterinären tyder på att hon faktiskt svarar, att vi bara inte hittat rätt dos. Håll tummarna. Hårt.
Hon säger också att man siktar på att få ner anfallsfrekvensen till högst ett anfall per kvartal med medicineringen men säger att även betydligt tätare intervall kan vara acceptabelt på en hund som har så pass korta anfall som Yrsa har och hämtar sig så snabbt som hon i normalfallet gör. Hon ger mig en hel del hopp tillbaka, för det har försvunnit allt mer för varje kramp.
Vi diskuterar även eventuellt samband med löp och Ulrika säger att det mycket väl kan vara så, särskilt när man ser en sån tydlig ökning under löpperioden. Vi diskuterar om kastrering skulle kunna vara ett alternativ och det tycker hon absolut det kan vara om man har sett ett sådant samband hos hunden. Men innan det kan bli aktuellt måste man ha hittat en någorlunda stabil Fenemaldos eftersom det alltid innebär en ökad risk att söva och operera en epilepsihund.
Så betydligt lugnare och lättare om hjärtat åker vi hem igen.
Vid niotiden ringer Ulrika och hör hur det är med Yrsa men hon har sovit lugnt sedan vi kom hem fyra timmar tidigare och hittills inga nya anfall. De har diskuterat Yrsa på morgonronden och tillsammans tittat på röntgenbilden och de tycker nu att det ser lite oroligt ut bland tarmarna, att man inte kan urskilja dem så tydligt som man vill kunna göra och att det kan tyda på att det är något där som triggar i gång anfallen men att det också kan vara så att det bara är så Yrsa ser ut. Hon rekommenderar ultraljud av buken för att undersöka det närmare och föreslår även ultraljud av hjärtat samtidigt. Hon säger att hon inte tror att det är något fel på hjärtat för hon hörde inget onormalt och hundarna brukar mer svimma än krampa vid hjärtfel. Vi bokar en tid på fredag kl. 11. Man ska vara försiktig med vad man önskar men det är nästan så jag hoppas att de hittar något, under förutsättning att det går att göra något åt det.
Så det är där läget är nu. Jag har en sjuk hund som för tillfället mår skitkasst och är väldigt påverkad av alla anfallen hon haft de senaste dagarna och det är ju inte konstigt. Förra gången hon hade klusteranfall, 4 st på 1 1/2 dygn, var hon också väldigt påverkad men när anfallen väl upphört kom hon gradvis tillbaka och efter en vecka var hon i stort sig själv igen. Att jag ser glimtar av min forna hund mitt i allt detta gör att jag känner att hon är där inne och hon har ju också rätt att bli sjuk och en chans till tillfrisknande precis som vilken människa som helst.
Men gud vad jag saknar mitt lilla energiknippe till hund, min gosevovve, som trots alla sina egenheter är världens finaste hund!
20 juli 2010
Bajsepilepsi och oro i hjärtat
De senaste dagarna har vi dock inte haft det lika bra som vi hade ute på ön. Sen i söndags kväll kl.21.20 till nu, tisdag eftermiddag kl. 15.26, har min fina gurka haft hela 7 stycken anfall. Mitt hjärta gråter och jag känner mig fruktansvärt maktlös.
Nu efter det sista fick hon Stesolid, som jag och veterinären kom överens om i morse när vi pratades vid, så får vi hoppas på att det får anfallen att ge med sig för den här gången. Men jag är orolig för att det ska bli värre eftersom hon ju får sina anfall när hon är väldigt avslappnad och det är ju något man blir kraftigt på Stesolid.
Just nu känns allt bara hopplöst och mörkt och för varje anfall känns allt mer förvirrat.
Hur hjälper jag min hund bäst?!
Nu efter det sista fick hon Stesolid, som jag och veterinären kom överens om i morse när vi pratades vid, så får vi hoppas på att det får anfallen att ge med sig för den här gången. Men jag är orolig för att det ska bli värre eftersom hon ju får sina anfall när hon är väldigt avslappnad och det är ju något man blir kraftigt på Stesolid.
Just nu känns allt bara hopplöst och mörkt och för varje anfall känns allt mer förvirrat.
Hur hjälper jag min hund bäst?!
Hallands väderö
Jag och Yrsa och mina fina tandläkarflickor Emily och Lena hade en toppendag på Hallands väderö i fredags. Här på båten ut till ön.
Lek och bus och vattenmelon gick hem hos damen.
Att hoppa i plurret var inga problem och Yrsa simmade på som om hon aldrig gjort annat på det djupa vattnet. När hon blev trött simmade hon självmant in till kanten men var snabb på att hoppa i igen. Att ta sig upp på klippan var inga problem, även om fian inte alltid valde den enklaste vägen. Men vad gör det när man kommer upp?!
Min fina älskade fia!
8 juli 2010
Men gladast var nog räven
Den senaste veckan har vi på våra promenader haft närkontakt med en styck räv, en styck grävling och en styck orm.
Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när grävlingen vände och kom emot oss istället för att fly. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när Yrsa satte av i full fart mot den. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när grävlingen vände och försvann in bland snåren med Yrsa efter.
Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när Yrsa blev nyfiken på den ringlande pinnen i gräset. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när hon stack ner nosen och luktade på den. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen.
För övrigt åkte Yrsa rulltrappa för första gången i sitt liv häromdagen. Det gick fint. Eller som Åsa uttryckte det- "hon åkte ju som om hon aldrig gjort annat!".
Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när grävlingen vände och kom emot oss istället för att fly. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när Yrsa satte av i full fart mot den. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när grävlingen vände och försvann in bland snåren med Yrsa efter.
Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när Yrsa blev nyfiken på den ringlande pinnen i gräset. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när hon stack ner nosen och luktade på den. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen.
För övrigt åkte Yrsa rulltrappa för första gången i sitt liv häromdagen. Det gick fint. Eller som Åsa uttryckte det- "hon åkte ju som om hon aldrig gjort annat!".
6 juli 2010
Epileptica helvetica
Jag har numera tappat räkningen på antalet gånger Yrsa krampat sen den där första måndagen för knappt två månader sen.
Det dröjde två veckor mellan första och andra gången, ytterligare två mellan andra och tredje. Efter andra gången var veterinären beredd att sätta in medicin pga Yrsas ärftliga benägenhet, efter tredje gången var jag beredd att börja medicinera.
Veterinären skrev ut Fenemal, som Yrsa skulle äta 2 x 50 mg per dag. Usch, jag tyckte det var jättejobbigt att behöva ge Yrsa medicin som jag dessutom visste mest troligt skulle förändra hennes beteende. Jag bad till och med henne om ursäkt innan hon fick den första korvbiten preparerad med en tablett. I efterhand är jag glad att jag faktiskt bad henne om ursäkt eftersom det inte dröjde mycket mer än 20 min efter hon fått första tabletten tills hon började krampa. Därefter fick hon ytterligare tre anfall det följande dygnet.
Det jobbigaste då var att hon efter det andra anfallet inte kom tillbaka helt och inte var sig själv. Hon låg mest i soffan och andades tungt, satte sig emellanåt upp och kollade upp i taket som om hon såg något där som hon aldrig sett förut, kände inte igen sig hemma riktigt, inte sina leksaker, verkade se konstigt, kände igen mig först när hon fått nosa, var extremt känslig för plötsliga ljud även om de var långt borta (till exempel en bildörr som slog igen på avstånd), var extra försiktig och misstänksam.
Jag kände mig som en hysteriska då jag ringde Djursjukhuset säkert femtielva gånger det där dygnet. Det var en stor lättnad när jag efter det sista anfallet till slut fick prata med "vår" veterinär. Hon sa att det inte var någon större mening för mig att komma in med Yrsa eftersom det som de kunde göra var att hålla henne nedsövd ett par dygn och hon menade på att det inte heller var så nyttigt för fian och jag kände ju själv att det i detta läget inte var aktuellt, då får hon allt krampa betydligt oftare och längre än vad hon gjorde då. Det som jag mest var orolig för var att anfallen skulle ha varit så påfrestande för Yrsa att hon fått men eftersom jag inte kände igen henne och hon andades så tungt, stötvis och snabbt. Men veterinären lugnade mig med att det antagligen bara var övergående, hon menade på att det var ansträngande att ha anfall och att Yrsa bara behövde tid på sig att återhämta sig. Vi bestämde att jag skulle ge henne Stesolid om hon krampade igen, oavsett om anfallet gick över snabbt eller inte, och vi justerade dessutom ner dosen på Fenemal till 2 x 25 mg per dygn, alltså en halvering av dosen. Min teori är att den högre dosen gjorde Yrsa alldeles för avslappnad, det är ju då hon krampar, när hon ligger och sover.
Någon Stesolid behövde jag aldrig ge Yrsa eftersom hon därefter inte krampade något mer och allt eftersom dagarna gick kände jag igen henne allt mer. Det kändes som om hennes förändrade beteende de första dagarna framförallt berodde på de täta anfallen. Gradvis blev hon allt mer sig själv, dock extremt trött och lite groggy vilket jag tror berodde på medicinen. Nu har hon medicinerat i fyra veckor och är lite lugnare och blir trött lite fortare än normalt men det är helt acceptabelt och går helt klart att leva med både för henne och för mig.
Efter två veckor var vi hos veterinären och Yrsa blev undersökt och vi tog massor med blodprov. Fian är så duktig nuförtiden! Jag tänkte på det när vi var på Djursjukhuset akut för då var det en man som tog blodproven och röntgade. För något år sen skulle Yrsa tyckt att det var urjobbigt att det var en man men nu accepterade hon det lika väl som om det varit en kvinna. Bara en parantes. Hon har mognat min tjeja. Blodproven var dels leverprover (eftersom Fenemal kan var toxiskt för levern måste man hålla koll så att levervärdena inte försämras), dels för att mäta koncentrationen av Fenemal i blodet (där den ska ligga inom ett visst intervall), dels blodprover som ska skickas till SLU för att ingå i en studie om epilepsi hos belgare. Leverproverna var bra och Fenemalhalten låg precis under det lägre värdet. Att Fenemalhalten var låg innebär att det finns utrymme att höja dosen om det behövs och det lutar nog åt det hållet nu eftersom Yrsa fick ytterligare ett anfall natten till torsdag förra veckan (då hade hon varit anfallsfri i tre veckor) och imorse fick ytterligare ett (mindre än en vecka senare).
Det här med epilepsin är inget kul. Det är inte roligt att veta att Yrsa kommer få gå på medicin resten av sitt liv och antagligen även fortsätta att ha anfall då och då trots medicinering. Det är inget roligt att se henne krampa och känna sig maktlös, i det läget finns det absolut inget jag kan göra förutom att hålla mig lugn och se till att hon inte skadar sig på något. Det är chockartat att gå från att ha en helt frisk hund till att plötsligt ha en hund som krampat mer än tio gånger på mindre än två månader. Det väcker många frågor som oftast är svåra att få svar på och ta ställning till. Skulle jag ha kunnat undvika epilepsidebuten på något sätt? Var det narkosen vid klokapselbrottet som triggade igång det hela? Är det rätt att medicinera? Borde jag höja dosen? Vad triggar igång Yrsas anfall? Skulle jag kunna förebygga dem på fler sätt än med medicin? Krampar hon pga att hon känner sig stressad? För att hon saknar mig? Och hur ska jag då lösa den biten? Jag kan ju inte vara med henne jämnt och även om hon är med någon annan saknar hon ju mig minst lika mycket om inte mer än om hon är helt ensam hemma. Borde jag öka motionen? På vilket sätt i så fall? Borde jag ändra hennes kost? Byta hundmatsmärke? Ge henne tillskott, t ex extra kalcium eller omega3 som jag läst kan påverka hos människor? Undvika hundmat med vissa ämnen som jag hört kan påverka? Borde jag kastrera henne då jag hört att det kan minska anfallsfrekvensen hos tikar och då hon just nu löper och sedan löpstart haft 2 anfall?
Gör jag rätt, gör jag fel?!
Det dröjde två veckor mellan första och andra gången, ytterligare två mellan andra och tredje. Efter andra gången var veterinären beredd att sätta in medicin pga Yrsas ärftliga benägenhet, efter tredje gången var jag beredd att börja medicinera.
Veterinären skrev ut Fenemal, som Yrsa skulle äta 2 x 50 mg per dag. Usch, jag tyckte det var jättejobbigt att behöva ge Yrsa medicin som jag dessutom visste mest troligt skulle förändra hennes beteende. Jag bad till och med henne om ursäkt innan hon fick den första korvbiten preparerad med en tablett. I efterhand är jag glad att jag faktiskt bad henne om ursäkt eftersom det inte dröjde mycket mer än 20 min efter hon fått första tabletten tills hon började krampa. Därefter fick hon ytterligare tre anfall det följande dygnet.
Det jobbigaste då var att hon efter det andra anfallet inte kom tillbaka helt och inte var sig själv. Hon låg mest i soffan och andades tungt, satte sig emellanåt upp och kollade upp i taket som om hon såg något där som hon aldrig sett förut, kände inte igen sig hemma riktigt, inte sina leksaker, verkade se konstigt, kände igen mig först när hon fått nosa, var extremt känslig för plötsliga ljud även om de var långt borta (till exempel en bildörr som slog igen på avstånd), var extra försiktig och misstänksam.
Jag kände mig som en hysteriska då jag ringde Djursjukhuset säkert femtielva gånger det där dygnet. Det var en stor lättnad när jag efter det sista anfallet till slut fick prata med "vår" veterinär. Hon sa att det inte var någon större mening för mig att komma in med Yrsa eftersom det som de kunde göra var att hålla henne nedsövd ett par dygn och hon menade på att det inte heller var så nyttigt för fian och jag kände ju själv att det i detta läget inte var aktuellt, då får hon allt krampa betydligt oftare och längre än vad hon gjorde då. Det som jag mest var orolig för var att anfallen skulle ha varit så påfrestande för Yrsa att hon fått men eftersom jag inte kände igen henne och hon andades så tungt, stötvis och snabbt. Men veterinären lugnade mig med att det antagligen bara var övergående, hon menade på att det var ansträngande att ha anfall och att Yrsa bara behövde tid på sig att återhämta sig. Vi bestämde att jag skulle ge henne Stesolid om hon krampade igen, oavsett om anfallet gick över snabbt eller inte, och vi justerade dessutom ner dosen på Fenemal till 2 x 25 mg per dygn, alltså en halvering av dosen. Min teori är att den högre dosen gjorde Yrsa alldeles för avslappnad, det är ju då hon krampar, när hon ligger och sover.
Någon Stesolid behövde jag aldrig ge Yrsa eftersom hon därefter inte krampade något mer och allt eftersom dagarna gick kände jag igen henne allt mer. Det kändes som om hennes förändrade beteende de första dagarna framförallt berodde på de täta anfallen. Gradvis blev hon allt mer sig själv, dock extremt trött och lite groggy vilket jag tror berodde på medicinen. Nu har hon medicinerat i fyra veckor och är lite lugnare och blir trött lite fortare än normalt men det är helt acceptabelt och går helt klart att leva med både för henne och för mig.
Efter två veckor var vi hos veterinären och Yrsa blev undersökt och vi tog massor med blodprov. Fian är så duktig nuförtiden! Jag tänkte på det när vi var på Djursjukhuset akut för då var det en man som tog blodproven och röntgade. För något år sen skulle Yrsa tyckt att det var urjobbigt att det var en man men nu accepterade hon det lika väl som om det varit en kvinna. Bara en parantes. Hon har mognat min tjeja. Blodproven var dels leverprover (eftersom Fenemal kan var toxiskt för levern måste man hålla koll så att levervärdena inte försämras), dels för att mäta koncentrationen av Fenemal i blodet (där den ska ligga inom ett visst intervall), dels blodprover som ska skickas till SLU för att ingå i en studie om epilepsi hos belgare. Leverproverna var bra och Fenemalhalten låg precis under det lägre värdet. Att Fenemalhalten var låg innebär att det finns utrymme att höja dosen om det behövs och det lutar nog åt det hållet nu eftersom Yrsa fick ytterligare ett anfall natten till torsdag förra veckan (då hade hon varit anfallsfri i tre veckor) och imorse fick ytterligare ett (mindre än en vecka senare).
Det här med epilepsin är inget kul. Det är inte roligt att veta att Yrsa kommer få gå på medicin resten av sitt liv och antagligen även fortsätta att ha anfall då och då trots medicinering. Det är inget roligt att se henne krampa och känna sig maktlös, i det läget finns det absolut inget jag kan göra förutom att hålla mig lugn och se till att hon inte skadar sig på något. Det är chockartat att gå från att ha en helt frisk hund till att plötsligt ha en hund som krampat mer än tio gånger på mindre än två månader. Det väcker många frågor som oftast är svåra att få svar på och ta ställning till. Skulle jag ha kunnat undvika epilepsidebuten på något sätt? Var det narkosen vid klokapselbrottet som triggade igång det hela? Är det rätt att medicinera? Borde jag höja dosen? Vad triggar igång Yrsas anfall? Skulle jag kunna förebygga dem på fler sätt än med medicin? Krampar hon pga att hon känner sig stressad? För att hon saknar mig? Och hur ska jag då lösa den biten? Jag kan ju inte vara med henne jämnt och även om hon är med någon annan saknar hon ju mig minst lika mycket om inte mer än om hon är helt ensam hemma. Borde jag öka motionen? På vilket sätt i så fall? Borde jag ändra hennes kost? Byta hundmatsmärke? Ge henne tillskott, t ex extra kalcium eller omega3 som jag läst kan påverka hos människor? Undvika hundmat med vissa ämnen som jag hört kan påverka? Borde jag kastrera henne då jag hört att det kan minska anfallsfrekvensen hos tikar och då hon just nu löper och sedan löpstart haft 2 anfall?
Gör jag rätt, gör jag fel?!
5 juli 2010
Sötnötungar finns det gott om
Det är många barn i Yrsas liv nu. Från att ha begränsats till brorsdottern Freja, numera alldeles strax 3 år, vimlar det nu av småmänniskor. Familjen har utökats med Joel och med honom kommer fem systersöner i åldrarna 9 mån till 13 år. Och nog är Yrsa poppis och går hem bland barnen även om hon själv inte är helt övertygad än om det går att lita på dessa minimänniskor eller inte.
Särskilt poppis är Yrsa hos de tre yngsta och deras pappa (tillika Joels svåger). Allra helst skämmer de bort Yrsa med godsaker, som här på bilden där Alfred, 7 år med hjälp av lillebror Samuel, 4, har satt ner skärbrädan som det grillade köttet tidigare skurits upp på. Gott, tyckte Yrsa och slickade den ren mycket noggrant.
Yrsa har nu varit med på både grillkvällar och barnkalas och kanske kan all denna exponering av snälla barn med väluppfostrade föräldrar så småningom övertyga henne om att de där pygmémänniskorna faktiskt inte är så farliga och konstiga trots allt. Kanske hon till och med kan lära sig att uppskatta dem till slut.
För övrigt har min egen familj också utökats eftersom Freja har fått en lillebror. Får vi presentera Oskar, strax 4 mån.
Sötnötungar.
29 juni 2010
27 juni 2010
12 maj 2010
Tentativ diagnos: idiopatisk epilepsi
Min fina, fina älskade Yrsa Syrsa, gurka och fia!
I måndags förmiddag när jag kom hem efter ett ärende på stan var Yrsa alldeles kletig på bröstet och skinkorna och det fanns dregelspår i lägenheten. Jag undrade vad hon hade pysslat med men trodde att hon kanske bara kräkt och sen råkat lägga sig i det och sen käkat upp spåren :-( De kan ju vara lite äckliga i bland de små liven...
Yrsa var iallafall som vanligt och jag tänkte inte mer på det.
Ett par timmar senare skulle jag precis gå iväg till skolan. Som tur var var jag några minuter sen, normalt skulle jag redan ha gått i väg.
Yrsa låg och sov i sängen när hon började spralla. Först trodde jag att hon drömde men insåg snabbt att så inte var fallet. Hela den lilla kroppen började hoppa och rycka och skaka, hon dreglade och kissade på sig och det såg fruktansvärt hemskt ut! Jag ville bara få det att sluta, hålla om henne, skrika åt henne att sluta. Som tur var hade jag vett att hålla mig relativt lugn inför fian och låta henne vara i fred även om jag var allt annat än lugn inombords.
Jag ringde Joel, och det var ju inte så här han skulle bli presenterad, Yrsas husse. Han kunde ju inte göra så mycket, där han var på jobbet i Köpenhamn. Men han letade upp numret till djursjukhuset och Taxi Skåne medan vi pratade, lugnade ner mig så gott han kunde och hjälpte mig att strukturera upp alla samtalen jag behövde ringa. Jag hade ju en patient som väntade på mig i skolan.
Det tog inte många minuter, men det kändes som en hel evighet, innan fian slutade krampa. Några minuter efteråt var hon förvirrad men blev snabbt sig själv igen, kanske lite lojare och tröttare än vanligt men ändå pigg om man jämför med de flesta andra hundar.
Taxin kom snabbt, tandsköterskorna tog på sig att meddela min patient att han var tvungen att gå hem igen och inte många minuter efter anfallet var jag och Yrsa på väg till djursjukhuset.
Väl där fick vi vänta och vänta och vänta men det var ganska skönt faktiskt att få sitta och ta det lugnt, med vetskapen att vi var på rätt ställe om det skulle hända något mer.
Några timmar senare fick vi träffa veterinären som tog upp en grundlig anamnes och undersökte Yrsa. Hon berättade att det kunde bero på andra orsaker än sjukdomen epilepsi, t ex infektion, smärta, tumörer, lever- eller njursvikt och diagnosen epilepsi ställde man genom att utesluta alla andra tänkbara orsaker.
Veterinären kunde inte upptäcka några kliniska fel på Yrsa, hon rörde sig normalt, var pigg och såg klar ut i ögonen, reagerade inte på kroppsundersökningen och det fanns inget konstigt i det jag berättade som tydde på någon bakomliggande sjukdom eller orsak. För att utesluta det ytterligare beslutades om blodprov och röntgen av bröst och buk.
Yrsan var så duktig så duktig! Både när veterinären undersökte henne, under blodprovstagning och röntgen! Inte för att hon tyckte det var särskilt kul men hon lät sig undersökas, läggas på röntgenbritsen och låg stilla under tiden tre bilder togs.
Precis när vi var klara med röntgen kom Joel och då piggnade fian till avsevärt. Tillsammans satt vi sen och väntade på att veterinären skulle titta på röntgenbilderna och när hon gjort det var det skönt att få höra att allt såg fint ut på dem. Vi fick Stesolid utskrivet på recept att ge om Yrsan någon gång får ett anfall som inte går över av sig själv inom några minuter och när veterinären kom med receptet hade hon även fått svar på blodprovet och allt såg fint ut där också. Tyvärr är det nog epilepsi, sa hon, och vi kom överens om att jag skulle höra av mig om (när) Yrsa får nya anfall.
Diagnosen epilepsi kan man inte ställa bara efter ett enstaka anfall men sannolikheten för att det är det i Yrsas fall är ganska stor eftersom det är en vanlig sjukdom inom rasen belgisk vallhund och framförallt inom groenendael som jag förstått det. Igår ringde jag dessutom Yrsas uppfödare, Susanne, för att berätta hur situationen var och då fick jag veta att det finns ärftlighet för epilepsi på båda Yrsas sidor, vilket inte var känt vid parningen, men ingen av hennes föräldrar har någonsin visat tecken på epilepsi vad jag förstod. Däremot har två av Yrsas kullsystrar också drabbats. Den ena redan vid ett års ålder och med så allvarliga, täta anfall och dåligt gensvar på mediciner att hon till slut avlivades (vilket jag redan visste) och en annan syster som bara haft enstaka anfall. Så oddsen för att Yrsa inte skulle vara drabbad är inte så höga tyvärr...
Yrsa mår bra nu och är precis som vanligt och än har hon inte fått några nya anfall (knack, knack- ta i trä!). Det kan vara så att hon bara får ett par anfall om året eller då och då, eller att hon får flera i veckan. Och även om sannolikheten är liten kan det också vara så att dessa anfall berodde på en orsak som inte veterinären kunde upptäcka och att hon aldrig får anfall igen. Det är bara att vänta och se nu. Det känns lite jobbigt och tungt, att inte veta när och om och hur länge nästa anfall kommer vara, att inte veta vad som väntar en när man kommer hem efter att ha varit borta några timmar, att inte veta hur det kommer att påverka Yrsa och hennes livslängd. Men det finns ju inte så mycket annat att göra än att fortsätta leva våra liv som vanligt och ta itu med problemen efterhand som de dyker upp. Och så får vi hoppas att Yrsa är en av de där hundarna som bara får enstaka anfall då och då!
I måndags förmiddag när jag kom hem efter ett ärende på stan var Yrsa alldeles kletig på bröstet och skinkorna och det fanns dregelspår i lägenheten. Jag undrade vad hon hade pysslat med men trodde att hon kanske bara kräkt och sen råkat lägga sig i det och sen käkat upp spåren :-( De kan ju vara lite äckliga i bland de små liven...
Yrsa var iallafall som vanligt och jag tänkte inte mer på det.
Ett par timmar senare skulle jag precis gå iväg till skolan. Som tur var var jag några minuter sen, normalt skulle jag redan ha gått i väg.
Yrsa låg och sov i sängen när hon började spralla. Först trodde jag att hon drömde men insåg snabbt att så inte var fallet. Hela den lilla kroppen började hoppa och rycka och skaka, hon dreglade och kissade på sig och det såg fruktansvärt hemskt ut! Jag ville bara få det att sluta, hålla om henne, skrika åt henne att sluta. Som tur var hade jag vett att hålla mig relativt lugn inför fian och låta henne vara i fred även om jag var allt annat än lugn inombords.
Jag ringde Joel, och det var ju inte så här han skulle bli presenterad, Yrsas husse. Han kunde ju inte göra så mycket, där han var på jobbet i Köpenhamn. Men han letade upp numret till djursjukhuset och Taxi Skåne medan vi pratade, lugnade ner mig så gott han kunde och hjälpte mig att strukturera upp alla samtalen jag behövde ringa. Jag hade ju en patient som väntade på mig i skolan.
Det tog inte många minuter, men det kändes som en hel evighet, innan fian slutade krampa. Några minuter efteråt var hon förvirrad men blev snabbt sig själv igen, kanske lite lojare och tröttare än vanligt men ändå pigg om man jämför med de flesta andra hundar.
Taxin kom snabbt, tandsköterskorna tog på sig att meddela min patient att han var tvungen att gå hem igen och inte många minuter efter anfallet var jag och Yrsa på väg till djursjukhuset.
Väl där fick vi vänta och vänta och vänta men det var ganska skönt faktiskt att få sitta och ta det lugnt, med vetskapen att vi var på rätt ställe om det skulle hända något mer.
Några timmar senare fick vi träffa veterinären som tog upp en grundlig anamnes och undersökte Yrsa. Hon berättade att det kunde bero på andra orsaker än sjukdomen epilepsi, t ex infektion, smärta, tumörer, lever- eller njursvikt och diagnosen epilepsi ställde man genom att utesluta alla andra tänkbara orsaker.
Veterinären kunde inte upptäcka några kliniska fel på Yrsa, hon rörde sig normalt, var pigg och såg klar ut i ögonen, reagerade inte på kroppsundersökningen och det fanns inget konstigt i det jag berättade som tydde på någon bakomliggande sjukdom eller orsak. För att utesluta det ytterligare beslutades om blodprov och röntgen av bröst och buk.
Yrsan var så duktig så duktig! Både när veterinären undersökte henne, under blodprovstagning och röntgen! Inte för att hon tyckte det var särskilt kul men hon lät sig undersökas, läggas på röntgenbritsen och låg stilla under tiden tre bilder togs.
Precis när vi var klara med röntgen kom Joel och då piggnade fian till avsevärt. Tillsammans satt vi sen och väntade på att veterinären skulle titta på röntgenbilderna och när hon gjort det var det skönt att få höra att allt såg fint ut på dem. Vi fick Stesolid utskrivet på recept att ge om Yrsan någon gång får ett anfall som inte går över av sig själv inom några minuter och när veterinären kom med receptet hade hon även fått svar på blodprovet och allt såg fint ut där också. Tyvärr är det nog epilepsi, sa hon, och vi kom överens om att jag skulle höra av mig om (när) Yrsa får nya anfall.
Diagnosen epilepsi kan man inte ställa bara efter ett enstaka anfall men sannolikheten för att det är det i Yrsas fall är ganska stor eftersom det är en vanlig sjukdom inom rasen belgisk vallhund och framförallt inom groenendael som jag förstått det. Igår ringde jag dessutom Yrsas uppfödare, Susanne, för att berätta hur situationen var och då fick jag veta att det finns ärftlighet för epilepsi på båda Yrsas sidor, vilket inte var känt vid parningen, men ingen av hennes föräldrar har någonsin visat tecken på epilepsi vad jag förstod. Däremot har två av Yrsas kullsystrar också drabbats. Den ena redan vid ett års ålder och med så allvarliga, täta anfall och dåligt gensvar på mediciner att hon till slut avlivades (vilket jag redan visste) och en annan syster som bara haft enstaka anfall. Så oddsen för att Yrsa inte skulle vara drabbad är inte så höga tyvärr...
Yrsa mår bra nu och är precis som vanligt och än har hon inte fått några nya anfall (knack, knack- ta i trä!). Det kan vara så att hon bara får ett par anfall om året eller då och då, eller att hon får flera i veckan. Och även om sannolikheten är liten kan det också vara så att dessa anfall berodde på en orsak som inte veterinären kunde upptäcka och att hon aldrig får anfall igen. Det är bara att vänta och se nu. Det känns lite jobbigt och tungt, att inte veta när och om och hur länge nästa anfall kommer vara, att inte veta vad som väntar en när man kommer hem efter att ha varit borta några timmar, att inte veta hur det kommer att påverka Yrsa och hennes livslängd. Men det finns ju inte så mycket annat att göra än att fortsätta leva våra liv som vanligt och ta itu med problemen efterhand som de dyker upp. Och så får vi hoppas att Yrsa är en av de där hundarna som bara får enstaka anfall då och då!
4 april 2010
3 april 2010
En ynklig hund med tassbandage
Jahapp, så har olyckan varit framme... Inget allvarligt men ändock ett litet drama så här på påsklovet.
Det var i torsdags som Yrsa låg och slickade intensivt på sin ena tass. När jag tittade på den såg jag att "tumklon"/sporren var skadad. Pulpan vällde liksom ut undertill klon. Så värst ont verkade hon inte ha och det blödde inte men efter lite googlande insåg jag att här var det bäst att ringa veterinären och rådfråga.
Det blev till Veterinärhuset i Ängelholm jag ringde och de sa direkt att klon måste bort eftersom det annars finns risk för allvarligare komplikationer. Eftersom det var skärtorsdag blev det lite bråttom eftersom försäkringsbolagen stängde tidigare och för att slippa dyra jourtider på djursjukhuset.
Hos veterinären fick Yrsa vägas, 22,5 kg alldeles lagom mycket, och lyftas upp på undersökningsbordet. Veterinären var lite läskig för hon hade blåa konstiga kläder men med ett stadigt tag om nosen och kroppen tätt tryck mot mig så långt bort hon bara kunde komma från den läskiga tanten lät hon sig bli undersökt. Veterinären sa direkt att klon måste tas bort så det var inte mycket mer att göra än att fylla i blanketter och lämna kvar älskade fian. Usch, det var jobbigt fast sköterskan som hämtade henne var väldigt snäll. Yrsa tycker ju att det är fruktansvärt att bli lämnad tillsammans med människor hon inte känner och när jag skulle gå på ett håll och hon med sköterskan på ett annat vände hon sig om flera gånger och tittade på mig som "kom nu då matte, ska du inte följa med mig?" och såg alldeles olycklig ut när jag inte vände. Aouch, tagg i hjärtat!
Tre timmar senare fick jag i alla fall hämta henne igen och ynkligare hund hade man fått leta efter! Med tratt på huvudet, rött tassbandage och fortfarande groggy efter narkosen kom hon mot mig i korridoren. Men glad blev hon när hon fick syn på mig! Resten av kvällen var hon lite vimmelkantig och försiktigare och lugnare än vanligt men nu är hon nästan sig själv igen. Lite tröttare, lite mer orolig att jag ska försvinna men fullt ös medvetslös ute som alltid!
Själva veterinärkalaset slutade på 8400 kr och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag har en ordentlig försäkring där jag valt så låg självrisk det bara går. Med rabatt avdragen för fyra skadefria år slutade räkningen för min del på knappa 1500 exkl bandage och medicin så jag tycker jag kom ganska billigt undan ändå.
Så nu blir det tassbandage, antibiotika och smärtstillande i 14 dagar och förhoppningsvis växer klon ut igen utan att fler problem uppstår!
Och jag kan rekommendera både Veterinärhuset och Agria!
Det var i torsdags som Yrsa låg och slickade intensivt på sin ena tass. När jag tittade på den såg jag att "tumklon"/sporren var skadad. Pulpan vällde liksom ut undertill klon. Så värst ont verkade hon inte ha och det blödde inte men efter lite googlande insåg jag att här var det bäst att ringa veterinären och rådfråga.
Det blev till Veterinärhuset i Ängelholm jag ringde och de sa direkt att klon måste bort eftersom det annars finns risk för allvarligare komplikationer. Eftersom det var skärtorsdag blev det lite bråttom eftersom försäkringsbolagen stängde tidigare och för att slippa dyra jourtider på djursjukhuset.
Hos veterinären fick Yrsa vägas, 22,5 kg alldeles lagom mycket, och lyftas upp på undersökningsbordet. Veterinären var lite läskig för hon hade blåa konstiga kläder men med ett stadigt tag om nosen och kroppen tätt tryck mot mig så långt bort hon bara kunde komma från den läskiga tanten lät hon sig bli undersökt. Veterinären sa direkt att klon måste tas bort så det var inte mycket mer att göra än att fylla i blanketter och lämna kvar älskade fian. Usch, det var jobbigt fast sköterskan som hämtade henne var väldigt snäll. Yrsa tycker ju att det är fruktansvärt att bli lämnad tillsammans med människor hon inte känner och när jag skulle gå på ett håll och hon med sköterskan på ett annat vände hon sig om flera gånger och tittade på mig som "kom nu då matte, ska du inte följa med mig?" och såg alldeles olycklig ut när jag inte vände. Aouch, tagg i hjärtat!
Tre timmar senare fick jag i alla fall hämta henne igen och ynkligare hund hade man fått leta efter! Med tratt på huvudet, rött tassbandage och fortfarande groggy efter narkosen kom hon mot mig i korridoren. Men glad blev hon när hon fick syn på mig! Resten av kvällen var hon lite vimmelkantig och försiktigare och lugnare än vanligt men nu är hon nästan sig själv igen. Lite tröttare, lite mer orolig att jag ska försvinna men fullt ös medvetslös ute som alltid!
Själva veterinärkalaset slutade på 8400 kr och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag har en ordentlig försäkring där jag valt så låg självrisk det bara går. Med rabatt avdragen för fyra skadefria år slutade räkningen för min del på knappa 1500 exkl bandage och medicin så jag tycker jag kom ganska billigt undan ändå.
Så nu blir det tassbandage, antibiotika och smärtstillande i 14 dagar och förhoppningsvis växer klon ut igen utan att fler problem uppstår!
Och jag kan rekommendera både Veterinärhuset och Agria!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)