Flintskallig

Ibland är det en riktig pärs att vara ute och gå med Yrsa. Hon drar, skäller, lyssnar inte, vill jaga efter fåglar och kaniner, cyklister och joggare, morrar åt bilar och andra hundar... och inget funkar. Det är så jag vill slita mitt hår ibland! Allt känns hopplöst, känns som hon inte har gjort några framsteg alls, att allt jobb är förgäves, att det är lika bra att ge upp. Men så gör hon plötsligt någon liten grej som visar att hon har fattat, förstår, att det visst går framåt. Även om framstegen ibland är så små så att det nästan krävs mikroskop och trots att det emellanåt känns som om vi tar ett steg framåt och två bak, så känns det så bra när jag kan se att det ändå är på väg åt rätt håll. Och hon är faktiskt duktig, min lilla fia. Jag glömmer bara bort ibland att hon faktiskt inte är så gammal än, hon är ju inte mycket mer än 4,5 månad. Det ska nog bli bra så småningom, det här med människo- och hundmöten. JAG tycker att det har blivit bättre, åtminstone lite, lite...