Man tager vad man haver...

Ett par vita plaststolar och några överblivna brädor blev idag till en liten hoppbanan i mammas trädgård. Yrsa var riktigt taggad och följde fint vägen JAG tyckte hon skulle ta. Det gjorde mig lite lite lugnare. Häromdagen fick jag nämligen startdatum för agilityfortsättningskursen vilket var synonymt med ångest. Jag tänker genast att alla andra har varit nere på klubben och tränat en massa i sommar medan jag och Yrsa har varit här i Båstad, flera mil från den närmsta agilitybanan. Sen tappar Yrsa lätt koncentrationen när hon tycker något blir tråkigt och enformigt, jagar gärna kaniner och har hon väl bestämt sig för att något är läskigt är hon svårövertygad (läs: vippbrädan, balansbommen, A-hindret, platta tunneln, svängda tunneln....) Nej, det är bara att inse att vi kommer vara sämst på fortsättningskursen, tillbringa mesta tiden ute i skogen (Yrsa jagandes kaniner, jag jagandes Yrsa) och gå dit rak i ryggen!