Yrsa och skatan (och en liten parantes)

Häromdagen var jag och Yrsa på hundrastplatsen på Borgmästaregården. Utanför staketet spatserade en skata omkring och Yrsa tycker ju att det är väldigt kul att jaga fåglar. Så hon sprang fram till staketet och skrämde skatan. Det var bara det att skatan inte alls brydde sig om den tokiga hunden bakom staketet utan den fortsatte oberört med sitt. Fian gjorde flera tappra försök men förgäves. Hon såg minst sagt konfunderad ut och tittade på mig som om hon bad om hjälp. Jag väntade mig nästan att hon skulle börja klia sig i huvudet. Vad nu? tycktes hon tänka- varför fungerar inte min skrämseltaktik?

(I söndags krampade Yrsa igen, tre stycken anfall kom det på mindre än ett dygn, trots att fenemalvärdet nu ligger där det låg innan vi minskade medicinen.)

Epileptica helvetica två år senare

För ett par dagar sedan var det två år sedan Yrsa hade sina första epilepsianfall. Sedan dess har Yrsa totalt haft cirka 45 grand mal anfall.

Vi har lärt oss en hel del om hur just Yrsas epilepsi funkar. Till exempel att de oftast kommer när hon ligger och sover, det händer att hon vaknar till precis innan men för det mesta gör hon det inte. De kommer nästan alltid i kluster, alltså flera stycken under samma dygn. Som mest har gurkan haft 12 grand mal anfall på ett och ett halvt dygn. När hon kommer in i ett kluster går det nästintill att ställa klockan efter anfallen, de kommer regelbundet, ofta är det ungefär fyra timmar emellan. När hon är inne i en krampperiod brukar det vara två veckor mellan klusterna. Fian har haft två längre perioder med anfallsfrihet. Första var 12 veckor, från juli 2010 till oktober 2010. Andra var ett år, fyra månader och några veckor, från december 2010 till maj 2012. Hon har fått buken röntgad, ultraljudat magen och hjärtat, blivit kastrerad och gjort en CT-röntgen på skallen. Tagit otaliga blodprov. Och allt har sett bra ut, det är inget fel på henne som gör att hon krampar. Har hon haft många anfall på kort tid blir hon påverkad, trött, instabil, får ryckningar/små anfall som avtar successivt och försvinner helt på någon vecka. Efter enstaka anfall blir hon snabbt sig själv, bara lite trött och orolig, vid flera anfall är det inte säkert hon hämtar sig helt mellan anfallen. Två gånger har hon legat inlagd på Djursjukhuset i Malmö på grund av epilepsin. Första gången i december 2010 då hon haft så många anfall och hade ständiga partiella, då sövdes hon ner med Propofol men det hjälpte inte mot de små anfallen, de fortsatte någon vecka innan de försvann. Andra gången nu i maj 2012. Vis av tidigare erfarenheter åkte vi in till Djursjukhuset när Yrsa hade haft sitt fjärde anfall på knappt tolv timmar, har hon haft så många så har hon tidigare fortsatt krampa. Där lades hon in på observation. Efter ett anfallsfritt dygn skulle hon få komma hem, Joel var på väg för att hämta henne, då de ringde från Djursjukhuset och sa att hon hade krampat. Där hade hon sitt första status epilepticus, Stesolid hjälpte bara för stunden och de sövde ner henne akut med Propofol. Det blev ytterligare två dygns observation innan hon fick komma hem. Nu är det två veckor sedan och vi får se om det blir några nya anfall, vi har höjt upp medicinen igen så förhoppningsvis kompenserar det.

Men mellan anfallsperioderna lever Yrsa ett helt normalt hundliv. Utan anfallen är fian som vilken hund som helst förutom att hon får mediciner två gånger om dagen, som hon inte alls har något emot. Hon orkar kanske inte riktigt lika länge som hon gjorde tidigare men det är så mycket energi i den där hunden ändå så det räcker och blir över och det är inget hon verkar lida av. Hon är levnadsglad och pigg, alert och vaken, lekfull och med på upptåg och är sig själv precis lika mycket som innan epilepsin. Det går verkligen ingen nöd på henne. Det är nog värre med mig, som far upp som en skottspole och får hjärtat i halsgropen så fort fian inte låter eller beter sig som vanligt. Epilepsin inskränker varken mitt eller Yrsas liv i särskilt stor utsträckning mellan anfallsperioderna och så länge Yrsa verkar må bra, är pigg och har en livslust får hon lov att bli sjuk emellanåt precis som vem som helst annars. Epilepsin till trots så går det verkligen ingen nöd på henne!

Theobroma cacao

Förra fredagen kom Joel hem från träningen och hittade en Yrsa som hittat ett oöppnat kakaopaket som någon (läs jag, hrmm) hade glömt på köksbänken. Hon hade bestämt sig för att ha en riktig kakaofest. Enligt utsago ska det ha varit ett brunt streck ungefär i noshöjd i hela lägenheten och flera dagar efteråt fortsatte vi hitta kakaofläckar. Fina Joel styrde iallafall upp det hela bra medan jag var på jobbet. Fian fick sig en liten "semester" på Djursjukhuset för behandling med aktivt kol och observation och Joel fick städa lägenheten. På lördageftermiddagen fick vi hämta hem henne och förutom kolsvart diarré ett par dagar har inga symptom visat sig. Några tusenlappar fattigare och en erfarenhet rikare. På bilden är iallafall en alldeles äkta kakaofrukt och bilden är det minsann jag som tagit, på Zanzibar i mellandagarna- det var fint!

God jul från Dar es Salam!

Där Yrsa givetvis inte är. Hon semestrar i Förslöv medan vi semestrar i Afrika. Världens bästa julklapp är iallafall att det nu har gått ett helt år sen fian hade ett anfall senast. :-D Det trodde jag aldrig skulle ske då när det kändes så hopplöst förra julen och jag var övertygad om att gurkan inte hade så lång tid kvar med oss. Glad är jag iallafall!

Hildesborgs hunddagis

Det här med att börja jobba heltid och till råga på allt en 50 min lång tågresa från Malmö har fört en del huvudbry med sig om var fian ska vara om dagarna. Inte kan hon vara själv så länge om dagarna som både jag och Joel är hemifrån på grund av våra jobb.
Vi tittade först på Walkie Doggie, ett företag som drivs av en ung tjej som heter Mimmi och som tillhandahåller bl a hundpromenadstjänster. Under sommaren blev detta vår "nödlösning", med Mimmi som kom hem till oss en gång om dagen och gick ut med Yrsa i en halvtimme. Vi har varit jättenöjda med detta, Mimmi skickade sms varje dag med "kiss- och bajsrapporter" (sammanföll med att fian var dålig i magen) och allt fungerade smidigt med avtal, nyckelkvittenser och andra papper vi önskade. I slutändan tyckte dock jag och Joel att detta var för lite för Yrsa, det innebär fortfarande många timmar ensam varje dag och när man kommer hem trött efter jobbet vill man inte gärna mötas av en hund som klättrar på väggarna.  
I början av sommaren var jag, Joel och Yrsa därför och hälsade på Hildesborgs hunddagis som ligger ca 1 mil utanför Malmö, vid Tygelsjö. Hunddagiset ligger på landet, är fint och fräscht, rasthagarna flera stycken, stora med gräs, träd och buskar, personalen trevlig. Hundarna bor två och två i boxar med klinkergolv, mattor och varsin hundsäng. De rastas 1,5 h på förmiddagen och lika länge på eftermiddagen, i mindre grupper. De har "sin" grupp och "sin" boxkompis.
Det blev bestämt att Yrsan skulle börja där och i måndags var det dags för första inskolningsdagen. Första dagarna fick fian sin egna box så hon skulle få lära känna sin boxkompis, en äldre svart labradorliknande pojke som heter Ludde. Första dagen var det inte roligt att lämna henne. När hon blev instängd och lämnad i boxen tittade hon förvånat och oförstående på mig- "va, ska du lämna mig här?!", som om hon inte kunde tro att jag kunde göra något så taskigt. När jag hämtade henne efter lunch var hon knappt glad att se mig och hon var skitsur hela eftermiddagen. Till och med på Joel när han kom hem, hon blängde mest surt och var inte alls så välkomnade som hon brukar.
De första dagarna var hon där bara ett par timmar, de två senaste dagarna har hon varit med på båda rastningarna. Enligt Maria och Magnus, som driver hunddagiset, har allt gått bra. Hon säger ifrån till de andra hundarna om de blir för närgångna, skäller gärna på hundarna i grannrastgården men skadar ingen och är inte så kaxig om det väl kommer till kritan. Ludde har varit ledig i två dagar, men imorgon är det dags för deras första dag tillsammans i boxen hela tiden. De två dagarna de träffats har det fungerat bra mellan dem så det ska säkert inte vara några problem.
På måndag är det dags för skarpt läge, då börjar jag jobba igen och det blir fians första riktigt långa dag på dagiset. Än har hon inte visat någon glädje över att komma till dagiset men det går bättre och bättre att lämna henne och det är klart att det är mycket nytt att ta in. När hon hämtas på eftermiddagen ligger hon nöjd och tyst i sin box trots att de andra hundarna skäller som galningar så fort de hör någon komma in genom dörren (får hoppas att Yrsa inte lägger sig till med den ovanan). Hon är trött som en gnu större delen av kvällen och förutom den där första dagen blänger hon inte längre surt på oss. Jag tror säkert hon kommer trivas när hon har fått smälta allt och inser att det faktiskt är ganska kul, där på hunddagiset.

Here we go again

En gång är ingen gång, två gånger en vana, tre gånger en tradition. För tredje året i rad var jag och min fina tandläkarvän Lena på Hallands väderö. Som vanligt hade vi tur med vädret, solen strålade.
För andra året var Yrsan med. Förra året hoppade hon i plurret från klipporna som om hon aldrig gjort annat och denna gång var inget undantag. Efter en viss tvekan inför första doppet och lite hjälp på traven av de hala och tångklädda klipporna trivdes fian som fisken i vattnet. Hon älskar att skutta omkring på klipporna, att simma ut och hämta sin vattenleksak.


Medan vi solade gick hon omkring på klipporna och nosade och plötsligt hör man hur hon helt lugnt går i vattnet. När jag satte mig upp såg jag hur hon simmade iväg. Jag ropade på henne, för man vill ju inte gärna att hon ska simma iväg mot fastlandet. Hon kom tillbaka men så fort hon kom upp på land vände hon och simmade ut igen. Jag tänkte att jag får väl ta och se vad det är hon är ute efter och lät henne fortsätta. En liten bit ut fanns det en liten förhöjning där det växte tång och denna tång låg och guppade i vattenytan. Det var dit gurkan var på väg, för att kolla vad det var för något som hon såg. När hon hade kollat av läget vände hon och kom tillbaka självmant. Det var roligt att se för det var precis som om havet var hennes naturliga element, inte konstigare att kolla av än klipporna.

Vi hade en fin dag och förhoppningsvis blir det favorit i repris igen nästa år. Dock hoppas jag att Yrsan håller sig ifrån veterinären nästa gång. Förra året blev hon nämligen jättedålig med massor av ep-anfall bara någon dag efter vårt besök. På vägen ut pratade jag och Lena om det här och jag sa att visst tänkte jag men att det råkade ju bara sammanfalla, det var inget som hade med varandra att göra. Vi pratade om det igen på vägen tillbaka, sa att Yrsa helt enkelt inte borde vara på Hallands väderö för det bara förde otur med sig.


Strax innan vi skulle packa ihop och bege oss tillbaka till båten halkade hon ner med tassen i en smal klippskreva när hon skulle ta sig upp ur vattnet. Troligen hamnade sporren utanför skrevan för strax efteråt såg vi hur denna stod i 90 graders vinkel rakt ut från benet. Bruten med andra ord. Det blödde lite grann och Yrsa hade lite ont ett tag, lyfte på tassen och slickade sig. Maktlös kände jag mig som inget kunde göra för henne. När vi väl kom hem brydde sig Yrsa inte märkbart om det, det var när hon stötte i som hon haltade ett par steg och hon slickade sig lite grann emellanåt. Eftersom hon inte verkade ha ont och det var planerat att vi skulle åka tillbaka till Malmö dagen efter bestämde jag mig för att vänta att åka till veterinären tills dess.

Vi åkte således direkt till Djursjukhuset när vi kom till Malmö. Vi installerade oss i akutväntrummet och där fick vi sitta i tre timmar. Det var ju akut men inte ur-akut (vi kunde ju knappast vänta till måndag för att plocka bort klon) och på Djursjukhuset fungerar det som vilken akutmottagning som helst, patienterna prioriteras och sjukast går först. Vid halv tre fick vi komma in och träffa veterinären, som konstaterade att det var ett klassiskt klokapselbrott och att klokapseln var tvungen att tas bort. Vid tre kom djursjukvårdaren in och gav Yrsa lugnande så att hon somnade, vid halv fyra hade hon dragit bort klon och fått ett nytt fint rött bandage. Fian fick en uppvakningsspruta, vid kvart i fyra kom Joel för att hämta oss, vid fyra sov gurkan fortfarande väldigt gott. Trots ruskningar och prat och stoj ville hon inte vakna. Veterinären var inne och kollade till henne så att hon mådde bra och hon fick en ny uppvakningsspruta av djursjukvårdaren. Vid kvart över fyra hade vi en vinglig Yrsa på benen. De ville att vi skulle stanna kvar en liten stund så hon piggnade till lite mer innan vi åkte hem så vi satte oss i akutväntrummet igen. Efter en stund där betalade vi och gick ut med henne för att hon skulle få luft och lite mer liv och rörelse runt omkring sig. Lite piggare blev hon men hon var fortfarande vinglig och ville helst lägga sig ner hela tiden men verkade må bra så vi åkte hem. Men vi hade en groggy och vinglig och trött Yrsa hela kvällen, först framåt halv nio- nio började hon piggna till ordentligt.
Men nu är hon pigg och glad igen och klon ser ut att läka fint!

Morgonpromenad Kulladal Malmö kl.05.40

Kärlek it is

Celebration

Igår var det sex månader sen fian krampade sist! Tjohoo! Det trodde jag aldrig skulle gå!
Jag och Joel firade med rabarberpaj och Yrsa den stackaren med magsjuka. Men bättre med lite diarré än EP!

Yrsa har hittat den lilla pinnen

Morgonpromenad Kulladal Malmö 07.10