Jag satt och googlade lite på epilepsi och hundar och hittade då detta blogginlägg som mitt i prick beskriver hur det är att leva med en hund med epilepsi. Det där som är så svårt att förklara för andra, till och med de som står en riktigt nära.
http://winniehurst.bloggagratis.se/2010/11/20/3993975-epilepsi/
Folk undrar: hur är det med Yrsa nu? är hon bättre?
Och jag har alltid lika svårt att veta vad jag ska svara. Ja, hon mår bättre. Nu.
Men faktum kvarstår att hon har en allvarlig, obotlig, svårbehandlad, bedräglig sjukdom som kan slå till precis när som helst. Fian kan gå från kärnfrisk, pigg och alert hund till svårt sjuk och påverkad med mycket oviss utgång på mindre än en sekund. Och hela livet tvingas ta paus.
Det är det här som gör det så svårt också. Att hon är precis som vanligt emellan anfallen. Det där jobbiga, tunga och svåra beslutet, det ligger ju ständigt där i bakhuvudet och pockar på uppmärksamhet. Vad är skäligt för gurkan? Hur mycket orkar hon med? Hur mycket orkar jag med?
Man pratar om att man inte ska vara självisk i ett sånt beslut men då handlar det oftast om att man inte ska låta hunden lida bara för ägarens skull. Men man kan inte heller fatta ett själviskt beslut åt andra hållet. Det är där balansgången blir stapplande.
Yrsa har rätt att vara sjuk och rätt till en chans att bli bättre, en chans att få epilepsin någorlunda under kontroll.
Yrsa har rätt till ett skäligt liv.
Yrsa har rätt till att få somna in när livet inte längre är skäligt.
Men när är det när hon är helt som vanligt mellan anfallen?
Vid ett anfall om året? Var tredje månad? Varje månad? Varje vecka?
Hur mycket påverkas hon av epilepsin? Hur mycket klarar hennes kropp? Hur påverkas hon av hur jag mår i det här?
Allt hade bara varit så mycket enklare om det var en sketen hjärntumör eller grav höftledsdysplasi eller nått. Något som hade varit mer konkret, något som hade påverkat Yrsas tillvaro mer, där hon själv kunde tala om för mig när det var dags.
Jävla pisse- epileptica helvetica!!!
3 kommentarer:
sketen hjärntumör?!
Tror inte du önskat det på Yrsa heller...
Nej, så klart inte, jag vill ju ha henne frisk. Jag menade mer att hade det varit en hjärntumör så hade kanske vissa beslut varit lättare att fatta eftersom en hjärntumör troligtvis hade påverkat henne mer hela tiden. Ett svårt beslut hade troligvis gett sig själv på ett helt annat sätt en med epilepsi. Det var bara det jag menade med en "sketen hjärntumör", vet att det inte heller är kul...
Jag förstår dig precis, Rebecca. Har haft en hund med hjärntumör, och i det fallet fanns det ingen tvekan. Så ja, det är på många vis lättare att få diagnosen "sketen hjärntumör" på sin hund, ett cancerbesked, eller något annat. Det kanske låter okänsligt i andras ögon att säga det, men har man levt med ep så...
Jag önskar dig och Yrsa ett enormt LYCKA TILL, och det från djupet av mitt hjärta! Jag tror också att den dagen det är dags, så vet du... Du kommer att veta när det är dags att släppa taget, för både Yrsas och din egen skull.
Fan, satt här med tårar i ögonen när jag läste din blogg första gången - allt blir så smärtsamt levande igen...
Hör gärna av dig om det är något!
Skicka en kommentar