CToch kaliumbromid

Vid Yrsas senaste anfallssvit kom CT på tal igen. Jag har ju tidigare tyckt, i samråd med veterinären, att det inte har funnits någon större mening med denna undersökning då Yrsas epilepsi med största sannolikhet är idiopatisk, dvs att man inte kan hitta någon bakomliggande orsak, särskilt eftersom det finns i hennes linjer. I och med det senaste klustret bestämde vi att göra en iallafall, för att helt utesluta andra orsaker. Undersökningen är relativt dyr och måste förhandsbedömas hos mitt försäkringsbolag, Agria. Ulrika och den CT-ansvariga veterinären Mia skickade in alla nödvändiga papper och ett par dagar senare fick vi svar tillbaka att Agria täckte upp för kostnaden. Jag kan faktiskt inte säga något illa om Agria, allt har gått hur smidigt som helst varenda gång.
Måndagen den 17 januari promenderade jag och Yrsa upp till Djursjukhuset och sedan fick fian stanna kvar under dagen då hon både skulle få kontrastmedel och sövas ned. Allt gick jättebra och tidigt på kvällen var jag och Joel och hämtade hem henne igen. Den preliminära granskningen tydde inte på något onormalt och inte heller den definitiva som vi fick svar på ett par dagar senare. Så nu vet vi det, ingen hjärntumör eller annat som ligger och spökar. Även en hund med idiopatisk epilepsi kan ju faktiskt även drabbas av det precis som vilken hund som helst.
I och med att CT inte visade något bestämde vi att vi ska komplettera Yrsas Fenemal med kaliumbromid. Detta är inget som finns på Apoteket utan veterinären fick faxa ett recept till vårt Apotek, dit jag fick gå för att de i sin tur skulle skicka det vidare till Stockholm för att få kaliumbromiden tillverkad. Efter en fyra fem dagar fick jag komma och hämta det på Apoteket. Därför dröjde det en vecka innan vi kom igång med medicineringen. Ikväll blir femte dosen. Kaliumbromiden kommer i lösning och jag ger gurkan den i en doseringsspruta in i munnen. Det går över all förväntan, hittills har vi inte bråkat allt för mycket, men det kanske kommer när hon börjar förstå vad som är i görningen, jag tycker mig ha sett tendenser. Den är rosa och fin i alla fall, kaliumbromiden, och luktar faktiskt lite gott. Innehåller sackaros så kanske den till och med smakar lite bra, det kan vi ju hoppas för fians skull.
Än har jag inte märkt av några biverkningar men det tar väldigt lång tid för kaliumbromiden att ackumuleras i kroppen (tre-fyra månader för att nå steady-state, alltså att man tillför lika mycket som elimineras ur kroppen). Ulrika varnade mig för potentiella biverkningar och för att det kunde ta mycket lång tid att nå en lagom dos för Yrsa, den är ganska svårinställd. Så det är väl bara att stålsätta sig...
För övrigt är det 6,5 vecka sen Yrsas senaste grand mal-anfall.