För två veckor sedan kom min lilla brorsdotter till världen och häromdagen var det dags för hennes och Yrsas allra första möte. Jag var lite orolig för hur Yrsa skulle reagera, hennes reaktion brukar vara morrningar mot allt som är nytt, konstigt och okänt. Men hon visade enbart stor nyfikenhet. Hon tittade och tittade och verkade fundera på om det där lilla faktiskt kunde vara en människa.
Inte en enda liten morrning hördes, hon bara nosade försiktigt på "Snuttan" och ville så hemskt gärna vara med. Nu får vi bara hoppas på att det fortsätter gå lika bra, Yrsa har inte träffat så många barn och det är inte så att man lånar vem som helst ungar för att "träna" på. Men får hon bara vänja sig från början kommer det nog bara gå fint!
Idag tog jag mig äntligen i kragen och begav mig ut till ett stort fält här i Hemmeslöv för att lägga ett spår till Yrsa. Det var bra längesen vi spårade nu, måste ha varit någon gång i höstas.
Hur som helst, det var ett styck mycket klafsigt fält men har jag bestämt mig för något så har jag bestämt mig och då måste det ske NU.
Yrsa gick kanske inte det perfekta spåret (hon tyckte det var lite läbbigt med allt vatten, min bror kallar henne inte fisförnäm för inget!) men hon hittade rätt till slut ändå. Och oj, så skoj hon tyckte det var! Och oj, så skoj JAG tyckte det var! Hjärtat blir glatt när Yrsa jobbar febrilt med nosen i backen för att hitta spåret samtidigt som svansen går som en propeller.
Ösregn är bra eftersom jag och Yrsa då får vara ifred på stranden, dvs lillfian får springa lös = Yrsa är i himmelriket.
En promenad på stranden är som ett helt träningspass pga alla inkallningsövningar jag måste bedriva, dvs kalla sen springa järnet åt motsatt håll- att matte försvinner är bra mycket läskigare än det är roligt att jaga fåglar. För det mesta.
Jag känner mig lite lätt galen samt mycket hurtig och duktig när jag är ute och går med Yrsa i regnet.
Min vattentäta jacka är inte så vattentät i ösregn.
För två veckor sedan kom min lilla brorsdotter till världen och häromdagen var det dags för hennes och Yrsas allra första möte. Jag var lite orolig för hur Yrsa skulle reagera, hennes reaktion brukar vara morrningar mot allt som är nytt, konstigt och okänt. Men hon visade enbart stor nyfikenhet. Hon tittade och tittade och verkade fundera på om det där lilla faktiskt kunde vara en människa.
Inte en enda liten morrning hördes, hon bara nosade försiktigt på "Snuttan" och ville så hemskt gärna vara med. Nu får vi bara hoppas på att det fortsätter gå lika bra, Yrsa har inte träffat så många barn och det är inte så att man lånar vem som helst ungar för att "träna" på. Men får hon bara vänja sig från början kommer det nog bara gå fint!
