Igår träffade jag och Yrsa en american akita. Jag har hört talas om rasen men aldrig sett någon bild på en och det jag hört har inte varit positivt. När jag hör akita tänker jag kamphund typ.
Nu var jag och Yrsa ute och gick på strandpromenaden när vi mötte den här hunden på det smalaste minst lämpliga stället för ett hundmöte när man har en hund som Yrsa. Det bästa som stod till buds var att sätta oss ner på en bänk. Yrsa betedde sig givetvis högst otrevligt och gjorde sitt bästa för att försöka skrämma bort "fienden". Jag började prata lite med hundägaren och han tyckte det var okej att de fick träffas. Yrsa ville så så gärna leka men vågade inte riktigt. Han var ju så stor! Som tur var tog akitan Yrsas utfall med ro och verkade förstå att de inte var allvarligt menade. Han gjorde sitt bästa för att visa Yrsa att han inte var farlig och bara ville busa. Han hade ett väldigt snällt uttryck i ansiktet och såg ut som en stor nallebjörn. Inte alls så som jag förställt mig en akita. Jag hade mer tänkt mig åt amstaff hållet. Det lossnade inte riktigt för Yrsa den här gången, han var ju stor och såg inte ut som Zaro eller Rocky, men jag är helt övertygad om att de skulle haft skitkul om vi bara hade gett det mer tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar