Life's a bitch...

Theobroma cacao

2012-02-23T22:36:00.003+01:00

Förra fredagen kom Joel hem från träningen och hittade en Yrsa som hittat ett oöppnat kakaopaket som någon (läs jag, hrmm) hade glömt på köksbänken. Hon hade bestämt sig för att ha en riktig kakaofest. Enligt utsago ska det ha varit ett brunt streck ungefär i noshöjd i hela lägenheten och flera dagar efteråt fortsatte vi hitta kakaofläckar. Fina Joel styrde iallafall upp det hela bra medan jag var på jobbet. Fian fick sig en liten "semester" på Djursjukhuset för behandling med aktivt kol och observation och Joel fick städa lägenheten. På lördageftermiddagen fick vi hämta hem henne och förutom kolsvart diarré ett par dagar har inga symptom visat sig. Några tusenlappar fattigare och en erfarenhet rikare.På bilden är iallafall en alldeles äkta kakaofrukt och bilden är det minsann jag som tagit, på Zanzibar i mellandagarna- det var fint!

God jul från Dar es Salam!

2011-12-24T19:29:00.000+01:00

Där Yrsa givetvis inte är. Hon semestrar i Förslöv medan vi semestrar i Afrika. Världens bästa julklapp är iallafall att det nu har gått ett helt år sen fian hade ett anfall senast. :-D Det trodde jag aldrig skulle ske då när det kändes så hopplöst förra julen och jag var övertygad om att gurkan inte hade så lång tid kvar med oss. Glad är jag iallafall!

Hildesborgs hunddagis

2011-08-11T20:49:00.000+02:00

Det här med att börja jobba heltid och till råga på allt en 50 min lång tågresa från Malmö har fört en del huvudbry med sig om var fian ska vara om dagarna. Inte kan hon vara själv så länge om dagarna som både jag och Joel är hemifrån på grund av våra jobb.
Vi tittade först på Walkie Doggie, ett företag som drivs av en ung tjej som heter Mimmi och som tillhandahåller bl a hundpromenadstjänster. Under sommaren blev detta vår "nödlösning", med Mimmi som kom hem till oss en gång om dagen och gick ut med Yrsa i en halvtimme. Vi har varit jättenöjda med detta, Mimmi skickade sms varje dag med "kiss- och bajsrapporter" (sammanföll med att fian var dålig i magen) och allt fungerade smidigt med avtal, nyckelkvittenser och andra papper vi önskade. I slutändan tyckte dock jag och Joel att detta var för lite för Yrsa, det innebär fortfarande många timmar ensam varje dag och när man kommer hem trött efter jobbet vill man inte gärna mötas av en hund som klättrar på väggarna.
I början av sommaren var jag, Joel och Yrsa därför och hälsade på Hildesborgs hunddagis som ligger ca 1 mil utanför Malmö, vid Tygelsjö. Hunddagiset ligger på landet, är fint och fräscht, rasthagarna flera stycken, stora med gräs, träd och buskar, personalen trevlig. Hundarna bor två och två i boxar med klinkergolv, mattor och varsin hundsäng. De rastas 1,5 h på förmiddagen och lika länge på eftermiddagen, i mindre grupper. De har "sin" grupp och "sin" boxkompis.
Det blev bestämt att Yrsan skulle börja där och i måndags var det dags för första inskolningsdagen. Första dagarna fick fian sin egna box så hon skulle få lära känna sin boxkompis, en äldre svart labradorliknande pojke som heter Ludde. Första dagen var det inte roligt att lämna henne. När hon blev instängd och lämnad i boxen tittade hon förvånat och oförstående på mig- "va, ska du lämna mig här?!", som om hon inte kunde tro att jag kunde göra något så taskigt. När jag hämtade henne efter lunch var hon knappt glad att se mig och hon var skitsur hela eftermiddagen. Till och med på Joel när han kom hem, hon blängde mest surt och var inte alls så välkomnade som hon brukar.
De första dagarna var hon där bara ett par timmar, de två senaste dagarna har hon varit med på båda rastningarna. Enligt Maria och Magnus, som driver hunddagiset, har allt gått bra. Hon säger ifrån till de andra hundarna om de blir för närgångna, skäller gärna på hundarna i grannrastgården men skadar ingen och är inte så kaxig om det väl kommer till kritan. Ludde har varit ledig i två dagar, men imorgon är det dags för deras första dag tillsammans i boxen hela tiden. De två dagarna de träffats har det fungerat bra mellan dem så det ska säkert inte vara några problem.
På måndag är det dags för skarpt läge, då börjar jag jobba igen och det blir fians första riktigt långa dag på dagiset. Än har hon inte visat någon glädje över att komma till dagiset men det går bättre och bättre att lämna henne och det är klart att det är mycket nytt att ta in. När hon hämtas på eftermiddagen ligger hon nöjd och tyst i sin box trots att de andra hundarna skäller som galningar så fort de hör någon komma in genom dörren (får hoppas att Yrsa inte lägger sig till med den ovanan). Hon är trött som en gnu större delen av kvällen och förutom den där första dagen blänger hon inte längre surt på oss. Jag tror säkert hon kommer trivas när hon har fått smälta allt och inser att det faktiskt är ganska kul, där på hunddagiset.

Here we go again

2011-08-10T20:12:00.000+02:00

En gång är ingen gång, två gånger en vana, tre gånger en tradition. För tredje året i rad var jag och min fina tandläkarvän Lena på Hallands väderö. Som vanligt hade vi tur med vädret, solen strålade.
För andra året var Yrsan med. Förra året hoppade hon i plurret från klipporna som om hon aldrig gjort annat och denna gång var inget undantag. Efter en viss tvekan inför första doppet och lite hjälp på traven av de hala och tångklädda klipporna trivdes fian som fisken i vattnet. Hon älskar att skutta omkring på klipporna, att simma ut och hämta sin vattenleksak.

Medan vi solade gick hon omkring på klipporna och nosade och plötsligt hör man hur hon helt lugnt går i vattnet. När jag satte mig upp såg jag hur hon simmade iväg. Jag ropade på henne, för man vill ju inte gärna att hon ska simma iväg mot fastlandet. Hon kom tillbaka men så fort hon kom upp på land vände hon och simmade ut igen. Jag tänkte att jag får väl ta och se vad det är hon är ute efter och lät henne fortsätta. En liten bit ut fanns det en liten förhöjning där det växte tång och denna tång låg och guppade i vattenytan. Det var dit gurkan var på väg, för att kolla vad det var för något som hon såg. När hon hade kollat av läget vände hon och kom tillbaka självmant. Det var roligt att se för det var precis som om havet var hennes naturliga element, inte konstigare att kolla av än klipporna.

Vi hade en fin dag och förhoppningsvis blir det favorit i repris igen nästa år. Dock hoppas jag att Yrsan håller sig ifrån veterinären nästa gång. Förra året blev hon nämligen jättedålig med massor av ep-anfall bara någon dag efter vårt besök. På vägen ut pratade jag och Lena om det här och jag sa att visst tänkte jag men att det råkade ju bara sammanfalla, det var inget som hade med varandra att göra. Vi pratade om det igen på vägen tillbaka, sa att Yrsa helt enkelt inte borde vara på Hallands väderö för det bara förde otur med sig.

Strax innan vi skulle packa ihop och bege oss tillbaka till båten halkade hon ner med tassen i en smal klippskreva när hon skulle ta sig upp ur vattnet. Troligen hamnade sporren utanför skrevan för strax efteråt såg vi hur denna stod i 90 graders vinkel rakt ut från benet. Bruten med andra ord. Det blödde lite grann och Yrsa hade lite ont ett tag, lyfte på tassen och slickade sig. Maktlös kände jag mig som inget kunde göra för henne. När vi väl kom hem brydde sig Yrsa inte märkbart om det, det var när hon stötte i som hon haltade ett par steg och hon slickade sig lite grann emellanåt. Eftersom hon inte verkade ha ont och det var planerat att vi skulle åka tillbaka till Malmö dagen efter bestämde jag mig för att vänta att åka till veterinären tills dess.

Vi åkte således direkt till Djursjukhuset när vi kom till Malmö. Vi installerade oss i akutväntrummet och där fick vi sitta i tre timmar. Det var ju akut men inte ur-akut (vi kunde ju knappast vänta till måndag för att plocka bort klon) och på Djursjukhuset fungerar det som vilken akutmottagning som helst, patienterna prioriteras och sjukast går först. Vid halv tre fick vi komma in och träffa veterinären, som konstaterade att det var ett klassiskt klokapselbrott och att klokapseln var tvungen att tas bort. Vid tre kom djursjukvårdaren in och gav Yrsa lugnande så att hon somnade, vid halv fyra hade hon dragit bort klon och fått ett nytt fint rött bandage. Fian fick en uppvakningsspruta, vid kvart i fyra kom Joel för att hämta oss, vid fyra sov gurkan fortfarande väldigt gott. Trots ruskningar och prat och stoj ville hon inte vakna. Veterinären var inne och kollade till henne så att hon mådde bra och hon fick en ny uppvakningsspruta av djursjukvårdaren. Vid kvart över fyra hade vi en vinglig Yrsa på benen. De ville att vi skulle stanna kvar en liten stund så hon piggnade till lite mer innan vi åkte hem så vi satte oss i akutväntrummet igen. Efter en stund där betalade vi och gick ut med henne för att hon skulle få luft och lite mer liv och rörelse runt omkring sig. Lite piggare blev hon men hon var fortfarande vinglig och ville helst lägga sig ner hela tiden men verkade må bra så vi åkte hem. Men vi hade en groggy och vinglig och trött Yrsa hela kvällen, först framåt halv nio- nio började hon piggna till ordentligt.
Men nu är hon pigg och glad igen och klon ser ut att läka fint!

Morgonpromenad Kulladal Malmö kl.05.40

2011-06-27T08:34:00.001+02:00

Kärlek it is

2011-06-19T16:51:00.001+02:00

Celebration

2011-06-17T10:21:00.000+02:00

Igår var det sex månader sen fian krampade sist! Tjohoo! Det trodde jag aldrig skulle gå!
Jag och Joel firade med rabarberpaj och Yrsa den stackaren med magsjuka. Men bättre med lite diarré än EP!

Yrsa har hittat den lilla pinnen

2011-06-08T07:12:00.001+02:00

Morgonpromenad Kulladal Malmö 07.10

2011-06-03T13:15:00.001+02:00

Aah, sköna dagar!

Årsdag och rekord slaget med marginal

2011-05-31T09:17:00.000+02:00

Årsdagen för Yrsas första anfall har passerats med ett par veckor och det är bara att konstatera att det har varit ett tungt år. Veterinärerna varnade mig för att det kunde vara en jobbig period innan man ställt in mediciner men att det skulle vara så jävligt som det var det trodde jag faktiskt inte.

Men nu har Yrsa har varit anfallsfri i mer än 5 (!) månader. Det känns helt overkligt och alldeles fantastiskt!
Men nog går jag och tänker på att hon har epilepsi och undrar hur länge det här ska vara. Jag trodde inte att det skulle kunna gå att få henne att vara krampfri i så långa perioder.
Rekordet är slaget med god marginal, den längsta anfallsfria perioden efter debuten var ju knappt 12 veckor. Förutom den perioden (från slutet på juli till mitten på oktober förra året) krampade min lilla fia varannan vecka eller oftare från 10 maj till 16 december. Totalt hade hon runt 40 stora grand mal anfall under den tiden och två perioder med stora kluster av anfall då hon blev riktigt dålig och som följdes av knappt en vecka med småanfall. Det gör ont i hjärtat att tänka på det. Det var de värsta 7 månaderna i våra liv och jag vill inte att det ska bli så igen.

Sedan slutet på januari har Yrsa fått kaliumbromid och det verkar ju fungera väldigt bra! Hon ligger på ett bra värde vad gäller kaliumbromid men vid senaste blodprovet hade Fenemal- värdet stigit över det terapeutiska intervallet. Över denna gräns ökar risken för biverkningar medan det inte ger någon ytterligare eller mycket liten effekt på det man vill behandla. Därför bestämde vi oss för att minska dosen. Hon får nu 2x75 mg Fenemal och 2 ml kaliumbromid per dag.

Hon var trött ett tag men det blev bättre efter minskning av Fenemal-dosen. Det är inte riktigt samma fart i henne som förr men det räcker och blir över ändå. Hon är pigg och livsglad och hänger med på allt. Ingen som inte kände henne för två år sen tror jag märker någon skillnad. Alla som kände henne förut reagerar däremot på att hon är mycket lugnare men allt tror jag inte beror på medicineringen. Det är helt enkelt så att Yrsan har blivit stor, allt slit och tjat har äntligen gett resultat och de flesta polletterna har trillat ner.
Förra veckan var hon till exempel med på mormors 90 års kalas. Knallade runt lös i mammas trädgård hela dagen och kunde till och med lägga sig ner och slappna av mitt bland dessa 50 personer varav hon inte hade träffat de flesta förut. Vem hade trott de för ett par år sen?!

För övrigt händer det en hel del i våra liv. Vi har blivit sambosar med Joel, palatset på Uppsalagatan är sålt och överlämnat, jag har äntligen sagt upp mig från Posten, nästa vecka tar jag examen och första jobbet som tandläkare är klart sedan ett par månader tillbaka. Livet är fint och det mesta i år har gått vår väg hittills. Let's hope att det fortsätter så!

Family <3

2011-05-31T08:24:00.001+02:00

Vi flyttar

2011-05-14T10:39:00.000+02:00

Till Maggan och alla andra mattar och hussar med epilepsihundar

2011-04-15T20:42:00.000+02:00

Jag fick en kommentar från någon som kallar sig Maggan och vars hund Bosse debuterade med epilepsi i höstas. Detta inlägg är till henne och till alla andra med epilepsihundar. Ett inlägg jag själv skulle velat läsa, då i början...

Yrsa debuterade med epilepsi i början av maj 2010, med två grand mal- anfall. Redan samma dag var vi på Djursjukhuset. Veterinärerna berättade för mig att epilepsi är en "slaskdiagnos" som man ställer då man inte hittar någon annan orsak som skulle kunna ligga bakom anfallen. I Yrsas fall vet man att det är vanligt med epilepsi bland belgiska vallhundar och att det även finns ep-hundar i hennes stamtavla och hos minst ett kullsyskon. Min veterinär ville inte börja medicinera direkt eftersom ett enstaka tillfälle med epilepsianfall inte är tillräckligt för att ställa diagnosen. Även om man inte hittar någon bakomliggande orsak kan det ändå finnas en och hunden behöver aldrig någonsin krampa igen. Det vet man inte. Därför avvaktar man att sätta in medicinering.
I Yrsas fall blev det snabbt aktuellt med medicin då hon redan efter 2 veckor fick ett nytt grand mal- anfall. Veterinären tyckte att vi redan då kunde börja medicinera med tanke på Yrsas troliga ep-gener. Jag ville dock vänta, jag hoppades någonstans att det fortfarande skulle vara nån engångsgrej, åtminstone det att hon fått anfall så tätt inpå.
Det var ingen engångsgrej. I början på juni fick Yrsa anfall för tredje gången på en månad. Efter kontakt med veterinären bestämde vi att hon skulle få Fenemal. Jag hade tenta någon dag senare och bestämde mig för att vänta att ge henne medicinen tills efter den så jag kunde vara hemma med henne eftersom jag inte visste hur hon skulle reagera. Tjugo minuter efter första tabletten fick hon ett krampanfall och sedan ytterligare tre det närmaste dygnet. Usch och fy så hemskt det var och jag kände mig som en stor bov! Enligt veterinärerna skulle det inte bero på medicinen och det tror inte jag heller idag men då satte jag det i samband. Det här var Yrsas första riktiga kluster med anfall och en riktig mardröm.

Två anfall, ibland tre, kan Yrsa klara utan att hon påverkas på annat sätt än att hon är lite trött efteråt. Fler än det och hon återhämtar sig inte mellan anfallen. Då blir hon förvirrad och groggy, ibland har hon blivit helt blind. Hon vinglar och är ostadig, blir jättetrött, jag har fått bära henne uppför trapporna för att hon inte orkar ta sig upp själv. Ofta är hon orolig, har svårt att komma till ro, jag får hjälpa henne genom att vara stilla själv och säga åt henne att lägga sig. Ofta blir hon väldigt matintresserad. Vid de här tillfällen ger jag nästan upp, det känns helt hopplöst och som om hon aldrig kommer komma ur det här med livet i behåll. Två av de tre klusterperioder hon haft då hon blivit så här påverkad har hon efter det sista anfallet haft småanfall, där det har ryckt ofrivilligt i hennes kropp och hon har tappat balansen.

Efter de fyra anfallen på ett dygn i början på juni kom anfallen regelbundet varannan vecka till mitten på juli. Därefter ökade de i frekvens och hon kom in i sin andra riktiga klusterperiod med 8 anfall på 2 dygn och därefter småanfall ett par dagar. I samband med detta löpte hon och vi bestämde att hon skulle steriliseras då detta kan hjälpa en del tikar med epilepsi.
Efter detta var Yrsa anfallsfri i 12 veckor. Samtidigt som hon började fälla började hon krampa igen, lika regelbundet som förut, med två veckors intervall. Oftast får hon två anfall, ibland tre, fördelade på ett dygn ungefär.
Strax innan jul, efter två månader med anfall varannan vecka, kom hon in i ett nytt kluster, den här gången totalt 12 stycken på 1 1/2 dygn. Vi hade ett inbokat veterinärbesök sedan tidigare och vid detta hade Yrsa småanfall konstant varför vi bestämde att vi skulle prova att söva henne för att försöka få anfallen att ge med sig. Under det dygn de hade henne för observation såg veterinärerna bara ett sådant och hon fick komma hem igen. Småanfallen fortsatte dock hemma men vi bestämde oss för att avvakta och under ungefär en vecka avtog de successivt för att till slut försvinna helt.
Jag tyckte det var jättehemskt att ta beslutet att söva ner Yrsa men efteråt var jag glad att jag gjorde, även om det inte hade önskad effekt den här gången. Jag fick vara med när hon blev nedsövd och oj så skönt det var att se att hon äntligen fick vila! Och jag fick vila under det dygn hon var inlagd och hämta lite nya krafter. För tro mig, det tar på krafterna, både psykiskt och fysiskt att se sin hund krampa så många gånger på så kort tid. Vid de här tillfällena kräver hon konstant passning. Varje anfall innebär att golvmoppen behöver tas fram. Det blir ingen reda med sömnen eftersom du vaknar vid minsta ljud om du ens lyckas somna, väcks abrupt av en krampande hund. Tankarna snurrar konstant runt i huvudet, det enda du kan tänka på är när kommer nästa anfall? kommer det vara det sista? kommer hon komma ur det själv? hur ska vi lösa den här situationen? ska vi öka medicinen? ska vi åka in med henne? söva ner henne? eller kanske rent av ge upp? Du letar febrilt efter lösningar och tips på internet, diskuterar med veterinären, funderar över var din egen gräns går.

Yrsa började medicinera med Fenemal i juni, en månad efter debuten, på en väldigt låg dos. Successivt höjdes dosen då den inte hade önskad effekt. I juli steriliserades hon och vi trodde att vi hade hittat en stabil dos då hon var anfallsfri i 12 veckor. Därefter ökades dosen på successivt fram till december då den höjdes kraftigt i samband med klusterperioden. Hon får nu 2x 100 mg per dag, mer eller mindre maxdosen för en hund av Yrsas storlek, runt 25 kg.
Eftersom Fenemal inte fungerat så bra började Yrsa få kaliumbromid i slutet på januari. Hon har nu medicinerats med det plus Fenemal i snart tre månader och har hittills varit anfallsfri i fyra månader. Ännu är det för tidigt att säga om det är kaliumbromidens effekt eller om det kanske skulle varit så iallafall, men än så länge verkar det ju lovande. Vad jag har läst så är det ungefär hälften av alla hundar som inte svarar på Fenemal som fungerar bra på kaliumbromid. Det vi har sett är att Yrsas anfall har ökat i frekvens vid stora hormonpåslag, som löp och fällning, så vi får se hur det blir nu när hon snart är på väg in i en ny fällperiod.

Sedan debuten förra året har Yrsa röntgats (buk och bröst), ultraljudats (buk och hjärta), steriliserats, CT-röntgats (huvud) och åtskilliga blodprov har tagits, både för att hålla koll på medicinnivåerna, kolla så att hon mår fortsatt bra och för att utesluta bakomliggande orsaker, t ex ämnesomsättningsstörning. Vi har haft tur som har haft underbara Ulrika och resten av personalen på Djursjukhuset som stöttat och engagerat sig. Trots ett så stort ställe har vi känt oss personligt bemötta och aldrig har jag känt mig till besvär. Utan det stödet hade jag kanske gett upp...

Vid Yrsas ep-debut varnade veterinärerna mig för att det kunde vara frustrerande i början, innan man hittat rätt medicin och dos. Jag visste om det, ändå blev jag överraskad över hur påfrestande det var. Det innebar så många fler dimensioner än vad jag kunnat föreställa mig. Att Yrsa fick epilepsi var chockartat för mig. Att jag gick från att ha en helt frisk hund som aldrig varit hos veterinären förutom de årliga vaccinationerna till att ha en hund som krampade varannan vecka. Hela tillvaron ställdes på ända och tvingade mig att fundera över saker jag inte ville fundera över och ta beslut som jag inte ville ta. Det har tagit lång tid för mig att komma över och jag tror det faktiskt är först nu i vår som jag någonstans har börjat acceptera hur det faktiskt är. Det betyder inte att det inte fortfarande är jobbigt, det är det. Varje morgon och varje kväll påminns jag om epilepsin då jag måste ge Yrsa medicin. Jag är uppmärksam på hur hon mår och minsta lilla avvikelse registreras och funderas över, kan det ha med epilepsin eller biverkningar från medicinen att göra? Jag funderar över hur länge till hon kommer vara anfallsfri och hur det kommer bli nästa gång, varannan vecka för att kulminera i en klusterperiod? kommer hon orka? klara sig? kommer jag orka? för ett som är säkert, det är att fler anfall kommer, det är bara en fråga om när. Att tro annat är naivt och orealistiskt. Idag har Yrsa inga andra biverkningar från medicinen än att hon blir trött snabbare, det går att trötta ut henne fysiskt vilket inte skulle gått utan mediciner men det där går alldeles ypperligt att leva med och försämrar varken min eller Yrsas livskvalitet nämnvärt. Men det finns ju tankar där, hur länge klarar hon medicinerna? hur påverkas hennes njurar, levern? Hur många fler anfall klarar hon? Hjärnan, hjärtat?
När vänner frågar om Yrsa är bättre, vet jag inte vad jag ska svara. Ja, hon mår bra. Men NU. Vem vet hur hon mår imorgon, ikväll, om en timme, minut, sekund? Ovissheten är där hela tiden, epilepsin kan slå till när som helst och tvinga hela tillvaron att ta paus. Man botar inte epilepsi, medicinerna gör ytterst sällan en hund helt anfallsfri.
Och så finns det ju det där beslutet som gnager i hjärtat och långt bak i hjärnan. När är det dags? När är det nog? För Yrsa, för mig, för Joel. När är det tid att släppa taget? Epilepsi är inte som andra sjukdomar, de flesta dagar märks den inte, förutom det där med medicinen och en och annan biverkning då. Mellan anfallen är din hund som vanligt, pigg och glad med aptit på livet. Det gör det så mycket svårare att fundera över de här sakerna men jag tror att man gör sig själv en björntjänst om man låter bli att tänka på det här. Du måste ha ett hum iallafall. Sen vet man inte förrän då man står där, men det kan vara en hjälp tror jag om man har satt upp en ungefärlig gräns för sig själv. Denna är ju individuell, för dig, för hunden, för situationen, hur mycket man kan acceptera. Man kan lyssna på råd från andra men det är bara du själv som kan veta vad som är okej för dig och din hund. Och man ska inte glömma sig själv i det här heller. Du ska inte ha dåligt samvete för att du funderar på hur din livskvalitet påverkas och var gränsen för hur mycket epilepsin får inkräkta på denna går.
För mig får Yrsa ha anfall ganska ofta, bara hon snabbt blir sig själv efteråt och mår bra däremellan. Det kan till och med vara okej med ett par såna där klusterperioder ibland, bara hon blir helt återställd och den inte varar för länge. Jag resonerar som så att även en hund har rätt att vara sjuk och en chans att bli frisk. Sen vet jag inte om jag skulle orka med anfall så pass frekvent men där känner jag att var den gränsen går vet jag först när jag når den. Vad som är okej idag är kanske inte okej efter månader med frekventa anfall.

Det tar tid att lära känna sin hunds epilepsi. Hur den fungerar utan mediciner och med. Du kan inte göra så mycket heller, det är mest att åka med och göra det som du och din veterinär tror är bäst för just din hund. Hur vi hanterat Yrsa och hennes epilepsi kanske inte alls är vägen ni ska gå. Och försök njuta av din hund under tiden, ha roligt ihop och ta tillvara de bra dagarna. Låt inte epilepsin påverka mer än vad den måste göra. Detta är något jag själv har haft svårt med. Jag har distanserat mig från Yrsa och inte tillåtit mig känna hur mycket hon betyder för mig. Jag har tänkt att det är lika bra att det får ett slut, låt något hända som rättfärdigar det beslutet. Jag har känt mig som en usel människa för det här. Men att detta händer betyder ju faktiskt bara att du älskar din hund hur mycket som helst och att det helt enkelt är för smärtsamt det som sker. Och det är ju inte hunden man vill vara utan, det är epilepsin.

Till alla er med epilepsihundar: lycka till! Och skulle det ta slut, minns de bra dagarna, det roliga ni hade, det som gjorde din hund speciell. Skit i epilepsin.

What a wonderful day!

2011-03-22T17:31:00.005+01:00

Våren har kommit till Malmö!
Idag var första dagen då man på riktigt kände att det finns hopp om sommaren även det här året. Solen sken, vindarna var ljumma, bara en del kvardröjande snöhögar som påminde om att det trots allt bara är mars.
Jag och Yrsa tog en långpromenad ner till Västra Hamnen på eftermiddagen. Parkerna myllrade av mammor med barnvagnar, mattar och hussar med hundar, joggare och flanörer, uteserveringarna var fulla av soldyrkande människor. Vi såg till och med ett par hugade som tog sig ett dopp i havet. Nog för att det stundtals var så varmt att vårjackan kändes överflödig men årets första havsbad dröjer ett litet tag till för mig...
Längst ut i Västra Hamnen satte jag och Yrsa mig på bryggan vid Scaniabadet. Där njöt vi en bra stund, delade på ett äpple och låg och latade oss i solen. Sen var vi för lata för att gå hem, jag hade faktiskt lite skoskav efter årets första promenad i vårskorna och fian blir fort trött nu för tiden. Så vi tog bussen till Centralen och därifrån tåget hem. Älska Citytunneln!

Lite annat än den dagen i slutet på januari då Yrsan såg ut så här efter en promenad på stranden, med frost i pälsen:

Nu har fian däckat i sängen, själv ska jag arbeta vidare på den ack så försummade examensuppsatsen.

12 +1

2011-03-11T08:12:00.003+01:00

Det har nu gått 12 veckor plus en dag sedan fians senaste grand mal-anfall. Rekord, förra gången passerades aldrig 12 veckors-strecket helt.

I måndags var vi hos veterinären för undersökning och blodprov. Yrsa betedde sig som om hon aldrig hade varit där förut och var inte alls särskilt förtjust i att bli undersökt och stucken i, men det gick bra ändå. Ulrika, veterinären, tyckte åtminstone det var kul att träffa Yrsa igen sa hon, även om det inte var ömsesidigt. Hon berättade även att flera stycken hade kommit till henne precis innan vårt besök och sagt att de sett att Yrsa var här och frågat hur det var med henne. Hon är en liten kändis, där på Djursjukhuset. Jag är så himla glad för alla fina människor det jobbar på Djursjukhuset i Malmö. Vi blir alltid bra bemötta och väl omhändertagna och alla har engagerat sig i gurkan; personalen i shopen, i receptionen, djurskötarna och djursjukvårdarna och veterinärerna, tror vi måste ha träffat nästan alla som arbetar där snart :-)
Det är roligt att man kan känna sig personligt mött och ihågkommen på ett så pass stort ställe. I och för sig har vi varit där en hel del det senaste året, men vi är ju inte de enda patienterna direkt... Jag är glad i alla fall och blir nästan tårögd när jag tänker på hur bra de är alla- jag vill inte ens tänka på hur mycket jobbigare detta hade varit om vi haft en veterinär som vi inte känt stöd och engagemang ifrån.

Yrsan mår bra iallafall. Pigg som en liten mört nu när hon varit anfallsfri så länge och ännu inga synliga biverkningar från den nya medicinen.
Nu är det bara att vänta på svaren från blodprovet, Fenemal- och kaliumbromid-värdena.

För övrigt så stod vågen i måndags på + 2 kg sedan 7 januari... Tror hon har gått upp si så där 5 kg sedan 1 april och klon förra året.... Orsaken är en kombination av aptitökning och förändrad ämnesomsättning pga medicinerna och kasteringen. Ändock något som måste lösas, denna stadiga kurva uppåt funkar icke!

CToch kaliumbromid

2011-01-31T16:53:00.002+01:00

Vid Yrsas senaste anfallssvit kom CT på tal igen. Jag har ju tidigare tyckt, i samråd med veterinären, att det inte har funnits någon större mening med denna undersökning då Yrsas epilepsi med största sannolikhet är idiopatisk, dvs att man inte kan hitta någon bakomliggande orsak, särskilt eftersom det finns i hennes linjer. I och med det senaste klustret bestämde vi att göra en iallafall, för att helt utesluta andra orsaker. Undersökningen är relativt dyr och måste förhandsbedömas hos mitt försäkringsbolag, Agria. Ulrika och den CT-ansvariga veterinären Mia skickade in alla nödvändiga papper och ett par dagar senare fick vi svar tillbaka att Agria täckte upp för kostnaden. Jag kan faktiskt inte säga något illa om Agria, allt har gått hur smidigt som helst varenda gång.
Måndagen den 17 januari promenderade jag och Yrsa upp till Djursjukhuset och sedan fick fian stanna kvar under dagen då hon både skulle få kontrastmedel och sövas ned. Allt gick jättebra och tidigt på kvällen var jag och Joel och hämtade hem henne igen. Den preliminära granskningen tydde inte på något onormalt och inte heller den definitiva som vi fick svar på ett par dagar senare. Så nu vet vi det, ingen hjärntumör eller annat som ligger och spökar. Även en hund med idiopatisk epilepsi kan ju faktiskt även drabbas av det precis som vilken hund som helst.
I och med att CT inte visade något bestämde vi att vi ska komplettera Yrsas Fenemal med kaliumbromid. Detta är inget som finns på Apoteket utan veterinären fick faxa ett recept till vårt Apotek, dit jag fick gå för att de i sin tur skulle skicka det vidare till Stockholm för att få kaliumbromiden tillverkad. Efter en fyra fem dagar fick jag komma och hämta det på Apoteket. Därför dröjde det en vecka innan vi kom igång med medicineringen. Ikväll blir femte dosen. Kaliumbromiden kommer i lösning och jag ger gurkan den i en doseringsspruta in i munnen. Det går över all förväntan, hittills har vi inte bråkat allt för mycket, men det kanske kommer när hon börjar förstå vad som är i görningen, jag tycker mig ha sett tendenser. Den är rosa och fin i alla fall, kaliumbromiden, och luktar faktiskt lite gott. Innehåller sackaros så kanske den till och med smakar lite bra, det kan vi ju hoppas för fians skull.
Än har jag inte märkt av några biverkningar men det tar väldigt lång tid för kaliumbromiden att ackumuleras i kroppen (tre-fyra månader för att nå steady-state, alltså att man tillför lika mycket som elimineras ur kroppen). Ulrika varnade mig för potentiella biverkningar och för att det kunde ta mycket lång tid att nå en lagom dos för Yrsa, den är ganska svårinställd. Så det är väl bara att stålsätta sig...
För övrigt är det 6,5 vecka sen Yrsas senaste grand mal-anfall.

Hipp hipp hurra för fian idag!

2011-01-18T10:25:00.001+01:00

Idag fyller Yrsan 5 år! Nosen börjar bli lite vitare och nog märks det på fian att hon har mognat betydligt de senaste åren. En klok liten dam är det (även om hon fortsätter att skälla på sin spegelbild sen den senaste anfallssviten...)

Januarisnö

2011-01-05T23:59:00.001+01:00

Så här känns det

2011-01-03T18:21:00.002+01:00

Jag satt och googlade lite på epilepsi och hundar och hittade då detta blogginlägg som mitt i prick beskriver hur det är att leva med en hund med epilepsi. Det där som är så svårt att förklara för andra, till och med de som står en riktigt nära.

http://winniehurst.bloggagratis.se/2010/11/20/3993975-epilepsi/

Folk undrar: hur är det med Yrsa nu? är hon bättre?
Och jag har alltid lika svårt att veta vad jag ska svara. Ja, hon mår bättre. Nu.
Men faktum kvarstår att hon har en allvarlig, obotlig, svårbehandlad, bedräglig sjukdom som kan slå till precis när som helst. Fian kan gå från kärnfrisk, pigg och alert hund till svårt sjuk och påverkad med mycket oviss utgång på mindre än en sekund. Och hela livet tvingas ta paus.

Det är det här som gör det så svårt också. Att hon är precis som vanligt emellan anfallen. Det där jobbiga, tunga och svåra beslutet, det ligger ju ständigt där i bakhuvudet och pockar på uppmärksamhet. Vad är skäligt för gurkan? Hur mycket orkar hon med? Hur mycket orkar jag med?

Man pratar om att man inte ska vara självisk i ett sånt beslut men då handlar det oftast om att man inte ska låta hunden lida bara för ägarens skull. Men man kan inte heller fatta ett själviskt beslut åt andra hållet. Det är där balansgången blir stapplande.
Yrsa har rätt att vara sjuk och rätt till en chans att bli bättre, en chans att få epilepsin någorlunda under kontroll.
Yrsa har rätt till ett skäligt liv.
Yrsa har rätt till att få somna in när livet inte längre är skäligt.
Men när är det när hon är helt som vanligt mellan anfallen?
Vid ett anfall om året? Var tredje månad? Varje månad? Varje vecka?
Hur mycket påverkas hon av epilepsin? Hur mycket klarar hennes kropp? Hur påverkas hon av hur jag mår i det här?

Allt hade bara varit så mycket enklare om det var en sketen hjärntumör eller grav höftledsdysplasi eller nått. Något som hade varit mer konkret, något som hade påverkat Yrsas tillvaro mer, där hon själv kunde tala om för mig när det var dags.

Jävla pisse- epileptica helvetica!!!

Att summera 2010

2011-01-01T10:46:00.005+01:00

2010 får väl ändå klassas som epileptica helveticas år. Men det är lite att gå händelserna i förväg.

2010 var också året Yrsa fick en husse. Ja, egentligen hade han kommit in i våra liv redan i slutet av året dessförinnan men i början av 2010 var han fortfarande en väldigt ny bekantskap. Han gick i allafall hem direkt hos fian. Redan första natten de träffades sov de sked och allt eftersom året har gått har Yrsa verkligen införlivat Joel i vår lilla flock. Vi är en liten familj nu vi tre och Yrsa vår lilla bebis.

Första april skadade Yrsa ena klon, pulpan lossnade från klokapseln och det blev akutbesök till veterinären för nedsövning och operation. Antibiotika och smärtstillande och bandage om tassen.

Klon hade inte mycket mer än precis läkt när epileptica helvetica gjorde sitt intåg i vårt liv den 10 maj 2010, ett datum som för alltid kommer dela upp livet i ett före och efter. För livet hamnade verkligen på ända den där dagen och sen dess måste jag säga att det känns som om vi tumlar runt i ett stormigt hav, ibland kommer vi upp till ytan och kan kippa efter luft men strax dras vi ner igen. Det blev akutbesök och bara ett par veckor senare medicinering. Djursjukhuset i Malmö har i princip varit vårt andra hem (eller tredje, vårt andra har vi ju hos Joel) sen dess med många många besök efter det där första. Vi har i alla fall världens bästa veterinär, Ulrika, och det är vi glada för!
Sen den där dagen i maj har Yrsa haft runt 38 stora epilepsianfall och jag har sett nästan alla. Förutom ett uppehåll på 12 veckor, från slutet på juli till början av oktober, har min lilla gurka krampat varannan vecka, och ofta mer än en gång vid varje tillfälle. Det vanliga är att hon krampar i alla fall två gånger det dygn hon krampar, har vi tur blir det bara ett anfall, har vi otur kommer hon in i ett riktigt kluster, som det hon hade innan jul- 12 anfall på ett och ett halvt dygn.
Nu har vi snart nått maxdosen på Fenemal och det börjar bli aktuellt att kombinera med någon ytterligare medicin. På måndag ska vi träffa veterinären igen för undersökning och blodprov, Yrsa går nu ständigt med en rakad kal fläck på ett eller båda frambenen.
Epileptica helvetica har onekligen intagit en stor del av våra liv och det känns fortfarande chockartat och overkligt och som en förbaskad mardröm alltihop men det är bara att försöka fortsätta leva som vanligt i den mån det går och fatta besluten efter hand de dyker upp.

Men 2010 har inneburit några riktiga guldkorn också som tur är.
Till exempel trampebåt på Malmös kanaler, med en groggy Yrsa som tog ett ofrivilligt bad genom att göra en baklänges-kullerbytta ner i vattnet vid påstigning, delad fika med matte och husse och spaning på änder.

Joels födelsedagspicknick på Lernacken, alla godsaker fian fick då och fått alla andra gånger av Joels söta systerbarn som fullkomligt avgudar Yrsa.

Ett riktigt fint guldkorn är när jag och Yrsa åkte till Hallands väderö med Lena och Emily en otroligt het julidag. Där vi gick runt hela ön för att hitta den perfekta klippan och Yrsa trivdes som fisken i vattnet.

Och så det guldigaste av alla guldiga korn- paddlingen och tältningen i Blekinge Skärgård.

Så nog bjöd 2010 på riktigt fina minnen också, minnen som känns nog så viktiga att bära med sig.

2011, ja, vem vet vad det kommer innebära för oss. 2011 känns som ett stort oskrivet blad och jag kan knappt sia om vart det kommer att föra oss. Livet kan ta många olika vägar året som kommer, där varje väg just nu känns lika trolig.
Jag har massor med förhoppningar, de flesta vill jag behålla för mig själv, men jag hoppas och tror i alla fall att fian kommer få uppleva sin femårsdag som infaller den 18 januari och förhoppningsvis även min 30-årsdag fem dagar senare. I juni är det examen, jag blir tandläkare och ska äntligen få börja tjäna pengar, halleluja! Jag hoppas innerligt att gurkan är med oss då också men allt känns ovisst och livet kan ändras snabbt. Vad som händer efter juni det vågar jag inte sia om och vart vi är och vad som hänt oss nästa nyår det kan jag inte ens gissa.
Hur som helst så hoppas vi på ett

gott nytt 2011!

Decembersnö

2010-12-26T09:16:00.001+01:00

Uppdatering

2010-12-20T22:35:00.002+01:00

Fian var nedsövd i knappt en timme på Djursjukhuset och stannade kvar i knappt ett dygn för observation. Under den tiden såg de några enstaka småryckningar hos henne och hon hade vinglat till en gång när de undersökte henne. Veterinären som hade haft hand om henne på lördagen ringde mig i lördags vid lunch och sa att Yrsa gärna fick vara kvar för vidare observation men att jag också fick ta hem henne om jag ville det. Jag valde att ta hem henne eftersom jag vet att hon blir stressad i den miljön, bättre att hon är hemma om hon ska vara vaken, jag känner mig trygg med det.
Fian såg allt bra ynklig ut när hon kom gående med djurskötaren. Hon kände inte igen mig och Joel först utan fick lukta ett bra tag och allt eftersom började svansen vifta.
När vi hade kommit hem var hon betydligt piggare. Tyvärr startade de partiella anfallen strax efter att vi kom hem igen; det rycker i ansiktet och öronen och hon vinglar till och har ibland så svårt att hålla balansen att hon trillar ihop. Hon försvinner lite i blicken men är medveten hela tiden och är på benen omedelbart efteråt. Det går på ett par sekunder.
Jag har bestämt mig för att avvakta och se hur det här med de partiella anfallen utvecklar sig. Sist avtog de ju under ett par dagar för att därefter försvinna helt och hon är förutom dessa pigg om än lite glömsk, men minnet verkar börja återvända. I natt sov hon med mig i sängen och idag har hon självmant hoppat upp i både soffan och sängen, tidigare har det varit som om hon inte har vetat hur hon skulle göra för att komma upp.
Hon minns vilken dörr vi bor i men inte på vilken trappuppsats (ställer sig framför dörren på trappavsatsen nedanför oss), hon har lite svårt med vissa kommandon, det ser ut på henne som att hon vet att det betyder något särskilt men att hon inte kommer på vad. Och hon gruffar mot sin egen spegelbild i portarna, källarfönstren och i lacken på bilar vi passerar.
De partiella anfallen har inte avtagit i den mån som jag hade önskat att de skulle ha gjort vid det här laget men jag tycker att de har minskat något i frekvens och att hon inte tappar balansen helt, fullt så mycket som hon gjorde igår eller dagen innan det. Och som sagt, hon är pigg och knatar på bra på promenaderna, hade hon inte varit det kanske varit annorlunda.
Vi får vänta och se hur det utvecklar sig med andra ord. Och jag har sagt det förr. Yrsa har ju också rätt att vara sjuk och rätt till en chans att bli frisk.

Grand och petit mal

2010-12-17T18:09:00.003+01:00

Fina fina gurkan...
Sedan i onsdags morse har hon haft totalt 12 (!) grand mal anfall och hon är nu påtagligt påverkad. Efter anfallen har hon systematiskt letat upp hörn och försökt klämma sig in på de mest konstiga ställen (eller vad sägs som mellan toalettstolen och väggen bakom?). Det har varit svårt att få henne att komma till ro. Jag har försökt hjälpa henne att lägga sig men det är få gånger hon har accepterat det, antingen har hon stretat emot från början eller så har hon legat ner i några sekunder innan hon har börjat sitt vankande igen. På promenaderna har hon varit trött, gått någon meter bakom mig, vinglat och gjort bilister sura som inte tyckt att vi gått över vägen fort nog. Hon har haft svårt att kissa eftersom hon har varit så trött i bakbenen att de nästan flutit ut helt åt sidan när hon satt sig ner. Två gånger har jag fått bära henne upp för trapporna till tredje våningen där vi bor för att hon inte orkat gå i trappan, och knappt verkat veta hur hon ska göra. Jag har fått hålla emot i halsbandet när vi gått nerför trapporna eftersom hon har varit så vinglig och för att hon inte skulle tappa balansen och slå sig ordentligt.
Igår när vi gick och lade oss, gick hon och lade sig under en stol som står inklämd mellan ett bord och soffan, ett ställe där hon aldrig någonsin har legat eller ens varit tidigare. Det känns som om det är en urinstinkt, det där med att ställa sig i hörn och försöka klämma sig in i smala prång, att hon känner att hon mår dåligt och därför söker skydd, kanske både från den egna flocken och andra potentiella faror som hon inte skulle kunna hantera.
Det senaste stora grand mal- anfallet hade hon igår vid 21-tiden. Hon vaknade till plötsligt och var orolig en bra stund runt 2- tiden då jag hade väntat mig ett nytt grand mal- anfall om hon skulle följa sin "tidtabell". Det kom inget och vi har sovit ganska bra i natt. Jag på soffan eftersom sängen är nerkissad, Yrsa på golvet eftersom hon inte orkat ta sig upp någon annanstans.
Idag har hon inte haft några grand mal- anfall däremot har hon haft konstanta petit mal-anfall istället. Det rycker i hennes ansikte, öronen klipper och kramperna fortplantas längs med kroppen och hon tappar balansen. Hon hade ju denna typ av kramper också i somras, den gången då hon hade 8 anfall på två dygn, men de kom då i kluster om 5- 10 stycken och därefter var hon mycket trött och lade sig och sov ett tag. När hon sedan varit uppe en stund kom det en ny anfallsvåg. Den här gången har de inte kommit i kluster utan de har pågått hela tiden och de har tilltagit över dagen.
Strax efter 14 idag hade vi tid hos veterinären. Hon undersökte Yrsa och fick ju se hennes petit mal- anfall och hon fick även se en videofrekvens på hur det ser ut när Yrsa har ett grand mal- anfall, jag filmade henne igår just för att kunna visa det för Ulrika.
Ulrika gick iväg och diskuterade med andra veterinärer och det var även inne ytterligare en veterinär och tittade på Yrsa. De tyckte att hon hade krampat så pass mycket de senaste dagarna plus att hon nu hade dessa småkramper att de tyckte att det nu kunde vara indicerat att söva ner henne för att förhoppningsvis få det att släppa.
Usch, vilket svårt beslut att ta! Men medan vi satt där och jag försökte bestämma mig för hur jag ville göra tilltog Yrsas petit mal och hon fick allt svårare att hålla balansen, hon till och med dråsade handlöst i golvet några gånger. Så så fick det bli.
Jag fick följa med in på vårdavdelningen där djurägare normalt inte har tillträde. Men de tyckte det var bäst för Yrsa eftersom hon lätt stressar upp sig. Hon fick en bur längst in i rummet i hörnan, det var faktiskt lite mysigt, buren var ganska ordentligt tilltagen och det låg flera "fårskinnsfällar" i den. Så jag kröp in där tillsammans med Yrsa och hon fick Stesolid och Propofol intravenöst och hon somnade snabbt. Djurskötarna var supergulliga precis som all annan personal vi har träffat. De berättade hur medlet Propofol fungerade, hur de kontrollerade att hon var tillräckligt nersövd men samtidigt mådde bra. Hela tiden kommer det sitta en djurskötare tillsammans med Yrsa för att övervaka så hon ligger på rätt medvetandenivå och att hon mår bra. Behöver djurskötaren av någon anledning lämna henne har de en kamera som gör att de fortfarande kan hålla koll på henne.
För knappt en timme sen ringde Ulrika mig för att uppdatera om läget innan hon gick hem för dagen och då hade de precis väckt upp Yrsa lite igen. Hon hade då inte haft några kramper men hon var fortfarande mycket lugn och sederad. Nu kommer de fortsätta hålla henne under uppsikt och om det behövs kommer de söva henne igen. Och sen får vi ta det som det kommer.
Nu när jag sitter här hemma själv känner jag mig mer avslappnad själv, jag kan koppla av istället för att hela tiden hoppa till så fort Yrsa gör något ljud ifrån sig. Men tomt och tyst är det hemma utan henne...

Älskade lilla gurkan

2010-12-16T03:06:00.002+01:00

Hon är sjuker min lilla fia.
Det senaste dygnet har hon haft hela åtta anfall, med början strax innan åtta i morse. Nu är klockan tre på natten, knappt två timmar sedan det senaste anfallet.
Det är som en ond mardröm och man känner sig så otroligt maktlös! Och inte finns det så mycket mer att göra utöver att ge henne Stesolid i samband med anfallet, det är bara att vänta och se....
Min lilla gurka!

Novembersnö

2010-12-06T22:54:00.001+01:00

Träning inför framtiden

2010-11-30T11:02:00.002+01:00

Det här med att vara hundägare kan i mångt och mycket vara en bra träning inför livet som framtida småbarnsförälder. Är det inte utspridda leksaker över hela lägenheten så är det nattliga epilepsianfall eller som de senaste dagarna kräk. Jag kommer iallafall upp, om än abrupt.

Havskanadensare i Blekinge Skärgård

2010-11-28T12:59:00.003+01:00

I augusti åkte vi till Blekinge Skärgård utanför Karlskrona och tillbringade 5 dagar i en liten turkos och rank kanadensare. Det var jag, Joel, Yrsa och ungefär tre ton packning. Det var inte mycket av kanoten som stack upp ovanför vattenytan och det var inte många lediga centrimetrar tillgodo utrymmesmässigt heller. Det är tur att Yrsa är en 25 kg lätt belgare och inte en 90 kg tung newfoundland.

Yrsan fann sig snabbt tillrätta i det lilla lilla utrymme bakom mig som var hennes. Och det var tur det, att hon höll sig lugn och att vi slapp koncentrera oss så mycket på henne under paddlingen för naturens makter var inte direkt på vår sida. Det var minst sagt guppigt och emellanåt var adrenalinnivån så hög att det nästan sprutade ur öronen.
Desto lugnare var det på land och på grund av vädret var det många timmar som tillbringades på små små öde skärgårdsöar. Vissa strandhugg mer frivilliga och mysiga, andra mer med känslan av att vara skeppsbruten.
Första dagen sprang Yrsa runt som en tok, sen sov hon i två dygn. Och inte en enda gång från det att vi lämnade kajakklubbens strand tills dess att vi återkom dit var hon kopplad. Frihet. Allt var bara bra och fint och både jag och Yrsa gillade friluftslivet mycket mer än vad jag trodde vi skulle göra.

Innan vi åkte hem hann vi med ett besök hos gubben Rosenbom och han fick som sig bör en slant i hatten.

Ta i trä, peppar peppar, tvi tvi!

2010-08-26T22:09:00.002+02:00

Tjohoo! Nu är det fem veckor och 2 dygn sedan det senaste stora grand mal- anfallet!

Västra hamnen

2010-08-05T00:42:00.001+02:00

Fika i höststorm, 30 juli, Espresso House, Västra hamnen, Malmö.

Yrsa Ynklig

2010-07-27T20:08:00.004+02:00

De närmaste dagarna efter vårt akutbesök på Malmö Djursjukhus var Yrsa förvirrad, vinglig och lite allmänt väck. Hon hade även små partiella anfall, där det bara ryckte lite grann i olika delar av hennes kropp och hon tappade balansen, men hon har varit fri från grand mal- anfall i snart en hel vecka. Veterinären tyckte inte vi skulle oroa oss för att Yrsa börjat få partiella anfall utan ha lite is i magen och avvakta. Hon trodde det kunde vara så att det var den högre dosen Fenemal som börjat verka och förhindrade att fian kom in i de riktiga kramperna. Det tar ju ett par veckor innan koncentrationen av medicinen i blodet har stabiliserats och kommit upp i maxnivå så enligt veterinären var det bara att vänta och se och försöka se positivt på det- Fenemalen verkade ju ha effekt!

På onsdagskvällen var jag så jäkla trött på det här epilepsihelvetet att jag bestämde mig för att skita i det hela och tog helt sonika med mig Yrsa i bilen och åkte och badade. Lämpligt nog hade hennes flytväst som jag beställt kommit samma dag och eftersom hon var fruktansvärt vinglig och instabil blev det premiär redan denna kväll. Nog för att jag kände mig aningen uttittad på stranden men vaddå? Syrsan skulle inte ha orkat simma utan den.
Vi tog det lugnare än vanligt och höll oss mestadels på så grunt vatten att fian bottnade. Hon var genast intresserad av leksaken när jag kastade den första gången men det tog flertalet försök innan hon greppade den och bar den tillbaka till mig. Efter en stund var hon riktigt på g och när vi lämnade stranden försökte hon sig till och med på några glädjeskutt.
Vi behövde muntras upp båda två och få känna att det fortfarande fanns hopp om livet.

I fredags åkte vi ner till Malmö. Det fick bli bilen den här gången. Yrsa var helt enkelt inte i skick för något tåg. Vi åkte direkt till Djursjukhuset där vi hade en tid bokad för ultraljud kl.11. Yrsan blev rakad på magen och över hjärtat och fick ligga i en vadderad "vagga". Hu! Det var läskigt! Hon konstrade en del när hon skulle komma på plats och när hon kom på att det där som kliade henne så skönt på magen var något konstigt. I dessa lägen är det skönt att det finns munkorgar, då blir alla parter lugnare, inklusive Yrsa.
På det stora hela gick ändå ultraljudsundersökningen bra och veterinären Fredrik (första manliga vetten, hehe) hittade inget alarmerande. Tarmarna såg fina ut, hjärtat såg bra ut på det stora hela. Det enda var att Yrsa hade flertalet vätskefyllda blåsor på livmodern som kunde tyda på en lindring livmodersinflammation men eftersom hon löpte var det svårbedömt. Fredrik rekommenderade att Yrsa skulle äta antibiotika över helgen och stabilisera sig ytterligare och sedan komma in i början på veckan och kastreras. Vi passade på att ta ett nytt blodprov av den typen som togs i maj vid debutanfallet, bara för att utesluta att det verkligen inte fanns någon bakomliggande orsak som inte hunnit visa sig i maj. Men allt såg fint ut.

I helgen som gått har jag försökt att inte tänka på vad som dagens operation skulle innebära. Nog för att kastrering är ett rutiningrepp men jag hade också fått information om att Yrsa var en riskpatient pga epilepsin. Jag har helt enkelt varit orolig för att det skulle gå käpprätt åt skogen. I dessa lägen får man ju försöka lita på veterinärerna men det kan vara svårt när man får delvis olika uppgifter och när man som jag har läst en hel del medicin och vet att det sällan finns svarta och vita svar och att man ofta vet först i efterhand om man tagit rätt beslut eller inte. Något som kan vara svårt att acceptera och förstå är att medicin inte är något annat än en kvalificerad gissningslek.

Hur som helst har jag försökt att bara vara här och nu hela helgen och har på det stora hela lyckats ganska bra. På lördagen var jag och Joel och gjorde ett provdyk i bassäng och det var otroligt häftigt och så fruktansvärt skönt att få tänka på något annat ett par timmar. På eftermiddagen tog vi Yrsa med oss och hyrde trampbåt. Vi har ju fått för oss att paddla kanot med Yrsa senare i sommar så vi tänkte att trampbåt kunde vara en bra början. Fian hade givetvis flytvästen på och vi har redan testat den i skarpt läge... Gurkan var fortfarande inte helt alert och dessutom var den där trampebåten minsann en skum sak som till råga på allt både gungade och var hal. Hon gick på båten så långt till kanten hon kunde, trampade fel med baktassarna och hade helt enkelt inte samma kroppsliga styrsel som normalt. Så där hängde hon först och klamrade fast sig i kanten med frambenen innan hon tappade taget och ramlade baklänges i vattnet. Tack vare flytvästen kom hon snabbt på rätt köl (det är en värstingvariant vi köpt med flytkuddar som ser till att hunden hamnar i rätt simposition, de ni!). Hon flöt bra och med hjälp av handtaget på flytvästens rygg kunde jag lätt och snabbt fiska upp henne ur vattnet. Så den bestod testet!
Yrsa fick ett och annat ögonbryn att höjas, alla turisterna på en Rundanbåt (sightseeingtur i Malmös kanaler) vände sig om och struntade totalt i guiden medan de passerade oss, andra stannade till på broarna och fotograferade.
Efter sitt ofrivilliga bad skakade fian en stund och tyckte inte att det där med trampbåt var någon hit men efter ett par minuter slappnade hon av och när hon lite senare fick dela vår fika var lyckan total. Dessutom fanns det ju massor med spännande fåglar att titta på! Så till slut blev nog betyget gott, den lilla fadäsen till trots.

Annars har vi mest vilat och tagit det lugnt i helgen och endast gått kortare promenader. Gradvis har fian blivit sig allt mer lik och de partiella anfallen har blivit färre för varje dag. Men det var först idag jag riktigt kände igen min hund och vad gjorde jag då? Jo, jag körde iväg med henne till veterinären och fick tillbaks en lika ynklig hund som förut.
Men operationen gick bra och veterinären tyckte att jag kunde ta hem henne redan idag igen eftersom det skulle vara lugnast för Yrsa med tanke på hennes epilepsi och separationsångest från mig.
Hon ser allt bra lustig ut just nu: med två rakade fläckar på bröstet och magen, två rakade fläckar på vardera framben, det ena omlagt med bandage, väck blick och så grädden på moset- en stor jäkla badring runt halsen :-)

Min lilla fina nakenhund

2010-07-25T11:43:00.001+02:00

Så här ser man ut efter ultraljud av buk och hjärta. Kan ju vara skönt så här i sommarvärmen.

Nattliga utflykter

2010-07-21T10:05:00.002+02:00

Yrsa sover gott på Stesoliden i flera timmar, det känns som om hon äntligen får vila. Vid åttatiden piggnar hon till en aning och jag kastar lite boll till henne. Hon är med på noterna från början men travar efter bollen istället för att galoppera och plockar inte upp den. Jag kastar några gånger till innan hon tar den i munnen och kommer tillbaks med bollen till mig. Vi leker med bollen en stund och hon piggnar till avsevärt. Man ser att hon tycker att det här var roligt. Men jag vill inte trötta ut henne för mycket så vi slutar snart. Hon fortsätter faktiskt leka med bollen själv en stund. Tar den i munnen och släpper den på golvet så den studsar iväg. Det har jag inte sett henne göra på länge.
Vid elvatiden lägger vi oss. Jag hoppas fortfarande på att jag ska kunna jobba nästa dag. Men tji får jag- strax efter midnatt vaknar jag av nya kramper. Piss!
Fian får ytterligare Stesolid och jag ringer till Djursjukhuset i Malmö som tycker att jag ska komma in med henne eftersom hon krampat i två dygn nu. Jag ringer pappa och ber honom följa med. Som vanligt är han en klippa!
Vi är märkbart tagna båda två och jag gråter större delen av vägen ner till Malmö. Det känns som att det är kört och att detta är slutet, att jag aldrig mer kommer få hem min hund. Jag tänker på en annan resa jag och pappa gjorde för nästan 4,5 år sen nu, den då vi hämtade hem min lilla guldklimp. Och jag tänker på en annan gång, då vi återvände hem med ett tomt koppel den där dagen då vår förra hund fick komma till hundhimlen. Men Inka var nästan 13 år, hon hade levt ett helt liv, Yrsa är inte ens 5. Ändå undrar jag- ska det bli som den gången?
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte tänker jag när vi närmar oss Malmö och önskar jag kunde trolla med knäna.
Finns inte så mycket annat att göra än att gå in där genom de automatiska dörrarna, vara stark för fians skull och göra det som är bäst för henne.
Djursjukhuset är annorlunda så här på natten. Ljuset är dämpat, gallerna för shopdelen nerhissade, väntrummet tomt förutom en cavalier king charles spaniel med tratt runt halsen. Yrsas syn är fortfarande påverkad, hon har svårt att hitta tillbaks till mig emellanåt, men hon nosar runt och undersöker rummet- det luktar ju så gott av all hundmat!
Vi får träffa veterinären och hon är jättebra. Hon tar sig ordentligt med tid att läsa igenom Yrsas journal, att lyssna på mig och att undersöka gurkan. Hon tittar på ögonen och undersöker Yrsas ögonreflexer, tappar en bomullstuss framför ögonen på henne. Hon reagerar ganska fint och hon verkar se bättre nu än bara för en liten stund sen. Hon blir kliad i öronen men det är mest skönt det. Hjärta och lungor låter normalt även om det är lite svårt att höra eftersom Yrsa är lite flåsig. Det är en stressig situation, hon är påverkad av anfallen och stetoskopet kallt.
Hela kroppen gås igenom, att bli klämd på magen är ingen större hit men det får väl gå om ni insisterar. Det känns lite konstigt i magen men kan vara mjälten som man känner säger Ulrika, Yrsa är i väldigt fin form så man känner mycket på henne får jag förklarat för mig. Ulrika tycker det är bäst att ta en röntgenbild för att utesluta att det är något annat än mjälten.
På röntgenbilden ser man att mjälten ligger lite längre bak än vanligt så Ulrika tror att det var den hon kände. Man ser även livmodern på bilden vilket man inte brukar men eftersom Yrsa är i löp är det inget alarmerande utan helt normalt, den är liten och alltså ingen anledning till att misstänka någon infektion där. Hon tycker ändå jag ska vara observant på att Yrsa inte löper längre än vanligt eller får konstiga flytningar.
Jag får bestämma själv om jag vill lägga in Yrsa eller ta med henne hem igen. Eftersom de i detta läge inte kan göra mer för henne på sjukhuset än jag kan göra hemma bestämmer jag att hon ska följa med oss tillbaka. Att bli lämnad hos främmande människor på en okänd plats vet jag är en otrolig stressfaktor för Yrsa, det är bättre att hon är hos mig då så att hon får vila och känna sig lugn och trygg. Får hon fler anfall ska jag ge henne Stesolid, upp till tre per dygn, om jag tycker att hon mår bättre av det, och jag får ringa när som helst om jag undrar över något. De har verkligen varit urfina på Djursjukhuset!
Vi bestämmer även att Fenemaldosen ska höjas ytterligare, med en halv tablett, så att hon nu får 1 x 50 mg på morgonen och 1,5 x 50 mg på kvällen.
Vi diskuterar min oro för att min hund snart inte ska finnas mer och Ulrika säger att det kan ju alltid ta en vändning som man inte kunde förutse men i detta läget finns det mycket kvar att prova innan ett sådant beslut ska bli aktuellt och vi har god marginal för att höja dosen mycket mycket mer. Jag tänker på Yrsas kullsyster Electra som inte svarade på medicinen men bestämmer mig för att hoppas på att det inte kommer vara så i Yrsas fall och det faktum att anfallen blivit lite kortare efter påbörjad medicinering tycker veterinären tyder på att hon faktiskt svarar, att vi bara inte hittat rätt dos. Håll tummarna. Hårt.
Hon säger också att man siktar på att få ner anfallsfrekvensen till högst ett anfall per kvartal med medicineringen men säger att även betydligt tätare intervall kan vara acceptabelt på en hund som har så pass korta anfall som Yrsa har och hämtar sig så snabbt som hon i normalfallet gör. Hon ger mig en hel del hopp tillbaka, för det har försvunnit allt mer för varje kramp.
Vi diskuterar även eventuellt samband med löp och Ulrika säger att det mycket väl kan vara så, särskilt när man ser en sån tydlig ökning under löpperioden. Vi diskuterar om kastrering skulle kunna vara ett alternativ och det tycker hon absolut det kan vara om man har sett ett sådant samband hos hunden. Men innan det kan bli aktuellt måste man ha hittat en någorlunda stabil Fenemaldos eftersom det alltid innebär en ökad risk att söva och operera en epilepsihund.
Så betydligt lugnare och lättare om hjärtat åker vi hem igen.
Vid niotiden ringer Ulrika och hör hur det är med Yrsa men hon har sovit lugnt sedan vi kom hem fyra timmar tidigare och hittills inga nya anfall. De har diskuterat Yrsa på morgonronden och tillsammans tittat på röntgenbilden och de tycker nu att det ser lite oroligt ut bland tarmarna, att man inte kan urskilja dem så tydligt som man vill kunna göra och att det kan tyda på att det är något där som triggar i gång anfallen men att det också kan vara så att det bara är så Yrsa ser ut. Hon rekommenderar ultraljud av buken för att undersöka det närmare och föreslår även ultraljud av hjärtat samtidigt. Hon säger att hon inte tror att det är något fel på hjärtat för hon hörde inget onormalt och hundarna brukar mer svimma än krampa vid hjärtfel. Vi bokar en tid på fredag kl. 11. Man ska vara försiktig med vad man önskar men det är nästan så jag hoppas att de hittar något, under förutsättning att det går att göra något åt det.
Så det är där läget är nu. Jag har en sjuk hund som för tillfället mår skitkasst och är väldigt påverkad av alla anfallen hon haft de senaste dagarna och det är ju inte konstigt. Förra gången hon hade klusteranfall, 4 st på 1 1/2 dygn, var hon också väldigt påverkad men när anfallen väl upphört kom hon gradvis tillbaka och efter en vecka var hon i stort sig själv igen. Att jag ser glimtar av min forna hund mitt i allt detta gör att jag känner att hon är där inne och hon har ju också rätt att bli sjuk och en chans till tillfrisknande precis som vilken människa som helst.
Men gud vad jag saknar mitt lilla energiknippe till hund, min gosevovve, som trots alla sina egenheter är världens finaste hund!

Bajsepilepsi och oro i hjärtat

2010-07-20T15:42:00.002+02:00

De senaste dagarna har vi dock inte haft det lika bra som vi hade ute på ön. Sen i söndags kväll kl.21.20 till nu, tisdag eftermiddag kl. 15.26, har min fina gurka haft hela 7 stycken anfall. Mitt hjärta gråter och jag känner mig fruktansvärt maktlös.
Nu efter det sista fick hon Stesolid, som jag och veterinären kom överens om i morse när vi pratades vid, så får vi hoppas på att det får anfallen att ge med sig för den här gången. Men jag är orolig för att det ska bli värre eftersom hon ju får sina anfall när hon är väldigt avslappnad och det är ju något man blir kraftigt på Stesolid.
Just nu känns allt bara hopplöst och mörkt och för varje anfall känns allt mer förvirrat.
Hur hjälper jag min hund bäst?!

Hallands väderö

2010-07-20T15:01:00.007+02:00

Jag och Yrsa och mina fina tandläkarflickor Emily och Lena hade en toppendag på Hallands väderö i fredags. Här på båten ut till ön.

Lek och bus och vattenmelon gick hem hos damen.

Att hoppa i plurret var inga problem och Yrsa simmade på som om hon aldrig gjort annat på det djupa vattnet. När hon blev trött simmade hon självmant in till kanten men var snabb på att hoppa i igen. Att ta sig upp på klippan var inga problem, även om fian inte alltid valde den enklaste vägen. Men vad gör det när man kommer upp?!
Min fina älskade fia!

Men gladast var nog räven

2010-07-08T23:54:00.002+02:00

Den senaste veckan har vi på våra promenader haft närkontakt med en styck räv, en styck grävling och en styck orm.

Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när grävlingen vände och kom emot oss istället för att fly. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när Yrsa satte av i full fart mot den. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när grävlingen vände och försvann in bland snåren med Yrsa efter.

Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när Yrsa blev nyfiken på den ringlande pinnen i gräset. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen när hon stack ner nosen och luktade på den. Ja, jag fick hjärtat i halsgropen.

För övrigt åkte Yrsa rulltrappa för första gången i sitt liv häromdagen. Det gick fint. Eller som Åsa uttryckte det- "hon åkte ju som om hon aldrig gjort annat!".

Epileptica helvetica

2010-07-06T09:57:00.003+02:00

Jag har numera tappat räkningen på antalet gånger Yrsa krampat sen den där första måndagen för knappt två månader sen.
Det dröjde två veckor mellan första och andra gången, ytterligare två mellan andra och tredje. Efter andra gången var veterinären beredd att sätta in medicin pga Yrsas ärftliga benägenhet, efter tredje gången var jag beredd att börja medicinera.
Veterinären skrev ut Fenemal, som Yrsa skulle äta 2 x 50 mg per dag. Usch, jag tyckte det var jättejobbigt att behöva ge Yrsa medicin som jag dessutom visste mest troligt skulle förändra hennes beteende. Jag bad till och med henne om ursäkt innan hon fick den första korvbiten preparerad med en tablett. I efterhand är jag glad att jag faktiskt bad henne om ursäkt eftersom det inte dröjde mycket mer än 20 min efter hon fått första tabletten tills hon började krampa. Därefter fick hon ytterligare tre anfall det följande dygnet.
Det jobbigaste då var att hon efter det andra anfallet inte kom tillbaka helt och inte var sig själv. Hon låg mest i soffan och andades tungt, satte sig emellanåt upp och kollade upp i taket som om hon såg något där som hon aldrig sett förut, kände inte igen sig hemma riktigt, inte sina leksaker, verkade se konstigt, kände igen mig först när hon fått nosa, var extremt känslig för plötsliga ljud även om de var långt borta (till exempel en bildörr som slog igen på avstånd), var extra försiktig och misstänksam.
Jag kände mig som en hysteriska då jag ringde Djursjukhuset säkert femtielva gånger det där dygnet. Det var en stor lättnad när jag efter det sista anfallet till slut fick prata med "vår" veterinär. Hon sa att det inte var någon större mening för mig att komma in med Yrsa eftersom det som de kunde göra var att hålla henne nedsövd ett par dygn och hon menade på att det inte heller var så nyttigt för fian och jag kände ju själv att det i detta läget inte var aktuellt, då får hon allt krampa betydligt oftare och längre än vad hon gjorde då. Det som jag mest var orolig för var att anfallen skulle ha varit så påfrestande för Yrsa att hon fått men eftersom jag inte kände igen henne och hon andades så tungt, stötvis och snabbt. Men veterinären lugnade mig med att det antagligen bara var övergående, hon menade på att det var ansträngande att ha anfall och att Yrsa bara behövde tid på sig att återhämta sig. Vi bestämde att jag skulle ge henne Stesolid om hon krampade igen, oavsett om anfallet gick över snabbt eller inte, och vi justerade dessutom ner dosen på Fenemal till 2 x 25 mg per dygn, alltså en halvering av dosen. Min teori är att den högre dosen gjorde Yrsa alldeles för avslappnad, det är ju då hon krampar, när hon ligger och sover.
Någon Stesolid behövde jag aldrig ge Yrsa eftersom hon därefter inte krampade något mer och allt eftersom dagarna gick kände jag igen henne allt mer. Det kändes som om hennes förändrade beteende de första dagarna framförallt berodde på de täta anfallen. Gradvis blev hon allt mer sig själv, dock extremt trött och lite groggy vilket jag tror berodde på medicinen. Nu har hon medicinerat i fyra veckor och är lite lugnare och blir trött lite fortare än normalt men det är helt acceptabelt och går helt klart att leva med både för henne och för mig.
Efter två veckor var vi hos veterinären och Yrsa blev undersökt och vi tog massor med blodprov. Fian är så duktig nuförtiden! Jag tänkte på det när vi var på Djursjukhuset akut för då var det en man som tog blodproven och röntgade. För något år sen skulle Yrsa tyckt att det var urjobbigt att det var en man men nu accepterade hon det lika väl som om det varit en kvinna. Bara en parantes. Hon har mognat min tjeja. Blodproven var dels leverprover (eftersom Fenemal kan var toxiskt för levern måste man hålla koll så att levervärdena inte försämras), dels för att mäta koncentrationen av Fenemal i blodet (där den ska ligga inom ett visst intervall), dels blodprover som ska skickas till SLU för att ingå i en studie om epilepsi hos belgare. Leverproverna var bra och Fenemalhalten låg precis under det lägre värdet. Att Fenemalhalten var låg innebär att det finns utrymme att höja dosen om det behövs och det lutar nog åt det hållet nu eftersom Yrsa fick ytterligare ett anfall natten till torsdag förra veckan (då hade hon varit anfallsfri i tre veckor) och imorse fick ytterligare ett (mindre än en vecka senare).
Det här med epilepsin är inget kul. Det är inte roligt att veta att Yrsa kommer få gå på medicin resten av sitt liv och antagligen även fortsätta att ha anfall då och då trots medicinering. Det är inget roligt att se henne krampa och känna sig maktlös, i det läget finns det absolut inget jag kan göra förutom att hålla mig lugn och se till att hon inte skadar sig på något. Det är chockartat att gå från att ha en helt frisk hund till att plötsligt ha en hund som krampat mer än tio gånger på mindre än två månader. Det väcker många frågor som oftast är svåra att få svar på och ta ställning till. Skulle jag ha kunnat undvika epilepsidebuten på något sätt? Var det narkosen vid klokapselbrottet som triggade igång det hela? Är det rätt att medicinera? Borde jag höja dosen? Vad triggar igång Yrsas anfall? Skulle jag kunna förebygga dem på fler sätt än med medicin? Krampar hon pga att hon känner sig stressad? För att hon saknar mig? Och hur ska jag då lösa den biten? Jag kan ju inte vara med henne jämnt och även om hon är med någon annan saknar hon ju mig minst lika mycket om inte mer än om hon är helt ensam hemma. Borde jag öka motionen? På vilket sätt i så fall? Borde jag ändra hennes kost? Byta hundmatsmärke? Ge henne tillskott, t ex extra kalcium eller omega3 som jag läst kan påverka hos människor? Undvika hundmat med vissa ämnen som jag hört kan påverka? Borde jag kastrera henne då jag hört att det kan minska anfallsfrekvensen hos tikar och då hon just nu löper och sedan löpstart haft 2 anfall?
Gör jag rätt, gör jag fel?!

Sötnötungar finns det gott om

2010-07-05T20:41:00.005+02:00

Det är många barn i Yrsas liv nu. Från att ha begränsats till brorsdottern Freja, numera alldeles strax 3 år, vimlar det nu av småmänniskor. Familjen har utökats med Joel och med honom kommer fem systersöner i åldrarna 9 mån till 13 år. Och nog är Yrsa poppis och går hem bland barnen även om hon själv inte är helt övertygad än om det går att lita på dessa minimänniskor eller inte.

Särskilt poppis är Yrsa hos de tre yngsta och deras pappa (tillika Joels svåger). Allra helst skämmer de bort Yrsa med godsaker, som här på bilden där Alfred, 7 år med hjälp av lillebror Samuel, 4, har satt ner skärbrädan som det grillade köttet tidigare skurits upp på. Gott, tyckte Yrsa och slickade den ren mycket noggrant.

Yrsa har nu varit med på både grillkvällar och barnkalas och kanske kan all denna exponering av snälla barn med väluppfostrade föräldrar så småningom övertyga henne om att de där pygmémänniskorna faktiskt inte är så farliga och konstiga trots allt. Kanske hon till och med kan lära sig att uppskatta dem till slut.

För övrigt har min egen familj också utökats eftersom Freja har fått en lillebror. Får vi presentera Oskar, strax 4 mån.

Sötnötungar.

Kl. 06.00

2010-06-29T12:12:00.003+02:00

När sommaren är som bäst

2010-06-29T12:12:00.001+02:00

Yrsa likes it comfy

2010-06-27T16:20:00.001+02:00

Ska man nu sova under bordet varför inte använda bordsbenet som huvudkudde?

Tentativ diagnos: idiopatisk epilepsi

2010-05-12T11:15:00.004+02:00

Min fina, fina älskade Yrsa Syrsa, gurka och fia!

I måndags förmiddag när jag kom hem efter ett ärende på stan var Yrsa alldeles kletig på bröstet och skinkorna och det fanns dregelspår i lägenheten. Jag undrade vad hon hade pysslat med men trodde att hon kanske bara kräkt och sen råkat lägga sig i det och sen käkat upp spåren :-( De kan ju vara lite äckliga i bland de små liven...
Yrsa var iallafall som vanligt och jag tänkte inte mer på det.

Ett par timmar senare skulle jag precis gå iväg till skolan. Som tur var var jag några minuter sen, normalt skulle jag redan ha gått i väg.
Yrsa låg och sov i sängen när hon började spralla. Först trodde jag att hon drömde men insåg snabbt att så inte var fallet. Hela den lilla kroppen började hoppa och rycka och skaka, hon dreglade och kissade på sig och det såg fruktansvärt hemskt ut! Jag ville bara få det att sluta, hålla om henne, skrika åt henne att sluta. Som tur var hade jag vett att hålla mig relativt lugn inför fian och låta henne vara i fred även om jag var allt annat än lugn inombords.

Jag ringde Joel, och det var ju inte så här han skulle bli presenterad, Yrsas husse. Han kunde ju inte göra så mycket, där han var på jobbet i Köpenhamn. Men han letade upp numret till djursjukhuset och Taxi Skåne medan vi pratade, lugnade ner mig så gott han kunde och hjälpte mig att strukturera upp alla samtalen jag behövde ringa. Jag hade ju en patient som väntade på mig i skolan.

Det tog inte många minuter, men det kändes som en hel evighet, innan fian slutade krampa. Några minuter efteråt var hon förvirrad men blev snabbt sig själv igen, kanske lite lojare och tröttare än vanligt men ändå pigg om man jämför med de flesta andra hundar.
Taxin kom snabbt, tandsköterskorna tog på sig att meddela min patient att han var tvungen att gå hem igen och inte många minuter efter anfallet var jag och Yrsa på väg till djursjukhuset.

Väl där fick vi vänta och vänta och vänta men det var ganska skönt faktiskt att få sitta och ta det lugnt, med vetskapen att vi var på rätt ställe om det skulle hända något mer.
Några timmar senare fick vi träffa veterinären som tog upp en grundlig anamnes och undersökte Yrsa. Hon berättade att det kunde bero på andra orsaker än sjukdomen epilepsi, t ex infektion, smärta, tumörer, lever- eller njursvikt och diagnosen epilepsi ställde man genom att utesluta alla andra tänkbara orsaker.
Veterinären kunde inte upptäcka några kliniska fel på Yrsa, hon rörde sig normalt, var pigg och såg klar ut i ögonen, reagerade inte på kroppsundersökningen och det fanns inget konstigt i det jag berättade som tydde på någon bakomliggande sjukdom eller orsak. För att utesluta det ytterligare beslutades om blodprov och röntgen av bröst och buk.

Yrsan var så duktig så duktig! Både när veterinären undersökte henne, under blodprovstagning och röntgen! Inte för att hon tyckte det var särskilt kul men hon lät sig undersökas, läggas på röntgenbritsen och låg stilla under tiden tre bilder togs.

Precis när vi var klara med röntgen kom Joel och då piggnade fian till avsevärt. Tillsammans satt vi sen och väntade på att veterinären skulle titta på röntgenbilderna och när hon gjort det var det skönt att få höra att allt såg fint ut på dem. Vi fick Stesolid utskrivet på recept att ge om Yrsan någon gång får ett anfall som inte går över av sig själv inom några minuter och när veterinären kom med receptet hade hon även fått svar på blodprovet och allt såg fint ut där också. Tyvärr är det nog epilepsi, sa hon, och vi kom överens om att jag skulle höra av mig om (när) Yrsa får nya anfall.

Diagnosen epilepsi kan man inte ställa bara efter ett enstaka anfall men sannolikheten för att det är det i Yrsas fall är ganska stor eftersom det är en vanlig sjukdom inom rasen belgisk vallhund och framförallt inom groenendael som jag förstått det. Igår ringde jag dessutom Yrsas uppfödare, Susanne, för att berätta hur situationen var och då fick jag veta att det finns ärftlighet för epilepsi på båda Yrsas sidor, vilket inte var känt vid parningen, men ingen av hennes föräldrar har någonsin visat tecken på epilepsi vad jag förstod. Däremot har två av Yrsas kullsystrar också drabbats. Den ena redan vid ett års ålder och med så allvarliga, täta anfall och dåligt gensvar på mediciner att hon till slut avlivades (vilket jag redan visste) och en annan syster som bara haft enstaka anfall. Så oddsen för att Yrsa inte skulle vara drabbad är inte så höga tyvärr...

Yrsa mår bra nu och är precis som vanligt och än har hon inte fått några nya anfall (knack, knack- ta i trä!). Det kan vara så att hon bara får ett par anfall om året eller då och då, eller att hon får flera i veckan. Och även om sannolikheten är liten kan det också vara så att dessa anfall berodde på en orsak som inte veterinären kunde upptäcka och att hon aldrig får anfall igen. Det är bara att vänta och se nu. Det känns lite jobbigt och tungt, att inte veta när och om och hur länge nästa anfall kommer vara, att inte veta vad som väntar en när man kommer hem efter att ha varit borta några timmar, att inte veta hur det kommer att påverka Yrsa och hennes livslängd. Men det finns ju inte så mycket annat att göra än att fortsätta leva våra liv som vanligt och ta itu med problemen efterhand som de dyker upp. Och så får vi hoppas att Yrsa är en av de där hundarna som bara får enstaka anfall då och då!

Allt klär en skönhet

2010-04-04T07:59:00.003+02:00

En ynklig hund med tassbandage

2010-04-03T12:58:00.003+02:00

Jahapp, så har olyckan varit framme... Inget allvarligt men ändock ett litet drama så här på påsklovet.
Det var i torsdags som Yrsa låg och slickade intensivt på sin ena tass. När jag tittade på den såg jag att "tumklon"/sporren var skadad. Pulpan vällde liksom ut undertill klon. Så värst ont verkade hon inte ha och det blödde inte men efter lite googlande insåg jag att här var det bäst att ringa veterinären och rådfråga.
Det blev till Veterinärhuset i Ängelholm jag ringde och de sa direkt att klon måste bort eftersom det annars finns risk för allvarligare komplikationer. Eftersom det var skärtorsdag blev det lite bråttom eftersom försäkringsbolagen stängde tidigare och för att slippa dyra jourtider på djursjukhuset.
Hos veterinären fick Yrsa vägas, 22,5 kg alldeles lagom mycket, och lyftas upp på undersökningsbordet. Veterinären var lite läskig för hon hade blåa konstiga kläder men med ett stadigt tag om nosen och kroppen tätt tryck mot mig så långt bort hon bara kunde komma från den läskiga tanten lät hon sig bli undersökt. Veterinären sa direkt att klon måste tas bort så det var inte mycket mer att göra än att fylla i blanketter och lämna kvar älskade fian. Usch, det var jobbigt fast sköterskan som hämtade henne var väldigt snäll. Yrsa tycker ju att det är fruktansvärt att bli lämnad tillsammans med människor hon inte känner och när jag skulle gå på ett håll och hon med sköterskan på ett annat vände hon sig om flera gånger och tittade på mig som "kom nu då matte, ska du inte följa med mig?" och såg alldeles olycklig ut när jag inte vände. Aouch, tagg i hjärtat!
Tre timmar senare fick jag i alla fall hämta henne igen och ynkligare hund hade man fått leta efter! Med tratt på huvudet, rött tassbandage och fortfarande groggy efter narkosen kom hon mot mig i korridoren. Men glad blev hon när hon fick syn på mig! Resten av kvällen var hon lite vimmelkantig och försiktigare och lugnare än vanligt men nu är hon nästan sig själv igen. Lite tröttare, lite mer orolig att jag ska försvinna men fullt ös medvetslös ute som alltid!
Själva veterinärkalaset slutade på 8400 kr och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag har en ordentlig försäkring där jag valt så låg självrisk det bara går. Med rabatt avdragen för fyra skadefria år slutade räkningen för min del på knappa 1500 exkl bandage och medicin så jag tycker jag kom ganska billigt undan ändå.
Så nu blir det tassbandage, antibiotika och smärtstillande i 14 dagar och förhoppningsvis växer klon ut igen utan att fler problem uppstår!
Och jag kan rekommendera både Veterinärhuset och Agria!

Gott Nytt 2010!

2009-12-28T18:54:00.003+01:00

Inte händer det så värst mycket i mitt och Yrsas liv just nu... Det mesta lunkar på precis om vanligt.
Julen har firats i Båstad och utan besök av inbrottstjuvar det här året. På annandagen tog jag tåget hem till Malmö medan fian fick stanna kvar på semester hos pappa. Nyår ska firas på fest i stora staden och jag resonerade som så att hon helt enkelt har det bättre på Bjäre. Inte för att gurkan reagerar på fyrverkerier och smällare men känns onödigt att utmana ödet att låta henne vara helt själv hemma under nyårsnatten, vi bor ändå granne med Möllan vilket enligt källor ska vara en av de värsta platserna att vara på under årets sista dag.
Det kan vara ganska skönt att slippa ta hänsyn till Yrsa så här i tentapluggstider men det är tomt här i lägenheten utan henne. Jag saknar hennes tassande, att hon kommer och buffar i armvecket när hon är kelsjuk, att hon demonstrativt lägger huvudet på boken jag just då läser när hon tycker att jag ägnat henne för lite uppmärksamhet. Och när jag pratar med pappa så smärtar det i hjärtat när han säger att hon titt som tätt springer till fönstret och tittar efter mig, även om han samtidigt säger att hon har det bra.

Gott Nytt År!!!

Idag har min fia namnsdag!

2009-10-21T19:55:00.003+02:00

JAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!

2009-10-04T23:27:00.000+02:00

Det stormar i Malmö men det är bara en parantes.
Igår gick jag och Yrsa på upptäcksfärd, vek av från gamla invanda spår. Och tänk vad man kan hitta. En hel liten park!
Idag gick vi på ny upptäcksfärd, stärkta av gårdagen. Och tänk vad man kan hitta. En inhägnad hundrastplats som lätt kvalar in som Malmös svar på hundängen hemma i Båstad!
Jag ville ställa mig och skrika och hoppa jämfota av glädje!
Gräs! Stora ytor! Nätstaket!
Ah! Kändes bra i hjärtat när jag släppte Yrsa och hon drog iväg! Alla andra hundrastplatser vi har stött på här är patetiskt små, inhägnade små jordplättar. Yrsa tycker dem är kul i ungefär en minut.
Men det här var något annat! Som hon sprang! Som hon aldrig förr har sprungit här i Malmö (skulle vara när hon jagade kaniner på agilitykursen då, om ni minns).
Det bästa, och det galnaste, är att vår "nya" hundäng inte ligger alls långt bort. Bakom några höghus där vi ändå går förbi i stort sett varje dag. Tänk att det fortfarande finns nya saker i vårt omedelbara närområde att upptäcka efter tre år som malmöiter, det är galet.
Vi får nog gå på fler upptäcksfärder, min hund och jag.
För övrigt tycker jag ni alla borde göra det. Ni kanske inte hittar något så revoltionerande som en hundäng men nog är det nyttigt för de små grå att tänka i nya banor!

Till Michaela

2009-07-14T15:39:00.001+02:00

Yrsa och en nyfödd Frejas första möte.

Något saknas mig

2009-07-04T09:59:00.002+02:00

Idag får jag finbesök av Lena från Malmö. Vi ska tillbringa hela dagen på Hallands väderö.
Igår när jag var hos pappa lämnade jag kvar Yrsa där när jag åkte hem. Hon har det bättre där, där det är svalare inomhus än i vår stuga och där hon har sällskap av de andra hundarna när ingen är hemma.
Men oj vad det känns tomt utan henne! Hon ska ju vara här, med mig... Men det kan vara nyttigt att få längta lite ibland också, ibland behöver man påminnas om hur värdefullt det är för en att ha henne här. Min lilla gurka...

Feja och Jourrrssa

2009-06-28T00:42:00.004+02:00

Min brorsdotter heter Freja och fyller två år om några veckor. Freja är en riktig snackemoster och inne i en period då hon härmar allt man gör och säger. Hon är lillmatte åt Rocky och Cisco och älskar Pippi "Loppa" (Långstrump). Hon tycker det är roligt när fian får äta ur hennes hand, skrattar hejdlöst när hon kastar boll till Yrsa och så hon kiknar då gurkan gör sina snurrkonster. Och så är hon mycket duktig på hunduppfostran. "Stanna! " hör man ibland och skulle Yrsa säga så mycket som ett knyst hör man ett litet bestämt "Tyst!". Hon har anammat detta med hunduppfostran så pass att hon ibland även använder det på oss människor. "Stanna där!" får man höra ibland eller så kan det låta "Becca, kom! Becca, kom! Kom hiiiiit!" om man inte är snabb nog. Och Yrsa är svårt att säga, Jourrrssa blir det.

Min älskling heter Yrsa

2009-06-28T00:34:00.003+02:00

Dödslistan

2009-06-17T21:18:00.002+02:00

Jo, jag är djurvän.
Men fågeljävlar som inte kan låta mig och min hund vara i fred trots att vi inte gjort ens en antydan till att skada deras helvetesungar hamnar urskiljningslöst på min dödslista. På denna finns redan måsar och gäss och deras delade första plats förblir ohotad. Men inte långt därefter har jag numera lagt till BJÖRKTRASTAR.
En björktrast har nämligen byggt bo i just en björk på mammas tomt. Och denna björktrast har numera ungar i sitt bo. Denna björktrast har kallat in hela sin björktrastmaffiafamilj för att skydda nämnda ungar. Och när min (förvisso i normala fall mycket fågelintresserade) hund går och nosar i godan ro kommer maffiafamiljen och flyger över hennes huvud samtidigt som de skriker och -SKITER. För andra dagen i rad har hon blivit nersketen.
LÄGG AV björktrastfan annars kommer inte dina ungar leva länge till...

Hälsningar från Båstad

2009-06-07T14:56:00.016+02:00

Sedan tre veckor tillbaka är Yrsa och jag i Båstad för sommaren. Efter en intensiv vår som mest har sett ut så här är det äntligen dags för "sommarlov"... Och ingen är nog gladare än Yrsa, ni ser ju själva hur kul hon tycker det är när matte inte gör mycket mer än pluggar...

Jag har tänkt uppdatera bloggen tusen gånger under våren, till exempel den gången jag var på Malmö Internationella, såg många fina belgare, lyssnade på intressanta föredrag och köpte rosa bajspåsar.

Eller när Yrsa inte gjorde annat än fällde. Och fällde. Och fällde lite till... Det var till och med så illa att jag som normalt har en hög toleransnivå mot hundhår överallt tröttnade. Och fian såg förskräcklig ut. Men nu börjar pälsen växa ut igen även om den fortfarande inte är lika fin som vanligt.

Eller den gångenYrsa följde med på bokklubbsträff och gjorde succé eller den gången det blev spontant valborgsfirande hemma hos oss och Lenas pojkvän fann stort nöje i att mata gurkan med vindruvor.

Eller som den gången vi var hemma över påsken och kunde vara med på hundpromenaden för första gången på evigheter, det var 17 plusgrader och gurkan var superduktig.

Eller som den gången jag köpte en boll med ett snöre i för jag trodde att Yrsa som älskar att kampa skulle tycka det var roligt om vi kunde göra det med bollen. Och det visade sig vara en mycket uppskattad leksak men inte är det bollen som är det roliga. Nej, det hade räckt med snöret.

Eller när Yrsa fick ett nytt halsband eller den gången hon fick nya mat- och vattenskålar. Som inte alls är mat- och vattenskålar egentligen utan blomkrukor.

Det finns säkert fler ögonblick från vår vår värda att dokumenteras men tiden räckte liksom aldrig riktigt till. Däremot är det någon som skulle behöva en partialprotes, krona, bro eller varför inte en helprotes. Lugn, jag fixar.

En och en halv Yrsa

2009-03-13T18:31:00.001+01:00

AJ i hjärtat

2009-02-26T07:45:00.002+01:00

Torsdag morgon... och jag sitter här med världens största tagg i hjärtat.
Yrsa har ju alltid varit schattig med maten men sen jag bytte till lammsmak på maten älskar hon den. Därför har jag på sista tiden infört att hon måste sitta en bit ifrån och vänta på att jag säger varsågod. Basic basic...
Åh, lilla lilla fian...
Här satt jag i godan ro i soffan och åt frukost och tittade på nyheterna. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur Yrsa försiktigt försiktigt smyger framåt mot matskålen. Jag undrar vad sjutton hon pysslar med- och då ser jag- maten ligger kvar i matskålen! -då inser jag- jag har GLÖMT säga varsågod!
Aouh aouh aouh.... Lilla lilla fian och min duktiga duktiga gurka! Här har hon suttit och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat.... säkert en kvart! Ångest!
Nu har hon iallafall ätit...

Härlig är våren

2009-02-24T19:19:00.002+01:00

Tisdagförmiddagar står det LEDIG på mitt schema och idag njöt vi verkligen av den. Lång sovmorgon, frukost i lugn och ro och sedan en promenad till Pildammsparken. Yrsa börjar bli riktigt duktig på hundmöten nu. Eller ja, med Yrsamått mätt... Det går att få viss kontakt med henne nuförtiden vilket betyder att både tillsägelser och beröm har lättare för att nå fram. Det känns som vi har tagit ett stort kliv framåt, vi kan komma närmare hundarna vi möter, matte behöver skämmas mindre för sin odåga och vi (läs jag) har fått lite ny energi att träna vidare. Det känns skönt att jag äntligen äntligen har hittat ett sätt som ger resultat!
Här i Malmö sken solen- och VÄRMDE! Det var nästan så att vinterjackan kändes för varm ett tag. I parken blev det inte mycket promenerande, istället tränade vi lite lydnad och jag lade ett litet spår. Jag tror spåra är det roligaste både jag och gurkan vet! Det är synd och skam att vi inte bor bättre till, ett spår i Pildammsparken blir ju just därefter... Men det är så häftigt att se sin normalt ofokuserade hund ånga fram med nosen i backen och till slut hitta fram till just den där pinnen som du lagt i slutet. Få saker slår det faktiskt...

Tillökning

2009-02-01T13:33:00.003+01:00

Yrsa har i helgen nedkommit med tre stycken inte så vålmående valpar!

Hon är skendräktig med andra ord. Och ingenting har jag märkt på henne förrän nu i slutet på veckan då hon började gå runt här hemma och gny utan anledning, något hon aldrig gör annars, och bädda som en tokig, lägga sig för att i nästa sekund resa sig upp och börja om. Jag kliade mitt huvud och hade först ingen aning vad det var som var problemet. Hon verkade inte ha ont någonstans, varken när hon gnydde eller när jag kände på henne och först förkastade jag tanken på att hon kunde vara skendräktig med att jag tyckte det var alldeles för längesen senaste löpet. Men när jag började tänka och räkna efter så kan det nog stämma ganska bra med att det är ungefär 63 dygn sen höglöpet. Och efter Yrsas adoption av tre av sina leksaker som valpar råder det inte längre någon tvekan. Diagnos: skendräktig. Så vad göra? Jag hade ingen aning men enligt veterinärerna på agria är det ökad motion och omtanke och minskad mat som är behandlingen i första hand. Och att "valparna" plockas bort. De har därför fått flytta in i garderoben och Yrsa går nu oroligt runt här och letar efter dem. Får väl se om hon hittar några nya eller vad som händer. Hon har varit duktig på att ta hand om dem iallafall :-) slickat och haft sig, hämtat dem när jag lagt tillbaks dem i leksakskorgen och haft superbråttom in när vi varit ute och sprungit och kollat om de var okej så fort vi kommit in. Lilla tjejen... Får väl hoppas det går över snart och att hon inte börjar producera mjölk... Suck, vi har inte ork, tid eller lust med det här...

Grattis fian!

2009-01-18T17:08:00.004+01:00

Idag blir fian tre år minsann!

Och jag tänkte att jag skulle börja med en ny liten tradition- en bild på Yrsas "mule" som min klasskompis Beccie säger.

Inte så väldigt vit ännu...

Mitten på januari

2009-01-16T20:37:00.006+01:00

Rögle- Frölunda 5-0, what a game! Efteråt var jag mycket nöjd med mitt beslut att stanna kvar i Båstad så jag hann med att se även denna match. Mina vänner- Rögle är på uppgång, Rögle är på uppgång!

Åsa skjutsade Yrsa in till Ängelholm efter matchen och fian och jag tog sedan tåget ner till Malmö. Gurkan är så duktig och verkar inte särskilt berörd av att tåget skakar och rister, hon lade sig ganska snabbt till rätta. Det som var mest problem var all packning jag hade med mig, det är inte så lätt att hålla reda på både en hund, två kassar och en resväska vid av- och påstigning när man bara har två händer och fian tycker det är lite läskigt att något dinglar i handen närmast henne. Men med lite planering och organisering gick det finfint och även bussresan från Centralen hem gick bra.

Väl hemma hoppade Yrsa ganska omedelbart upp i stora sängen, lade sig till rätta och sov sedan gott hela natten. Annat var det med matte, den riktiga djupsömnen ville aldrig riktigt infinna sig och jag sov oroligt hela natten. Man kan ju säga så här att det är trots persienner ganska mycket ljusare i Malmö än Båstad på natten och också ganska mycket mer ljud. Man vänjer sig snabbt, särskilt när förändringen är till det bättre...

Idag har jag och Yrsa gjort Malmös största parker- Pildammsparken och Slotts- och Kungsparken (vilka flyter ihop och jag fortfarande inte vet vilken del som är vilken) avhandlades i en tvåtimmarspromenad i solen och vinterkylan och Yrsa uppförde sig nästintill ypperligt hela tiden. Lite påminnelser men annars flöt promenaden på utan drag i kopplet och hundmötena, som det blev en del, gick överlag bra, mycket bra till och med med Yrsamått mätt. Poletterna trillar ner en och en, I do say.

Gomvalvsdrama

2009-01-14T16:20:00.002+01:00

Ett litet drama inträffade idag på promenaden. Jag och min kompis Maria stod och pratade utanför hennes dörr och Yrsa som tycker att stå still är ganska tråkigt sysselsatte sig med en pinne. Plötsligt sa Maria: Har hon något i munnen eller?
Jag tittade ner och såg att Yrsa gapade och försökte spotta ut något. När jag böjde mig ner och tittade henne i munnen såg jag att en liten bit pinne hade fastnat på tvären i gomvalvet.
Stackars gurkan!
Tur matte är van att gräva folk i munnen, det var bara att greppa om nosen och stoppa in fingrarna! Lyckligtvis lossnade den lätt så slutet gott, allting gott!

Gott Nytt År!

2008-12-31T15:06:00.008+01:00

Jaha, så har snart hela 2008 passerat.

Yrsas år har inneburit två kurser, agilityn byttes mot rallylydnad efter vissa meningskiljaktigheter och bytet visade sig bli enbart positivt!

Under framförallt sommaren trillade en och annan pollett ner och fian är nu duktigare och mognare, på väg att bli en klok liten dam!

Yrsa börjar vänja sig vid den nya lilla människan som kommit in i våra liv sommaren 2007 i form av brorsdottern Freja. Hon viftar glatt på svansen när hon kommer,går undan när hon tycker hon är jobbig men tycker det är skönt när Freja går igen. Fast litar på dem två tillsammans gör jag inte ännu.

2008 var också året då vi förlorade vår fina fina vän Smilla... Det kom plötsligt och oväntat och var inte kul alls. Jag vet att hon fortfarande fattas Sandra något otroligt och kommer fortsätta göra det för lång tid framåt.

Men året innebar även två nya hundbekantskaper. Tindra tha Tax som bor hos pappa och sambon Åsa och Dizza som fick den svåra uppgiften att efterträda Smilla hos Sandra. Dizza har enorma tassar men frågan är om de är tillräckligt stora för att fylla den betydligt mindre Smillas skor?

Och så här på sluttampen av året har Yrsa tagit sin uppgift som vakthund på största allvar då hon jagade inbrottstjuvar på flykten på julaftonskvällen och efter det har fått matte att känna sig tillräckligt trygg för att fortsätta sova i mammas stuga på tomten!

Nu hoppas jag och Yrsa på ett ännu bättre 2009!

GOTT NYTT ÅR allesammans!

Yrsas julklappsskörd

2008-12-31T15:01:00.000+01:00

Yrsa jagar inbrottstjuvar?!

2008-12-25T10:08:00.002+01:00

Jaha, så har det varit julafton i år igen. Lutfiskslunch och Viktor Rydbergs Tomten hos mormor, Kalle och julskinka. Julaftonskvällen spenderade hela familjen inklusive Yrsa hos Lillebror. Och jag kan inte bestämma mig för om det var tur eller otur att Yrsa var med. När vi kom hem upptäckte vi nämligen att det varit inbrott hos mamma och Kenneth.
Vi hade kört i två bilar och jag och Yrsa kom hem först. Eftersom det var tomt på gatan släppte jag ut Yrsa och som vanligt sprang hon då runt på baksidan av huset. Och det blev ett jävla liv på henne rent ut sagt. Jaja, tänkte jag, vad ser hon nu? Hjärnspöken har vi ju varit med om några gånger men då brukar hon sluta skälla ganska fort och det gjorde hon inte nu. Jag kallade på henne och gick runt på baksidan för att kolla. Och där stod fönstret till Patrik Plastbrosans rum vidöppet och hans blomkrukor och en julgris stod snyggt och prydligt på gräsmattan utanför.
Yrsa skällde på blommorna och grisen men jag tror inte det var detta som hon reagerade på först. När jag kom runt hörnan kom hon nämligen springande mot mig från ett annat håll och vek av när hon upptäckte sakerna utanför fönstret. Och hon slutade skälla snabbt och började nosa på föremålen istället.
Antagligen har vi överraskat tjuvarna, för det var inte särskilt kallt i huset trots att fönstret stod vidöppet och de verkar inte ha fått med sig så mycket.
Tänk om hon kunde berätta vad hon såg! Min duktiga duktiga vakthund!
Hoppas de blev riktigt jävla skraja!

This is my älskling

2008-12-10T20:27:00.002+01:00

En ny uppdatering

2008-11-08T11:54:00.003+01:00

Här är det inte mycket aktivitet nuförtiden. Men så händer det inte heller så mycket nytt i våra liv just nu. Livet flyter på i en hiskelig hastighet, knappt hinner det bli måndag innan det är helg igen.

Det var avslutning på rallylydnadskursen förra veckan. Det var en styck "slö" hund som jag hade med mig till Trelleborg, Yrsa hade legat och sovit i soffan hela dagen och jag kände inte riktigt igen pussgurkan. Det var inte samma fart på henne på kursen men hon var ändå mycket duktig! Och jag tyckte det var skönt att få prova på hur det är att ha en lugnare hund i kopplet, trots att det ändå är mer action i en trött belgare än i de flesta andra raser.
Nu är det uppehåll till iallafall efter jul och det tycker jag ska bli skönt. Skolan är verkligen inne på sitt upplopp och det känns extra långt det här året, med uppsats som ska skrivas, patienter som ska presenteras och visas in för extern handledare, kliniska prov och den sedvanliga mastodonttentan. Men att börja träna rallylydnad med Yrsa är det absolut bästa jag gjort och jag använder det vi lärt oss på kursen i många andra situationer. Hon lyssnar sju gånger bättre när vi är ute på promenad och hundmöten går om inte smidigt så mycket lättare.

Jag har också konstaterat att det är en riktig gourmet till hund jag har. Tidigare har hon varit väldigt schattig med maten. Kanske ätit hälften av det hon borde varje dag, aldrig kastat sig över den. Så köpte jag "fel" mat en gång, sorten var den samma men smaken en annan, lite dyrare. Kyckling? Nej, lamm ska det vara!
Numera beter hon sig som ett riktigt matvrak. Så fort skålen fylls på slukar hon allt, vilket ALDRIG hände tidigare. Jag kan till och med använda hennes vanliga mat som belöning nu, mycket effektivt och smidigt och prisvärt. Så även om det kostar lite mer köper jag numera alltid lammsmaken men i gengäld får Yrsa ofta jobba lite för maten istället.

Jag slutar heller aldrig förundras över vilket luttrad lägenhetshund jag har. Häromveckan hade grannen i lägenheten under mig besök av hantverkare i två dagar. De pratade och hade sig i trappan och de borrade med väldigt högljudda borrar stup i kvarten. Reagerar Yrsa nämnvärt? Nej, hon lyfter lite på huvudet men fortsätter sedan sova. Sån är hon fian. Trygg och lugn som en filbunke här hemma.

Paradis

2008-10-08T23:23:00.002+02:00

Det flyter just nu.
Skolan går bra, umgänget går bra, Yrsa går bra.
Hon sköter sig ganska bra ute på promenaderna, många gånger kan vi faktiskt passera en hund på avstånd utan att Yrsa gör annat än morrar lite, det går faktiskt att få kontakt med henne ibland i dessa situtioner numera. Hon klarar sig fint när jag är i skolan, vaktar min plats i soffan och tuggar inte på inredningen, fast det har i och för sig aldrig varit något problem. Äter bra gör hon också.
Rallylydnaden har det varit två veckors uppehåll från, först för att det inte var något ena helgen och sen för att jag blev sjuk och stannade kvar i Båstad den andra helgen. Men i söndags var hon med och Yrsa var så duktig och vi får så mycket beröm och alla säger att det är jättestor skillnad på henne. De jämför i och för sig med hur Yrsa var första gången och då var hon ju überstressad av allt nytt men även om man bortser från det så är hon förändrad.
Två dagar i rad nu har vi haft besök på kvällarna och Yrsa glufsar som vanligt bara lite när det ringer på dörren, inget skäll här inte. I början är det lite läskigt med nya människor men det går snabbt över nu för tiden. Hon har upptäckt att de flesta gillar att kela och är det något Yrsa är så är det en kelgris. Ikväll var hon i paradiset där hon låg mellan mig och Dominika i soffan, den ena kliade på magen, den andra bakom örat. Kan en hund ha det bättre så säg?

Rallylydnad

2008-09-14T20:06:00.003+02:00

I våras när vi var på belgarträffen som Hansi och Boel ordnade i Halmstad träffade vi Göran och Anette. De är instruktörer i rallylydnad och det blev bestämt att jag och Yrsa skulle gå kurs hos dem. Och nu har vi börjat!
Vi har redan hunnit vara där två gånger och hittills har det var superkul!
Första gången var lite stressig, Yrsa beter sig ju som hon beter sig och nu var allt nytt: platsen, människorna, hundarna. Men efter ett tag lugnade hon ner sig lite och andra gången gick allt mycket bättre. Hon var så duktig i lördags, fokuserad och villig att vara till lags. Hon verkar tycka det är kul!
Dessutom är det tryggt att gå kurs för någon som känner till rasen, Göran och Anette och deras barn har själva belgare. De förstår Yrsa bättre än de andra instruktörerna vi stött på (Hansi och Boel kvalar förstås in med Göran och Anette!) och när de säger att Yrsa verkar lugn och stabil och ändå tillgänglig så känns det bra. Det är skönt att få bekräftat från kunniga utomstående att jag har en mentalt stabil hund! Jag vet ju det egentligen men ibland kommer tvivlen smygande- jag är trots allt väldigt partisk. Och sist fick jag beröm för mitt lugna sätt mot pussgurkan så något rätt gör jag iallafall!
Rallylydnad känns som ett bättre alternativ för oss just nu. Agility är kul men det kräver en plan med hinder för att träna de flesta moment och det i sin tur kräver tid att åka iväg till en klubb och träna mellan kurstillfällena. Och är det något jag inte har just nu är det tid. Rallylydnad funkar att träna både hemma på vardagsrumsgolvet och på de vanliga promenaderna(sen att folk tittar får kvitta, kan jag glädja någon så är väl det bra, ett gott skratt förlänger ju livet heter det!) och det passar oss utmärkt! Bättre kontakt får vi på köpet också!

En disig dag i Pildammsparken

2008-09-14T19:14:00.002+02:00

Följ med på promenad från Yrsas kissegräsplätt på lagom avstånd från vår port genom sjukhusområdet med hjortstatyn till Pildammsparken....

Yrsa och malmöiter

2008-09-09T08:45:00.002+02:00

Det är lustigt, men nästan varje dag händer det att jag får en kommentar beträffande Yrsa från en malmöit. Ibland är det barn som säger till sin mamma eller pappa - "titta, en varg! en varg!" och det är ju bara gulligt. En varg liksom! Många vuxna säger istället "åh, vilken vacker hund!" och det kan jag ju bara hålla med om. En dam på cykel blev jag faktiskt lite orolig för, hon kunde inte slita ögonen från Yrsa och fortsatte upprepa hur vacker hon tyckte hon var en lång bit förbi oss. Blev ju rädd att hon skulle cykla rakt ut på gatan eller gå omkull där hon körde vidare med huvudet vänt bakåt mot oss. En del undrar vad det är för ras. Svarar jag en groenendael säger de vá? en grönländsk? Därför har jag lärt mig att svara en belgisk vallhund, då nickar de lite igenkännande, vallhund det kan de förstå.

Sen finns det de lite jobbiga situationerna. Som häromveckan när vi gick i Pildammsparken och en man med en skabbig blandrashund gick en bit efter oss. När jag märkte att de knappade in tänkte jag att det var bäst att gå till sidan, alla vet ju hur Yrsa är. Så jag vek av från stigen, in genom några träd till en gräsplätt en bit längre bort. Då följer mannen med hunden efter! Jag suckar och är på väg därifrån när han ropar efter mig att han bara ville fråga om det var en hanhund för min hund och hans är av samma ras säger han. - Nej, svarar jag, det är de inte och min hund är en tik. (Tack och lov, då det visar sig att han är ute efter en hanhund att para sin tik med!). Det visar sig att hans hund har groenendael i sig och det kan jag köpa. Han försöker propsa på att de ska hälsa på varandra och jag har fullt sjå med att säga nej, de får inte hälsa. Men han jobbar med problemhundar, hans tik är minsann en alfatik som minsann stod helt lugnt när hon blev insläppt till tre galna pitbull i en hundgård. -Spelar ingen roll, säger jag, de får inte hälsa, min hund behöver inte hälsa på alla hundar hon möter, hon mår inte bra av det, det stressar henne bara mer. -Jo, men det är viktigt att hon får träffa trygga hundar. -Ja, men jag känner varken dig eller din hund, de får inte hälsa. Suck, vissa ger sig aldrig. Sen säger han: jag har sett henne enda sen hon var liten, vi brukar gå där ni går. -Jaha, säger jag. - Ja, vid U-gatan. Que?!! Han vet mer eller mindre var jag bor?! Jeez...

Sen har vi tanten nere på hörnan med frisörsalongen. Den ligger bara tre portar bort, på samma sida som vi bor och vi passerar den flera gånger varje dag. Tanten har en liten svartvit golvmopp som alltid skäller och kastar sig fram mot dörren så fort en hund går förbi. För det mesta står dörren på glänt så hunden inte kan komma ut, men ibland händer det att den gör det. Och det gjorde det häromdagen. Ut flög hunden när vi gick förbi, snabbt som ögat samlade jag in Yrsa så jag höll henne i kort koppel. Hon blir ju som tokig då, men då får jag iallafall mer kontroll och bättre chans att hålla den andra hunden borta. Tanten kommer ut, kallar lite försynt på sin hund. - Ta hunden, säger jag. Då blir tanten skitsur. - Du behöver faktiskt inte gå här förbi, du stryker jämt här förbi, smyger runt hörnan. Du vet att de inte gillar varandra. Jag tappar hakan och säger: men jag bor ju här borta, jag måste få gå här förbi. -Jämt stryker du här förbi, du kan gå över på andra sidan gatan! - Nej, säger jag, det tänker jag inte göra. Jag bor här borta och jag måste få gå här förbi. Stannar inte din hund i din salong får du antingen ha dörren stängd eller hunden kopplad, så är det bara. - Du är ju korkad, säger tanten och går medan hon muttrar till sin kund om hur dum i huvudet jag är som envisas med att passera hennes salong. Idiot. Jag blir trött på människor som inte kan ta sitt ansvar, nog för att lydnaden kan brista eller att det kan uppstå liknande situationer,det har hänt mig, men det är inte okej när det händer igen och igen och igen. Då får man försöka lösa problemet även om det innebär att livet blir lite mindre kul för dig och din hund. Jag tycker till exempel inte att det är så kul att ha Yrsa i långlina i trädgården när vi är hemma hos mamma men eftersom hon hoppar över staketet annars så är det ju så det får vara för det mesta. Jag tänker iallafall fortsätta gå på trottoaren förbi tantens frisörsalong, sen kan hon kalla mig korkad bäst hon vill.

Att summera sommaren

2008-08-22T23:16:00.003+02:00

Jaha, så var snart sommaren 2008 till ända och det är dags att packa väskorna och åka åt andra hållet, söderut till Malmö. Och i år tror jag varken jag eller Yrsa längtar dit. Helst hade vi stannat här, där vi kan gå långa promenader på stranden och det är nära till skog och mark. Pildammsparken är vacker men been there done that. Vi längtar hem till Bjäre och jag har alldeles för länge kvar att plugga...

Sommaren ja...
Två saker har jag varit mycket dålig på: att uppdatera bloggen och att medverka på hundpromenaderna. Hansi och Boel, jag är ledsen för det men det är inget personligt. Jag har bara varit trött och oinspirerad och helst bara gjort ingenting.
En annan sak som inte blivit av är någon agilitytävling men det är däremot ett medvetet val. Från början hade jag bara tänkt byta klubb och börjat om någon annanstans eftersom jag inte varit med nöjd med agilitykurserna på Malmö Brukshundklubb. Efter att jag funderat på det lite har jag bestämt mig för att åtminstone tillfälligt lägga agilityplanerna på hyllan. Vad jag och Yrsa hittar på till hösten istället får vi se men kanske blir det mer trix och lydnad, saker som är lättare att träna på hemma i vardagsrummet och på promenaderna.
Vad mer har hänt...
Jo, Yrsa har fått två nya hundkompisar, taxvalpen Tindra och Sandras Dizza. Och det har gått hur bra som helst att introducera dessa två individer i Yrsas liv. Yrsa och Dizza leker jättefint ihop och när de träffades tidigare idag lät Yrsa till och med Dizza komma nära mig, annars brukar Yrsa mycket tydligt och bestämt och inte alls särskilt vänligt tala om vem jag tillhör. Men så har hon också mognat i sommar min lilla gurka. Nu ska vi inte dra för stora växlar på det, hundmöten är fortfarande inte hennes starka sida och kommer antagligen aldrig bli och hon kan fortfarande vara överallt och ingenstans och dövörat vet hon minsann hur man ska slå till, men hon lyssnar bättre än förut och har bättre koll på var jag är. Ska bli spännande att se vart det här kan leda, med en hund där en och annan polett är på väg att ramla ner.
Hur som, vare sig vi vill eller ej så blir det Malmö på söndag och på måndag börjar skolan igen. Rotfyllning är det som står på schemat denna termin och till jul är halva utbildningen avklarad!

Miss Diarheea

2008-07-30T19:12:00.003+02:00

Häromdagen, torsdag that is, skulle plastbrosan Patrik ta med sig gårdagens rester, hamburgare, till jobbet för att äta på lunchen. Flera stora 150 grams köttbitar, grillade med kryddor och grillolja.
Exakt hur det gick till har jag inte fått klarhet i men vi kan väl säga så här att Patrik inte riktigt är van vid att man inte kan låta mat ligga framme orörd. Han fick vara utan lunch den dagen för hamburgarna kalasade Yrsa på.
På fredagen ringde mamma mig på jobbet och var så där glad. Då hade Yrsa bajat inne två gånger under dagen, diarré. Och sen har hon varit kass i magen sedan dess. En natt väckte hon mig och ville ut, hon var väldigt ihärdig med buffarna vilket hon aldrig är annars, och både i lördags och måndags har det hänt olyckor inne. Är man en nödig hund med magknip och ingen är hemma och kan släppa ut en- what to do?
Jag har inte varit så orolig för Yrsas omedelbara hälsa eftersom hon har ätit och druckit och varit lika pigg som vanligt men eftersom det har hållt i sig så pass många dagar ändå har jag undrat lite om det bara är hamburgarna det beror på. Och igår kom jag på det. I mammas trädgård finns ett plommonträd och varje morgon har Yrsa mycket bråttom dit. Jag har hela tiden trott det har varit för att hon kanske sett en kanin där eller något någon morgon för hon nosar väldigt under trädet precis som om där var ett väldigt intressant spår. Men så i går såg jag att hon åt något- små små plommon som ramlat ned från trädet. Plommon- inte så bra om man vill undvika diarré. Imorse iakttog jag henne på nära håll under trädet och ja, det var plommonskruttarna hon letade efter. Den lilla fruktälskande ligisthunden.... Men mysteriet verkar iallafall löst.

Härlig är sommaren!

2008-07-06T10:10:00.003+02:00

Äntligen blev det varmt igen!

Så i fredags efter jobbet åkte jag och Yrsa, Sandra och Dizza och Elvis och Rolf till hundstranden. Yrsa har aldrig träffat Rolf förr så jag körde samma hälsningsritual som när Yrsa träffade Dizza första gången. Det är skönt när man är bland vänner och känner att man kan göra så. Tack Sandra och Elvis för ert tålamod!!
Det funkar bra(bättre) också, Yrsa får tid på sig att lugna ner sig och jag visar henne att hunden är godkänd. När vi väl släppte hundarna sen så funkade det ganska bra, nu är ju Rolf en snäll hund, men jag upplever ändå att mötet blir lugnare och att det krävs mer för att Yrsa ska säga ifrån. Det var bara en gång hon dök på Rolf och det var när han kom för nära mig. Men det gör hon ju med alla hundar, även dem hon känner väl och det är en annan sak, om än fortfarande inte okej.

Elvis fegade, så det var bara jag och Sandra som badade med våra hundar. Yrsa har inte badat så väldigt många gånger förr, hennes första sommar var vi på stranden ett par gånger, men förra sommaren blev det inte alls. Hon gillar att bada men det är lite läskigt när man inte bottnar och måste simma. Hon simmar som en ångbåt, med frambenen sprattlandes precis i ytan. Kanske det där är en träningssak, Dizza simmade också så och det var hennes första simtur. Hon vill gärna ha något i munnen också när hon måste simma, en pinne eller allra helst kopplet så man har koll på matte.

Efter simturen inmundigades glass som Elvis hade haft vänligheten att köpa med sig. Sandra skrattade och frågade om han hade trott att vi skulle kunna sitta ner i lugn och ro och äta glassen? Men vi kom på den briljanta idén att öva platsliggning under tiden. Det funkade på det hela taget mycket bra, vilket kanske underlättades av det faktum att det inte fanns några andra hundar i närheten.

Stunder som dessa är det som förgyller livet!

Tindra tha Tax

2008-07-04T23:04:00.008+02:00

Ett par dagar innan midsommar hämtade pappa och sambon hem en ny liten valp, en taxblandning som fått namnet Tindra.

Mitt bekymmer var hur Yrsa skulle ta emot valpen, skulle hon visa sig från sin vanliga sida eller skulle hon förstå att detta var en liten?

När vi kom till pappa på midsommarafton låg Tindra och sov i soffan. Vi låtsades som ingenting och Yrsa fick upptäcka valpen själv. Det tog en liten stund, men hon kände nog på lukten att det var något som inte stämde för hon hade fullt sjå med att söka av gräsmattan. Till slut vaknade Tindra till och Yrsa upptäckte att det låg något spännande i soffan och genast var hon framme och skulle undersöka. Hon nosade så lugnt och försiktigt, förstod att Tindra bara var en valp. Det kändes bra i hjärtat må ni tro!

Allt gick riktigt bra och Yrsa har verkligen visat sig från sin bästaste sida. Trots det tycker Tindra att hon är lite läskig, hon vill gärna busa med henne men vågar inte riktigt. Det blev mycket för valpen där på midsommarafton, med nya hundar och många människor. Jag och Yrsa stannade hela helgen och på midsommardagen var Tindra aningens mer framåt. Hon kom på att hon kunde gömma sig i buskarna och att Yrsa inte fick tag i henne där, så så fort hon blir rädd springer hon in dit. Yrsa har inte visat några av sina tendenser alls mot valpen men jag förstår om Tindra ändå är lite rädd för henne. Yrsa har fullt sjå med att sätta i gång Tindra, vill inget annat än att busa med henne, men hon ser ju så farlig ut då- skällande och skrattande och många gånger större än Tindra!

Uppdatering

2008-07-02T20:34:00.002+02:00

Igår var vi äntligen på hundpromenad igen, den andra sen vi kom till Båstad. Boel saknade uppdatering av bloggen så det är väl bäst att göra henne till viljes ;-)

Det är fyra veckor sedan vi flyttade hem till Båstad över sommaren och det har varit intensiva dagar. Mycket på jobbet (vilket det för övrigt inte alls känns som två år sen jag slutade på) men också mycket att pyssla med på eftermiddagarna/kvällarna. Nu hoppas jag på sommarvärme och att det ska bli lite lugnare på alla plan så att jag och Yrsa kan börja njuta av sommaren på riktigt (sen att jag har en uppsats om måste skrivas det tänkter vi inte på...).

Igår var som sagt vår andra hundpromenad för sommaren. Det är en del nya hundar som tillkommit sedan sist (bla Dizza, leonbergaren Samson, schäfern Leia och en golden). Alla som följer bloggen vet nog hur Yrsa brukar bete sig mot okända hundar- hon visar sig knappast från sin bästa sida. Jag är rent ut sagt skittrött på hennes fasoner; jag älskar min hund och hon har många fina egenskaper men just den sidan hade jag mer än gärna sluppit. Yrsa har dessutom en tendens att se aggressiv ut när hon leker, hon visar tänderna och skäller, vilket igår ledde till att schäfern tog Yrsas och Dizzas jaktlek som allvar och försökte medla- med resultat att Yrsa och schäfern rök ihop. Fast för en gång skull var det faktiskt inte Yrsa som dök på den andra hunden, även om hon inte var sen med att svara upp... Suck säger jag bara...

Vi har också hunnit gå på upptäcksfärd och hittat en mycket bra promenadstig som leder till ett gigantiskt fält. Det växer vete där just nu men till hösten kommer det bli kanon att t ex spåra på. Jag är lite osäker på hur pass nära järnvägen går men går det inte att nå spåret är det perfekt att släppa fian på när veten är skördad.

För övrigt fäller fian. Varje kväll borstar jag bort en halv hund men det märks ingen skillnad, jag skulle kunna borsta tills jag blev gråhårig, pälsen skulle ändå inte ta slut. Fast klaga ska man inte som belgarägare egentligen, det mesta kommer i tussar....

Att vinna nya vänner

2008-06-09T19:38:00.008+02:00

Igår fick Yrsa träffa Sandras nya hund Dizza för första gången. Sandra tyckte Yrsa var liten helt plötsligt! Dizza hon är stooor men inte särskilt gammal ännu (ca 6 - 7 mån) och jag har så kopiöst roligt åt detta faktum eftersom Sandra inte själv tar upp så mycket plats... Men Dizza är snäll och Sandra benhård så det kommer säkert gå hur bra som helst för dem!

Iallafall: vi möttes halvvägs i Malensskog och som vanligt blev Yrsa heltokig när det kommer en okänd hund rakt emot oss. Eftersom Sandra är införstådd i hur Yrsa fungerar kunde jag i lugn och ro binda upp Yrsa till en lyktstolpe, be henne sitta så att jag kunde gå fram och hälsa på Dizza för att visa fian att det är jag som bestämmer om en hund är okej att hälsa på eller inte. Nu var det ju inte så lätt att jag bara kunde gå fram till Dizza medan Yrsa satt kvar. Det krävdes ett par tillsägelser och gånger men till slut föll poletten ner, Yrsa satt lugnt kvar medan jag hälsade på Dizza och sen kunde vi fortsätta promenaden med dem i lugn och ro, fortfarande utan att de fick hälsa på varandra. När vi kom till hundängen släppte vi hundarna och det gick hur bra som helst från början. De satte av i full fart, lekte och busade och Yrsa var vänligt inställd på direkten. Det var bara ett par gånger, när Dizza kom för nära mig som hon sa ifrån, hon vaktade till och med Sandra mot Dizza, hon har nog inte riktigt fattat att de hänger ihop ännu! Men de hade hur kul som helst och det var skönt att det gick bra (Smilla var nämligen inte så förtjust i svarta hundar efter hennes bekantskap med Yrsa...). Fast hur skulle man inte kunna tycka om Dizza? Kolla bara!

Att ta sitt pick och pack

2008-06-09T19:36:00.001+02:00

Ja, vi reser knappast lätt!!!

Jag är duktig, matte!

2008-05-20T23:21:00.003+02:00

Belgarträff

2008-05-19T18:23:00.007+02:00

Helgen har tillbringats i Båstad och på söndagen hade Hansi och Boel ordnat belgarträff på Halmstads brukshundklubb. Eller ja, egentligen var det en träff för Zaros valpar men jag och Yrsa fick haka på.

Det var en mycket trevlig dag! Hansi och Boel hade bullat upp med kanelbullar och grillad korv och vi provade på rallylydnad vilket var mycket skoj. På bilden provar vi på "spiralen" och om ni tycker vi har fin kontakt beror det enbart på skinkbiten jag håller i handen! Hur som helst var Göran och Annette från Hrafnens kennel med. De håller kurser i rallylydnad i Trelleborg och förhoppningsvis ska vi gå en kurs för dem till hösten. Det ska bli mycket spännande och nyttigt! Vi är inte så bra på att träna lydnadsbiten annars... Känns roligare än "vanlig" lydnad också... Och det skulle kännas bra att gå kurs för belgarvana personer, de är ju lite speciella de små liven...

Vi hann även med lite agility och vi fick värdefulla tips från Safirs matte Sandra om hur vi skulle
träna vippan som är döläskigt enligt Yrsa (och det är inte utan att jag förstår henne). Med Sandras och Spirits matte Karin lyckades jag iallafall locka Yrsa att gå hela vägen så tipsen ska säkert fungera även om det kommer krävas mycket tid, träning och tålamod.

Vi tränade också platsliggning vilket än något vi inte tränat särskilt mycket mer än lite på hundpromenaderna som vi aldrig kan vara med på längre. Yrsa var superduktig även om hon reste på sig ett par gånger. Överhuvudtaget så kan jag bara konstatera efter gårdagen att jag faktiskt har en mycket duktig hund, jag bara glömmer bort det lite mellan varven...

Efter belgarträffen var vi inte hemma i Malmö förrän vid halv elva på kvällen och Yrsa har i princip sovit sedan dess. Helt slut är hon lillfian...

Yrsa in agility-action

2008-05-07T18:06:00.003+02:00

Mysterious

2008-04-27T23:33:00.002+02:00

Yrsa har fått ett sår på nosen, precis ovanför överläppen. Och jag vet inte hur det har kommit dit eller vad som har hänt. Jag har sett att hon saknat lite päls där, inte helt kal men tillräckligt för att det skulle se ut som en fläck. När jag har tittat har jag inte sett något men så häromdagen hade det bildats en liten bula- alltså helt enkelt har området blivit inflamerat. Det ser nästan ut som ett fästingbett, men hon har inte haft någon och det sitter onekligen på ett ställe där den i så fall skulle ha synts. Annars är det enda som jag kan komma på som orsakat det lilla såret, slagsmålet mellan Yrsa och borderterriern Svea på agilitykursen. Men det var två veckor sen och i så fall borde det borde ha synts och blivit inflamerat tidigare tycker man. Och att hon skulle ha blivit skadad i helgen på exakt det ställe som varit kalt låter ju lite väl långsökt.
A mystery it is and a mystery it will stay. Får hoppas det läker fint av sig självt bara.

Toppenhelg

2008-04-27T23:20:00.003+02:00

Yrsa och jag har spenderat en toppenhelg i Båstad. Solen har strålat och det har varit varmt och skönt. Lite skillnad mot sist vi var hemma. Då snöade det.
Yrsa har busat i skogen med Rocky och Cisco, lullat i trädgården och fått sträcka ut på fältet bakom mammas hus. Själv har jag varit på konfirmation, införskaffat en ny liten datorbebis och gosat en massa med brorsdottern.
Ja, så har ju jag och Yrsa firat två år tillsammans också! Det känns både som igår vi var och hämtade henne i Åsbro och som om hon har varit hos mig för alltid.

Mål

2008-04-19T17:47:00.002+02:00

Lika bra att göra det officiellt så vi får skämmas om vi misslyckas.

Vårt mål för sommaren 2008 är att lyckas ta oss igenom ett agilitylopp utan att bli diskvalificerade och vårt mål för hösten 2009 är att gå aktiveringskurs alt. lydnadskurs samt att göra hd/ad röntgen på fian. Vet att det borde varit gjort redan men är man fattig student får man ta det när man är som rikast, dvs. tidig höst.

Vår

2008-03-28T19:00:00.003+01:00

Det är vår i Malmö. Vilket främst kännetecknas av att parningssugna skränande måsar börjat cirkulera över hustaken och den hemlösa mannen utanför Ica har tagit fram dragspelet.
Solen har börjat värma, i parkerna blommar krokusarna och marken är blå av scillor. Och det är ljust nästan till klockan sju numera vilket gör promenaderna mer inspirerande än på länge då man inte längre är tvingad till att gå längs de större gatorna bara för att klockan har råkat passera fyra på eftermiddagen och man inte längre vågar sig runt Pildammarna.
Ljuvligt.

Att sakna en vän och återse gamla

2008-03-19T17:14:00.002+01:00

Påsklov och Båstad. Och snö. Inga mängder men ändå mer snö än vad jag sett på hela vintern. Vi hade inte planerat för det. Det skulle ju vara vår och solsken som värmer nu när vi var här! Och vi skulle ju ta långa promenader på stranden men det går inte heller eftersom fian har påbörjat sitt tredje löp. Alldeles jättelagom till att vi kom hit (dagen efter). Mamma jublar, överlycklig att få rulla undan alla mattor och hitta små blodfläckar på golvet här och var.

Häromdagen kom Sandra för att hämta upp mig. Yrsa blev jätteglad när hon såg henne. Smilla! Hon hälsade på Sandra och kollade bort mot bilen. Men det kom ingen Smilla. Då sprang hon och kollade vid bakluckan, men ingen kompis där heller. Tillbaks till Sandra där hon ställde sig på bakbenen som för att säga kom igen! Släpp ut henne nu! Vi vill leka! Det var ju inte utan att jag och Sandra blev lite ledsna i ögat....

Igår var vi på hundpromenad, trots löp. Yrsa var helt till sig av lycka. Jag tror nog det var tur att vi kom lite sent så vi missade själva promenaden. Nu fick hon sig ett race med Bruno på hundängen istället så att den värsta överskottsenergin försvann. Hon var riktigt duktig på träningen. Lyssnade jättefint och vi fick beröm av Hansi för vår fina kontakt. Hrmmm, han skulle ha sett oss på morgonen... Då hade hon minst sagt knäck i lurarna...
Som vanligt avslutades det hela med lek. Det funkade faktiskt bra med att ha hundarna lösa tillsammans. Hanhundarna var förstås väldigt intresserade av Yrsa, särskilt Zaro som blivit pappa flera gånger och vet vad det handlar om, men Yrsa fredade sig och klarade av det fint. Nu är hon ju bara i början av löpet, hade det varit längre in hade jag inte vågat släppa henne lös. Fast visst hade det varit mysigt med ett gäng valpar ;-)
Skämt åsido, sådant kräver planering och dessutom vet jag inte om Yrsa borde få några valpar även om hon är vacker och har fina kvaliteter. Som Boel sa, hon har humör den lilla fina damen.

Att förlora en vän

2008-03-06T13:15:00.008+01:00

Yrsas hundkompis Smilla har oväntat, fort och plötsligt flugit till hundhimlen. Snälla, söta, fina Smilla...

Jag kan inte fatta att hon är borta och det gör så ont i hjärtat när jag tänker på Sandra som nu måste klara sig utan sin guldklimp. Hur tomt det måste kännas, så halvt livet plötsligt blev.

Jag tror att alla som läser den här bloggen skriver under på att en hund verkligen blir en familjemedlem och kanske ännu mer när man som jag och Sandra lever själva. Ens hund är ens familj, ens liv. Det är till hunden man skyndar hem efter jobbet, det är hunden man delar säng med, det är efter den man anpassar sitt liv. Och plöstligt: borta och hela tillvaron på ända.

Fina, fina Smilla...

Minns hur hon pussade Sandra när hon bad om det, hennes vackra kloka blick... Eller den gången hon försökte klättra i träd bara för att det var det hon trodde Sandra ville. Allt, precis allt, skulle hon gjort för Sandra.

Jag fattar inte....

Agility

2008-02-17T17:33:00.002+01:00

Idag var det dags för årets första agilityträning. Ingen kurs som startade, bara träning ihop med några från träningsgrupperna. På mitt initiativ faktiskt, och det blev jag lite trackad för eftersom det blåste snorkallt och nästintill storm nere på planen. Men det är ju inte mitt fel att solen vägrade komma fram trots att den lyst nästan hela veckan!
Vädret till trots blev det ändå ett par trevliga timmar. Vi hjälptes åt att bygga upp en bana som vi sedan sprang ett par gånger var. Jag och Yrsa har inte tränat något sedan kursen slutade i början på november förra året men hon kom ihåg och var duktig. Bommen sprang hon upp på men när den skramlade till blev det tvärnit tyvärr. Instruktörs-Catarina säger att klubben kommer få nya hinder till våren, så vi får väl hoppas på en skrammelfri bom då!

Skattgömma

2008-02-08T16:55:00.000+01:00

Titta vad jag hittade i mina gömmor... Är hon inte bedårande söt? Hon ser ut som en liten miniatyrkopia av sig själv.
Det är inte utan att man blir lite valpsugen....

De tre första bilderna är från hämtningen i Åsbro och de två sista från första mötet med Hansi, Boel och Zaro.

Födelsedagsgris

2008-01-18T19:12:00.000+01:00

Idag fyller fian TVÅ ÅR!!!

Fast så vidare kul födelsedag vet jag inte om hon haft. Dagen började med att jag dammsög hela stugan som vi bott i i Båstad över jul och nyår. Yrsa som inte är så värst förtjust i dammsugaren anföll och då blir matte arg. Sedan packade jag in oss och halva vårt bohag i lilla bilen och åkte hem till Malmö. Och inte såg det ut som vanligt hemma. Lillebror har hjälpt mig att tapetsera och det såg ut därefter också, med plast över möblerna som inte alls stod där de brukar. Fast hon tycker nog det är ganska skönt att vara hemma igen, hon somnade gott i stora sängen. Och en stor leverpastejbit fick hon iallafall hos mormor. Det var mums!

She's hurt!!!

2008-01-07T20:49:00.000+01:00

Häromdagen gick vi på stranden och Yrsa var som vanligt lös och sprang i strandkanten. Plötsligt försvinner benen under henne och hon glider fram på sidan över den delvis isklädda sanden. Och igår upptäckte jag att min älskade fia är skadad- vurpan resulterade i ett litet skärt skrapmärke på nosen... Det verkar inte gå någon större nöd henne men stackars stackars min lilla gurka...

Julhälsningar

2007-12-24T11:20:00.000+01:00

GOD JUL ALLIHOP!!!!

Fårstängsel

2007-12-16T20:11:00.000+01:00

Mammas stuga gränsar till en fårhage som givetvis hägnas in av fårstängsel. Jag antar att alla vet hur ett fårstängsel ser ut, ståltråd formad till rutor. En sådan där ruta är inte så väldigt stor.

Just den här fårhagen inhägnas av ett ganska högt fårstängsel som kompletteras med både taggtråd och eltråd på toppen. Och det går hela vägen ner till marken.

Häromdagen gick jag och Yrsa längs med denna fårhage, Yrsa är lös och springer fram och tillbaka. Plötsligt ser jag hur hon trasslar sig igenom detta nyss beskrivna stängsel, genom en av dessa, om än något större än normalt, rutor och nöjt sätter av på andra sidan! Hur f*n gick det till?!!
Nog för att hon inte är världens största hund och det mesta är päls, men hon väger normalt och har ätit bra på sista tiden och det borde vara omöjligt för henne att krångla sig igenom en av dessa rutor. Hur hur HUR i hela världen gick detta till?!?!

När jag väl hämtat mig från chocken kom nästa problem- hur i hela friden skulle jag få tillbaks henne till andra sidan? Aldrig att hon skulle lyckas ta sig tillbaks samma väg och staket var för högt för till och med Yrsa att hoppa över, och inte kunde jag klättra över heller pga tagg- och eltråden. Vad göra?
Till slut fick jag helt sonika försöka lyfta upp stängslet så att avståndet till marken ökade något och hoppas på att Yrsa skulle fatta att hon var tvungen att krypa under för att komma tillbaks. Som tur är(?) har jag en smart hund men jag undrar fortfarande hur sjutton hon tog sig igenom rutan!!!!!!

Omlokalisering

2007-12-16T19:22:00.000+01:00

Basen har förflyttats till Båstad över julen och när man har hund och dessutom flera veckors hårt tentaplugg framför sig reser man knappast lätt. Det var resväska med kläder, resväska med böcker (som för övrigt var minst men vägde mest, typ 30 kilo), fodertunna och fågelbur. I min lilla japanska bil modell mindre. Men nu är vi iallafall installerade i mammas stuga i Dala.

Och här försöker man vara snäll mot fian och låta henne gå och strosa och nosa lite genom att sätta fast henne i långlina så hon kan vara ute själv. Vad gör damen? Sätter sig och vrålstirrar på dörren... I och för sig är jag inte förvånad, där matte är är Yrsa. Häromdagen var vi hos pappa och hälsade på och han och Åsa tog hundarna på en liten promenad. Åh, läääskigt tyckte Yrsa och flög in genom ytterdörren så fort de kom tillbaka för att kolla så att jag satt kvar där hon lämnade mig. Vilken lycka att jag inte hade försvunnit!

En riktig långpromenad i skogen tillsammans med pappa och Rocky och Cisco har vi också hunnit med. Två timmar av ren och skär lycka och frihetskänsla!

Belgarknäpp

2007-12-01T12:10:00.000+01:00

Hur man bäst beskriver Yrsas glädjefnatt igår när hon släpptes lös i mammas trädgård:

En trimmad Mossrivare Deluxe Turbo

Unbelievbly amazing

2007-11-23T22:53:00.000+01:00

Jag tror Yrsa har en inbyggd radar för att upptäcka djur och framförallt hundar på tv:n.
De behöver inte göra ljud ifrån sig, behöver inte bete sig som ett normalt djur (kan till exempel vara utklätt) och kan till och med vara tecknat. Plötsligt hör man ett dovt morrande från det väna lilla huvudet som vilar i ens knä, många gånger innan jag själv har hunnit registrera att ett djur har dykt upp i rutan. Då och då händer det att Yrsa blir så nyfiken att hon springer fram till tv:n och buffar på den, någon gång har hon till och med kollat bakom den!
Och vet ni hur ofta det förekommer hundar i filmer och tv-program? Och hur ofta djur är med i reklamen? Tänk på det någon gång....
Just nu har vi två "favoriter" bland reklamen- de tecknade svartvita korna mot rosa bakgrund och ComBo (Ta bort honom, CG, stoppa honom, oj, nu kommer det kiss....)

En måttligt lindrande Kronprins

2007-11-19T16:36:00.000+01:00

För att mildra det dåliga samvetet en aning tog jag och Yrsa en promenad ner till Kronprinsen på måndagsförmiddagen. Kronprinsen är ett blått höghus som var Malmös stolthet innan Turning Torso. Där i närheten finns en inhägnad rastplats. Den ligger ganska nära vägen men eftersom staketet är tillräckligt högt för att hålla kängurun på insidan vågar jag släppa min guldklimp där. Så dit gick vi idag. Och visst tyckte Yrsa det var kul. I fem minuter ungefär.
Hon vill ju ha stora ytor, backar och dalar, fåglar att jaga.... Inte en fjuttig liten jordplätt!
Så vilken lycka det var när vi stötte ihop med Lena och flatten Guiness på vägen hem! Kompis!
Vi hittade en plätt där vi kunde släppa hundarna och Yrsa hon sprang. Som de for runt. Balsam för en plågad själ...

Det dåliga samvetet slår till

2007-11-19T10:40:00.000+01:00

Nu är det så där längesen igen Yrsa fick sträcka ut på ett stort fält eller strand. Det blir mest när vi är i Båstad och det var ett tag sedan nu och dröjer ytterligare ett tag till nästa gång. Visst får hon springa nere i trädgården men det är inte alls samma sak. Hon behöver ju yyyyytoooooor.
Till Ribban vill jag inte gå med henne. Där springer hundarna hipp som happ och man vet inte riktigt vad man kan stöta på. Vore ju dumt om hon blev påhoppad eftersom hon redan är på sin vakt mot okända hundar. Vore för all del dumt om Yrsa hoppade på någon med.
På brukshundklubben har vi inte heller varit sedan agilitykursen slutade, mest för att min bil betedde sig lite konstigt när jag tog den för att storhandla sist. Den vägrade liksom först att starta när jag skulle hem igen. Annars hade jag kunnat ta den ut på landet så att fian fick racea. Men det vore inte så skoj att bli stående alldeles själv med en bil som inte vill starta på en övergiven brukshundklubb och absolut inte ute på den malmöitiska vischan.
Till råga på eländet är jag inne på slutspurten på terminen, det vill säga plenty plenty skola där jag måste vara borta hemifrån långa dagar. Att hon står ut med mig!!!! Men det är just vad hon gör, älskade gurkan. Blänger, ja visst, men inredningen är hel när jag kommer hem! Några veckor till sedan går vi in i tentaperioden vilket betyder mycket att läsa men åtminstone fler timmar hemma. Och nästa termin kommer bli om inte lugnare så iallafall inte lika långa och många dagar i skolan.
Men kul, nä det är det inte att gå hemifrån....

En ulv i fårakläder

2007-11-12T16:23:00.000+01:00

Yrsa i ett litet nötskal

2007-11-12T16:15:00.000+01:00

In action

2007-11-11T18:00:00.000+01:00

Favoriter

2007-11-09T15:09:00.000+01:00

Himmel och helvete

2007-11-02T11:08:00.000+01:00

Solen strålade från klarblå himmel, havet var spegelblankt och vågorna slog stillsamt mot strandkanten. Och vår promenad kunde slutat mycket mycket olyckligt.
Yrsa är verkligen i sitt esse när hon får springa lös nere vid stranden. Hon springer upp för sanddynen, ner för sandynen, upp och så ner igen, ut i vattnet, upp för sanddynen... you get the picture.
Idag försvann plötsligt sanddynen under henne på vägen ner och hon gör en kullerbytta i luften och landar på huvudet rakt ner i sanden. Och under den millisekund det tar för henne att volta, landa och sen resa sig upp igen hinner jag tänka en väldig massa. Detta kommer aldrig gå bra, hon bryter nacken, hon dör nu, jag får åka tillbaks till Malmö utan hund, nu tar det slut. Det krävs en hel del för en hundägare att i det läget inte rusa fram till sin hund och ömka ömka ömka.
Som tur är gick allt bra och Yrsa verkade mest besvärad av all sand hon fått in i munnen. Sekunden efter for hon runt som vanligt men för min del tog det ganska lång tid innan hjärtat slutade galoppera i bröstet. Huh, nightmare...